Skattenytt nr 12 2010 s. 823

Preskription av skattefordringar

1 Allmänt om preskription

Preskription innebär att en borgenär förlorar sin rätt kräva ut fordringen, dvs. borgenären får inte vidta någon åtgärd för att få betalt. Inte heller kan borgenären få en preskriberad fordran fastställd av domstol eller få hjälp av Kronofogdemyndigheten (KFM) med att driva in en preskriberad fordran. En annan sak är att varken domstolen eller KFM i dispositiva privaträttsliga mål prövar frågan om preskription ex officio. Både privaträttsliga och offentligrättsliga fordringar kan preskriberas. Bestämmelser om preskription av de olika typerna av fordringar finns i skilda lagar. Reglerna skiljer sig åt i flera avseenden.

Skattefordringar preskriberas alltid vid ett årsskifte. Huvudregel är att fordringarna preskriberas efter fem år. För skatter som handläggs enligt Skattebetalningslagen (SBL) bestämmelser räknas tiden från det skatterna restfördes hos KFM. För övriga skatter räknas tiden från det att skatten förföll till betalning.

Preskriptionstiden kan förlängas ”automatiskt” t.ex. när skattebetalaren får anstånd eller uppskov med betalning. Detsamma gäller om han ansökt om företagsrekonstruktion eller skuldsanering.

I vissa fall, t.ex. efter indrivningssabotage, kan Skatteverket få preskriptionstiden förlängd efter ansökan till domstol.

Reglerna om preskription ska närmare utvecklas i det följande.

2 Privaträttsliga fordringar

Regler om preskription av privaträttsliga fordringar finns i preskriptionslagen (1981:130). Huvudregeln är att en fordran preskriberas tio år efter tillkomsten. Avser fordran en vara, tjänst eller annan nyttighet som en näringsidkare i sin yrkesmässiga verksamhet tillhandahållit en konsument för dennes enskilda bruk är preskriptionstiden dock tre år. Redan här finns utrymme för olika tolkningar. Vem är näringsidkare? Vem är konsument? Kan en egenföretagare anses vara konsument när han köper t.ex. möbler som han ska ha i sin privatbostad? Högsta domstolen (HD) har vid flera tillfällen prövat frågan om preskriptionstiden varit tio eller tre år. Så ansågs i NJA 1988 s. 503 tre års preskription gälla för bl.a. den tidens TV-avgifter. Särskilda regler gäller för skadeståndsfordringar på grund av brott. 1981 års preskriptionslag innehåller regler om preskriptionsavbrott. Preskription avbryts när gäldenären utfäster betalning, betalar ränta eller amortering eller på annat sätt erkänner fordringen. Vidare avbryts preskription när gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Slutligen förlängs preskriptionstiden om borgenären väcker talan mot gäldenären vid domstol eller åberopar fordran mot gäldenären vid domstol, hos KFM eller i konkursförfaranden m.m. Även reglerna om avbrott av preskriptionstid har vållat domstolarna och KFM svåra tillämpningsfrågor. Detta gäller inte minst om det är nödvändigt att ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran bevisligen ska ha kommit gäldenären tillhanda för att preskriptionsavbrott ska ha skett (se t.ex. NJA 2007 s. 157).

Vid sidan av 1981 års preskriptionslag finns specialregler om preskription inom t.ex. familjerätten (6 kap. 10 § äktenskapsbalken, 7 kap. 9 § föräldrabalken och 16 kap. ärvdabalken) och inom transporträtten (exempelvis 19 kap. sjölagen). En ålderdomlig specialregel, som fortfarande har praktisk betydelse, finns i 1734 års handelsbalk: ”Var som å sysslomans förrättning tala vill; göre det lagligen inom natt och år, sedan han vid sysslan skildes, och redo och räkning gjord är av honom, eller hans arvingar, där han död är. Haver man laga förfall, njute samma tid därefter” (18 kap. 6 §).

3 Offentligrättsliga preskriptionsregler

Lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m. (SPL) är tillämplig på alla skatter och ett stort antal andra offentligrättsliga fordringar. Enligt 1 § nämnda lag är den tillämplig på sådana skatter och andra fordringar som det allmänna har rätt till och som drivs in enligt lagen (1993:891) om indrivning av statliga fordringar m.m. I samma bestämmelse har uttryckligt undantag har gjorts för vissa fordringar enligt vatten- och miljölagstiftningen, p.g.a. studiestöd, p.g.a. rättshjälp samt bötesfordringar.

Hänvisningen till indrivningslagen innebär att alla fordringar som hos KFM handläggs som s.k. allmänna mål omfattas av den nämnda lagen i den mån fordringarna inte är särskilt undantagna. Detta innebär t.ex. att även TV-avgifter numera preskriberas enligt samma regler som gäller för skatter (se NJA 2002 s. 668).

I det följande används genomgående ordet skatt. Med skatt likställs – om inte annat anges – ur preskriptionssynpunkt de övriga offentligrättsliga fordringar som omfattas av SPL.

4 Skattebyte

Med SBL infördes ett system med skattekonto för varje skattebetalare. Huvudprinciperna för skattekontot är att

  • skatter som debiteras bokförs på kontot, normalt på förfallodagen

  • alla betalningar som skattebetalaren gör bokförs löpande på kontot

  • nedsatta beskattningsbeslut och beslut om anstånd med betalning av skatt bokförs löpande som kreditering på kontot

  • betalningar och andra belopp som ska räknas skattebetalaren tillgodo behandlas på ett enhetligt sätt och bokförs utan någon avräkning på de olika skatterna på skattekontot

  • avstämning av skattekontot görs varje månad som det förekommit någon transaktion på kontot.

När ett skattebeslut sätts ner eller ett anstånd beviljas kopplas inte beslutet till den skatt beslutet avser. Anstånd och nedsättningar räknas i första hand av mot den aktuella periodens debiteringar och eventuella ingående överskott. Den skatt som satts ner eller omfattas av ett anståndsbeslut kan därför i vissa fall framstå som förfallen till betalning och obetald. Detta kallas skattebyte. Skattebytena skapar problem inte minst i samband med preskription.

Exempel på skattebyten som påverkar preskriptionen finns i Skatteförfarandeutredningens slutbetänkande Skatteförfarandet (SOU 2009:58 s. 803 ff.). Problem förekommer även i samband med talan om personligt ansvar enligt SBL och handräckning för indrivning i annan stat. Problemen har uppmärksammats och Skatteförfarandeutredningen har i sitt slutbetänkande föreslagit åtgärder för att komma till rätta med problemen (slutbetänkandet s. 591 ff.). Betänkandet har remissbehandlas och bereds f.n. inom Finansdepartementet.

5 Huvudregel för skatter enligt skattebetalningslagen

Fordringar enligt SBL preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår som de överlämnades till KFM för indrivning (3 §). Preskription inträder alltid vid ett årsskifte. Om indrivningsuppdraget återtas upphör beräkningen av preskriptionstid. Ett indrivningsuppdrag ska återtas om skatten betalas till Skatteverket, om skattebeslutet sätts ner eller om anstånd med betalning beviljas. Som nämnts kan p.g.a. skattebytesproblematiken ”fel” indrivningsuppdrag återtas.

Även bortsett från skattebytesproblematiken kan reglerna om återtagande av indrivningsuppdrag medföra att skattefordringar preskriberas lång tid efter det att de har uppkommit.

Ett exempel: En person påförs en kvarstående skatt som ska betalas år 1. Eftersom han anser att beslutet är felaktigt låter han bli att betala Han får inte heller anstånd med betalning. Fordringen överlämnas därför till KFM år 2. Fordringen preskriberas enligt huvudregeln vid utgången av år 7. – Personen överklagar Skatteverkets beslut och vinner i förvaltningsrätten. Skatteverket återtar då indrivningsuppdraget hos KFM. – Skatteverket överklagar förvaltningsrättens dom till kammarrätten. Vid slutet av år 4 meddelar kammarrätten dom och bifaller Skatteverkets överklagande. – Efter registrering på skattekonto och betalningsuppmaning överlämnas fordringen till KFM i början av år 5. Enligt huvudregeln preskriberas fordringen vid utgången av år 10. – Genom överklagandeproceduren har preskriptionstiden i detta exempel flyttats fram tre år. Detta har skett eftersom förvaltningsrätten biföll den skattskyldiges överklagande och att indrivningsuppdraget därför återtogs. Hade hans överklagande avslagits och indrivningsuppdraget legat kvar hos KFM hade preskriptionstiden däremot inte påverkats.

6 Huvudregel för andra skatter

För dessa skatter gäller huvudregeln att en skatt preskriberas fem år efter utgången av det kalenderår då den förföll till betalning (3 §).

Har en fordran fastställts till sitt belopp sedan den förfallit till betalning räknas preskriptionstiden i fråga om sådan del av fordringen som dessförinnan inte varit indrivningsbar från utgången av det kalenderår då fastställelsen ägde rum. Detsamma gäller om fordran fastställs till sitt belopp sedan föreskriven tid för avlämnande av deklaration eller annan redovisning gått ut (3 § andra stycket).

Regeringsrätten har i avgörandet RÅ 2005 not. 11 ansett att denna bestämmelse kan tillämpas på fordringar avseende kvarstående och tillkommande skatt enligt uppbördslagen och att den kan tillämpas även i situationer när en tidigare fastställd fordran – efter prövning i högre instans – på nytt fastställs. Bestämmelsen tillämpas dock endast på den del av fordringen som inte varit indrivningsbar före det nya fastställelsebeslutet.

7 Preskriptionsförlängning vid anstånd och uppskov

I 4 § SPL stadgas att om den som svarar för betalningen medges anstånd (av Skatteverket) med betalning preskriberas fordringen tidigast två år efter utgången av det kalenderår då anståndet upphörde att gälla. Anstånd kan medges med hela eller med del av beloppet. Preskriptionstiden påverkas i motsvarande mån.

Denna bestämmelse är inte tillämplig i fråga om skatter som påförts enligt SBL. I dessa fall ska i stället indrivningsuppdraget återtas om anstånd med betalning beviljas.

Om en skatteskuld överlämnats till KFM för indrivning och KFM skriftligen beviljar ett uppskov med betalning förlängs preskriptionstiden (6 §). Preskription inträder vid utgången av det kalenderår när betalningen skulle vara fullgjord enligt medgivandet. Preskriptionstiden kan enligt denna specialregel förlängas med högst tio år räknat från fordringens ordinarie preskriptionstid. I praktiken går KFM inte med på så långa uppskov varför en förlängning med tio år inte torde vara aktuell.

8 Preskriptionsförlängning vid företagsrekonstruktion och skuldsanering

Ett beslut av domstol om företagsrekonstruktion medför att preskriptionstiden kan förlängas (5 §). Fordringen preskriberas tidigast två år efter utgången av det kalenderår när företagsrekonstruktionen upphörde eller ackordet skulle ha varit fullbetalat. En förutsättning är att ansökan om företagsrekonstruktion gjordes innan fordringen preskriberades. Ett försök att genomföra ett underhandsackord, d.v.s. utanför domstol, påverkar däremot inte preskriptionstiden.

Har skuldsanering inletts eller beslutats gäller motsvarande förlängning om ansökan om skuldsanering gjorts innan fordringen preskriberades. Tvåårsfristen räknas då från utgången av det kalenderår när beslutet att inleda skuldsanering meddelades. Innebär skuldsaneringen att gäldenären ska göra avbetalningar till borgenärerna räknas tvåårsfristen från utgången av det kalenderår när den sista avbetalningen skulle ha gjorts.

Har domstol beslutat om preskriptionsförlängning innan ansökan om företagsrekonstruktion eller skuldsanering gjordes medför inte de nu nämnda förfarandena ytterligare förlängning av preskriptionstiden.

9 Preskriptionsförlängning efter beslut av domstol

I vissa fall kan domstol besluta om förlängning av preskriptionstiden (7 §). För att preskriptionstiden ska förlängas förutsätts att skattebetalaren antingen

  • saboterat indrivningen eller

  • saknat känt hemvist och känd uppehållsort eller

  • hållit sig undan eller

  • vistats utomlands.

Rekvisiten förutsätts bestå under den tid KFM har den aktuella fordringen för indrivning. Preskriptionstiden får inte förlängas om ”särskilda skäl” talar emot detta.

Är det fråga om en juridisk person förutsätts att det är den juridiska personens företrädare som har saknat känt hemvist eller har hållit sig undan eller har vistats utomlands.

Om förvaltningsrätten – efter att ha berett skattebetalaren tillfälle att yttra sig – förlänger preskriptionstiden, förlängs tiden till utgången av femte kalenderåret efter det att preskription annars skulle ha inträtt enligt huvudregeln. Preskriptionstiden får på förnyad ansökan förlängas med ytterligare fem år om det är påkallat från allmän synpunkt.

Mål om förlängning av preskriptionstid handläggs av förvaltningsrätten efter ansökan av Skatteverket. Ansökan ska ges in innan fordringen har preskriberats. Har ansökan gjorts i rätt tid innebär det att fordringen inte preskriberas så länge målet är under handläggning hos förvaltningsrätten (9 §). En ansökan som ges in i december månad omedelbart före det årsskifte vid vilket fordringen preskriberas ska alltså prövas av förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten handlägger målet enligt förvaltningsprocesslagens regler. Förvaltningsrättens dom kan överklagas utan krav på prövningstillstånd.

10 Rekvisitet indrivningssabotage

Preskriptionstiden får förlängas om skattebetalaren har överlåtit, undanskaffat eller upplåtit särskild rätt till egendom. En ytterligare förutsättning är att han antas ha gjort detta i syfte att försvåra statens möjligheter att få betalt. Det krävs dock inte att Skatteverket lyckas bevisa att detta har varit syftet med transaktionen. Det är tillräckligt om övervägande skäl talar för att motivet för transaktionen har varit att försvåra indrivningen (prop. 1981/82:96 s. 62).

Följande avgörande kan tjäna som illustration: En gäldenär som saknade utmätningsbara tillgångar hade överlåtit en pensionsförsäkring till sin hustru. Gäldenären hade även vidtagit andra transaktioner, bl.a. gjort en bodelning till hustruns förmån. Staten ansökte om preskriptionsförlängning och åberopade att gäldenären genom bl.a. överlåtelsen medvetet undanskaffat egendom från indrivning och genom sitt agerande försvårat det allmännas möjlighet att få betalt för sin fordran. Gäldenären bestred yrkandet med motivering att pensionsförsäkringen var utmätningsfri och var avsedd att utgöra ett socialt skydd för honom och hans familj. Kammarrätten tog fasta på att det, om gäldenären medverkat, hade varit möjligt att utmäta från pensionsförsäkringen utfallande belopp. Preskriptionstiden förlängdes med fem år (kammarrätten i Stockholm dom 2000-10-16 i mål 4623-2000).

11 Rekvisiten saknar känt hemvist och håller sig undan

Preskriptionstiden får förlängas om skattebetalaren saknar känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig. Med känt hemvist förstås att vederbörande har haft fast bostad eller har vistats stadigvarande på känd bostadsadress. Vistelsen bör ha varit så långvarig att KFM har haft möjlighet att vidta åtgärder för att driva in skulden. Har däremot skattebetalaren saknat folkbokföringsadress och inte heller KFM genom sina normala rutiner, exempelvis genom att kontakta arbetsgivare, släktingar eller ta del av olika myndigheters register, kunnat få fram uppgifter om hans vistelseort får han anses sakna känt hemvist. Har adressen blivit känt sedan Skatteverket ansökt om förlängning av preskriptionstiden kan spärregeln om ”särskilda skäl” tala mot en förlängning. Domstolen har då att bedöma om så lång tid ändå återstår innan preskription inträder att tiden ändå är tillfyllest för ytterligare indrivningsåtgärder. En sådan bedömning bör innefatta en prövning av om indrivningen i nämnvärd mån försvårats genom utevaron. Har indrivningen försvårats bör en förlängning ske (prop. 1981/82:62 s. 63–64).

Preskriptionstiden får förlängas om skattebetalaren inte har kunnat anträffas på känt hemvist och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig. Detta rekvisit syftar på de situationer då den betalningsskyldige inte har kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig. Om det dessutom kan antas att han hållit sig undan finns förutsättningar att förlänga preskriptionstiden. Bestämmelsen ansluter nära till reglerna i 15 § delgivningslagen (1970:428). Den omständigheten att en person inte träffats i sin bostad eller på sin arbetsplats och det inte har gått att få reda på var han uppehållit sig tyder på att vederbörande velat undvika att komma i kontakt med myndigheterna. Även andra omständigheter måste peka på att han medvetet hållit sig undan. Avvisande hållning och svävande uppgifter av familjemedlemmar. arbetskamrater eller vänner kan ge stöd för denna bedömning (prop. 1981/82:62 s. 35–37).

Kammarrätten i Stockholm meddelade 1992-11-19 i mål 1598-1992 följande dom:

Skattebetalaren uppgav att han sedan över tjugo år tillbaka bodde på samma adress och var fast anställd. Han var handelsresande och bodde mellan resdagarna i sin lägenhet eller hos sin hustru på en annan ort. Att KFM inte tagit hans lön i anspråk för de aktuella skulderna inom ordinarie preskriptionstid kan inte berott på annat än tidsbrist. Staten svarade att försök gjorts att nå skattebetalaren på såväl hans bostadsadress som hos hustrun men att skattebetalaren hållit sig undan. KFM hade dessutom vid tre tillfällen sänt anmaningar till arbetsgivaren med anledning av ifrågasatt utmätning av lön. Svar från arbetsgivaren (som var ett bolag ägt av gäldenärens söner) kom efter den tredje anmaningen i samband med att frågan om preskriptionsförlängning skulle avgöras i Kammarrätten. Den fasta lönen som uppgavs översteg inte det utmätningsfria beloppet. Kammarrätten fann att förutsättningarna för förlängning av preskriptionstiden var uppfyllda. Angående frågan om det fanns särskilda skäl mot förlängning konstaterade domstolen att utredningen klart visat att KFM utan framgång vid upprepade tillfällen under flera år sökt gäldenären på hans adress och även via hustrun. Skattebetalarens arbetsgivare var ett bolag som hans söner ägde. Han var själv styrelseledamot och hade en hög befattning i detta bolag. Kammarrätten konstaterade att det saknades anledning till annan bedömning än att löneexekution skulle varit förknippat med avsevärda svårigheter. Särskilda skäl mot att förlänga preskriptionstiden bedömdes inte föreligga.

12 Rekvisitet utlandsvistelse

Det rekvisit som Skatteverket vanligen åberopar vid yrkande om förlängning av preskriptionstiden är att skattebetalaren stadigvarande har vistats utomlands. Domstolen får bara besluta om förlängning om förutsättningarna förelegat sedan skattefordringen överlämnats för indrivning och det inte heller finns särskilda skäl som talar mot en förlängning. Lagtexten ska inte läsas som om det är ett krav att gäldenären t.ex. vistats utomlands alltsedan den dagen fordringen överlämnades för indrivning. I ett fall flyttade skattebetalaren utomlands först åtta månader efter det att skatteskulden hade blivit restförd. Länsrätten avslog ansökan om preskriptionsförlängning med argument att förarbetena inte överensstämde med lagtextens tydliga ordalydelse. Kammarrätten i Sundsvall ändrade länsrättens dom och biföll statens talan (dom 2004-06-06 i mål 998-04). Det avgörande är om den ordinarie tiden har varit tillräcklig för att kunna driva in statens fordran. En utevaro under endast en kortare tid kan beaktas genom att särskilda skäl inte ska tala emot en förlängning. Det är nämligen tillräckligt att gäldenären ”någon gång under indrivningstiden uppfyller förutsättningarna”, dvs. i detta fall varit bosatt utomlands (prop. 1981/82:96 s. 36 ff).

Regeringsrätten har vid två tillfällen förlängt preskriptionstiden p.g.a. att skattebetalaren stadigvarande har vistats utomlands.

I RÅ 1986 not. 645 konstaterade Regeringsrätten lakoniskt att ”Bengt M stadigvarande vistats i Finland sedan fordringen överlämnats för indrivning”. Inte heller fann Regeringsrätten några särskilda skäl som talade mot förlängning.

Även i RÅ 2005 not. 11 hade skattebetalaren stadigvarande vistats utomlands sedan fordringen överlämnats för indrivning. Inte heller här ansåg Regeringsrätten att det fanns några särskilda skäl som talade mot en förlängning.

13 Särskilda skäl som talar mot preskriptionsförlängning

I inget ovan nämnda avgöranden RÅ 1986 not. 645 eller RÅ 2005 not. 11 ansåg Regeringsrätten att det fanns några särskilda skäl som talade mot förlängning. I 1986 års avgörande hade försök hade gjort att genom handräckning driva in fordringen i Finland. I 2005 års avgörande hade skattebetalaren vistats i en stat (Irland) där det vid den tiden inte gick att få handräckning till stånd för att driva in den aktuella fordringen.

Se även den kammarrättsdom som omnämnts under rubriken ”Rekvisitet hållit sig undan”.

14 Särskilt om EU-rätten

Det har i några mål gjorts invändning att rekvisitet om stadigvarande utlandsvistelse inte kan göras gällande om den skattskyldige stadigvarande vistas inom en stat som är medlem i EU. Som skäl har åberopats att detta rekvisit strider mot EU:s princip om fri rörlighet och särskilt EG-fördragets artiklar 12, 18 och 39. Vidare har åberopats att indrivning av den svenska skatten varit möjlig i den stat där den skattskyldige vistas.

Enligt artikel 12 fördraget är all diskriminering på grund av nationalitet förbjuden. Artikel 18 stadgar att varje unionsmedborgare ska ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som särskilt föreskrivits. Enligt artikel 39 ska fri rörlighet för arbetstagare säkerställas inom gemenskapen. Friheten ska – med förbehåll för de begränsningar som grundas på hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa – innefatta rätt att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium för att anta erbjudanden om anställning.

När det gäller reglerna om förlängning av preskriptionstid kan citeras följande uttalande av departementschefen i samband med LPS tillkomst (prop. 1981/82:96 s. 64–65): ”Bestämmelserna i fjärde punkten omfattar utlandsfallen. För förlängning enligt denna punkt fordras att utlandsvistelsen varit stadigvarande. En vanlig semestervistelse eller en affärsresa utomlands är således inte tillräcklig. Förlängning av preskriptionstiden får ske om inte särskilda skäl talar mot detta. Genom denna spärregel ges möjlighet att ta hänsyn till bl.a. om det funnits ett handräckningsavtal som möjliggjort en effektiv indrivning i det land där den betalningsskyldige vistats. Den betalningsskyldige kan exempelvis ha avvikit i början av preskriptionstiden och den ordinarie tiden framstår som tillräcklig för indrivningen. Om fordringsbeloppet är mycket litet eller om vad som återstår av fordringen, sedan egendom här i riket tagits i anspråk exempelvis genom utmätning, är ringa bör förlängning av preskriptionstiden inte heller beslutas.”

Ett särskilt skäl som talar mot en preskriptionsförlängning är möjligheten till effektiv indrivning i det land där den skattskyldige vistas. Det finns i dag större möjligheter till indrivning i andra stater än år 1982 när LPS infördes. Detta gäller både med avseende på vilka stater Sverige har möjlighet att få indrivningshjälp av och vilka skatter och avgifter Sverige kan få hjälp med att driva in. (Se om detta t.ex. min artikel Gränsöverskridande indrivning av fordringar, Svensk Skattetidning 2010 s. 507 ff.)

Invändningen med åberopande av EU-rätten synes inte ha prövats av Regeringsrätten. Däremot finns några kammarrättsavgöranden i frågan.

Kammarrätten i Stockholm fann 2005-09-19 i mål 294-04 fann att bestämmelsen i LPS inte stred mot det generella förbudet mot diskriminering i artikel 12 EG-fördraget. Möjligen kan kammarrätten ha lagt vissa övriga omständigheter i vågskålen: Den skattskyldige hade tidigare haft stora inkomster och utländska bankkonton som nu inte anträffats. Samtidigt ägde hans hustru 99,8 procent av andelarna i familjeföretaget samt en i Frankrike för familjens behov inköpt villa.

Samma kammarrätt gjorde vägrade 2008-02-08 i mål 7202-07 att förlänga preskriptionstiden med följande motivering: ”LA befinner sig på en för de svenska myndigheterna känd adress i Spanien. Utredningen visar att det varit möjligt för KFM att – – – i god tid före preskriptionstidens utgång begära spanska myndigheters bistånd för att driva in fordringarna mot LA. – – – Enligt kammarrättens bedömning föreligger därmed särskilda skäl mot en förlängning av preskriptionstid.”

Kammarrätten i Göteborg förlängde 2007-12-27 i mål 6726-06 preskriptionstiden en andra gång trots att den skattebetalaren bl.a. invände att han bodde i Italien i vilken stat indrivning var möjlig. Kammarrätten noterade i sina domskäl att den skattskyldiges adress var okänd så sent som två år före kammarrättens dom.

Kammarrätten i Sundsvall vägrade 2009-05-18 i mål 3232-07 att förlänga preskriptionstiden: Skattebetalaren hade utvandrat till Belgien varför handräckning begärdes där. Några utmätningsbara tillgångar fanns inte i Belgien varför handräckningsuppdraget återkallades. Sedan det framkommit att skattebetalarens hustru bodde i Spanien begärdes, när det återstod två och ett halvt år av den ordinarie preskriptionstiden, handräckning i Spanien. Någon redovisning av indrivningsåtgärderna i Spanien kom aldrig. Staten ansökte därför om preskriptionsförlängning. Kammarrätten fann att vistelsen i Belgien inte var skäl att förlänga preskriptionstiden. Detta särskilt som begäran om handräckning hade återkallats. Inte heller uppgifterna om att skattebetalarens hustru bodde i Spanien och den uteblivna redovisningen från de spanska indrivningsmyndigheterna var något som talade för en förlängning av preskriptionstiden.

Med hänsyn till dessa avgöranden vill jag dra den slutsatsen att enbart den omständigheten att en skattebetalare stadigvarande vistats i en annan stat inom EU inte utgör skäl för preskriptionsförlängning. I denna situation talar redan spärregeln i vår interna lagstiftning mot förlängning. Skulle, mot förmodan, svensk domstol inte tillämpa spärregeln torde artikel 18 i EG-fördraget medföra hinder mot sådan förlängning. Eftersom EG-fördraget är en del av gällande svensk rätt och alltid ska beaktas, kan inte rekvisitet om utlandsvistelse tillämpas i strid med EU:s princip om fri rörlighet. Däremot innebär givetvis inte vistelse i annan medlemsstat i sig något hinder mot förlängning av preskriptionstid. Omständigheterna kan vara sådana att något av de andra rekvisiten för preskriptionsförlängning kan föreligga. (Jag har utvecklat detta i en debattartikel Är 7 § lagen om preskription av skattefordringar mm förenlig med EU:s principer om fri rörlighet?, Svensk Skattetidning 2008 s. 359 ff.).

15 Innebörden av preskription

Sedan en fordran har preskriberats får åtgärder för att få betalt för fordran inte vidtas (10 §). Har fordringen säkerställts före preskriptionsdagen får åtgärden fullföljas efter preskriptionstidens utgång. Om exempelvis KFM har gjort utmätning före preskriptionstidens utgång så får egendomen säljas även senare (prop. 1981/82:96 s. 42). I praxis har även en skattefordring anses säkerställd genom att staten gav in en konkursansökan kort tid före preskriptionstidens utgång. På grund av denna ansökan försattes gäldenärsbolaget i konkurs efter ”ordinarie” preskriptionsdag (NJA 2000 s. 252).

Likaså har staten rätt att, trots preskription, ta ut sin fordran ur egendom i vilken staten har panträtt. Både Skatteverket och KFM har möjlighet att ta pant i samband med att Skatteverket beviljar anstånd resp. att KFM beviljar uppskov med betalning (se 17 kap. 3 § SBL och 11 § indrivningslagen).

16 Flera är betalningsansvariga för skulden

Om flera personer är solidariskt ansvariga för betalningen av fordran och preskription inträder för en av dem kvarstår de övriga personernas betalningsskyldighet (11 §). En konkret situation kan vara att ett bolag påförs skatt som förfaller till betalning år 1. Därefter görs en företrädare personligen ansvarig enligt bestämmelserna i 12 kap. 6 § SBL. Ansvaret fastställs och förfaller till betalning år 3. Preskription inträder såvitt avser bolaget vid utgången av år 6 och såvitt avser företrädaren vid utgången av år 8.

Frågan har varit föremål för prövning av hovrätten för Västra Sverige: Skatteverket hade med stöd av 12 kap. 8 a § SBL påfört en man solidariskt betalningsansvar för ett handelsbolags skulder. Skulderna lämnades över för indrivning till KFM. I utsökningsmålet invände mannen att eftersom handelsbolagets skulder preskriberats så kunde inte heller indrivning ske hos honom. Invändningen godtogs av tingsrätten som fann att det var hinder mot verkställighet. Skatteverket överklagade till hovrätten. Hovrätten fann att den fordran som påförts mannen var att betrakta som en skattefordran vilken är underställd de särskilda regler om preskription som framgår av SPL. Av bestämmelsen i 11 § SPL följer att mannens betalningsansvar inte påverkas av att preskription inträtt mot bolaget. Preskriptionstiden ska räknas från den tidpunkt när fordran mot mannen lämnades för indrivning. Hovrätten biföll Skatteverkets överklagande (beslut 2008-10-17 i mål ÖÄ 3680-08). Hovrättens beslut överklagades till HD som dock inte meddelade prövningstillstånd.

Nils-Bertil Morgell är rättslig expert vid Skatteverkets huvudkontor med inriktning på borgenärsfrågor.

För erfarna

Välkommen! Hos oss hittar du alla ekonomiska regelverk du behöver samlat på en enda digital plats. Fördjupa dig i allt från EU-rätt till självreglering, tidskrifter eller använd Rättserien där experter guidar dig till snabba svar.
  • Regler

    Här hittar du uppdaterat rättsligt material inom EU-rätt, svenska lagar och myndighetsföreskrifter. Du kan även hitta historik från 2008 och framåt.

  • Avancerad sök

    Filtrera dina sökningar och hitta rätt dokument snabbare. Vet du att det är en lag du söker efter kan du välja att visa bara de träffarna.

  • Markera & Anteckna

    Här kan du smidigt markera, anteckna och dela de avsnitt av texterna som är viktigast för dig och dina kollegor.

  • Rättserien

    Här kan du bekräfta dina kunskaper och enkelt hitta nya vägar till andra områden.

  • Jag vill veta mer

och oerfarna

Välkommen! Det kan vara svårt att hitta rätt ibland, så därför har vi samlat allt inom ekonomiska regler på ett och samma ställe. Navigera, sök eller använd Rättserien för att få svar på dina frågor.
  • Rättserien

    Här hittar du tydliga förklaringar till tusentals termer och information om var och hur du kan fördjupa dig. Till Rättserien

  • Navigering

    Allt relevant material hittar du samlat inom respektive ämnesområde.

  • Anteckna

    Skapa egna anteckningar för hur du ska gå till väga vid komplicerade regeltolkningar. Dela gärna med dig eller spara tips från dina kollegor!

  • Markera

    Använd överstrykningspennan och hitta tillbaka till det viktigaste nästa gång.

  • Jag vill veta mer

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2019 2020 2021
31 maj 0,05 -0,01 0,28
30 nov -0,09 -0,10  

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...