Vad är finansiellt instrument? Regeringsrättens dom den 29 december 2005 i mål nr 5100-2

Författare: Roger Persson Österman

Regeringsrätten har under ett antal års tid avkunnat en hel del domar rörande begreppet finansiellt instrument.1 Jag har tidigare i Skattenytts rättsfallskommentarshäften hävdat att nästan vad som helst kan vara finansiellt instrument.2 Den färska domen anser jag bekräfta den bilden. Eftersom Regeringsrätten beviljat prövningstillstånd till detta mål finns motiv till en kortare kommentar till målet.

Sakomständigheterna var kortfattat följande. En person, Arne, hade arrenderat ut mark och tillhandahållit tjänster åt Mosjö Country AB. Bolaget bedrev golfbaneverksamhet. Under början av 1990-talet började bolaget få ekonomiska problem och Arne lånade ut 310 000 kr till bolaget och gick i borgen för ett annat lån om 100 000 kr. Bolaget gick i konkurs och Arne fick ingen utdelning och han var dessutom tvungen att infria sitt borgensåtagande. Arne önskade dra av sina förluster.

Skatteverket ansåg att hans fordran inte var ett finansiellt instrument. Skatteverket fann i och för sig att gällande rätt inte innebär något krav på att ett finansiellt instrument måste vara konstruerat för omsättning. Skatteverket hänvisade här till RÅ 2004 ref 142, i vilket Regeringsrätten fastslog att det inte förelåg någon begränsning till sådana fordringar mm. som var avsedda eller lämpade att omsättas på kapitalmarknaden. Skatteverket ansåg trots detta att den fordran Arne hade på bolaget ändå inte var av sådan karaktär att det kunde vara ett finansiellt instrument. Skatteverkets skäl för det var att fordran i och för sig var utformad som ett enkelt skuldebrev, men att omständigheterna kring tillskottet av medel skiljde sig från RÅ 2004 ref 142. Arne hade tillsammans med några andra gett bolaget ett kontant tillskott för att undvika att det skulle gå i konkurs. Handlingen upprättades enbart för att han vid en senare tidpunkt skulle kunna få igen de inbetalade medlen. Skatteverket ansåg därför att syftet med utfärdandet av handlingen snarast var att Arne skulle få ett kvitto på att han lånat ut pengar. Skatteverket menade att alla typer av fordringar ”beträffande vilka någon form av bevis på fordringens existens upprättats av låntagaren” knappast kunde utgöra finansiella instrument. Skatteverket ansåg att lagstiftaren valt att använda ”finansiellt instrument” i ett inskränkande syfte. Enligt Skatteverket måste det ändå vara praktiskt möjligt att sälja en revers för att det skall kunna vara fråga om finansiellt instrument. Reversen i målet var enligt verket inte av denna karaktär.

Regeringsrätten hänvisade helt kort till RÅ 2004 ref 142. I målet fann domstolen att en revers utfärdad av ett bolag till en delägare utgjort ett finansiellt instrument. Regeringsrätten fann att omständigheterna i det nu prövade målet var ”i allt väsentligt likartade med de som förelåg” i det fallet. Avdrag för realisationsförlust (nu: kapitalförlust) medgavs.

I min tidigare ovannämnda kommentar i Skattenytt diskuterade även jag om inte någon form av begränsning måste finnas för vad som kan vara ett finansiellt instrument. Jag tog exemplet att någon köpte ett SL-kort på kredit på morgonen mot betalning på kvällen i en Pressbyrå; kan det fordringsförhållande som uppstår anses vara ett finansiellt instrument om det på något sätt dokumenteras. Jag kände mig tveksam till det. Rimligen måste det finnas en gräns. Det nu avgjorda målet tyder på att den gränsen är långt borta, om den ens finns. Uppenbarligen anser Regeringsrätten att vilket fordringsförhållande som helst som dokumenteras skriftligt är att betrakta som finansiellt instrument eller med IL:s språkbruk värdepapper. Jag kan personligen känna sympati för Skatteverkets inställning att reversen inte bara formellt utan även reellt bör vara av sådan karaktär att den kan överlåtas. Det förefaller som Regeringsrätten inte finner något sådant krav (med reservation för att domstolen inte kommenterar den utsagan från Skatteverket).

Det är dock viktigt att komma ihåg att fordran måste vara utställd av ett bolag om avdrag önskas i en konkurs eller en likvidation. I RÅ 2002 ref 106 var det fråga om villkorade aktieägartillskott. Regeringsrätten menade att sådana inte var utställda av ett bolag. Bolaget i en sådan situation spelar en underordnad och passiv roll. Själva poängen med aktieägartillskottet är ju dessutom att bolaget inte skall behöva redovisa skuld i balansen.

Den praktiska betydelsen av Regeringsrättens dom är kanske inte så stor. De frågor som bedömts av Regeringsrätten har alla gällt fordringar som varit utställda av bolag som gått i konkurs varvid fordran blivit värdelös. Nu måste det anses helt klart att alla typer av fordringar ”som dokumenterats och konkretiserats genom en utfärdad handling eller på något annat sätt” (RÅ 2002 ref 105) är att uppfatta som finansiella instrument eller värdepapper. I RÅ 2002 ref 105, som också gällde innebörden av finansiellt instrument i en konkurssituation, gjorde Regeringsrätten det kryptiska uttalandet att ”innebörden av begreppet i ett visst lagrum får bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte”. Den prövade lagregelns syfte är att undvika en konstlad handel med värdelösa värdepapper. Men på vilket vis har detta syfte påverkat tolkningen av begreppet finansiellt instrument? Det förefaller som Regeringsrätten i de senare rättsfallen helt frångått detta uttalande och istället övergått till någon form av bokstavstolkning, fri från teleologiska tankegångar.

Det intressantaste med domarna om finansiellt instrument är snarast att de illustrerar vad som händer när ett ansvarsskifte äger rum från lagstiftare till rättstillämpare. Mängden rättsfall från Regeringsrätten på detta begränsade område illustrerar vad som händer när viktiga begrepp i lagstiftningen inte definieras på ett bra sätt. Termen finansiellt instrument togs bort ur inkomstskattelagen ”eftersom det var oklart vad den stod för” i den upphävda lagen om statlig inkomstskatt.3 Rättstillämpningen får ta över och ge begreppet innehåll. Den uppenbara nackdelen med det är givetvis att rättsläget under en ganska lång tid är osäkert. Den minnesgode erinrar sig att Robert Påhlsson redan 1996 i Skattenytt diskuterade tolkningen av ”finansiellt instrument”.4 Situationen påminner inte så lite om den som föreligger i EG-rätten, där särskilt sekundärrätten är fylld av oklara och vaga begrepp, som EG-domstolen måste tolka. En sådan utveckling i rent nationell skattelagstiftning är knappast önskvärd. Regeringsrättens uppgifter i denna tid är alltför viktiga för att behöva upptas av den här typen av mycket tekniska frågor.

Roger Persson Österman är docent i skatterätt vid Stockholms universitet.