Författare: Ulf Tivéus

Inledning

Skattskyldighet för kapitalvinst respektive avdragsrätt för kapitalförlust på ett värdepapper som utgör kapitaltillgång inträder när det avyttras. Med avyttring avses enligt huvudregeln i 44 kap. 3 § IL försäljning, byte och liknande överlåtelse av tillgångar. Med avyttring räknas vidare enligt 44 kap. 3 § IL bl.a. att en option går till förfall, vissa kvittningsförfaranden och när innehavaren av en fordran får betalt för denna1. Dessutom kompletteras avyttringsbegreppet med regler vid likvidation, konkurs, fusion och fission i kapitlets 7 och 8 §§, där det anges att ett värdepapper anses avyttrat i vissa sådana situationer. Av särskilda bestämmelser i samma kapitel framgår att en avyttring inte är för handen i vissa situationer, t.ex. utlåning för blankning (9 §), vid utnyttjandet av vissa värdepapper/rättigheter till förvärv av andra värdepapper (10 §; t.ex. ett utbyte av konvertibel mot aktie eller utnyttjande av en teckningsrätt eller företrädesrätt att teckna bl.a. vinstandelslån, kapitalandelslån, köpoption, termin, optionsrätt, konvertibelt kapitalandelsbevis eller konvertibelt vinstandelsbevis). Trots denna utförliga reglering av avyttringsbegreppet har praxis ofta fått dra upp gränserna för tolkningen av detta begrepp.2

I denna artikel kommenteras några domar från Regeringsrätten från i våras där avyttringsbegreppet åter ställts på sin spets – särskilt hur en omvandling ska behandlas i två olika situationer. Den första situationen avser en aktieägares omvandling av fordran på sitt aktiebolag till ovillkorligt aktieägartillskott och den andra situationen avser omvandling av preferensaktier till stamaktier. I den första situationen är frågan om beskattningskonsekvenserna vid återbetalning av villkorade aktieägartillskott när tillskotten lämnats i form av fordringar på bolaget vid en tidpunkt då detta var likvidationspliktigt också uppe till prövning. Denna fråga liksom frågan om en återbetalning kan ses som ett kringgående av 3:12-reglerna kommenteras därför i anslutning härtill.

Amortering av ett skuldebrev har i RÅ 1977 ref. 1:20 ansetts utgöra en (del)avyttring. Se även min kommentar till detta rättsfall i SN 1979 (s. 263 ff.).

Betr. hittillsvarande praxis, se exempelvis min sammanställning i Skatt på kapital, 12 uppl. s. 102 ff.

Omvandling av fordringar/villkorade aktieägartillskott till ovillkorade aktieägartillskott m.m.

Regeringsrätten har i ett antal domar3 den 23 mars 2009 slutligt klarlagt beskattningskonsekvenserna när en aktieägare omvandlar en fordran på sitt bolag till ett ovillkorat aktieägartillskott vid en tidpunkt då fordran saknat marknadsvärde. Omvandling av ett villkorat aktieägartillskott till ett ovillkorat tillskott har tidigare av Skatterättsnämnden i ett förhandsbesked den 29 april 2004 ansetts utgöra en avyttring. Regeringsrätten, som vid sin överprövning av detta förhandsbesked ansåg att det saknades tillräcklig utredning för att uttala sig om storleken av den avdragsgilla förlusten, besvarade inte uttryckligen frågan om omvandlingen utgjorde en avyttring utan besvarade frågan med att det villkorade tillskottet upphörde att existera genom omvandlingen4. I 2009 års mål hade kammarrätterna kommit till olika domslut.5 I två av målen hade aktieägarna omvandlat sina fordringar på sina respektive bolag till ovillkorade aktieägartillskott i nära anslutning till att bolagen försattes i konkurs. Regeringsrätten konstaterar i sina domskäl inledningsvis att omvandlingen innebär att aktieägarens fordran upphört att gälla (jfr RÅ 2005 not. 82) men finner – även om bolagets ekonomiska situation vid tillskottet var sådan att aktieägarens fordran då kan antas ha saknat marknadsvärde – att omvandlingen skattemässigt får anses innebära att fordringen avyttrats. Två regeringsråd var skiljaktiga och menade att fordringen inte kunde anses avyttrad, eftersom någon ersättning inte hade utgått för fordringen då den vid omvandlingen saknat marknadsvärde.

Förutsättningarna i mål nr 4341-4342-07, där Regeringsrätten emellertid inte beviljade prövningstillstånd, skiljer sig från de två nyssnämnda endast i så måtto att det inte bara var fordringar som hade omvandlats till ovillkorade aktieägartillskott utan även villkorade aktieägartillskott. Kammarrätten i Göteborg ansåg att omvandlingarna skulle ses som avyttringar. Kammarrättsdomen överensstämmer således med Regeringsrättens syn (i vart fall såvitt avser omvandlingen av fordringar). Möjligen kan detta vara förklaringen till att prövningstillstånd inte beviljades i detta fall. Det är också enligt min mening svårt att se att det skulle föreligga en materiell skillnad i behandlingen av en omvandling av en fordran och en omvandling av ett villkorat aktieägartillskott. Se även Skatteverkets ställningstagande den 1 juni 2009 (dnr 131 4242735-09/111) där verket gör samma bedömning.

Genom domarna är det nu klarlagt att en fordran (eller ett villkorat aktieägartillskott) som omvandlas till ett ovillkorat tillskott anses avyttrat för dess marknadsvärde vid tidpunkten för omvandlingen. Av tidigare praxis följer att samma marknadsvärde höjer omkostnadsbeloppet för aktierna. Den del av anskaffningsutgiften för den omvandlade fordringen som inte har kunnat beaktats som del av omkostnadsbeloppet för aktierna kan således i stället utnyttjas som kapitalförlust på fordringen vid omvandlingen. Om en aktieägare (privatperson) har lånat ut 1 000 till sitt bolag och omvandlar denna fordran till ett ovillkorat aktieägartillskott vid en tidpunkt då värdet på fordringen är 100 anses han genom omvandlingen således ha avyttrat sin fordran för 100 (och det uppkommer en kapitalförlust på 900 som är avdragsgill till 70 %) medan värdet av det ovillkorade tillskottet om 100 får läggas till anskaffningsutgiften för aktierna. Det är säkerligen många som nu har anledning att begära rättelse fem år tillbaka i tiden för denna typ av missade/vägrade avdrag.

Mål nr 4730-4731-06, 4338-07, 4341-4342-07.

RÅ 2005 not. 82. Jfr RÅ 2002 ref. 107 där Regeringsrätten indirekt också besvarat frågan.

Kammarrätten i Jönköping: ej avyttring (mål nr 4730-4731-06); Kammarrätten i Göteborg: avyttring (mål nr 264338-07 och 4341-4342-07). Det kan nämnas att Kammarrätten i Jönköping i en tidigare dom den 1 december 2003 vägrade avdrag för en motsvarande förlust med motiveringen att fordran vid omvandlingen var värdelös och något vederlag därmed inte hade utgått. Domen överklagades men Regeringsrätten beslutade att inte medge prövningstillstånd (mål nr 915-04).

Omvandling av fordringar till villkorat aktieägartillskott och återbetalning av detta

Samma dag avgjorde Regeringsrätten två andra mål6 rörande aktieägartillskott. I det ena fallet7 hade en privatperson förvärvat dels aktier i ett likvidationspliktigt bolag, dels de fordringar, som säljande bolag hade på samma bolag. Köparen, som genast omvandlade fordringarna på bolaget till villkorade aktieägartillskott, startade efter förvärvet en konsultverksamhet i bolaget i vilken han var verksam. Fem år senare fick han en utbetalning från bolaget vilken han redovisade som en återbetalning av en del av det villkorade tillskottet. Frågan i målet var främst hur denna återbetalning skulle beskattas men även hur omvandlingen av fordran till villkorat aktieägartillskott skulle behandlas. Skatteverket yrkade att återbetalningen skulle beskattas enligt 3:12-reglerna alternativt att skatteflyktslagen skulle tillämpas på förfarandet.

Regeringsrätten gick på gammal praxis8, dvs. att en återbetalning till tillskottsgivaren ska behandlas som återbetalning av lån och att anspråket på återbetalning (det villkorade tillskottet) ska ses som en tillgång som kan bli föremål för kapitalvinstbeskattning. Omvandlingen av fordran till ett villkorat aktieägartillskott innebar enligt Regeringsrätten att en kapitalvinstbeskattad tillgång (fordringen) ersätts av en annan sådan tillgång (anspråket på återbetalningen), dvs. att det var att betrakta som en avyttring. Anskaffningskostnaden för sistnämnda tillgång ansågs motsvara vad innehavaren hade betalat för fordringen, eftersom omvandlingen skedde i samband med förvärvet av fordringen. Den del av det återbetalade beloppet som översteg anskaffningskostnaden utgjorde därmed kapitalvinst. När det gällde skatteflyktsfrågan gjorde Regeringsrätten samma bedömning som kammarrätten9, nämligen att skatteflyktslagen inte kunde tillämpas på förfarandet.

Mål nr 2646-07 och mål nr 3200-07.

Mål nr 2646-07.

RÅ85 1:10, RÅ 1988 ref. 65 m.fl. Se vidare min artikel i SN 2003 s. 211 ff.

Kammarrätten, som ansåg att förfarandet inte stred mot lagstiftningens syfte (rekvisit nr 4), motiverade sin bedömning med att gällande rättspraxis beträffande återbetalning av aktieägartillskott (bl.a. RÅ 1988 ref. 65) var känd för lagstiftaren när de särskilda reglerna om fördelning av utdelningsinkomster från fåmansföretag mellan inkomstslagen tjänst och kapital infördes utan att detta förhållande hade beaktats i denna lagstiftning.

Återbetalning av förvärvat villkorat aktieägartillskott – ett kringgående av 3:12-reglerna

I det andra fallet10 hade ett brittiskt bolag sålt dels aktierna i ett likvidationspliktigt svenskt bolag, dels rätten till återbetalning av ett villkorat aktieägartillskott om nom. 17,5 milj. kr på detta bolag. Köpare av tillskottet (köpeskilling: 10 000 kr) var en privatperson medan aktierna förvärvades av ett svenskt dotter-dotterbolag till ett av honom ägt luxemburgskt bolag. Sedan köparkoncernen och det köpta bolaget påföljande beskattningsår uppfyllt förutsättningar för koncernbidragsrätt fick det köpta bolaget ett koncernbidrag om 1 milj. kr, vilket möjliggjorde att personen året därpå kunde få 1 milj. kr i återbetalning på det villkorade tillskottet. Skatteverket och länsrätten beskattade återbetalningen (efter avdrag för 10 000 kr) såsom utdelning från den skattskyldiges ägarbolag i Luxemburg enligt 3:12-reglerna11. Kammarrätten kom fram till samma beskattningsresultat men med tillämpning av skatteflyktslagen. Regeringsrätten delade kammarrättens slut och motiverade detta med att aktieägaren genom sitt ägande i det utländska holdingbolaget kontrollerade de aktuella svenska bolagen och det av honom förvärvade anspråket på återbetalning av det villkorade aktieägartillskottet har haft ett värde för honom endast på grund det avgörande inflytande som han, utan att själv vara aktieägare, haft över det bolag som gjort utbetalningen. Vidare anförde Regeringsrätten att det var ostridigt att utbetalningen inte skulle ha kunnat komma till stånd om inte detta bolag tillförts koncernbidrag av viss omfattning samt att det framstod som klart att det egentliga skälet för förfarandet varit att ge ägaren en möjlighet att, under åberopande av det villkorade aktieägartillskottet, lyfta vinstmedel från koncernen med beskattning enbart i inkomstslaget kapital och därmed undgå en beskattning enligt 3:12-reglerna.

Förutsättningarna i de två målen är i stora delar lika: en person förvärvar en fordran/villkorat aktieägartillskott på ett likvidationspliktigt bolag för en spottstyver samtidigt som han förvärvar (direkt eller indirekt) aktierna i samma bolag. Han är verksam i betydande omfattning i bolaget (eller koncernföretag) så att en utdelning till honom av upparbetad vinst normalt skulle träffas av 3:12-beskattning. I det första fallet träffas aktieägaren inte av sådan beskattning men i det andra fallet ses förfarandet som ett kringgående. Varför? En förklaring kan vara att det i det första fallet var fråga om ej tidigare upparbetad ”3:12-inkomst” medan det i det andra fallet kan ha varit fråga om en utdelning av redan intjänad ”3:12-inkomst” och som skulle ha träffats av sådan beskattning vid sedvanlig utdelning. Det kan dock diskuteras om enbart denna förklaring håller för då skulle aktieägaren i det andra fallet kunna hävda att senare återbetalningar av tillskott som skett av medel som upparbetats efter hans förvärv skulle undgå 3:12-beskattning. Dessutom borde det ha inträtt en koncernbidragsspärr till följd av ägarförändringen, eftersom det enligt domen fanns ett underskott i det köpta bolaget. En annan förklaring skulle kunna vara att tillskottet i det andra fallet hade förvärvats av en privatperson medan aktierna i bolaget hade förvärvats inom bolagssektorn och att Regeringsrätten ogillat att just koncernbidragsreglerna utnyttjades för att komma runt 3:12-reglerna (jfr RÅ 2001 ref. 21 II). I det första fallet förflöt dessutom fem år mellan förvärvet av tillskottet och återbetalningen medan återbetalningen i det senare fallet var mer planlagd. Det bör också noteras att två regeringsråd var skiljaktiga och ansåg att skatteflyktslagen inte kunde tillämpas – i huvudsak på de skäl som kammarrätten anförde i det förstnämnda målet, dvs. att lagstiftaren känt till praxis om beskattning av återbetalning av aktieägartillskott och att förfarandet därför inte borde kunna strida mot syftet med den senare införda 3:12-regleringen. Eftersom det är svårt att se vad som varit de avgörande skillnaderna för utgången i de två domarna ger domarna onödigt begränsad vägledning för hur de skattskyldiga ska agera.

Mål nr 3200-07.

Dessa instanser menade att transaktionskedjan utgjorde sådana särskilda omständigheter som medförde att återbetalningen skulle beskattas som utdelning i stället för återbetalning av lån (jfr RÅ83 1:42).

Omvandling av preferensaktier till stamaktier

Regeringsrätten har i en dom den 14 maj 2009 fastställt ett av Skatterättsnämnden meddelat förhandsbesked avseende omvandling av aktier. Förutsättningarna i målet var följande. Sökanden ägde aktier i ett bolag, vars aktier är börsnoterade och av samma slag. Bolaget avsåg att genomföra en till ägarna riktad kontant nyemission av ett nytt aktieslag, preferensaktier, genom beslut på en extra bolagsstämma. Villkoren för aktierna skulle tas in i bolagsordningen genom ett s.k. omvandlingsförbehåll. Preferensaktier skulle ges företrädesrätt till utdelning som skulle beslutas under vart och ett av de följande fyra åren med högst vissa angivna belopp. Outnyttjad företrädesrätt till utdelning fick inte sparas till senare år. Företrädesrätten omfattade även förtur till betalning upp till ett visst belopp om bolaget skulle upplösas genom likvidation. Styrelsen var skyldig att under kalendermånaden närmast efter den månad i vilken årsstämma hålls år för det sista ”företrädesåret” i förekommande fall dock tidigast dagen efter avstämningsdagen för rätt till vid denna årsstämma beslutad vinstutdelning, fatta beslut om omvandling av samtliga preferensaktier till stamaktier. Sökanden, som avsåg att teckna preferensaktier, frågade om den av styrelsen beslutade obligatoriska omvandlingen skulle anses innebära en avyttring av aktierna.

Skatterättsnämnden, som förutsatte att styrelsen skulle komma att besluta om obligatorisk omvandling i enlighet med vad som föreskrevs i förslaget till ändring av bolagsordningen, ansåg att omvandlingen inte medförde någon förändring av andelsrätten och att omvandlingen därför i enlighet med gällande praxis12 inte skulle medföra att aktierna skulle anses avyttrade. Företrädesrätten till betalning vid likvidation kunde enligt nämnden närmast ses som ett komplement till företrädesrätten till utdelning, varför förekomsten av ett sådant villkor inte borde föranleda någon annan bedömning.

Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet med motiveringen att omvandlingen inte innebär någon sådan villkorsändring och förändring i andelsrätten som kan leda till att aktierna ska anses avyttrade. Detta eftersom villkoren för utdelningen m.m. under ”preferensperioden” var angivna i bolagsordningen och de ekonomiska rättigheterna även för tid därefter ansågs vara definierade.

Gemensamt för de fall där omvandling har ansetts innebära en avyttring är att omvandlingen medfört att rätten till utdelning ändrats. I RÅ 2005 ref. 76, som är det närmast jämförbara fallet, hade styrelsen enligt bolagsordningen bara en rätt men ingen skyldighet att besluta om omvandling när en viss händelse inträffade. I 2009 års mål var det fastlagt i bolagsordningen att styrelsen var skyldig att fatta beslut om omvandling, vilket förklarar skillnaden i utgången. Dessutom skulle preferensaktiernas företrädesrätt till utdelning ha upphört innan styrelsen skulle besluta om denna omvandling, eftersom styrelsen skulle fatta beslutet först inom viss tid efter det fjärde årets utdelningsbeslut.

Ulf Tivéus är verksam vid Skeppsbron Skatt.

En omvandling som innebär att en aktie ges rätt till ökad eller minskad utdelning har i praxis bedömts som en sådan förändring i andelsrätten som i princip leder till att aktien ska anses avyttrad (se bl.a. RÅ 1997 ref. 81, RÅ 2000 ref. 44 och RÅ 2005 ref. 76).