Skattenytt nr 6 2006 s. 357

F Övriga indirekta skatter

1 Energiskatt

2 Reklamskatt

3 Alkoholskatt m.m.

4 Avkastningsskatt på pensioner

1 Energiskatt

RÅ 2005 ref. 24 är ett mycket intressant mål. Frågeställningen gäller om ett företag som inte har eget elabonnemang skall kunna få den för industrin nedsatta skatten på el.

Utgångspunkten är den lagändring som vidtogs 1993 som undantog industrin från elbeskattning. Motivet till den förändringen var att lagstiftaren insåg att industrin var konkurrensutsatt och behövde likartade villkor med övriga företag utomlands. Skatten sattes då ned till noll. Skatten har för övrigt från 2005 höjts till 0,5 öre per kWh som en anpassning till energiskattedirektivet 2003/96/EG.

I den i fallet aktuella lagstiftningen stadgades att el skulle vara skattebefriad om den förbrukades i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. Det bör erinras om att skattskyldig till el är den som yrkesmässigt levererar elen, normalt kraftföretagen.

I fallet hade X AB och Y AB (bolagen) levererat el till privatpersonen JR. Förbrukaren av elkraften var dock JR:s hustru JDD. Bolagen ansökte om återbetalning av energiskatt på 35 procent av försäljningen, motsvarande den förbrukning som ostridigt hade skett i JDD:s enskilda firma (industri).

Länsrätten accepterade, i motsats till skattemyndigheten kravet, med motiveringen att eftersom förbrukningen skett i industriell verksamhet, skulle återbetalning ske. Kammarrätten däremot fann slutligen efter en intressant genomgång av förarbetena att det bli orimligt att ålägga leverantörerna ett ansvar att kontrollera hur deras leveranser hade skett och fann därför att full skatt skulle utgå. Denna motivering framstår emellertid som något märklig med tanke på att det var just leverantörerna som ansökt om återbetalning av skatten.

Regeringsrätten medgav dock avdrag med följande motivering: ”I målen är ostridigt att 35 procent av den aktuella elektriska kraften förbrukats i industriell verksamhet i tillverkningsprocessen. För sådan förbrukning är energiskatten noll öre per kilowattimme, varvid det i lagtexten inte ställs upp någon ytterligare förutsättning för att denna nollskattesats skall få tillämpas. Den omständigheten att den elektriska kraften förbrukats i en verksamhet som bedrivits av en annan än den som haft ifrågavarande leveransavtal med bolagen saknar därför betydelse i målen.”

Regeringsrätten gjorde alltså en bokstavstolkning av lagtexten och åstadkom därigenom en tillämpning enligt lagstiftarens syfte.

Utgången blev därigenom korrekt materiellt sett. Däremot kan man fråga sig varför det inte prövades om JR i stället för bolagen skulle anses vara skattskyldig.

Frågan är alltså vad som ligger i att den är skattskyldig som yrkesmässigt levererar av annan framställd el (11 kap. 5 § 1 st. 2 energiskattelagen).

I notismålet RÅ 2005 not. 158 behandlades samma frågeställning som ovan med samma utgång.

Innan referatmålet ovan hade avgjorts ansökte Saluhallsförvaltningen i RÅ 2005 not. 79 om resning och åberopade likartade resonemang som de Regeringsrätten framhöll ovan. Regeringsrätten, som för övrigt hänvisade till referatmålet, fann dock att vad Saluhallsförvaltningen anfört inte innebar att någon uppenbart oriktig rättstillämpning som innefattar skäl till resning förelegat. Ansökan avslogs därför. Möjligen spelade det viss roll att frågan var föremål för prövning i ordinarie process och att Saluhallsförvaltningen överklagat kammarrättens negativa dom för sent.

2 Reklamskatt

Riksdagen har beslutat att reklamskatten skall avskaffas så snart det statsfinansiella läget tillåter. Skatten är enligt samstämmiga bedömningar att tillämpa och ger inte mycket skatteintäkter. Tills vidare finns den dock kvar och föranleder ett antal processer och ibland till och med ett referatmål.

I RÅ 2005 ref. 31 (fhb) var det fråga om en plakett på en tavla inne i en skolbyggnad med namn på ett bidragsgivande företag skulle anses utgöra reklam. Enligt 5 § 1 reklamskattelagen (1972:266) föreligger skatteplikt för reklam som återges:

” i s.k. ljustidning, i eller i anslutning till trafikmedel, butikslokal, sportanläggning, teater eller liknande lokal, på fastighet eller allmän plats eller på annat motsvarande sätt,”

Skatterättsnämnden fann att förekomsten av en plakett – i storleken 16 × 150 mm – på en tavla inne i en förskolebyggnad med namnet på ett bidragsgivande företag inte kunde anses vara ett sådant återgivande av reklam som avses i 5 § 1 RSL. Inga utomstående släpptes för övrigt in till förskolan. SRN hänvisade också till 1 § andra stycket 2 vari stadgas att med reklam avses meddelande som har till syfte att åstadkomma eller främja avsättning i kommersiell verksamhet av vara, fastighet, nyttighet, rättighet eller tjänst.

Regeringsrätten fastställde, men hänvisade enbart till 1 § andra stycket 2.

Den enkla slutsatsen att reklamen inne i förskolan inte var tillräckligt offentlig för att kunna kallas reklam i reklamskattelagens mening. Personligen skulle jag velat hänvisa till 1 § första stycket: ”Skatt (reklamskatt) erlägges enligt denna lag till staten för annons, som är avsedd att offentliggöras inom landet, och för reklam, som är avsedd att spridas inom landet i annan form än annons.”

3 Alkoholskatt m.m.

Alkoholbeskattningen (och införselreglerna) är en ständigt återkommande fråga i domstolarna. I referatmålet RÅ 2005 ref. 33 beslöt Regeringsrätten att avvakta utgången av ett mål i EG-domstolen.

I det nu aktuella målet hade vid en transportkontroll vin, öl och sprit påträffats i en lastbil. Varorna tillhörde en privatperson (L). Sedan skatten betalts begärde L att få ut varorna från Tullverket. Tullverket vägrade dock med hänvisning till 2 kap. 16 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll. Första stycket där lyder: ”Om omhändertagandet av en alkoholvara upphävs men den som gör anspråk på varan saknar rätt enligt 4 kap. 2 § alkohollagen (1994:1738) eller 4 § lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit m.m. att föra in varan, skall beslut fattas om att varan inte skall lämnas ut till denne.”

L överklagade och åberopade att alkohollagens bestämmelser om tillståndsplikt för privatinförsel strider mot EG-rätten. L förlorade i länsrätt och kammarrätt. I Regeringsrätten åberopade L EU-kommissionens underrättelse till regeringen från 2002 vari sägs att svensk lag föreföll strida mot artiklarna 28 och 30 i EG-fördraget.

Regeringsrätten medgav prövningstillstånd den 3 mars 2003, men avslog yrkandet att genom ett interimistiskt beslut lämna ut varorna.

Kommissionen riktade den 15 oktober 2003 ett motiverat yttrande till Sverige enligt artikel 226 i EG-fördraget till följd av att svensk lag ansågs strida mot artiklarna 28 och 30 i fördraget eftersom lagen hindrar privat import av alkohol för eget bruk till Sverige från andra medlemsstater. Sverige svarade kommissionen den 12 december 2003.

Vid målets föredragning i Regeringsrätten framkom att Högsta Domstolen i mål C-170/04 beslutat inhämta förhandsavgörande från EG-domstolen. Regeringsrätten fann att det kunde antas att det avgörande som EG-domstolen förväntas meddela med anledning av Högsta domstolens begäran om förhandsavgörande kommer att innehålla en tolkning av de ifrågavarande artiklarna som också kan följas och tillämpas i Regeringsrättens mål. Med hänsyn härtill förklarade Regeringsrätten målet vilande.

Det kan tilläggas att generaladvokat Tizzano den 30 mars 2006 i sitt förslag till avgörande funnit att den dåvarande lagstiftningen inte var förenlig med EG-fördraget:

”1) Ett sådant förbud mot att privatpersoner importerar alkoholdrycker som det som föreskrivs i alkohollagen (1994:1738) skall, inom ramen för det särskilda system som föreskrivs i denna lag, anses utgöra en bestämmelse som rör funktionssättet för ett detaljhandelsmonopol för sådana varor. Det skall därmed prövas mot bakgrund av artikel 31 EG.

2) Ett sådant förbud mot att privatpersoner själva importerar alkoholdrycker som föreskrivs i nämnda lag står i strid med artikel 31 EG, då det i lagen föreskrivs ett detaljhandelsmonopol för dessa drycker enligt vilket ensamrättsinnehavaren skönsmässigt kan besluta att inte tillgodose privatpersoners beställningar om de beställda dryckerna måste importeras från andra medlemsstater.”

Lagstiftningen har dock senare ändrats varför bedömningen torde bli den motsatta, allt om man följer generaladvokatens enligt min mening rimliga resonemang. Dom från EG-domstolen kan förväntas senare under år 2006.

I ett annat mål om transportkontroll ställdes den intressanta frågan om vem som ansvarar för herrelös sprit, RÅ 2005 ref. 13. Vid en kontroll påträffades drygt 1000 liter sprit i en buss. Ingen passagerare förklarade sig äga spriten. Tullverket och senare Skatteverket hävdade att bussbolaget var skattskyldigt för spriten. Cirkulationsdirektivet (92/12/EEG) pekar inte ut vem som är skattskyldig. Privatinförsellagen (1994:1565) säger att det är den som för in varorna som är skattskyldig. Kammarrätten fällde bussbolaget.

Regeringsrätten fann emellertid att: ”Omständigheterna i målet talar enligt Regeringsrättens mening för att vid samtliga aktuella tillfällen någon eller några av de personer som färdats i bussen fört in varorna, varvid gränsen för skattefrihet enligt privatinförsellagen överskridits. Regeringsrätten finner med hänsyn härtill att bolaget inte kan anses skattskyldigt för varorna (jfr RÅ 2004 not. 10). Överklagandet skall därför bifallas.”

Regeringsrätten kom till samma slut i 2004 not. 10, men där var volymerna betydligt mindre.

Enligt min mening är utgången även i 2005 års fall naturlig. Det hade blivit mycket olyckligt om kammarrättens dom stått sig i högsta instans. Att lägga ett så stort ansvar på en transportör hade stridit mot själva grundidén med privatinförselreglerna, att det är den privatperson som för in spriten som är skattskyldig.

4 Avkastningsskatt på pensioner

I en ansökan om förhandsbesked frågade sökanden A i RÅ 2005 not. 7 om han, med stöd av främst 10 a § lagen (1990:661) om avkastningsskatt på pensionsmedel (avkastningsskattelagen) och med beaktande av EG-rätten, hade rätt att nedsätta avkastningsskatten hänförlig till en utländsk kapitalförsäkring med belopp motsvarande svensk kupongskatt som erlagts med anledning av utdelning på svenska aktier som ägs av det utländska försäkringsbolag som meddelat försäkringen.

Såväl Skatterättsnämnden som Regeringsrätten fann att han hade rätt till detta. Det bör anmärkas att i avkastningsskattelagen (före Regeringsrättens dom) har införts en ny 10 a § varigenom sådan rätt numera uttryckligen ges.

Gunnar Rabe