I den återkommande avdelningen Skattenytt Internationellt är det allmänna syftet att spegla internationella skattenyheter. Avsikten är att i såväl kortare som längre notiser referera och analysera nyheter på det internationella skatteområdet. Det kan vara nyheter med internationell anknytning i intern svensk skatterätt och i främmande rättsordningar samt nyheter inom rättsområdena skatteavtalsrätt och EG-skatterätt. Jag tar tacksamt emot synpunkter på både innehåll och urval (Mattias Dahlberg, Uppsala universitet, Juridiska institutionen, Box 512, 751 20 Uppsala eller mattias.dahlberg@jur.uu.se).
Europeiska unionen
EG-domstolen meddelade den 29 mars 2007 dom i mål C-347/04 Rewe Zentralfinanz. Målet gällde tyska regler om moderbolags rätt att i inkomstskatterätten göra avdrag för nedsättning som ägt rum på värdet av dotterbolagsaktier. Avgörandet från EG-domstolen är intressant eftersom det nära anknyter till de tidigare avgörande i mål C-446/03 Marks & Spencer och C-196/04 Cadbury Schweppes, och det gäller särskilt bedömningen av rättfärdigandegrunder.
Det tyska bolaget Rewe övertog år 1995 genom fusion med ett annat tyskt bolag, ITS, ägarkontrollen över dotterbolag i Nederländerna och dotterdotterbolag i Spanien och Storbritannien. För boksluten år 1993 och 1994 hade ITS gjort nedskrivningar på andelarna i ett av de nederländska dotterbolagen samt justerat värdet på fordringar på dotterdotterbolagen i Spanien och Storbritannien. Dessa åtgärder motsvarade extraordinära utgifter för mer 46 miljoner DEM för de båda åren tillsammans. Den tyska skattemyndigheten vill inte medge avdrag för dessa utgifter såsom för driftskostnader. Undantagsvis fanns möjligheten till avdrag för sådana utgifter, men det stadgades särskilda krav beträffande dotterföretagens intäkter samt att de bedrev "aktiv" verksamhet. Hade det däremot varit fråga om tyska dotter- och dotterdotterbolag hade kostnadsavdrag medgivits utan sådana begränsningar.
EG-domstolen prövade om den aktuella tyska lagstiftningen var förenlig med etableringsfriheten. Den kom fram till att det var fråga om en hindrande åtgärd vidtagen i hemstaten, vilket inte är tillåtet enligt etableringsfriheten såsom den uttrycks i EG-fördraget och EG-domstolens praxis. Den tyska regeringen invände dock att en rent intern tysk situation inte var objektivt jämförbar med en gränsöverskridande situation. EG-domstolen invände dock att den situation som var aktuell i målet inte rörde den situation som de utländska dotterföretagen befann sig i, utan istället den situation som det tyska moderbolaget befann sig: dess beskattningssituation var annorlunda för det fall det hade inhemska eller utländska dotterföretag (punkterna 33-34). EG-domstolen hänvisade i detta sammanhang till motsvarande domskäl i mål C-446/03 Marks & Spencer.
Den första rättfärdigandegrunden som prövades var om den tyska olikbehandlingen kunde rättfärdigas med hänsyn till symmetrisk behandling av vinster och förluster (eller överskott och underskott med svensk terminologi). Enligt den tyska regeringen fanns inget skäl för Tyskland att beakta utländska förluster när de utländska dotterbolagens vinster inte var skattepliktiga i Tyskland. EG-domstolen ansåg inte denna grund vara tillämplig. Domstolen medgav att den visserligen hade tillämpats i Marks & Spencer-målet, men då endast i förening med två andra grunder, nämligen risken att förluster beaktas två gånger och risken för skatteflykt. Följaktligen kunde inte denna grund tillämpas i målet. Den tyska regeringen hade dock som en grund för sig själv även åberopat risken för att dubbla avdrag skulle medges för utländska förluster om de också kunde dras av i Tyskland. EG-domstolen fann dock att dotterföretagens rörelseförluster och moderbolagets avdrag för förlust på grund av nedskrivning av värdet på andelarna i dotterföretagen utgjorde olika förluster. Någon risk för dubbla avdrag förelåg därför inte. Det tyska avdragsförbudet kunde inte heller sägas vara en lagstiftning ägnad att motverka skatteflykt. I detta avseende hänvisade domstolen till den snäva definition av lagstiftning mot skatteflykt som den utvecklat i bland annat mål C-196/04 Cadbury Schweppes.
Upprätthållandet av effektiv skattekontroll var inte heller någon tillämplig rättfärdigandegrund, och EG-domstolen hänvisade i detta sammanhang till 1977 års handräckningsdirektiv som garant för denna kontroll. Upprätthållandet av skattesystemets inre sammanhang var inte heller någon tillämplig grund, vilket ju inte skett i domstolens praxis sedan Bachmann-domen år 1992, en föga förvånande slutsats med andra ord.
Slutligen prövade EG-domstolen om territorialitetsprincipen kunde tillämpas som rättfärdigandegrund i målet. I detta sammanhang synes domstolen faktiskt bekräfta att denna princip verkligen tillämpades som rättfärdigandegrund i det klassiska målet C-250/95 Futura Participations. Det har diskuterats om principen i det målet egentligen tillämpades vid prövningen av om någon diskriminering eller restriktion överhuvudtaget förelåg. Jag är dock något förvånad över hur EG-domstolen uttolkar innehållet i territorialitetsprincipen. Den säger att det är "i linje" med denna princip att den medlemsstat i vilken moderbolaget är hemmahörande får beskatta det bolaget för hela dess världsomspännande vinst. Enligt gängse skatterättslig teoribildning är det dock uttryck för hemvistprincipen! EG-domstolen har onekligen en del kvar att göra för att utmejsla innebörden av territorialitetsprincipen. En annan viktig lärdom av domen är att rättfärdigandegrunderna i Marks & Spencer-målet verkligen är kumulativa.
Mattias Dahlberg är professor i finansrätt vid Juridiska institutionen, Uppsala universitet.