Regeringsrätten har i en dom 23 november 2010, mål nr 3718-2010, bekräftat att den princip som knäsattes i rättsfallet RÅ 1997 ref. 5 I ska gälla: Derivattransaktioner ska beskattas i inkomstslaget kapital – även om derivaten används som säkringsinstrument i näringsverksamhet. Domen avser ett förhandsbesked av Skatterättsnämnden på en ansökan av en lantbrukare. Domen medför att instrument som en gång skapats framför allt för att säkerställa betalningsflödena i verksamheter med lång produktionscykel, som t.ex. lantbruk, inte är användbara för svenska företagare.
Lite pristeori
Lantbrukare har i fråga om vegetabilisk produktion typiskt sett en tolvmånadersperiod som produktionscykel. I djuruppfödning gäller ofta en flerårig produktionscykel. Lantbruket har därför sedan gammalt haft ett behov av att långsiktigt säkerställa sina betalningsflöden. Dels tar det lång tid innan produktionen ger avkastning, vilket ställer särskilda krav på stabila finansieringsmöjligheter, dels är det oklart vilket avsalupris som kan uppnås om ett eller flera år för den produkt vars framställning börjar i dag. Det är naturligtvis redan på grund av tidsavståndet svårt att uppskatta priserna. Produktionen kan dessutom störas av helt oförutsägbara omständigheter som väderlek, politiska beslut, ny produktionsteknik, ändringar i konsumtionsmönster mm. Ytterligare en omständighet är den som belyses av den modell inom pristeorin som kallas spindelvävsteoremet, dvs. i det klassiska utbuds/efterfrågediagrammet finns, på grund av tidsspannet mellan marknadsaktörernas beslut, ingen punkt där priset balanserar utbud och efterfrågan. Det förflyter ett år mellan producenternas beslut om utbud och konsumenternas beslut om efterfrågan. I fråga om köttproduktion är tidsspannet i stor omfattning ännu längre.
Nationalekonomen Nicholas Kaldor lanserade spindelvävsteroremet 1934 och illustrerade det med jordgubbsodling. På grund av oväntat dåligt väder blir utbudet av jordgubbar osedvanligt lågt. Den brist som uppkommer kan i ett traditionellt utbuds/efterfrågediagram (se fig.) illustreras som en vänster/nedåtförflyttning på utbudskurvan (S), och vänster/uppåt förflyttning på efterfrågekurvan (D), vilket resulterar i höjt enhetspris. Om jordgubbsodlarna tror att detta höga pris ska bestå, kommer de att påföljande år öka produktionen av jordgubbar (i relation till andra grödor). Utbudet kommer därför att bli högt, vilket resulterar i att priset faller längs efterfrågekurvan. Om de då förväntar sig att de låga priserna ska bestå under nästpåföljande år, kommer de att reducera produktionen av jordgubbar, vilket på nytt kommer att höja priserna osv.
Processen illustreras i diagrammen. Det långsiktiga balanspriset ligger vid skärningspunkten för utbuds- och efterfrågekurvorna. En dålig skörd år 1 innebär att utbudet faller till Q1 så att priset stiger till P1. Om producenterna planerar produktionen för period 2 under förväntning av att detta höga pris består, så kommer utbudet att bli större, Q2. Men då faller priset längs efterfrågekurvan till P2 när de försöker sälja hela utbudet. Så småningom kommer man tillbaka där man började. Beroende på utbuds- och efterfrågekurvornas relativa lutning och böjning kan prisfluktuationerna också öka eller minska. Om punkterna på utbuds- och efterfrågekurvorna sammanbinds uppkommer då ett spindelvävsmönster.
Om lutningen på utbudskurvan är större än lutningen på efterfrågekurvan, kommer fluktuationerna att minska för varje varv så att linjerna mellan punkterna beskriver en inåtgående spiral (P6 och Q6 hamnar innanför P1 och Q1), fig. 1. Man får en stabil situation och i tidens fullbordan hamnar pris och kvantitet vid skärningen av utbuds- och efterfrågekurvorna. Om lutningen på utbudskurvan är mindre än efterfrågekurvan, kommer svängningarna att öka i storlek för varje varv, så att kurvan för priser och kvantiteter beskriver en utåtgående spiral, fig. 2. Man får en instabil situation.
Som i all nationalekonomisk teori är denna beskrivning av verkligheten starkt förenklad. Mycket händer som modellen inte fångar in. Men att modellen utvecklats har säkert sin grund i de notoriskt svårbedömda villkor under vilka lantbruket arbetar. En annan följd av detta förhållande är att det just i den näringen tidigt utvecklades modeller för säkerställande av betalningsflödena. Lantbrukaren är beroende av säkerhet för sin ekonomiska planering. Produktionsapparaten är dyr och omfattande och kan inte förändras snabbt. Det är viktigare att åtminstone få inkomster som täcker rörliga kostnader och avskrivningar och helst ger utrymme för ett eget löneuttag, än att det blir mycket stora vinster. Andra aktörer har andra intressen och är beredda att riskera visst kapital inför förhoppningen av stora vinster. Ytterligare andra är mellanhänder i produktions- och distributionskedjan och tror sig ha särskilda förutsättningar att bedöma producenternas och konsumenternas beteenden. I ett finmaskigt nät kan därmed risker och chanser spridas ut på en mängd aktörer så att prissättningen blir effektivare. I en sådan miljö uppstod i USA handel med terminskontrakt (forwards) för råvaror. År 1848 grundades the Chicago Board of Trade (CBOT). De första standardiserade kontrakten listades 1864. År 1898 grundades the Chicago Butter and Egg Board, som 1919 omorganiserades och fick namnet the Chicago Mercantile Exchange (CME, eller ”The Merc”).
Derivat
Ett derivat representerar ett spel (vadslagning) om priset på en vara under en viss tidsperiod eller vid tidsperiodens slut. Spelet kan avse även tjänster eller snart sagt vilken företeelse som helst, men varor är den vanligaste. Tekniskt kan detta spel arrangeras på flera sätt. De vanligaste metoderna är termins- och optionsaffärer.
En termin är ett avtal om leverans av en vara inom en viss tidpunkt, t.ex. ett år. När två parter träffar ett terminsavtal kommer avtalet att sakna värde, och parterna utväxlar inte någon betalning i samband med undertecknandet. Så fort det händer några förändringar beträffande marknadsräntorna eller förväntade priser på den aktuella varan, kommer avtalet att få ett värde för den ena parten och innebära en lika stor belastning för den andra. Det värde som den ”vinnande” parten har, representeras av skillnaden mellan förväntat pris och avtalat pris multiplicerat med avtalad kvantitet; allt justerat med en räntefaktor som påverkas av marknadsränteförändring och återstående avtalstid. Detta värde är normalt lågt i förhållande till värdet av den varuleverans som avtalet avser. Något kapitalvärde i själva avtalet finns det däremot inte.
Detta hindrar inte att någon under avtalets löptid kan gå in och köpa den ena partens del i avtalet. Har avtalet stigit i värde får han betala. Har avtalet sjunkit i värde för parten bör han kräva en ersättning för att han tar över risken av att det negativa värdet består till slutdatum. På denna andrahandsmarknad kan naturligtvis prisvariationerna vara mycket kraftiga. Ett avtal som hade ett negativt värde vid förvärvet kan t.o.m. när som helst få ett positivt och tvärtom.
Om parterna behåller avtalen till slutdatum och leverans sker av den avtalade varan, kan man ifrågasätta om någon uppfattat avtalet som ett terminsavtal; det var ett avtal med ovanligt avlägsen leveranstidpunkt. Att varupriset egentligen är ett annat än det avtalade och att mellanskillnaden utgör ränta, kanske man inte ens tänker på. Lite förargligt tycker kanske den parten att det var, som fick betala mer enligt avtalet än om han i stället köpt varan samma dag på marknaden. Men han tröstar sig med att han hela tiden kunnat kalkylera med säkra siffror.
Man kan också tänka sig att parterna kommer överens om att inte leverera den avtalade varan. Man löser avtalet helt enkelt genom att den ene betalar till den andre ett belopp som motsvarar skillnaden mellan avtalat pris och dagens (högre) pris.
En option är en rätt för en part att sälja till eller en rätt att köpa från en annan part. Denna rätt behöver inte utnyttjas. Den andre parten är däremot bunden av skyldighet att köpa eller sälja om motparten så påfordrar. Den som får en rätt måste givetvis betala till den som påtar sig en skyldighet. Priset för denna rätt varierar starkt med villkoren. Rätten att köpa något värt 10 milj. kr för 10 milj. kr kan vara 0. En rätt att om en månad för en krona köpa något som i dag är värt 1 000 kr är rimligen mycket dyr. En rätt att om en månad sälja något för 1 krona som i dag kostar 1 000 kr borde sakna värde. Men man vet aldrig. De mest oväntade saker kan inträffa, och parterna kan ha skilda, var och en för sig välgrundade åsikter, om vad som kan hända och därför vara beredda att ingå avtal om de kan komma överens om priset. Ett derivat kan bli hur mycket värt som helst; det kan också bli värdelöst. Prissvängningarna kan vara mycket stora. Värdet beror framför allt på återstående löptid för optionen och prisvolatiliteten för den underliggande egendomen. Liksom med terminer saknar marknadens samlade optioner helt värde. Mot värdet av varje parts rättighet står en lika stor skyldighet för motparten.
Derivatmarknaden fungerar som ett stort försäkringssystem. Det är också dess ursprungliga funktion. Lite tillspetsat kan man säga att en brandförsäkring är en säljoption på en fastighet, som garanterar fastighetsägaren ett belopp som förslår till återuppbyggnad om fastigheten brinner inom t.ex. ett år. Det hindrar inte att derivat också används i rent spekulationssyfte. Det finns personer som helt enkelt är beredda att slå vad om prisutvecklingen på t.ex. aktier eller andra värdepapper.
Derivat i skattelagstiftningen
Hur behandlas detta system av skattelagstiftningen?
13 kap. inkomstskattelagen (1999:1229), IL, finns bestämmelser som avgränsar inkomstslaget näringsverksamhet. Enligt förarbetena är utgångspunkten att avkastningen av och utgifterna för samt vinsten eller förlusten på tillgångar i näringsverksamheten också räknas till näringsverksamheten. Som tillgångar i näringsverksamheten räknas då inte bara lagertillgångar och inventarier utan även kapitaltillgångar. De ingår således i den yrkesmässigt självständigt bedrivna förvärvsverksamheten.
I fråga om enskilda näringsidkare finns dock undantag från detta i kapitlets 7–8 §§.
Enligt 7 § första stycket räknas bl.a. delägarrätter, fordringsrätter och tillgångar som avses i 52 kap. inte till inkomstslaget näringsverksamhet utan till inkomstslaget kapital. Av 7 § andra stycket framgår att de dock ska räknas som tillgångar i näringsverksamheten i vissa fall, bl.a. om de är lagertillgångar, kundfordringar eller liknande tillgångar. Skulder, som regleras i 8 §, räknas inte till näringsverksamheten om skulden hänför sig till tillgångar som enligt 7 § inte ska räknas som tillgångar i näringsverksamheten. Av förarbetena till 7 § framgår att om en tillgång inte ska räknas till näringsverksamheten, ska varken inkomster från eller utgifter för tillgången räknas till näringsverksamheten. Inte heller den kapitalvinst eller kapitalförlust som uppkommer vid en avyttring av en sådan tillgång ska tas upp i näringsverksamheten (prop. 1999/ 2000:2 del 2. s. 167).
Med delägarrätt avses enligt 48 kap. 2 § IL bl.a. aktie och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt. Bestämmelserna om delägarrätter ska tillämpas också på bl.a. termin och option vars underliggande tillgångar består av aktier eller termin som avser aktieindex, och annan tillgång med liknande konstruktion eller verkningssätt.
Med svensk fordringsrätt avses fordran i svenska kronor. Bestämmelserna ska enligt 48 kap. 3 § första stycket IL tillämpas även på termin, option och liknande avtal, vars underliggande tillgångar kan hänföras till fordran i svenska kronor eller termin och liknande avtal som avser ränteindex.
Med utländsk fordringsrätt avses enligt 48 kap. 4 § IL fordran i utländsk valuta. Bestämmelserna om utländska fordringsrätter ska tillämpas också på utländsk valuta, och – termin, option och liknande avtal, vars underliggande tillgångar kan hänföras till utländsk valuta, fordran i utländsk valuta eller termin och liknande avtal som avser index beroende av sådan valuta.
I 52 kap. IL finns särskilda bestämmelser om kapitalvinst vid avyttring av andra tillgångar och förpliktelser än sådana som avses i bl.a. 48 kap. De grundläggande bestämmelserna finns i 44 kap.
En termin definieras i 44 kap. 11 § IL som ett avtal, lämpat för allmän omsättning, om förvärv av aktier, obligationer eller andra tillgångar vid en viss framtida tidpunkt och till ett bestämt pris, eller en framtida betalning vars storlek beror på värdet av underliggande tillgångar eller av kursindex eller liknande.
Med option avses enligt 44 kap. 12 § IL en rätt för innehavaren att förvärva eller avyttra aktier, obligationer eller andra tillgångar till ett bestämt pris, eller få betalning vars storlek beror på värdet av underliggande tillgångar, eller av kursindex eller liknande.
25 kap. 4 § IL behandlar kapitalvinst och kapitalförlust i inkomstslaget näringsverksamhet. I dessa begrepp inkluderas enligt 4 § vinst och förlust på grund av förpliktelser enligt terminer, köp- eller säljoptioner och liknande avtal, när det inte är fråga om förpliktelser som är jämförbara med lagertillgångar.
Förhandsbeskedet
En enskild näringsidkare, X, bedrev jordbruk i form av växtodling på egen och arrenderad mark. För att säkra sig mot finansiella risker i näringsverksamheten övervägde han att ingå på marknaden förekommande terminsavtal avseende råvaror, räntor och valutor. Råvaruterminen skulle avse samma mängd spannmål som han senare skulle leverera. Ränteterminen skulle parera de ränterisker som han hade på lån i näringsverksamheten. Valutaterminen avsåg att säkra valutakursen på ett i euro fastställt gårdsstöd från EU som senare skulle utbetalas i svenska kronor enligt den då aktuella kursen.
Han frågade Skatterättsnämnden (SRN) i vilket inkomstslag resultatet av råvaru-, ränte- och valutaterminerna skulle tas upp alternativt dras av. Han ville vidare veta om bedömningen skulle bli en annan om valutaterminen användes för att säkra kursen vid inköp av inventarier i utländsk valuta. Som förutsättning gavs att de omfrågade terminerna omfattades av definitionen i 44 kap. 11 § IL.
X anförde att han avsåg att ingå samtliga terminer på grund av den bedrivna näringsverksamheten och att det inte kunde anses stå i strid med god redovisningssed att redovisa resultatet i näringsverksamheten. Han ansåg därför att terminerna skulle hänföras till hans enskilda näringsverksamhet.
Skatteverket (SkV) framhöll att alla andra värdepapper än näringsbetingade andelar och fordringar i kooperativa ekonomiska föreningar för fysiska personer ska beskattas i inkomstslaget kapital. Detta gäller även derivat som är avsedda att säkra värden eller betalningsflöden i näringsverksamheten.
SRN anförde att det av förarbetena till IL framgår att avsikten är att den gränsdragning för enskilda näringsidkare mellan inkomstslaget näringsverksamhet och inkomstslaget kapital som gällde enligt tidigare lagstiftning skulle bibehållas vid tillämpning av den nya lagen. Det har kommit till uttryck genom att undantagen i 13 kap. 6–8 §§ från huvudregeln i kapitlets 1 § systematiskt knyts till tillgångar för vilka regler om kapitalvinster och kapitalförluster finns i kapitlen 45–46 samt 48 och 52 avseende inkomstslaget kapital. Med hänsyn härtill fann SRN att de omfrågade terminerna skulle behandlas som sådana tillgångar som undantas från inkomstslaget näringsverksamhet enligt 13 kap. 7 § första stycket IL.
Denna bedömning kunde vid tillämpning av 13 kap. 7 § andra stycket IL inte ändras, eftersom terminerna enligt SRNs mening inte kunde anses utgöra lager eller liknande. Vinst eller förlust på terminerna skulle därför hänföras till inkomstslaget kapital. Det skulle gälla även om de i och för sig hade en stark anknytning till den bedrivna verksamheten (jfr prop. 1999/ 2000:2 del 2 s. 327, prop. 2002/03:40 s. 60 f. och RÅ 1997 ref. 5 I).
X överklagade förhandsbeskedet till Regeringsrätten (RR) och yrkade att RR skulle ändra förhandsbeskedet på så sätt att resultatet av samtliga terminer skulle beskattas i inkomstslaget näringsverksamhet. SKV bestred bifall till yrkandet.
RR gjorde samma bedömning som SRN och fastställde förhandsbeskedet utan egen motivering.
Kommentar
Genom rättsfallet befästs den ordning som uppkom genom RÅ 1997 ref. 5 I, dvs. oavsett hur näringsmässigt motiverat ett derivatinnehav är i ett företag, ska transaktioner med derivatet behandlas som inkomst av kapital. De förutsättningar som gällde för de framställda frågorna var omsorgsfullt utmejslade för att pröva den praxis som därvid slogs fast där. Samtliga säkringsavtal, spannmålsterminerna, ränteterminerna samt valutaterminerna hade ingåtts enbart på grund av den bedrivna näringsverksamheten. Avsikten med spannmålsterminerna var att prissäkra endast den egna produktionen. En uttrycklig förutsättning var att terminerna skulle vara lämpade för allmän omsättning.
Innan SRN gjorde sin ovan återgivna bedömning, gjorde nämnden bl.a. följande sammandrag av lagregleringens tillkomst och innehåll.
Gränsdragningen i IL mellan inkomstslaget näringsverksamhet och inkomstslaget kapital för enskilda näringsidkare motsvarar den som tillkom genom 1990 års skattereform (a. prop. s. 161 och 167 ff.). Syftet med att införa nya bestämmelser i 13 kap. 7 och 8 §§ IL var att samla tidigare spridda bestämmelser på ett ställe.
När gränsdragningsfrågan behandlades i förarbetena till 1990 års lagstiftning anfördes bl.a. följande (prop. 1989/90:110 s. 457):
I det nuvarande systemet beskattas reavinst vid icke yrkesmässig avyttring av aktier och andra värdepapper i inkomstslaget tillfällig förvärvsverksamhet. Detta gäller oberoende av om tillgångarna innehafts i kapitalplaceringssyfte eller om innehavet betingats av näringsverksamhet.
I fråga om enskilda näringsidkare saknas det enligt min mening anledning att gå ifrån de nuvarande principerna. Även i det nya systemet bör således vinst vid icke yrkesmässig avyttring av näringsbetingade aktier behandlas på samma sätt som vinst på kapitalplaceringsaktier. Beskattning kommer därmed att ske i inkomstslaget kapital.
Även vinst vid icke yrkesmässig avyttring av andra finansiella instrument än aktier, t.ex. andelar i ekonomiska föreningar och handelsbolag samt lånefordringar, bör – med ett undantag – beskattas i inkomstslaget kapital. Undantaget – som inte tagits upp i lagrådsremissen – avser andelar i kooperativa föreningar där innehavet betingas av näringsverksamhet, t.ex. andelar i de producentkoooperativa föreningarna inom jord- och skogsbruket. Sådana andelar kommer nämligen att räknas som tillgångar vid beräkning av kapitalunderlaget vid avsättning till skatteutjämningsreserv (jfr. punkt 1 av anvisningarna till 22 § KL). För att ett materiellt riktigt beskattningsresultat skall erhållas föranleder detta att en eventuell vinst vid avyttring beskattas i näringsverksamheten.”
I kommentaren till sistnämnda lagrum sägs bl.a. följande (a. prop. s. 659 f.):
Tredje stycket är nytt i förhållande till lagrådsremissen. Om det inte är fråga om ett aktiebolag eller en annan juridisk person som avses i 10 a § SIL, sker beskattning vid icke yrkesmässig avyttring av fastigheter och av aktier, andelar m.m. samt av vissa förpliktelser inte i näringsverksamhet utan som inkomst av kapital. Detta gäller dock inte näringsbetingade andelar i kooperativa föreningar.
X argumenterade på följande sätt:
Terminerna som varande förpliktelser kan inte anses utgöra tillgångar enligt IL, varför undantaget i 13 kap. 7 § första stycket IL, som hänför vissa tillgångar till inkomstslaget kapital, inte är tillämpligt. Frågan bör därför avgöras bl.a. utifrån 25 kap. 4 § IL, som reglerar gränsdragningen mellan å ena sidan kapitalvinst och kapitalförlust och å andra sidan vanlig inkomst i inkomstslaget näringsverksamhet.
Han anförde också:
Han hade skulder som enligt 13:8 IL skulle anses hänförliga till näringsverksamheten. Ränteterminerna var hänförliga till dessa skulder. Det gårdsstöd som han skulle erhålla var en skattepliktig inkomst i näringsverksamheten. Valutaterminerna var hänförliga till gårdsstödet. Därtill kompletterades ansökan med en fråga om bedömningen skulle bli en annan i fråga om valutaterminen om denna skulle vara hänförlig till anskaffningar till jordbruksdriften i form av maskiner och inventarier i utländsk valuta.
En spannmålstermin är en råvarutermin som omfattas av reglerna i 52 kap IL. Av 13 kap. 7 § första stycket IL framgår att tillgångar som avses i 52 kap IL inte ska ingå i näringsverksamheten. En spannmålstermin bör dock hänföras till näringsverksamhet enligt andra stycket samma paragraf. Enligt första strecksatsen andra stycket skall tillgångar hänföras till näringsverksamheten om de är lagertillgångar, kundfordringar, pågående arbeten eller liknande tillgångar.
Ränteterminer regleras i 48 kap 3 § 2 st. IL och valutaterminer i 48 kap. 4 § 2 st. IL. Detta innebär att bestämmelserna om svenska respektive utländska fordringsrätter ska tillämpas på sådana terminer, men det innebär inte att terminerna ska anses vara fordringsrätter. Av 48 kap. 3 och 4 §§ framgår att med svensk respektive utländsk fordringsrätt avses fordran i svenska kronor respektive i utländsk valuta. Terminsavtal avseende räntor respektive utländsk valuta skall därmed behandlas som sådana tillgångar.
Det torde vara klart att ränte- och valutaterminer inte utgör lagertillgångar i enskild näringsverksamhet. Visserligen ingås de som ett led i den bedrivna spannmålsverksamheten men kopplingen till de avyttrade varorna är inte lika stark. Vidare är inte fråga om en vid sidan av spannmålsodlingen bedriven handel med värdepapper.
Även om resultatet av förpliktelserna ska hänföras till kapitalvinst/-förlust kan den dock hänföras till näringsverksamhet. Detta genom sin koppling till den bedrivna näringsverksamheten. Fråga är ju om att säkra storleken på kostnader i näringsverksamheten respektive intäkter i denna.
Sammanfattning
Det förefaller som lagregleringens formella struktur, snarare än derivatens funktion för verksamheten, styrt SRNs och RR:s ställningstagande. En rigid inställning till den av lagstiftaren anvisade uppdelningen av tillgångar mellan näringstillgångar och kapitaltillgångar, och som befästes genom rättsfallet RÅ 1997 ref. 5 II, i vilket olika slags – av ett lantbruksföretags verksamhet påkallat behov – placeringar av likvida medel förklarades utgöra kapitalplaceringar och inte näringstillgångar, har direkt överförts till derivat. Något utrymme för att betrakta derivaten som något annat än spekulationstillgångar har uppenbarligen inte föresvävat SRN och RR.
Den från ekonomisk och affärsmässig utgångspunkt helt paradoxala utgången följer av lagstiftarens i grunden felaktiga föreställning om derivatens ekonomiska natur. De behandlas skattemässigt som kapitalplaceringar trots att de till skillnad mot t.ex. aktier och obligationer m.m. inte representerar några förmögenhetstillgångar. En termin saknar värde vid utställandet, och det värde den kan erhålla under löptiden för den ena parten motsvaras av en exakt lika stor förpliktelse för motparten. Sökandens argument för att reglerna i 13 kap. inte borde vara tillämpliga, eftersom terminerna inte är några sådana tillgångar (de kan under löptiden t.o.m. växla mellan att vara en tillgång och en förpliktelse för en part) har därför fog för sig. Sökandens hänvisning till 25 kap. innebär dock ingen räddning, eftersom även vinst och förlust på förpliktelse skall anses som kapitalvinst/-förlust, såvida det inte är fråga om en (negativ) lagertillgång, dvs. förpliktelse av en art som näringsidkaren driver handel med. SRN åberopade dock aldrig det lagrummet.
Det kan till nöds accepteras att de derivat med vilka allmänheten gör transaktioner (det bär emot att använda uttryckssättet gör placeringar, eftersom innehaven är tidsbegränsade och kortvariga) via banker och börsmäklare o.d. beskattas som kapitalinkomster. De förvärvas där såsom tillgångar, med förhoppningen att göra vinster. Men ett derivat är inte en tillgång som kan jämföras med aktier, obligationer och andra skuldebrev. Ett derivat är ett tidsbegränsat avtal som i ena partens hand kan växla mellan att vara en tillgång och en förpliktelse. Det återspeglar inte värdet av någon förmögenhetsmassa.
Till sin ekonomiska natur är derivat ett slags vadslagningsavtal rörande någonting som under en viss tidsperiod ger upphov till viss värdeutveckling av en utpekad tillgång eller skuld. När perioden löper ut erlägger den ena parten ett belopp till den andra. Det är alltså i grunden samma slags aktivitet som präglar all näringsverksamhet. Beskattning borde därför ske som inkomst av näringsverksamhet.
Det här är inte särskilt originella tankar, utan något som alla klarsynta inser. Vid det lunchseminarium som Centrum för Skatterätt höll den 9 december 2010 talade bl.a. Claes Norberg från Svenskt Näringsliv och Helena Norén från Ernst & Young om regelverket för god redovisningssed under rubriken Bokföringsnämndens allmänna råd för större aktiebolag – K3 och de nya skattefrågor om koppling m.m. som därvid aktualiseras. Till skillnad mot skatterätten rör sig redovisningsrätten på ett område som försöker beskriva och hantera världen sådan den verkligen är eller ser ut att vara. Det går då inte att kalla en katt för hund. Ett stort problem som föredragshållarna flera gånger återkom till var hanteringen av derivat, eftersom skatterätten behandlar dessa enligt reglerna för kapitalbeskattning. Claes Norberg vittnade om upprepade försök att få finansdepartementet att inse felaktigheterna i nuvarande ordning.
Vad som gör utgången rättsfallet än mer anmärkningsvärd är, att den påverkats av att sökanden skulle använda terminskontrakt som var lämpade för allmän omsättning. Om terminsavtalen utformats individuellt och inte avsetts bli omsatta under löptiden skulle rimligen uppkommande vinster eller förluster betraktas som vanliga intäkter (kostnadsbegränsningar) och kostnader (intäktsreduktioner) i näringsverksamheten. Den omständigheten, att det sedan några decennier etablerats en börsnoterad marknad för derivat som till stor del används av värdepappersspekulanter, har lett till att den typ av försäkringsinstrument, som ursprungligen skapats för att säkerställa intäkts- och kostnadsflödena i jordbruksnäringen, inte längre kan utnyttjas av skatteskäl, såvida avtalen inte förhandlas fram individuellt.
Med tanke på betydelsen av att en näringsidkare måste vara berättigad att vidta av verksamheten påkallade rimliga försäkringsåtgärder utan att hindras av skatteregler, är det nu nödvändigt med en skyndsam ändring av lagstiftningen. Detta är så mycket mer angeläget som nuvarande regler baseras på lagstiftarens missuppfattning av derivatens ekonomiska natur.
Niclas Virin (http://niclasvirin.com) har varit bankdirektör i Handelsbanken samt ledamot av Skatterättsnämnden.