Skattenytt nr 6 2012 s. 374

A 15 Processuella frågor

1 Undanröjda förhandsbesked

2 Jäv

3 Skattetillägg utan prövning i sak

4 Uppenbart oskäligt att påföra tilläggsavgift?

5 Betalningsansvar

6 Sekretess

7 Resning

1 Undanröjda förhandsbesked

I HFD 2011 ref. 35 var fråga om underlaget i en ansökan om förhandsbesked var tillräckligt för att kunna bedöma den verkliga innebörden av planerade transaktioner. Vinstmedel som ett cypriotiskt bolag (i vilket sökanden ägde samtliga andelar) förvaltade, hade sitt ursprung i en av sökanden tidigare bedriven byggnadsrörelse. Sökanden övervägde att låta bolaget förvärva en fastighet i Singapore. Samtidigt med förvärvet skulle sökanden ingå ett avtal med en fastighetsfond i Luxemburg. Avtalet innebar att sökanden gavs en option att sälja andelarna i bolaget till fonden. Köpeskillingen skulle bestå av kontanter och av ett kapitalandelslån utgivet av fonden. Sökanden ansåg att dessa transaktioner innebar att kapitalvinsten på andelarna i bolaget skulle undantas från beskattning i Sverige med stöd av skatteavtalet med Singapore. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade inledningsvis till att allmänt gäller att beskattning ska ske på grundval av rättshandlingars verkliga innebörd oavsett den beteckning avtalen åsatts och angav som exempel RÅ 2010 ref. 51. Domstolen uppfattade ansökan så att ett villkor för att fonden ska utfärda optionen var att bolaget förvärvade fastigheten. I ansökan saknades dock enligt Högsta förvaltningsdomstolen närmare uppgifter bl.a. om fondens eventuella delaktighet i själva fastighetsförvärvet, exempelvis om fonden uppträder som säljare eller förmedlare av fastigheten, och hur lång tid som ska förflyta mellan fastighetsförvärvet och andelsöverlåtelsen samt hur fonden avsåg att hantera andelarna i det cypriotiska bolaget efter förvärvet. Domstolen undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked såvitt avsåg den aktuella frågan, som avvisades i den delen, eftersom underlaget för ansökan inte ansågs tillräckligt. Ett justitieråd framhöll i ett särskilt yttrande nödvändigheten av att i fall som det förevarande anlägga en restriktiv syn på frågan om förhandsbesked bör lämnas.

I HFD 2011 not. 25 var fråga om ett bolags innehav av aktier i ett annat bolag var näringsbetingat enligt 24 kap. 14 § första stycket 3 inkomstskattelagen (1999:1229) eller, om så hade varit fallet, under en viss tidigare angiven period. I Skatterättsnämnden hade lämnats en beskrivning av förhållandet mellan förstnämnda bolag och det senare och av tjänster som kommit sistnämnda till del. Tjänsterna ska ha utförts av de bolag som innehade aktier i det andra bolaget. Nämnden var inte enig. Det framgick enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte om tjänsterna verkligen utförts inom ramen för en av det ifrågavarande bolagets bedrivna rörelse. Med hänsyn dessa utredningsbrister borde förhandsbesked inte ha lämnats. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökan avvisades.

I HFD 2011 not. 30 var fråga om ett bolags omsatta tjänst var sådan utbildning som undantas från skatteplikt för utbildningstjänster i 3 kap. 8 § mervärdesskattelagen (1994:200). Undantaget ska tolkas mot bakgrund av bestämmelserna i artiklarna 132.1 och 134 i direktiv 2006/112/EG. EU-domstolen har i domen i mål C-434/05 framhållit att den undervisningsverksamhet som enligt motsvarande direktiv 77/388/EEG omfattas av skattefrihet utgörs av en helhet, där relationerna mellan lärare och studenter är en av beståndsdelarna och utbildningsinstitutets organisatoriska struktur en annan (p. 20). Vid det svenska genomförandet av direktivet förutsattes enligt Högsta förvaltningsdomstolen att undantaget från skatteplikt kan omfatta även en underentreprenörs tillhandahållande av utbildningstjänster (prop. 1996/97:10 s. 22 och 50 f.). Vidare hänförde sig domstolen till EU-domstolens dom i mål C-445/05, punkt 35, om att underentreprenörens åtagande är kvalificerat på visst sätt. Begränsas den till att ställa viss personal till förfogande för en utbildning som bedrivs av annan torde tillhandhållandet enligt domstolen närmast vara att betrakta som skattepliktig uthyrning av personaltjänster. Vid en jämförelse mellan innehållet i ett i målet ingivet avtal och det som i övrigt anförts om bolagets åtagande framstod enligt Högsta förvaltningsdomstolen bolagets roll som oklar. Domstolen pekade bl.a. på att i ansökningen om förhandsbesked och i den senare skriftväxlingen framstod bolagets roll som mer omfattande än vad som anges i avtalet ifråga. Domstolen undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked och avvisade ansökningen.

I HFD 2011 not. 53 var fråga om överlåtelse av betydande aktieposter från förälder till barn genom gåva samtidigt som föräldern förbehöll sig rätten till avkastning på de bortgivna aktierna under sin livstid. Högsta förvaltningsdomstolen hänförde sig till det bolagsrättsliga s.k. splittringsförbudet av vilket ansetts följa att rätten till utdelning i princip inte får skiljas från aktien. Det har enligt domstolen länge varit en omdiskuterad fråga under vilka förutsättningar undantag kan göras från förbudet. Klart torde emellertid enligt domstolen vara att det inte går att med verkan mot bolaget överlåta rätten till all framtida utdelning. I det aktuella fallet förutsattes givaren behålla rätten till utdelning under sin livstid och att mottagarna av aktierna således under obestämd tid skulle sakna ekonomiska rättigheter som annars följer med ett aktieinnehav. Frågan om den tilltänkta uppdelningen skulle bedömas från civilrättslig synpunkt har enligt domstolen inte berörts i ansökningen om förhandsbesked och inte heller prövats av Skatterättsnämnden. Inte minst med hänsyn till de värden och det inflytande som de ifrågavarande aktierna representerar får det förutsättas att ansökningen föregåtts av överväganden rörande den saken. Mot denna bakgrund borde enligt Högsta förvaltningsdomstolens majoritet förhandsbeskedet undanröjas. Förhandsbeskedet undanröjdes och ansökningen avvisades. Ett skiljaktigt justitieråd ansåg att det förhållandet att ansökningen inte berörde frågan hur den tilltänkta uppdelningen av aktierna ska bedömas från civilrättlig synpunkt inte var skäl att avvisa ansökningen. Att över huvud taget kräva att den som ansöker om ett förhandsbesked ska foga en rättsutredning till sin ansökan är en avvikelse från vad som annars gäller vid förfarandet hos domstolar och förvaltningsmyndigheter. Ett så långtgående krav kan inte ställas utan uttryckligt stöd i lagtext. Justitierådet fastställde nämndens förhandsbesked.

I HFD 2011 not. 95 var fråga om beskattning vid upplösning av familjestiftelse bildad genom förordnande om s.k. fidekommissarisk succession, 1 kap. 2 och 3 §§ stiftelselagen (1994:1220) och 10 kap. 6 § inkomstskattelagen (1999:1229). Sökande var A, B, C och D. Fråga 1 gällde om D skulle beskattas för den utbetalda avkastningen i inkomstslaget tjänst. Frågorna 2 och 3 gällde om sökandena skulle beskattas för en utbetalning av kapitalandelen i inkomstslaget tjänst och om svaret var beroende av om deras far behöll sin avkastningsrätt. Högsta förvaltningsdomstolen hänförde sig till en bestämmelse i gåvobrevet där det anges att ¨Rätt till afkastning eller andel i fondens kapital må ej öfverlåtas ...¨. I målet hade enligt domstolen inte belysts hur den bestämmelsen förhöll sig till att fadern, som förutsätts i frågorna 1 och 2, avstod från avkastningsrätten. Något svar på dessa frågor borde därför inte lämnas. Med de oklara förutsättningarna för fråga 2 var det inte visat att sökanden stod inför något sådant val mellan olika handlingsalternativ som motiverade att frågan 3 besvarades. Högsta förvaltningsdomstolen undanröjde Skatterättsnämndens förhandsbesked (oenig nämnd) och avvisade ansökningen.

I HFD 2011 not. 99 var fråga om ett förhandsbesked som gällde ett koncernbidrag från ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt bolags svenska filial; var diskrimineringsförbudet i skatteavtalet med USA tillämpligt? Koncernbidraget från dotterbolaget som anteciperats som utdelning hos moderbolaget skulle enligt Skatterättsnämnden dras av för det året trots att värdeöverföring skedde året efter (som utdelning). Bestämmelser härom se prop. 2005/06:15 och SFS 2005:1088. Skatterättsnämnden konstaterade att diskrimineringsförbudet enligt lämnade förutsättningar var tillämpligt i ärendet och gjorde själv bedömningen att artiklarna 24.1 och 24.2 i skatteavtalet var tillämpliga (medborgarskapsregeln resp. filialregeln, 24.1 och 24.3 i OECD:s modellavtal). Nämnden ansåg således att det stred mot diskrimineringsförbudet i skatteavtalet att vägra det svenska dotterbolaget avdrag för koncernbidrag till det utländska moderbolagets svenska filial. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen förutsätter en tillämpning av medborgarskapsregeln på ett amerikanskt företag att företaget i Sverige är föremål för annan behandling än ett svenskt jämförelseföretag och att den avvikande behandlingen beror enbart på att företaget inte är svenskt. För att en jämförelse ska kunna göras krävs enligt domstolen i regel att de båda företagen har hemvist i samma land (jfr ¨under samma förhållanden¨ i medborgarskapsregeln). En tillämpning av filialregeln förutsätter vidare enligt domstolen att beskattningen av det fasta driftstället är mindre fördelaktig än beskattningen av ett svenskt jämförelseföretag. Enligt kommentaren till modellavtalet ska bedömningen avse det fasta driftställets egen verksamhet. Redan vad som nu sagts visar enligt domstolen att det kan sättas i fråga om det föreligger diskriminering i detta fall. En prövning av de ställda frågorna i ansökningen bör därför inte grundas på den av bolaget lämnade förutsättningen om diskriminering. Skatterättsnämndens förhandsbesked undanröjdes och ansökningen avvisades.

2 Jäv

I HFD 2011 ref. 14 var fråga om en rådman i länsrätt var jävig att handlägga den efterföljande prövningen i ett taxeringsmål av den anledningen att han dessförinnan handlagt frågan om anstånd med betalning av skatt i samma mål. Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till 41 § förvaltningsprocesslagen (1971:291), FPL, i vilken sägs att i fråga om jäv mot den som handlägger mål enligt FPL gäller bestämmelserna i 4 kap. rättegångsbalken, RB, om jäv mot domare. I 4 kap. 13 § RB finns bestämmelser om domarjäv. I punkten 8 i paragrafen sägs att en domare är jävig att handlägga mål vid huvudförhandling i brottmål, om han före denna huvudförhandling ha prövat frågan om den tilltalade begått gärningen. En generalklausul finns i punkt 10 som säger att en domare är jävig om det i övrigt föreligger någon särskild omständighet som är ägnad att rubba förtroendet för hans opartiskhet i målet. Frågan om opartiskheten ska bedömas utifrån en objektiv måttsstock och de har i princip ingen betydelse att domaren känner sig jävig, Högsta förvaltningsdomstolen hänvisade till Fitger, Rättegångsbalken, en kommentar på Internet, NJA 1981 s. 1205 och NJA 2007 s. 841. Domstolen framhöll också att frågan om jäv ska tolkas och tillämpas i ljuset av Europakonventionen och dess krav i artikel 6.1 på att var och en har rätt att få sin sak prövad i en opartisk domstol. Europadomstolen skiljer mellan subjektiv opartiskhet hs en domare – förutfattade meningar eller en önskan att främja den ena partens intressen – och objektiv – varje legitimt tvivel om opartiskheten ska kunna uteslutas. Högsta förvaltningsdomstolen angav därvid RÅ 2009 ref. 8, och framhöll att bestämmelsen i 4 kap. 13 om jäv vid huvudförhandling i brottmål främst tar sikte på beslut om rättspsykiatrisk undersökning (¨övertygande bevisning¨ ska enligt lagen härom föreligga om att den tilltalade begått gärningen). Bestämmelsen infördes i Sverige som en följd av Europadomstolens dom den 24 maj 1989 i målet Hauschildt mot Danmark. Högsta förvaltningsdomstolen pekade på bestämmelsen om inhibition i 28 § FPL och den prövning som den bestämmelsen föranleder (se bl.a. RÅ 2009 ref. 51) samt att anståndsreglerna i 17 kap. 2 § första stycket 2 skattebetalningslagen (1997:483) utgör en sådan specialreglering av inhibitionsinstitutet på skatteområdet som medför att den allmänna bestämmelsen om inhibition i 28 § FPL inte är tillämplig (RÅ 1974 ref. 74 och RÅ 2006 ref. 12). Domstolen prövade sedan jävsinvändningen mot punkten 10 i 4 kap. 13 RB (punkten 8 inte tillämplig). Beslut om anstånd jämförde domstolen med inhibition, en preliminär bedömning som visserligen föregåtts av en utredning som av Skatteverket bedömts tillräcklig för att kunna avgöra taxeringsfrågan. Prövningen i anståndsmålen kan emellertid enligt domstolen inte jämföras med den som görs när själva taxeringsfrågan prövas eftersom anståndsfrågan normalt prövas innan parterna slutfört sin talan i taxeringsfrågan. Jäv ansåg inte föreligga och överklagandet avslogs. Tilläggas bör att inhibition kan förekomma i mål om anstånd med betalning av skatt i avvaktan på att anståndsfrågan avgörs i domstolen. I regel torde den ordförande som prövat anståndsfrågan i ett skattemål också avgöra taxeringsfrågan. De skäl som Högsta förvaltningsdomstolen anfört bekräftar således den ordning som sedan länge tillämpas i praktiken. Det kan dock inte uteslutas att den enskilde parten kan uppfatta ordföranden som jävig i förevarande situationen, särskilt om uttalanden i domen i anståndsmålet innehåller klara ställningstaganden till de frågor som är föremål för prövning i taxeringsmålet.

I HFD 2011 ref. 15 var fråga om jäv kunde grunda resning av ett mål. I RÅ 2009 ref. 8 prövade Högsta förvaltningsdomstolen frågan om jäv förelegat när en adjungerad ledamot i kammarrätt, som var tjänstledig från en anställning hos Skatteverket, deltog i att avgörande där Skatteverket var part. I sistnämnda mål ogillade domstolen jävsinvändningen. Fråga var om deltagande av ledamoten i beslut om avslag på begäran om muntlig förhandling; den adjungerade ledamoten hade en anställning hos Skatteverket som avsåg annan verksamhet än den som var aktuell i målet och hon deltog inte när målet senare avgjordes genom dom. I förstnämnda referatmål 15 var omständigheterna annorlunda genom att den som handlagt målet som referent i kammarrätten och som deltagit som ledamot vid kammarrättens slutlig avgörande, under den tid han tjänstgjorde i kammarrätten var tjänstledig från Skatteverket. Efter tjänstgöringen i kammarrätten återgick ledamoten till sin tjänst, en tjänst som alltjämt upprätthölls, som särskilt kvalificerad handläggare vid rättsavdelningen, Skatteverkets huvudkontor. Ledamotens deltagande i kammarrätten vid det slutliga avgörandet av taxeringsmålet skulle enligt Högsta förvaltningsdomstolen, objektivt sett, kunna ha rubbat tilltron till domstolen och till att målet handlagts på ett opartiskt sätt. Jäv har därmed förelegat enligt domstolen. Utredningen ger emellertid inte stöd för att kammarrättens sammansättning enligt domstolen påverkat utgången i målet. Mot denna bakgrund fanns inte sådana skäl som krävs för resning (jfr domstolens hänvisning till RÅ 2008 not. 87; om synnerliga skäl att pröva saken på nytt). Rättsfallet har kommenterats av Otteland – Linder i SN 2011 s. 842. Av väsentlig betydelse för tolkningen av detta rättsfall är enligt min mening att fråga är om prövning av en ansökan om resning, dvs. ett extraordinärt rättsmedel. Att jäv förelegat i målet är klarlagt och Högsta förvaltningsdomstolen ger här värdefull vägledning. Det är emellertid en annan sak att pröva jävsfrågan jämfört med att pröva om grund för resning föreligger i anledning av jävet. Om Skatteverkets eller förvaltningsdomstolarna i sin sammansättning varit jäviga på sätt som skett i detta mål bedömer jag att beslutet skulle upphävas vid en ordinär omprövning av beslutet i högre instans. Det speciella i ref. 15 är att fråga är om prövning i ett extraordinärt mål avseende resning. Rättspraxis är här sträng och resning förekommer endast undantagsvis och då med beaktande av om nya omständigheter eller felaktigheter i rättstillämpningen påverkat utgången i målet.

3 Skattetillägg utan prövning i sak

I HFD 2011 ref. 58 Ett bolag begärde omprövning av ett grundläggande beslut om inkomsttaxering 2003. I anledning härav övervägde Skatteverket att påföra skattetillägg och gjorde gällande att bolaget lämnat oriktig uppgift i sin begäran. Bolaget återkallade därefter sin begäran om omprövning och Skatteverket skrev därför av ärendet från vidare handläggning. Samtidigt med avskrivningsbeslutet beslutade Skatteverket att påföra bolaget skattetillägg i enlighet med nyss nämnda övervägande. Frågan i målet var om ett beslut att påföra skattetillägg får fattas när den skattskyldige återkallat en begäran om omprövning och detta ärende skrivs av. Högsta förvaltningsdomstolen redogjorde för bestämmelser i tillämplig lydelse i 5 kap. 1 § första och andra styckena, 4 och 10 §§ i taxeringslagen (1990:324), TL. Av bestämmelserna framgår bl.a. att skattetillägg ska tas ut om en skattskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns oriktig. Det gäller även i mål om taxering och uppgiften inte har godtagits efter prövning i sak. Vidare sägs i 10 § att beslut efter utgången av taxeringsåret om påförande av skattetillägg på grund av oriktig uppgift i omprövningsärende ska meddelas samtidigt med beslutet i omprövningsärendet. Bestämmelsens utformning innebär enligt domstolen att den gäller inte enbart för omprövningsbeslut utan även för andra beslut i omprövningsärenden. Domstolen fann vidare att en prövning av om den lämnade uppgiften är oriktig eller inte ska göras i beslutet om skattetillägg, med tillämpning av det särskilda beviskrav som gäller för sådana beslut. Denna prövning måste enligt domstolen dessutom göras oavsett om uppgiften dessutom prövas i ett taxeringsbeslut eller inte. Domstolens slutsats blev att beslut att påföra skattetillägg får fattas även när den skattskyldige har återkallat en begäran om omprövning och ärendet skrivs av. Oriktiga uppgifter som lämnas i ett mål om taxering måste ha prövats i sak för att skattetillägg ska komma ifråga. Något sådant krav finns således inte i taxeringsärendet vid Skatteverket. Målet återförvisades till förvaltningsrätten för prövning av skattetillägget.

4 Uppenbart oskäligt att påföra tilläggsavgift?

Inbetalning av skatt och avgift ska enligt 16 § lagen (2004:629) om trängselskatt göras genom insättning på ett särskilt konto för skatte- och avgiftsbetalningar. Skatten och avgiften anses ha betalats den dag då betalningen har bokförts på det särskilda kontot. Tilläggsavgift får påföras högst en gång per bil och kalendermånad. Skatteverket får enligt 18 § besluta att trängselskatt eller tilläggsavgift helt eller delvis inte ska tas ut eller att den ska återbetalas, om det skulle framstå som uppenbart oskäligt att ta ur skatten eller avgiften. Bestämmelser om hel eller delvis befrielse från tilläggsavgift har funnits sedan lagen infördes den 1 januari 2005. Frågan enligt Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2011 not. 43 om när det kan framstå som uppenbart oskäligt att ta ut tilläggsavgift har enligt domstolen inte belysts i något vägledande rättsfall. Det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att bolagets överklagande av länsrättens dom prövas av högre rätt och prövningstillstånd i kammarrätten ska därför meddelas.

5 Betalningsansvar

I HFD 2011 ref. 88 var fråga om betalningsansvar för kommanditbolags skattetillägg. AA blev komplementär i Limmatur KB och var det fram till den 22 mars 2007. Frågan i målet var enligt Högsta förvaltningsdomstolen om fordringen på skattetillägg kan anses ha uppkommit under denna tid och innan Skatteverket fattade sitt beslut den 19 november 2007 om skönsbeskattning av kommanditbolaget för mervärdesskatt och skattetillägg med 20 procent. Av bestämmelserna i 2 kap. 20 § första stycket samt 1 kap. 2 § och 3 kap. 1 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag, HBL, följer enligt domstolen att en komplementär i ett kommanditbolag svarar för bolagets förpliktelser. Enligt 2 kap. 22 § gäller ansvaret inte de förbindelser av bolaget som uppkommer efter bolagsmannens avgång om bolagets medkontrahent kände till eller borde ha känt till att bolagsmannen avgått. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i RÅ 1990 ref. 50, som gällde betalningsskyldighet för arbetstagares skatt och arbetsgivaravgift, att skattemyndighetens krav var oberoende av vem som var bolagsman och inte kunde liknas vid de anspråk som en godtroende kontrahent till bolaget kan ha att ställa på fullgörande av en avtalsförpliktelse. Betalningsskyldighet borde enligt domstolen bara komma i fråga för den som faktiskt burit ansvaret för arbetsgivarens ekonomiska förpliktelser under aktuell period eller som därefter inträtt i detta ansvar. Detta gäller enligt domstolen också krav på skattetillägg enligt skattebetalningslagen (1997:483). En förbindelse i den mening som avses i 2 kap. 22 § HBL får enligt Högsta förvaltningsdomstolen, när det gäller ansvar för skattetillägg, anses ha uppkommit redan när en oriktig uppgift lämnats eller när tiden för att lämna skattedeklaration löpt ut utan att någon deklaration kommit in. Eftersom Limmaturs KB underlåtenhet att lämna skattedeklarationer för tiden december 2004 – december 2005 hänförde sig till tid då AA var komplementär i bolaget var hon också betalningsansvarig för det skattetillägg som påförts Limmatur KB genom Skatteverkets beslut den 19 november 2007.

6 Sekretess

I HFD 2011 ref. 67 var fråga om rätt att ta del av allmän handling. Skatteverket hade i samband med komplettering av ett överklagande av verket till kammarrätt åberopat material ur en revisionsakt från en revision av motparten i målet (bolag). Revisionsakten hade legat till grund för verkets beslut om eftertaxering som upphävdes av länsrätten. Kammarrätten ändrade inte länsrättens dom. De handlingar i sekretessmålet som genom det nu överklagade beslutet inte hade lämnats ut av kammarrätten bestod av en promemoria betecknad analys av kostnader i bolaget under 1998 och 1999, ett antal sammanställningar som Skatteverket gjort av vissa kostnader samt utdrag ur bolagets huvudbok för 1998 och 1999. Uppgifterna i dessa handlingar hade inte offentliggjorts i länsrättens och kammarrättens domar i eftertaxeringsmålen. Eftersom uppgifterna enligt Högsta förvaltningsdomstolen fick anses ha betydelse i målet ska, som kammarrätten har funnit, enligt 27 kap. 4 § offentlighet- och sekretesslagen sekretess gälla om det kan antas att enskilda lider skada eller men om uppgifterna röjs. Hos kammarrätten gäller således enligt domstolen sekretessen med ett rakt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för offentlighet. Skaderekvisitet i nyss nämnda bestämmelse måste enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening ges samma innebörd som i andra sekretessbestämmelser. Enbart det förhållandet att det är fråga om uppgifter som inhämtats vid taxeringsrevision eller liknande kontroll kan enligt domstolen inte vara utslagsgivande för frågan om sekretess föreligger. För sekretess krävs att det kan antas att en enskild – bolaget eller annan som omnämns i handlingarna lider skada eller men om uppgiften röjs. Klaganden hade anfört att bolaget inte kan lida skada eller men eftersom det under 2008 slutgiltigt likviderats. Högsta förvaltningsdomstolen gjorde samma bedömning. Domstolen framhöll att det förhållandet att enligt 25 kap. 44 § aktiebolagslagen en likvidation i vissa fall ska fortsätta, bl.a. om en tillgång framkommer för bolaget efter dess upplösning eller om talan väcks mot bolaget, saknar härvid betydelse.

7 Resning

I HFD 2011 not. 49 var fråga om resning av ett avgörande av kammarrätten som avvisat HH.s överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen. Överklagandet av avvisningsbeslutet uppfattades både av kammarätten och Högsta förvaltningsdomstolen också som en begäran om resning i mål som kammarrätten tidigare avgjort och som lett till att HH påförts ytterligare 45.000 kr i inkomstskatt. Hennes yrkande om resning uppfattades därvid som en begäran om beskattning enligt reglerna i lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta. Kammarrätten hade uppfattat HH:s överklagande av länsrättens dom angående hennes inkomsttaxeringar, för tiden efter det att hon flyttade till Finland, så att hon begärt att hon för dessa år skulle beskattas som obegränsat skattskyldig. Kammarrätten la därför bestämmelserna i inkomstskattelagen, kommunalskattelagen och lagen om statlig inkomstskatt till grund för sitt avgörande. Trots att avdrag medgetts för bostadsräntor och att skattereduktion tillgodoförts för fackföreningsavgifter påfördes nyss nämnd ytterligare skatt. Eftersom HH hade fått avdrag för bostadsräntor hade hon inte haft anledning att överklaga kammarrättens dom. Först när HH fick del av Skatteverkets omräkningsbeslut blev hon varse att hon påförts ytterligare skatt trots att hon medgetts vissa avdrag. Vid denna tid hade emellertid tiden för överklagande av kammarrättens dom gått ut. Resning beviljades och kammarrättens dom upphävdes i de delar som avsåg beskattning enligt de bestämmelser som gäller för personer som är bosatta i Sverige.

I HFD 2011 not. 54 var fråga om resning avseende inkomsttaxeringen 2004 bl.a. på den grunden att det enligt Högsta förvaltningsdomstolen föreföll som om kammarrätten inte beaktat sökandens kopia av hans spanska självdeklaration för inkomståret 2003 och som ingetts dit av honom i den ordinarie processen om hans skattskyldighet. Av utredningen i målet framgick också enligt Högsta förvaltningsdomstolen att sökanden för inkomståret 2003 lämnat självdeklaration i Spanien och redovisat inkomster från verksamhet där, dels näringsinkomst med 15 954 euro, dels kommunalskatt. Resning beviljades, skönstaxeringen undanröjdes och därmed föll skattetillägget bort.