SkatteNytt nr 6 2007 s. 316

A15 Processuella frågor

1 Förhandsbesked

I RÅ 2006 not. 7 var fråga om förutsättningar för att meddela förhandsbesked. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande. I 57 kap. 4 § första stycket 1 IL anges vissa förutsättningar för att en andel i ett fåmansföretag skall anses som en kvalificerad andel. Dessa förutsättningar tar sikte på förhållandena såväl under beskattningsåret som under något av de fem föregående beskattningsåren.

Ansökningen om förhandsbesked innehöll endast uppgifter om sökandens och företagens nuvarande verksamhet. Några uppgifter om förhållandena under den övriga tid som kan vara relevant enligt 57 kap. 4 § första stycket 1 IL finns inte i ärendet. Det finns därmed inte tillräckligt underlag för ett ställningstagande i frågan om förutsättningarna enligt lagrummet är uppfyllda eller inte. Förhandsbesked borde därför enligt Regeringsrätten inte ha lämnats, jfr RÅ 2006 not. 14; otillräckligt underlag för ett ställningstagande i frågan om den mervärdesskattemässiga behandlingen av bolagets uppdrag ansågs medföra att förhandsbesked inte borde ha lämnats. Se också RÅ 2006 not. 26 där Skatterättsnämnden ansett sig kunna besvara frågor utan att ha tillgång till vissa avtal. En prövning av skatteeffekterna måste enligt Regeringsrätten grundas på en analys av innehållet i relevanta avtal och göras med beaktande av hur dessa bedömts vid de löpande taxeringarna under innehavstiden. Det står därmed enligt Regeringsrätten klart att nämnden meddelat sitt förhandsbesked på ett otillräckligt underlag. Beskedet undanröjdes, se också RÅ 2006 not. 28, not. 92, not. 105 och RÅ 2006 not. 172.

I RÅ 2006 not. 60 var fråga om ett beslut gått klaganden emot. Bolaget har hos Regeringsrätten yrkat att nämndens svar på fråga 1 skall fastställas. Detta yrkande hade enligt Regeringsrätten ett sådant samband med yrkandet avseende fråga 2 att den i 22 § förvaltningslagen (1986:223) angivna förutsättningen att det överklagade beslutet skall ha gått klaganden emot inte hindrar att Regeringsrätten tar ställning också till fråga 1. Se 22 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor och RÅ 1999 ref. 69 samt RÅ 2001 ref. 23, jfr Leidhammar i SN 2002 s. 298 ff.

2 Betalningssäkring

I RÅ 2006 ref. 50 var fråga om förutsättningar för beslut om betalningssäkring – bl.a. ”påtaglig risk” i 4 § betalningssäkringslagen (1978:880) – föreligger för att gäldenären försöker undandra sig att betala fordringen. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande. Enligt förarbetena skall denna risk vara av konkret natur och kunna beläggas i det enskilda fallet (prop. 1978/79:28 s. 141 och prop. 1989/90:3 s. 17). Vidare framgår av förarbetena att det måste vara fråga om betalningsovilja eller s.k. betalningssabotage. Omständigheter som kan peka på att risk föreligger för att en fordran inte kommer att betalas är t.ex. att gäldenären underlåter att deklarera eller fullgöra sin uppgiftsskyldighet på annat sätt. Något som också kan tyda på att betalningsskyldigheten inte kommer att fullgöras är om gäldenären vidtagit åtgärder för att göra sin egendom oåtkomlig för verkställighet genom att tillgångar överlåtits på familjemedlemmar eller andra närstående eller att förberedelse gjorts för att flytta utomlands. Även det förhållandet att gäldenären tidigare visat betalningsförsummelse kan utgöra risk för att han inte kommer att betala sin skuld. En indikation på betalningsovilja är att förhållandena tyder på att gäldenären medvetet försökt undgå beskattning för viss inkomst (prop. 1993/94:151 s. 143 och 171).

I sin ansökan om betalningssäkring har Skatteverket gjort gällande att vad som framkommit vid revisionen utvisar att bolaget underlåtit att redovisa försäljningsintäkter och att tillvägagångssättet visar på en ovilja att betala skatt som gör att det finns en påtaglig risk att bolaget försöker undandra sig att betala skatt. Vidare angavs att två av bolagets delägare inte redovisat någon lön för 2002 trots att de varit verksamma i bolaget detta år och att en av dessa delägare inte kunnat visa hur han bestridit sina och sin familjs levnadskostnader ifrågavarande år.

Bolaget har bestritt att oredovisade intäkter förekommit förutom vad gäller två leveranser om totalt 1 215 kg kött vilka bolaget missat att fakturera. Dessa leveranser har dock numera fakturerats. Trots att fordringen numera var fastställd, måste enligt Regeringsrätten en prövning göras av bevisvärdet av den utredning som ligger till grund för Skatteverkets krav.

Som angetts ovan får enligt 4 § betalningssäkringslagen beslut om betalningssäkring fattas endast om påtaglig risk föreligger för att gäldenären försöker undandra sig att betala fordringen.

Skatteverkets utredning om bl.a. misstämning mellan gjorda inköp och redovisade försäljningar av kött kan enligt Regeringsrätten i och för sig tyda på att oredovisade intäkter kan ha förekommit. Bolaget har emellertid gjort invändningar mot Skatteverkets påstående om oredovisade intäkter, vilka inte kan anses sakna fog. Skatteverket har också meddelat anstånd med betalning av den slutliga skatten m.m. i avvaktan på länsrättens dom, vilket får anses innebära att Skatteverket bedömt utgången i länsrätten som oviss. Såvitt framkommit i målet har bolaget inte tidigare visat betalningsovilja eller misskött betalningar av skatter eller avgifter gentemot det allmänna. Även den omständigheten att bolagets verksamhet bedrivs i en industrianläggning som det gjorts betydande investeringar i bör enligt Regeringsrätten vägas in i riskbedömningen.

Mot bakgrund av det anförda fann Regeringsrätten vid en sammantagen bedömning att det i målet inte framkommit att det finns en påtaglig risk för att bolaget försöker undandra sig att betala fordringen. Grund för beslut om betalningssäkring förelåg därför inte.

Eftersom bolaget vunnit bifall till sitt överklagande var bolaget berättigat till ersättning enligt lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. för kostnader i Regeringsrätten. Ersättning för kostnader i förevarande mål och i de av Regeringsrätten denna dag avgjorda målen nr 21512152-06, 2154-06 och 2156-06 bör medges med totalt skäliga 10.000 kr att fördelas lika. Ersättning i detta mål medgavs således med 2.000 kr. Jfr RÅ 2006 not. 15 där Regeringsrätten bl.a. yttrade. Länsrätten i Skåne län hade genom dom den 19 januari 2006 fattat slutligt beslut om betalningssäkring. Domen gällde omedelbart. Frågan om tidigare beslutad betalningssäkring hade härigenom enligt Regeringsrätten fallit.

3 Artikel 6 Europakonventionen

I RÅ 2006 ref. 43 var fråga om rätt till rättegång inom skälig tid. Vid bedömningen av om ett förfarande pågått så lång tid att det varit fråga om en kränkning av artikel 6 beaktas enligt Regeringsrätten i praxis särskilt hur komplicerat målet har varit, hur den enskilde har agerat samt hur berörda domstolar och andra myndigheter har handlagt målet.

Alltsedan förfarandet med att ta ut särskild avgift inleddes hos Finansinspektionen hade det enligt Regeringsrätten gått ungefär sex och ett halvt år. Saken kan inte anses ha varit särskilt komplicerad och A.G. kan inte lastas för att handläggningen har dragit ut på tiden. Under större delen av handläggningstiden har domstolarna varit aktiva i rimlig utsträckning. Under en period av nästan tre år låg målet dock i Regeringsrätten utan att någon åtgärd företogs. Vid en samlad bedömning av handläggningen och särskilt med hänsyn till nämnda passivitet finner Regeringsrätten att det har skett en kränkning av A.G:s rätt enligt artikel 6 i Europakonventionen till rättegång inom skälig tid. Han är enligt Regeringsrätten berättigad till gottgörelse för denna konventionskränkning. Avgiften borde därför sättas ned till hälften, dvs. till 34.000 kr.

Med ändring av kammarrättens dom förklarade Regeringsrätten att särskild avgift skall tas ut med 34.000 kr. Regeringsrätten hänvisade till liknande fall; RÅ 2000 ref. 66; RÅ 2004 ref. 17; RÅ 2004 not. 54; NJA 2003 s. 414; NJA 2005 s. 462.

4 Parts- och processbehörighet

I RÅ 2006 ref. 12 var frågan i målet om det finns anledning att göra en annan bedömning när det gäller en konkursgäldenärs rätt att föra talan i ett mål om anstånd med inbetalning av skatt än den som görs i själva skattemålet. Regeringsrätten yttrade inledningsvis att Skatteverkets omprövningsbeslut den 16 mars 2004 avsåg beskattningsår och redovisningsperioder som gått ut före det i målet aktuella konkursbeslutet den 15 mars 2004.

I rättsfallet RÅ1996 ref. 7 ansågs ett i konkurs försatt aktiebolag ha partsställning och tillerkändes talerätt i mål om eftertaxering för år före konkursbeslutet. Regeringsrätten menade att varken 3 kap. 1 § konkurslagen eller någon annan bestämmelse i den lagen hindrade att konkursgäldenären förde talan i eftertaxeringsprocessen. Inte heller ansågs det förhållandet att konkursförvaltare i rättsfallet RÅ81 1:20 ägt rätt att föra ett konkursbolags talan i ett taxeringsmål, vars utgång hade betydelse för konkursboet, innebära att konkursgäldenären skulle vara förhindrad att föra talan. Härvid hänvisade Regeringsrätten till den ordning som gäller enligt 3 kap. 9 § andra stycket konkurslagen. Utgångspunkten i svensk lagstiftning är att en begäran om omprövning eller ett överklagande av ett taxerings- eller beskattningsbeslut inte inverkar på skyldigheten att betala den skatt som omprövningen eller överklagandet rör. Ett beskattningsbeslut är således omedelbart verkställbart [se 23 kap. 7 och 8 §§ skattebetalningslagen (1997:483), SBL]. Skatteverket får dock enligt bestämmelser i 17 kap. SBL bevilja anstånd med inbetalningen av skatt, bl.a. vid omprövning eller överklagande. Vad gäller skattetillägg har den skattskyldige enligt 17 kap. 2 a § SBL efter ansökan en ovillkorlig rätt till anstånd intill dess skattetilläggsbeslutet eller den fråga som föranlett skattetillägget prövats i länsrätt. Anståndsreglerna utgör en sådan specialreglering av inhibitionsinstitutet på skatteområdet som medför att den allmänna bestämmelsen om inhibition i 28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) inte är tillämplig (se RÅ1974 ref. 74).

Bolaget har ansetts ha talerätt vad gäller taxerings- och beskattningsbesluten, däremot har dess ansökan om anstånd med inbetalning av skatten avvisats.

Möjligheten att begära inhibition av ett förvaltningsbeslut är generellt sett knuten till rätten att överklaga beslutet. Anledning saknas att låta den särreglering av inhibitionsinstitutet som finns på skatteområdet inverka på bedömningen av vem som har rätt att ansöka om att verkställigheten av ett beskattningsbeslut skjuts upp. Inte heller kan bestämmelserna i konkurslagen anses förhindra att en konkursgäldenär, som har talerätt i fråga om ett beskattningsbeslut, också har möjlighet att ansöka om anstånd med inbetalning av den aktuella skatten. Skatteverket borde således enligt Regeringsrätten inte på sätt som skett ha avvisat bolagets ansökan om anstånd.

Regeringsrätten upphävde underinstansernas avgöranden, överklagandet och återförvisade målen till Skatteverket för prövning av ansökan om anstånd.

I RÅ 2006 not. 39. yttrade Regeringsrätten bl.a. följande. Svea hovrätt beslutade den 15 november 2002 att fastställa Nacka tingsrätts dom såvitt avsåg frågan om företrädaransvar, varvid bolagets företrädare P.W. ålades solidariskt betalningsansvar för bolagets skatte- och avgiftsskulder om totalt 8 101583 kr. Hovrättens dom har vunnit laga kraft. Sedan en påbörjad förundersökning mot P.W. avseende skattebrott lagts ned ansökte bolaget om resning i skattemålet under åberopande av att den brottsmisstanke som skattebeslutet grundade sig på inte längre förelåg. Regeringsrätten beslutade den 7 november 2005 att avvisa ansökningen då vad som anförts inte utgjorde skäl för att tillerkänna bolaget partshabilitet i målet (mål nr 59885990-04). Bolaget ansökte ånyo om resning och anförde bl.a. att bolaget borde tillerkännas partshabilitet med hänsyn till att P.W., i egenskap av ställföreträdare för bolaget, hade ålagts företrädaransvar för bolagets skatteskulder och att det rör sig om synnerligen stora belopp. Bolaget i fråga försattes i konkurs den 23 november 2000. Konkursen avslutades den 25 juli 2002 utan överskott. Enligt 25 kap. 50 § aktiebolagslagen (2005:551), som motsvaras av de numera upphävda bestämmelserna i 13 kap. 49 § aktiebolagslagen (1975:1385), är bolaget därigenom att anse som upplöst. Som huvudregel gäller att ett på detta sätt upplöst aktiebolag saknar rättskapacitet och partshabilitet. Från denna regel har i rättspraxis gjorts vissa undantag. Någon omständighet på grund varav i förevarande mål undantag skulle göras från huvudregeln förelåg inte enligt Regeringsrätten. På grund härav kunde ansökningen om resning inte tas upp till prövning, jfr samma utgång i RÅ 2006 not. 50 och not. 86. Jfr RÅ 2006 not. 152 nedan under rubrik 10.

5 Eftertaxering, omprövning p.g.a. ny regeringsrättspraxis?

RÅ 2006 ref. 25. Fråga i målet var om oriktig uppgift lämnats vid 1996 års taxering i anledning av senare tillkommet avgörande i mål om mervärdesskatt i Regeringsrätten. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande.

Enligt 4 kap. 16 § taxeringslagen (1990:324), TL, får eftertaxering ske om den skattskyldige i självdeklarationen eller på annat sätt under förfarandet lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen och den oriktiga uppgiften medfört att ett taxeringsbeslut avseende den skattskyldige eller hans make, eller, i fråga om förmögenhetsskatt, person som sambeskattas med honom blivit felaktigt eller inte fattats. Av Regeringsrättens avgörande RÅ1999 not. 245 framgår att rätt till återbetalning av mervärdesskatt under vissa förutsättningar förelåg enligt den lydelse av 10 kap. 11 § mervärdesskattelagen som gällde fram till den 1 november 1995. Bolaget, som vid deklarationen 1996 omkostnadsfört sådan mervärdesskatt, begärde och fick år 2000 återbetalning av beloppet. Den återbetalda skatten intäktsfördes samma år och påverkade resultatet vid taxeringen 2001.

Frågan i målet gäller om bolaget lämnat oriktig uppgift till ledning för taxeringen 1996 och om denna i så fall medfört att taxeringsbeslutet för nämnda år blivit felaktigt.

Genom Regeringsrättens ovannämnda avgörande klargjordes att den aktuella bestämmelsen i ML var att tolka enligt sin ordalydelse med bortseende från lagstiftarens tydliga avsikt att uppnå överensstämmelse med en på annat sätt utformad artikel i EG:s sjätte mervärdesskattedirektiv (77/388/EEG). Regeringsrättens avgörande innebar att den omkostnadsföring av mervärdesskatten som bolaget redovisat i sin deklaration 1996 i och för sig varit felaktig. Bolaget skulle inte ha gjort något sådant avdrag utan i stället ha begärt återbetalning av mervärdesskatten. Bolaget får sålunda anses ha lämnat en oriktig uppgift till ledning för 1996 års taxering. Före Regeringsrättens avgörande synes emellertid den förhärskande uppfattningen – även hos dåvarande Riksskatteverket – ha varit att den aktuella bestämmelsen i ML skulle tolkas i enlighet med EG-rätten och med vad som klart framgick av förarbetena. Bolagets deklaration 1996 var utformad i enlighet härmed. Oavsett om bolaget lämnat särskilda upplysningar om avdraget måste antas att taxeringsbeslutet skulle ha blivit detsamma som det som skattemyndigheten fattade på grundval av den av bolaget lämnade uppgiften. Det står därför klart att bolagets uppgift inte har medfört att taxeringsbeslutet blivit felaktigt. Också den omständigheten att bolaget intäktsredovisat mervärdesskatten när den väl återbetalats, dvs. år 2000, talar mot att det skulle föreligga förutsättningar för eftertaxering för 1996 på grund av det avdrag bolaget då trott sig ha rätt att göra. Något formellt hinder för att korrigera ett fel som uppkommit på nu angivet sätt synes nämligen inte föreligga. Denna bedömning har numera godtagits av Skatteverket (se Handledning för sambandet mellan redovisning och beskattning 2005, avsnitt 2.3,5).

Den uppgift bolaget lämnat inför 1996 års taxering kan på grund av det anförda enligt Regeringsrätten inte anses ha medfört ett felaktigt taxeringsbeslut. Det saknades därför enligt domstolen grund att eftertaxera bolaget.

Regeringsrätten beviljade bolaget ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med skäliga 60.000 kr exklusive mervärdesskatt.

Ett annat – och kanske naturligare – sätt att se på frågan är att anse att någon oriktig uppgift över huvud taget inte lämnats. Rättsläget var sådant att uppgiften inte var felaktig vid deklarationstillfället. Det förhållandet att praxis senare ändras kan då inte medföra att uppgiften senare blir felaktig. Jfr rättsfallen RÅ80 1:3, RÅ1986 ref. 98 och RÅ1999 not. 73 och Almgren – Leidhammar, Skatteförfarandet, Norstedts Juridik s. 4:16:5 TL.

I RÅ 2006 ref. 72 har Regeringsrätten i mål om mervärdesskatt vägrat prövningstillstånd under hänvisning till skattebetalningslagens (1997:483), SBL, bestämmelser om omprövning hos Skatteverket vid ny regeringsrättspraxis, se 21 kap. 3 § tredje stycket SBL.

6 Muntlig förhandling

I RÅ 2006 not. 94 var fråga om muntlig förhandling i mål om eftertaxering, inkomsttaxering och skattetillägg. Den skattskyldige hade i en skrivelse som kom in till kammarrätten den 26 januari 2004 begärt att kammarrätten skulle hålla muntlig förhandling i målen och anförde att han avsåg att åberopa muntlig bevisning och ytterligare utredning. Regeringsrätten uttalade att det enligt 6 kap. 24 § taxeringslagen (1990:324) i mål om skattetillägg skall hållas muntlig förhandling i kammarrätt om den skattskyldige begär det och det inte finns anledning att anta att avgift inte kommer att tas ut. Kammarrätten har inte hållit muntlig förhandling trots att den skattskyldige har begärt det. Handläggningen av målen i kammarrätten företer därmed enligt Regeringsrätten sådana brister att domarna undanröjdes och målen återförvisades till kammarrätten för ny behandling.

I RÅ 2006 not. 95 gällde målet också muntlig förhandling jämte domstols skyldighet att medge part rätt att slutföra sin talan innan dom meddelas i målet. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande. I 9 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) föreskrivs att muntlig förhandling beträffande viss fråga får ingå i handläggningen när det kan antas vara till fördel för utredningen eller främja ett snabbt avgörande av målet. Enligt tredje stycket skall muntlig förhandling hållas i kammarrätt, om enskild som för talan i målet begär det samt förhandlingen ej är obehövlig och ej heller särskilda skäl talar mot det. Av 6 kap. 24 § taxeringslagen (1990:324), som är tillämplig i vissa av de aktuella målen, framgår att i mål om skattetillägg skall muntlig förhandling hållas i kammarrätt om den skattskyldige begär det och det inte finns anledning att anta att sådant tillägg inte kommer att tas ut.

Kammarrätten har inte hållit muntlig förhandling i målen om skattetillägg trots att ArtKir KB begärt det. Kammarrätten har inte heller beträffande övriga mål tagit ställning till bolagets begäran om muntlig förhandling eller givit bolaget tillfälle att slutföra sin talan innan dom meddelades i målen. Handläggningen av målen i kammarrätten företer därmed enligt Regeringsrätten sådana brister att domarna bör undanröjas och målen återförvisas till kammarrätten för ny behandling. Regeringsrätten upphävde kammarrättens domar samt återförvisade målen till kammarrätten för ny behandling.

7 Skattetillägg

I RÅ 2006 ref. 18 var fråga om oriktig uppgift hade lämnats. Enligt 5 kap. 1 § första stycket taxeringslagen (1990:324), i den vid 2000 års taxering tillämpliga lydelsen, skall skattetillägg tas ut om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns oriktig.

Regeringsrätten yttrade. J.G. avyttrade under det i målet aktuella beskattningsåret samtliga aktier i ett fåmansbolag. Av självdeklarationen (blankett K10, Uppgifter från delägare m.fl. i fåmansföretag) framgår att J.G. angett att han varit företagsledare och att han eller någon honom närstående varit, direkt eller indirekt, verksam i bolaget i betydande omfattning under året eller något av de fem beskattningsår som närmast föregått beskattningsåret. Det framgår vidare att det totala antalet aktier i bolaget uppgick till 2.000 och att J.G. överlåtit samtliga aktier i bolaget under det aktuella beskattningsåret. J.G. har tagit upp hela den aktuella realisationsvinsten som inkomst av kapital i sin självdeklaration och inte, som rätteligen borde ha skett, fördelat vinsten mellan inkomstslagen tjänst och kapital. Han har emellertid redovisat de uppgifter som behövts för att i denna del åsätta honom en riktig taxering och kan därför inte anses ha lämnat någon oriktig uppgift. Grund att påföra honom skattetillägg har således inte förelegat. Regeringsrätten biföll överklagandet och undanröjde underinstansernas avgöranden om påförande av skattetillägg. Regeringsrätten hänvisade till liknande fall; RÅ 2002 ref. 20; RÅ 2002 not. 117; RÅ 2003 ref. 4; RÅ 2005 not. 4.

I RÅ 2006 not. 42 undanröjde Regeringsrätten skattetillägg som påförts utan yrkande.

I RÅ 2006 not. 52 var fråga om prövning av mål om skattetillägg förutsatte prövningstillstånd i kammarrätten. Regeringsrätten yttrade. Enligt 22 kap. 11 § skattebetalningslagen (1997:483) i dess ursprungliga lydelse, gällde krav på prövningstillstånd i kammarrätt vid överklagande av bl.a. beslut i fråga om befrielse från skattetillägg. Genom en ändring i paragrafen som trädde i kraft den 1 juli 2003 slopades kravet på prövningstillstånd såvitt gällde skattetillägg (SFS 2003:212). Någon övergångsbestämmelse av betydelse för frågan om prövningstillstånd meddelades inte. Kammarrätten meddelade sitt beslut i det nu aktuella målet den 12 maj 2005. Något krav på prövningstillstånd för att prövning skulle kunna ske i kammarrätten förelåg således inte vid denna tidpunkt. Kammarrättens beslut undanröjdes och målet återförvisades dit för ny handläggning.

Av RÅ 2006 not. 130 framgår bl.a. följande. A.O. har i sin självdeklaration för inkomståret 2000 vid redovisning av avyttring av teckningsoptioner felaktigt använt sig av schablonmetoden för beräkning av optionernas anskaffningsvärden. Fråga är om han därmed har lämnat en sådan oriktig uppgift som skall ligga till grund för skattetillägg.

A.O. har redovisat avyttringen av värdepapperen på blanketterna K4 och K4A. På blanketterna anges att som anskaffningsvärde skall upptas ett genomsnittsvärde enligt beräkning på sidan tre i blanketterna alternativt ett schablonvärde. A.O. har inte redovisat någon beräkning av genomsnittsvärde. Det borde därför ha stått klart för Skatteverket att han använt schablonmetoden vid beräkningen av realisationsvinsten (jfr RÅ 2004 ref. 75 och RÅ 2004 not. 184). Schablonmetoden får enligt den i målet aktuella lydelsen av 27 § 2 mom. tredje stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt användas vid avyttring av marknadsnoterade aktier och vissa andra marknadsnoterade finansiella instrument men inte vid avyttring av optioner och terminer. De upplysningar A.O. lämnat i deklarationen kan inte anses utesluta att de avyttrade värdepapperen utgjorts av sådana marknadsnoterade finansiella instrument för vilka schablonmetoden får tillämpas. Värdepapperen i fråga har endast identifierats genom angivande av beteckningar som ”Europolitan T01 97/00” och har på blanketterna K4 och K4A redovisats under ett avsnitt som varit avsett för bl.a. marknadsnoterade aktier men inte för ifrågavarande teckningsoptioner. De lämnade uppgifterna utesluter således inte att det varit riktigt att använda schablonmetoden. A.O. har därmed lämnat en oriktig uppgift då han använt schablonmetoden vid beräkningen av realisationsvinsten. Grund för påförande av skattetillägg enligt 5 kap. 1 § första stycket taxeringslagen (1990:324) i den i målet tillämpliga lydelsen har därför förelegat.

Av de kontrolluppgifter som Skatteverket haft tillgång till vid granskningen av A.O:s deklaration har emellertid framgått att de överlåtna värdepapperen utgjorts av teckningsoptioner. Även om de faktiska anskaffningsvärdena inte framgått av kontrolluppgifterna och dessa därför inte har varit tillräckliga för att fatta ett korrekt taxeringsbeslut skall skattetillägget med tillämpning av 5 kap. 1 § tredje stycket TL tas ut med den lägre procentsatsen, 20 procent av underlaget. Skäl att befria A.O. från skattetillägget föreligger inte. Regeringsrätten förklarade, med ändring av underinstansernas avgöranden, att skattetillägg skall påföras med 20 procent av underlaget.

8 Anstånd med betalning av skatt (eftertaxering och skattetillägg)

RÅ 2006 ref. 77. Regeringsrätten beslutade att medge G.H. anstånd med betalng av skatten till dess målet prövats av Regeringsrätten eller något annat förordnats, dock längst till tre månader efter kammarrättens avgörande med anledning av G.H:s överklagande av länsrättens dom.

Enligt 22 kap. 11 § skattebetalningslagen (1997:483), SBL, får ett överklagande av beslut av länsrätten i fråga om anstånd med inbetalning av skatt prövas av kammarrätten endast om den har meddelat prövningstillstånd. Av 34 a § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, framgår att prövningstillstånd meddelas av kammarrätten om 1. det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att överklagandet prövas av högre rätt, 2. anledning förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten kommit eller 3. det annars finns synnerliga skäl att pröva överklagandet.

Målet i Regerringsrätten gäller om kammarrätten borde ha meddelat prövningstillstånd avseende G.H:s överklagande av länsrättens dom i vilken länsrätten avslagit hans överklagande av Skatteverkets beslut att vägra anstånd med inbetalning av den ifrågavarande skatten.

Enligt 17 kap. 2 §; första stycket SBL får Skatteverket bevilja anstånd med inbetalning av skatt 1. om det kan antas att den skattskyldige kommer att få befrielse helt eller delvis från skatten, 2. om den skattskyldige begärt omprövning av eller överklagat ett beskattningsbeslut och det är tveksamt om den skattskyldige kommer att bli skyldig att betala skatten, eller, 3. om den skattskyldige begärt omprövning av ett beskattningsbeslut eller ett sådant beslut överklagats och det skulle medföra betydande skadeverkningar för den skattskyldige eller annars framstå som oskäligt att betala skatten.

Av handlingarna framgår att den numera hos kammarrätten överklagade taxeringsfrågan bl.a. innefattar en prövning av om G.H. vid inkomsttaxeringen 2000 skall beskattas för en realisationsvinst om 11 410.000 kr som uppkommit vid avyttring av aktier i X AB. Länsrätten har med tillämpning av lagen (1995:575) mot skatteflykt funnit att beskattning av realisationsvinsten skall ske hos G.H. genom eftertaxering.

Vidare har skattetillägg påförts G.H på underlag av den skatt som föranletts av eftertaxeringen.

I prop. 1989/90:74 med förslag till ny taxeringslag m.m. uttalas, i anslutning till frågan om utformningen av nya anståndsregler, att det när lagen mot skatteflykt tillämpas regelmässigt är fråga om så komplicerade förhållanden att det kan antas att det råder ovisshet om utgången (s. 342).

I förevarande fall är fråga om tillämpning av bl.a. skatteflyktslagen vid eftertaxering och påförande av skattetillägg med betydande belopp. Med hänsyn härtill finner Regeringsrätten att kammarrätten borde ha meddelat tillstånd till prövning av G:H:s överklagande.

Grund förelåg således enligt Regeringsrätten för att upphäva kammarrättens beslut och meddela sådant tillstånd. Skäl förelåg vidare enligt Regeringsrätten att med stöd av 28 § FPL interimistiskt förordna om anstånd med inbetalning av skatten.

G.H. beviljades ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten.

9 Olämplig som ombud?

I RÅ 2006 not. 1 yttrade Regeringsrätten att vid tillämpning av 48 § andra stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) får endast sådana omständigheter beaktas som inträffat under rättegången (jfr RÅ85 2:15). Det hade inte påståtts att det aktuella ombudet har visat oskicklighet eller oförstånd eller på annat sätt visat sig olämplig som ombud i det nu aktuella målet. Det fanns därför enligt Regeringsrätten inte grund för att avvisa honom som ombud i målet. Med bifall till klagandens talan i Regeringsrätten undanröjdes kammarrättens beslut att avvisa det aktuella ombudet som ombud i kammarrättens mål.

10 Resning m.m. (överklagbarhet och prövningstillstånd)

I RÅ 2006 not. 16 var fråga om värdet av en kontantberäkning. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande. I den ordinarie processen hade prövningen inriktats på frågan om uppgivna lån verkligen förekommit och länsrätten och kammarrätten har i denna del gjort olika bedömningar. Däremot har det inte tidigare gjorts någon analys av relationen mellan de olika posterna i kontantberäkningen och i deklarationen. En sådan har kommit till stånd först i resningsmålet. Av vad som numera framkommit står det enligt Regeringsrätten klart att skattemyndigheten inte haft fog för sitt beslut att lägga kontantberäkningen till grund för en skönsmässig höjning av inkomsten av den aktuella näringsverksamheten. Regeringsrätten fann att resning borde beviljas och den skönsmässiga höjningen undanröjas. Därmed bortföll också påfört skattetillägg. Ersättning beviljades enligt lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. med tidigare i kammarrätten yrkat belopp om 5 605 kr och i Regeringsrätten yrkat belopp om 7 500 kr.

I RÅ 2006 not. 56 avvisade Regeringsrätten en ansökan om resning. Enligt 36 § första stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291) kan prövningstillstånd meddelas bl.a. om grund för resning föreligger. U.O:s överklagande har kommit in i rätt tid och skall prövas i ordinär ordning. Med hänsyn härtill fann Regeringsrätten att ansökningen om resning inte skall tas upp till särskild prövning. Regeringsrätten avvisade ansökan om resning och fann inte skäl att meddela prövningstillstånd, se också RÅ 2006 not. 142.

I RÅ 2006 not. 57 var fråga om överklagbarhet och resning. I 33 § fjärde stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) anges följande. Om ett överklagande har avvisats såsom för sent inkommet och en domstol efter överklagande har prövat detta beslut eller vägrat prövningstillstånd i fråga om ett sådant överklagande, får domstolens beslut inte överklagas. Av detta följer enligt Regeringsrätten att kammarrättens ifrågavarande beslut den 5 oktober 2004 inte får överklagas. Vad gäller U.O:s ansökan om resning följer av 8 § första stycket 3 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar, AFDL, att det inte är Regeringsrätten utan kammarrätten som skall pröva ansökningen. Regeringsrätten avvisade överklagandet och ansökningen om resning samt överlämnade handlingarna i målet till kammarrätten. Resning ej heller beviljad i RÅ 2006 not. 120 eller i RÅ 2006 not. 182. I RÅ 2006 not. 190 överlämnade Regeringsrätten skrivelser, som uppfattades som förnyade ansökningar om resning, till kammarrätten med stöd av 8 § -första stycket 3 AFDL eftersom målen slutligt avgjorts av länsrätten.

RÅ 2006 not. 152. Bolaget i fråga ansökte om resning och anförde i huvudsak följande. Stockholms tingsrätt hade frikänt bolagets företrädare från straffrättsligt ansvar avseende de förfaranden som legat till grund för förvaltningsdomstolarnas domar. Det är oacceptabelt att domstolarna har kommit till olika slutsatser trots att processmaterialet, grunderna för brottsmisstanken och bevisningen varit exakt desamma. Om tingsrätten hade avgjort målet inom skälig tid hade bedömningen i förvaltningsdomstolarna blivit annorlunda. Även om bolaget upplösts finns särskilda skäl att pröva resningsansökan, bl.a. mot bakgrund av skattemyndighetens agerande, den långa handläggningstiden, avsaknaden av beviskrav i förvaltningsdomstolarna och de konsekvenser som bolagets företrädare personligen drabbats av. Regeringsrätten avvisade ansökan om resning.

11 Återställande av försutten tid m.m. (anslutningsöverklagande)

I RÅ 2006 not. 91 var fråga om rätt till anslutningsöverklagande och återställande av försutten tid. Regeringsrätten yttrade bl.a. följande. P.T. har delgivits kammarrättens dom den 21 november 2005. Domen skulle därmed, med hänsyn till bestämmelserna i 2 § lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid, ha överklagats senast den 23 januari 2006, men överklagandet kom in först den 3 februari 2006. Överklagandet har därmed kommit in efter den författningsenliga överklagandetiden om två månader. Av 22 kap. 13 § skattebetalningslagen (1997:483) framgår att bestämmelserna i 6 kap. 10-24 §§ taxeringslagen (1990:324), TL, gäller för mål enligt lagen. I 6 kap. 14 § första stycket TL, i den i målet tillämpliga lydelsen, stadgas att om en part har överklagat ett beslut av länsrätt eller kammarrätt, får även motparten ge in ett överklagande, trots att den för honom gällande tiden för överklagande har gått ut. Ett sådant överklagande skall ges in inom en månad från utgången av den tid inom vilken det första överklagandet skulle ha gjorts. Reglerna om anslutningsöverklagande är endast tillämpliga på part och motpart och innebär att en part ges rätt att överklaga inom viss tid efter det att motparten överklagat. Syftet med bestämmelserna är att förebygga att ett överklagande ges in enbart för att en part befarar att motparten skall komma att överklaga. I förevarande fall har inte P.T:s motpart i kammarrätten, Skatteverket, utan enbart P.T:s medpart, M.A., överklagat kammarrättens dom. Reglerna om anslutningsöverklagande är därmed inte tillämpliga i målet.

I det formulär med upplysningar om hur man överklagar som bifogats kammarrättens dom anges enligt Regeringsrätten följande: Om någon överklagat får också annan som haft rätt att överklaga beslutet ge in ett överklagande, trots att den gällande tiden för överklagande gått ut. Ett sådant anslutningsöverklagande skall ges in inom en månad räknat från utgången av den tidigare överklagandetiden.

Av 6 a § tredje stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, framgår att ett överklagande inte skall avvisas, om förseningen beror på att myndigheten lämnat klaganden en felaktig underrättelse om hur man överklagar. Utformningen av det formulär som bifogats kammarrättens dom kan enligt Regeringsrätten ge en felaktig uppfattning om vad som utgör anslutningsöverklagande. Av P.T:s överklagande och ansökan om återställande av försutten tid hos Regeringsrätten framgår emellertid enligt domstolen att förseningen inte beror på utformningen av överklagandehänvisningen utan har andra orsaker. Mot bakgrund av det anförda är kammarrättens beslut att avvisa P.T:s överklagande såsom för sent inkommet enligt Regeringsrätten korrekt. Enligt 37 c § FPL får tiden för överklagande återställas om den har försuttits på grund av omständighet som utgör giltig ursäkt. Vad P.T. anfört utgör enligt Regeringsrätten inte sådan omständighet. Regeringsrätten fastställde kammarrättens avvisningsbeslut och avslog ansökan om återställande av försutten tid.

12 Ersättning för kostnader

I RÅ 2006 not. 58. noterade Regeringsrätten att kostnadsränta inte utgör en ersättningsgill kostnad enligt 3 § lagen om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt, m.m. Av 9 § samma lag följer enligt Regeringsrätten vidare att om den skattskyldige inte har kommit in i tid med en framställning om ersättning, en senare inkommen framställning får prövas endast under förutsättning att förseningen beror på något ursäktligt misstag. Regeringsrätten konstaterade att bolagets framställning om ersättning inkommit för sent. Skäl att ändå pröva den har inte framkommit. Framställningen avvisades, jfr RÅ1994 not. 612.

13 Sekretess

RÅ 2006 not. 106. Ett kommunalt ägt bolag överklagade Skatterättsnämndens beslut och yrkade att vad som erhölls från kommunen inte skulle anses utgöra sådant bidrag som avses i 8 kap. 13 a § mervärdesskattelagen. Bolaget yrkade vidare att förordnande om sekretess skulle meddelas. Enligt Skatteverket var det inte fråga om aktieägartillskott. Med anledning av EG-domstolens dom den 6 oktober 2005 i mål C- 204/03, kommissionen mot Spanien, konstaterade verket att avdragsrätten kunde begränsas bara vid s.k. blandad verksamhet. Med motsvarande motivering som i RÅ 2006 ref. 47 förklarade Regeringsrätten att någon begränsning av bolagets rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt inte skulle ske på grund av erhållna bidrag.

Vidare avslog Regeringsrätten bolagets yrkande om sekretess. Regeringsrätten anförde i den delen följande. Bestämmelserna i 9 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) avser sekretess med hänsyn till skyddet för enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Enligt 1 kap. 9 § sekretesslagen skall bl.a. bolag där kommuner utövar ett rättsligt bestämmande inflytande jämställas med myndigheter vid tillämpning av sekretesslagen. I förevarande fall är bolaget ett kommunalt bolag. Till följd härav är bestämmelserna i 9 kap. 1 § sekretesslagen inte tillämpliga på uppgifter som avser bolagets ekonomiska förhållanden. I bestämmelsen i 8 kap. 17 § sekretesslagen om sekretess hos domstol för uppgift om myndighets affärs- eller driftförhållanden krävs för sekretess att det kan antas att den som uppgiften rör lider avsevärd skada om uppgiften röjs. Då så inte kan antas vara fallet saknas förutsättningar för att förordna om fortsatt sekretess enligt 12 kap. 4 § andra stycket sekretesslagen.

14 Tilltrosparagraferna

I RÅ 2006 ref. 82 uttalas bl.a. följande. I tvistemålsprocessen i hovrätt gäller enligt 50 kap. 23 § rättegångsbalken att har ett vittne hörts vid huvudförhandling i tingsrätt rörande viss omständighet och beror avgörandet även i hovrätten av tilltron till den bevisningen, får tingsrättens dom inte ändras i den delen utan att beviset tagits upp på nytt vid huvudförhandling i hovrätten. En sådan ändring får dock göras, om det finns synnerliga skäl för att bevisets värde är ett annat än tingsrätten antagit. Motsvarande bestämmelser finns i brottmålsprocessen och i processen vid Högsta domstolen. Dessa s.k. tilltrosparagrafer har funnits i rättegångsbalken alltsedan dess tillkomst. Processen vid de allmänna domstolarna bärs upp av principerna om muntlighet, omedelbarhet och koncentration. Tilltrosparagraferna har tillkommit för att trygga bevisomedelbarheten i händelse av överklagande till överrätt och är ett uttryck för principen om det bästa bevismedlet; hovrätten skall för att göra en annan bedömning än tingsrätten ha ett lika gott underlag som tingsrätten hade.

Processen vid de allmänna förvaltningsdomstolarna är däremot i princip skriftlig. Den muntliga förhandlingen i förvaltningsprocessen fyller inte samma funktion som huvudförhandlingen i tvistemålsprocessen utan syftar endast till att komplettera den eljest skriftliga handläggningen på en eller flera punkter. En muntlig förhandling i förvaltningsdomstol kan både föregås och följas av ett skriftligt förfarande. De för tvistemålsprocessen bärande principerna om omedelbarhet och koncentration gäller således inte i förvaltningsprocessen. Förvaltningsprocesslagen innehåller inte någon motsvarighet till tilltrosparagraferna eller någon hänvisning till rättegångsbalken i detta hänseende.

Mot bakgrund av tvistemålsprocessens och förvaltningsprocessens olika uppbyggnad och karaktär finns enligt Regeringsrättens majoritet mening inte skäl att utan särskild föreskrift i lag anse tilltrosparagraferna i rättegångsbalken direkt tillämpliga i förvaltningsprocessen. Det ligger dock enligt Regeringsrätten i sakens natur att en kammarrätt inte utan starka skäl kan frångå en länsrätts bedömning av ett vittnes trovärdighet utan att höra om det. Däremot är kammarrätten enligt Regeringsrätten oförhindrad att göra en annan värdering av vittnesmålets tyngd i förhållande till annan bevisning och därmed dess betydelse för utgången i målet. Det är därför enligt Regeringsrätten möjligt för en kammarrätt att komma till ett annat slut än länsrätten utan att höra om ett vittne som länsrätten fäst avseende vid. Se om tilltrosparagraferna Leidhammar, Bevisprövning i taxeringsmål, Norstedts Juridik AB, 1995 s. 47.

15 Företrädaransvar

I RÅ 2006 not. 192 var fråga om företrädaransvar enligt 12 kap. 6 § skattebetalningslagen (1997:483). Av utredningen i målet framgick att M.D. var styrelseledamot i det bolag som förvärvade EMG Records Sweden AB och att både bolaget och dess nya moderbolag hade allvarliga ekonomiska svårigheter redan under år 2000. M.D. har uppgivit att bolaget inledde arbetet med att sammanställa en ansökan om företagsrekonstruktion i mitten av februari 2002 men att det tog lång tid, delvis på grund av att kronofogdemyndigheten utmätte bolagets datorer. Han har även uppgivit att han inte kände till något om bolagets ekonomiska svårigheter förrän i januari 2002 och att han förlitade sig på VD och övrig personal i bolaget samt att han vare sig fick information eller efterfrågade den.

Kammarrätten gjorde följande bedömning (i vilken Regeringsrätten instämde). Om M.D. inte redan hade kännedom om de ekonomiska svårigheterna i bolaget på grund av sin ställning som styrelseledamot i det förvärvande bolaget så har han i vart fall bort informera sig härom i samband med att han inträdde som styrelseledamot i bolaget. Hans underlåtenhet härvidlag får anses utgöra i vart fall grov oaktsamhet och den omständigheten att han förlitat sig på andra personer och inte själv tagit aktiv del i verksamheten utgör inte grund för befrielse. Bolagets ansökan om företagsrekonstruktion påverkar inte ansvaret eftersom inte ens förberedelserna för ansökan påbörjades före den sista av de i målet aktuella förfallodagarna. Företrädaransvar utdömdes.

16 Nya omständigheter eller bevis i Regeringsrätten

I RÅ 2006 not. 135 var fråga om realisationsvinstbeskattning och då avdrag vid fastighetsförsäljning för uppgivna förbättringskostnader. Regeringsrätten konstaterade att av vad klaganden i Regeringsrätten anfört om ytterligare förbättringskostnader inte kunde anses utgöra sådana skäl som avsågs i 37 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), dvs. att omständigheter och bevis som klaganden åberopar först i Regeringsrätten beaktas endast om det föreligger särskilda skäl.

Börje Leidhammar

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...