Utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet (RIS-utredningen) har i ett nyligen lämnat betänkande lämnat förslag om hur rättssäkerheten kan stärkas genom en bättre samordning av sanktionsformerna på skatte- och tullområdet. Bland annat har man haft att ta ställning till den uppmärksammade frågan hur det svenska systemet med olika sanktionsformer – skattetillägg och skattebrott respektive tulltillägg och tullrättsliga brott – förhåller sig till rätten enligt Europakonventionen att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott. I denna artikel lämnas en översiktlig redogörelse för de överväganden och förslag som är resultatet av utredningens arbete.

1 Bakgrund

I mars 2012 tillsatte regeringen en utredning med det övergripande syftet att stärka rättssäkerheten i vissa delar av skatteförfarandet utan att effektiviteten i Skatteverkets kontrollverksamhet eller kvaliteten i enskildas uppgiftslämnande till Skatteverket minskar.

Mer konkret var utredningens uppdrag att se över

  • systemet med skattetillägg/tulltillägg och skattebrott/tullrättsliga brott,

  • reglerna om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning i ärenden och mål om skatt m.m.,

  • reglerna om tredjemanskontroll,

  • nivåerna på skattetillägg, samt

  • klarlägga och förtydliga uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial.

Översynen resulterade i betänkandet Förbudet mot dubbla förfaranden och andra rättssäkerhetsfrågor i skatteförfarandet (SOU 2013:62), som överlämnades till Finansdepartementet den 12 september 2013. I det följande presenteras huvuddragen i de förslag som utredningen lade fram. Samtliga förslag föreslås träda i kraft den 1 juli 2014, i vissa fall med en övergångsreglering.

2 Förbudet mot dubbla förfaranden

Högsta domstolen fann i ett pleniavgörande den 11 juni 2013 att rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott enligt artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen omfattar systemet med skattetillägg och påföljd för brott mot skattebrottslagen. Det är således inte förenligt med Europakonventionen att i olika förfaranden pröva frågan om skattetillägg och påföljd för skattebrott avseende t.ex. samma oriktiga uppgift.

Utredningen har övervägt olika alternativ för att lösa de problem som finns i det nuvarande systemet. Bland annat har möjligheterna undersökts för att införa ett renodlat vägvalssystem, som tillämpas i bl.a. Norge och Nederländerna, där den enskilde påförs antingen en administrativ eller en straffrättslig sanktion. Det renodlade vägvalssystemet valdes bort eftersom systemet innebär att en enskild kan gå helt utan sanktion, trots att de materiella förutsättningarna för en administrativ sanktion är uppfyllda, om ett väckt åtal ogillas. Utgångspunkten vid införandet av systemet med skattetillägg var att den administrativa sanktionsformen skulle tillämpas även i det fallet att gärningen ledde till åtal. Detta anser utredningen vara en förutsättning för att vissa brott ska få en väl avvägd sanktion med tillräcklig skärpa.

Förslaget som utredningen lämnar innebär att både en administrativ och en straffrättslig sanktion kan tas ut i ett och samma domstolsförfarande. För att inte göra ett för stort ingrepp i det nuvarande regelsystemet föreslås att de administrativa sanktionerna hanteras i allmän domstol. Förfarandet med två sanktioner i en domstol genomförs i en ny lag, lagen om skattetillägg och tulltillägg i allmän domstol.

Förfarandet beskrivs i korthet i det följande.

Precis som i dag ska Skatteverket och Tullverket anmäla misstänkta brott enligt skattebrottslagen (1971:69), lagen (2000:1225) om straff för smuggling och tullagen (2000:1281) till åklagaren. Skillnaden är att när en anmälan om brott har gjorts (eller om en utredning om brott pågår efter uppgift från annan) är Skatteverket och Tullverket tillfälligt förhindrade att meddela beslut om skattetillägg eller tulltillägg. Verken är dock oförhindrade att meddela beslut i beskattningsfrågan eller tulltaxeringsärendet.

Får åklagaren uppgift om misstänkt brott från annat håll än Skatteverket eller Tullverket ska åklagaren kontrollera med verken om ett beslut om skattetillägg eller tulltillägg är meddelat avseende det aktuella brottet. Finns beslut om skattetillägg eller tulltillägg får åklagaren inte väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller besluta om åtalsunderlåtelse avseende t.ex. samma oriktiga uppgift.

Finns inte beslut om skattetillägg eller tulltillägg ska åklagaren utreda det misstänkta brottet och, om förutsättningar finns, väcka åtal i ärendet. Samtidigt som åklagaren väcker åtal ska han eller hon yrka att även skattetillägg eller tulltillägg tas ut i brottmålsprocessen. Väljer åklagaren att utfärda ett strafföreläggande ska detta, om förutsättningar finns, innehålla även skattetillägg eller tulltillägg. Väcker åklagaren åtal eller utfärdar ett strafföreläggande är Skatteverket och Tullverket slutligt förhindrade att meddela beslut om skattetillägg eller tulltillägg avseende t.ex. den oriktiga uppgift som omfattas av den väckta talan.

Om åklagaren inte inleder förundersökning avseende det misstänkta brottet, lägger ned en påbörjad förundersökning eller på annat sätt avslutar utredningen om brott utan att slutligt ta ställning till den misstänktes skuld ska Skatteverket eller Tullverket underrättas om detta. I dessa fall får Skatteverket och Tullverket, om förutsättningar finns, meddela beslut om skattetillägg eller tulltillägg. Beslutar Skatteverket eller Tullverket om skattetillägg eller tulltillägg är åklagaren förhindrad att i ett senare skede väcka åtal eller utfärda strafföreläggande avseende samma oriktiga uppgift.

I det föreslagna systemet får Skatteverket meddela beslut om skattetillägg utan samband med efterbeskattning eller omprövning fastän den ordinarie tvåårsfristen för sådana beslut har passerats. Detta är en nödvändighet eftersom Skatteverket, under tiden den oriktiga uppgiften varit föremål för utredning om brott, kan ha meddelat ett beskattningsbeslut i frågan.

Som huvudregel gäller att ett beslut om skattetillägg eller tulltillägg ska meddelas inom de tidsfrister som anges i skatteförfarandelagen och tullagen. I de fall då åklagaren beslutar att inte gå vidare med ett misstänkt brott kan emellertid lång tid ha förflutit sedan ärendet inleddes och de ordinarie beslutsfristerna kan ha passerats eller vara nära att passeras. Förslaget innebär därför att Skatteverket och Tullverket, även om de tidsfrister som anges i skatteförfarandelagen och tullagen har passerat, får meddela beslut om skattetillägg eller tulltillägg inom sex månader räknat från den dag då åklagaren beslutar att inte gå vidare med brottsmisstanken.

Enligt förslaget ska processen i domstolen styras av brottmålets processregler i rättegångsbalken. Frågan om skattetillägg eller tulltillägg ska emellertid avgöras enligt de materiella reglerna i skatteförfarandelagen och tullagen. En följd av detta är att det väckta åtalet i brottmålet kan ogillas samtidigt som skattetillägg eller tulltillägg avseende samma oriktiga uppgift tas ut.

I den nya lagen används uttrycket felaktighet eller passivitet för att definiera de omständigheter som kan utgöra grund för skattetillägg eller tulltillägg och som kan utgöra objektiva rekvisit för skattebrott eller tullrättsliga brott. Uttrycket ska tolkas på samma sätt som gäller vid sakens avgränsning i skatteförfarandet och tulltaxeringsförfarandet. En följd av detta är att Skatteverket och Tullverket är förhindrade att meddela beslut om skattetillägg eller tulltillägg endast avseende de felaktigheter eller passiviteter som har prövats i brottmålet. Brottmålets vidare avgränsning av saken förändras inte. Däremot medför brottmålets vidare avgränsning av saken att de omständigheter som åklagaren får lägga till grund för den straffrättsliga talan efter det att åtal väckts, dvs. de omständigheter som straffprocessrättsligt kan åberopas utan att det är fråga om ändring av talan, även får utgöra grund för skattetillägg eller tulltillägg i brottmålsprocessen.

En dom om skattetillägg eller tulltillägg i allmän domstol ska överklagas inom tre veckor. I de fall då brottmålet kräver prövningstillstånd krävs prövningstillstånd även för den administrativa sanktionen. Avser överklagandet bara den administrativa sanktionen krävs inte prövningstillstånd.

Ersättning för kostnader som uppkommer i ett mål om skattetillägg eller tulltillägg och brott kan erhållas enligt reglerna i skatteförfarandelagen om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning för de kostnader som har samband med tillägget.

Det är svårt att säga hur många som kommer att beröras av det föreslagna systemet. Under år 2012 avslutades 3 277 brottsmisstankar enligt skattebrottslagen med väckt åtal. Det finns inte uppgift om hur många av dessa som rörde fysiska eller juridiska personer eller om skattetillägg togs ut. Siffran kan dock jämföras med antalet beslut om skattetillägg, drygt 120 000, som meddelades under samma tid. Den slutsats som kan dras är att det stora flertalet, dvs. de fall då det endast är aktuellt med en administrativ sanktion, inte kommer att beröras av systemet med två sanktioner i en domstol.

3 Normalt tillgängligt kontrollmaterial

Redan år 1977 infördes bestämmelser om att skattetillägg skulle beräknas efter en lägre procentsats i de fall då uppgiften har eller hade kunnat rättas med ledning av normalt tillgängligt kontrollmaterial. Syftet var att sanktionen skulle mildras i de fall då risken för att den oriktiga uppgiften skulle undgå upptäckt var obetydlig. Ursprungligen innehöll lagtexten en uppräkning av vad som ansågs utgöra normalt tillgängligt kontrollmaterial. Uppräkningen ersattes med en exemplifiering som senare helt togs bort. Uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial har således i lagtext och förarbeten beskrivits huvudsakligen på samma sätt under många år. Trots detta har uttryckets innebörd förändrats successivt i praktiken, delvis beroende på beskattningssystemets förändringar. I dag är uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial svårt att definiera och har fått ett brett och otydligt tillämpningsområde. Samtidigt har Skatteverkets deklarationskontroll i allt högre utsträckning gått från manuell kontroll till ett förfarande där deklarationer väljs ut maskinellt för närmare kontroll.

Den otydliga avgränsningen av uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial gagnar enligt utredningens uppfattning inte rättssäkerheten. I förslaget avgränsas tydligt det kontrollmaterial som kan medföra att skattetillägg inte tas ut och det definieras i lagtext för att vara förutsebart för de deklarationsskyldiga. Eftersom uttrycket får ett nytt och tydligare innehåll byts uttrycket ut mot ”tillgängliga avstämningsuppgifter”.

Med tillgängliga avstämningsuppgifter menas

  • kontrolluppgifter som lämnas utan föreläggande och underrättelse om lagfart som lämnas med stöd av författning,

  • uppgifter i föregående års inkomstdeklaration som kan användas för kontroll av motsvarande uppgift i årets inkomstdeklaration (t.ex. inrullade underskott) och

  • uppgifter som finns i register upprättade av Skatteverket för kontroll av framtida deklarationer (t.ex. registret om uppskovsavdrag och skogsavdragsregistret).

Utredningens direktiv berörde särskilt frågan om en årsredovisning som Skatteverket har tillgång till genom Bolagsverkets näringslivsregister kan anses vara normalt tillgängligt kontrollmaterial. Utredningen anser att en årsredovisning inte är material av renodlad avstämningskaraktär och syftet med en årsredovisning är inte heller att den ska tjäna som kontrollmaterial vid beskattningen. Sammanfattningsvis anser utredningen att en årsredovisning inte kan utgöra en avstämningsuppgift. Detta oavsett om årsredovisningen lämnas in tillsammans med deklarationen eller om den är tillgänglig för Skatteverket genom Bolagsverkets näringslivsregister.

Avgränsningen av avstämningsuppgifter innebär att endast sådant kontrollmaterial som Skatteverket faktiskt använder vid granskningen av deklarationer omfattas av uttrycket. Risken för skatteundandragande i dessa situationer är därför obetydlig. Som en följd av detta föreslås att skattetillägg inte får tas ut om en oriktig uppgift framgår av avstämningsuppgifter som varit tillgängliga för Skatteverket inom ett år från utgången av beskattningsåret. Kravet på att den oriktiga uppgiften också ska kunna rättas med ledning av avstämningsuppgifterna för att skattetillägg inte ska kunna tas ut tas således bort.

En konsekvens av att kravet på att en uppgift ska kunna rättas med ledning av kontrollmaterial tas bort är att bestämmelsen om att skattetillägg ska tas ut med en lägre procentsats om en uppgift framgår men inte kan rättas med ledning av kontrollmaterial inte längre fyller någon funktion och därför också tas bort.

Utredningen anser att ytterligare bestämmelser om att skattetillägg inte får tas ut om risken för skatteundandragande är obetydlig inte behövs. I dessa situationer kan befrielse medges med stöd av reglerna i skatteförfarandelagen.

4 Ersättning för kostnader

Förvaltningsprocessen karaktäriseras av att domstolarna har ansvar för att målen blir tillräckligt utredda och att domstolarna, om behov finns, ska anvisa parterna hur utredningen bör kompletteras. Detta i kombination med den enskilde medborgarens samhällsansvar har medfört att ombuds- eller biträdeskostnader inte ersätts enligt förvaltningsprocesslagen.

När lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i ärenden och mål om skatt m.m. infördes var huvudregeln att den skattskyldige själv skulle stå för sina kostnader i ett skatteärende eller skattemål. Reglerna reformerades 1993 eftersom det inte ansågs acceptabelt att en skattskyldig inte haft tillgång till juridisk sakkunskap när sådan varit nödvändig för att tillvarata dennes rätt.

I uppdraget att se över reglerna om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning ingick att utredningen skulle kartlägga hur ersättningsreglerna tillämpas i dag och analysera om ersättning ges till rätt personer för rätt kostnader. Utredningens undersökning visar vem som får ersättning, huvudsakligen den som vinner bifall till överklagandet, samt att ersättning oftast medges med ett skäligt belopp utan närmare beskrivning av vilka kostnader som ersätts eller inte ersätts. Av undersökningen framgår också att i de fall då ersättning har beviljats med hänvisning till en timtaxa är det stor skillnad på vilken timtaxa som tillämpas, i vissa fall tillämpas timkostnadsnormen och i andra fall medges ersättning med ett betydligt högre belopp.

Utredningen anser att det är viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt att ersättning ges till rätt personkrets och för rätt slags kostnader. Förslaget innebär att den som har behövt hjälp för att ta tillvara sin rätt i ett ärende eller mål har rätt till ersättning för skäliga kostnader. Utöver de grunder som finns i dag för rätt till ersättning föreslås att även den sökandes ekonomiska ställning ska kunna ligga till grund för ersättning.

I förslaget har därför en fysisk person rätt till ersättning om den senast fastställda förvärvsinkomsten (enligt 1 kap. 5 § inkomstskattelagen [1999:1229]) vid tidpunkten för prövningen inte överstiger åtta prisbasbelopp (för närvarande 356 000 kr). En juridisk person har rätt till ersättning om den redovisade nettoomsättningen inte överstiger 3 miljoner kr Denna omsättningsgräns knyter an till de särskilda regler som redan finns för mindre aktiebolag i bl.a. 9 kap. 1 § aktiebolagslagen (2005:551) och stärker därför dessa företags ställning ytterligare.

Även om grund för ersättning föreligger är det avgörande för om ersättning ska beviljas eller inte att det föreligger ett behov av hjälp. Om den som ansöker om ersättning kan antas ha egen möjlighet eller kompetens att föra talan i processen finns inte något behov av hjälp. Dessutom bör högre krav ställas på t.ex. näringsidkare som kan förväntas ha större kännedom om de aktuella reglerna än vad den sökande i allmänhet kan förväntas ha. Ytterligare omständigheter som enligt förslaget ska beaktas vid bedömningen av hjälpbehovet är om

  • prövningen är enkel; de enklaste ärendena och målen ska inte berättiga till ersättning,

  • beloppet som är föremål för prövning är obetydligt; ett belopp anses vara obetydligt om det inte överstiger tio procent av prisbasbeloppet, och

  • den sökandes eget handlande har förorsakat ärendet eller målet, t.ex. ärenden eller mål som har sin grund i skönsbeskattning till följd av att ofullständiga uppgifter har lämnats.

Om ersättning beviljas för ersättning för kostnader för ombud eller biträde ska ersättning som huvudregel beviljas med en timtaxa som motsvarar timkostnadsnormen i rättshjälpslagen. Avvikelse får dock ske om det finns anledning till det.

Ytterligare en nyhet i utredningens förslag är att den som yrkar ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning ska lämna en specificerad kostnadsräkning där det framgår när arbetet påbörjades, hur många timmar som har lagts ned, vad arbetet har avsett och tidsåtgång samt till vilken timtaxa arbetet har utförts.

För att finansiera förslaget om ersättning för kostnader för ombud, biträde eller utredning föreslår utredningen en uppjustering av förseningsavgiften i skatteförfarandelagen och tullagen.

5 Tredjemanskontroll

Översynen av reglerna om tredjemansrevision får ses mot bakgrund av att reglerna under senare år har varit föremål för upprepade diskussioner. Synpunkterna har ofta gällt integritetsaspekter som har att göra med att någon som inte är föremål för kontroll utsätts för revision och att den som kontrollen avser inte känner till det. Vidare har Skatteverket kritiserats för att utföra tredjemansrevision där verket utan någon konkret misstanke om skatteundandragande eftersöker icke preciserade handlingar för att hitta något av intresse, s.k. fishing expeditions. Det har också ifrågasatts om insamling av stora mängder uppgifter är ett effektivt arbetssätt för Skatteverket och om det är ett proportionerligt ingrepp i relationen till den som har handlingarna. Även förhållandet till reglerna om möjligheten att begära att vissa handlingar ska undantas från kontroll har diskuterats, bl.a. mot bakgrund av Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 2012 ref. 12.

Utgångspunkten i utredningens direktiv är att möjligheten till tredjemanskontroll genom tredjemansrevision bör finnas kvar. Utredningen har sedan gjort bedömningen att inte bara tredjemansrevision utan också tredjemansföreläggande bör kunna användas fortsättningsvis; detta eftersom både tredjemansrevision och tredjemansföreläggande har särdrag som i vissa situationer innebär att den ena kontrollmetoden är lämpligare än den andra.

Termerna tredjemansrevision och tredjemansföreläggande förekommer inte i lagstiftningen, men används ofta för att beskriva kontroller som avser någon annan än den som föreläggs eller revideras. Utredningen föreslår att termerna, som har en stark förankring i rättstillämpningen, ska definieras i lagtexten.

Tredjemansrevision görs också för att samla in uppgifter som en förberedande åtgärd för kontroll av andra än den reviderade, s.k. generella tredjemansrevisioner. Motsvarande kontroll får göras genom tredjemansföreläggande. Den generella tredjemanskontrollen har kritiserats bl.a. eftersom den ger det allmänna mycket stora möjligheter att inhämta information från tredjeman. Den generella tredjemanskontrollen utgör dock ett mycket viktigt verktyg i myndigheternas arbete, som inte kan ersättas av andra till buds stående kontrollmetoder. Mot denna bakgrund föreslår utredningen att generella tredjemanskontroller genom revision och föreläggande ska kunna användas även fortsättningsvis och att det uttryckligen av lagtexten ska framgå att sådana kontroller är tillåtna. Beslut om generell tredjemanskontroll ska även i fortsättningen fattas av Skatteverket och Tullverket.

Samtliga tredjemanskontroller är underkastade de krav som ställs enligt proportionalitetsprincipen. Det kan dock vara svårt att bedöma om skälen för beslutet uppväger intrånget som beslutet innebär när skälet endast anges som kontroll av att en uppgiftsskyldighet har fullgjorts. I den föreslagna lagtexten anges därför att beslut om generella tredjemanskontroller får fattas endast om det finns anledning att anta att uppgifter från den som revideras eller föreläggs är av betydelse för kontrollen. Det bör föreligga anledning anta att kontrollen rörande den skatteundandragande företeelsen typiskt sett kan förväntas möjliggöra kontroll av kontrollvärda subjekt. Tanken med regleringen är att generella tredjemanskontroller inte ska kunna ske planlöst, det måste framgå att kontrollen är relevant med hänsyn till ändamålet med kontrollen.

En betydande svaghet i den nuvarande regleringen är att den som tredjemanskontrollen avser inte har någon självständig möjlighet att försvara sina intressen vid tredjemansrevisioner och tredjemansförelägganden, t.ex. genom tillämpning av bestämmelserna om undantag av uppgifter och handlingar från kontroll. Möjligheten för den som tredjemanskontrollen avser att framföra argument till t.ex. den reviderade för vidare befordran till den kontrollerande myndigheten, kan inte anses vara tillfredsställande ur ett rättssäkerhetsperspektiv.

Förslaget innebär att den som tredjemanskontrollen avser får möjlighet att begära att uppgifter och handlingar ska undantas från att läggas till grund för beskattning och tulltaxering. De uppgifter och handlingar som ska undantas är desamma som de som enligt nu gällande regler ska undantas från kontroll enligt 47 kap. skatteförfarandelagen och 6 kap. 34 § tullagen. Skatteverket och Tullverket ska underrätta den som kontrollen avser om vilka uppgifter och handlingar som inhämtats genom tredjemanskontroll och som avses läggas till grund för myndighetens beslut om beskattning eller tulltaxering. Genom underrättelsen får den som kontrollen avser även upplysning om sin rätt att begära undantag hos verket. Ett beslut i anledning av begäran kan omprövas och överklagas i vanlig ordning. Hos Skatteverket ska omprövningsbeslutet fattas av en särskilt kvalificerad beslutsfattare. Ett beslut om undantag innebär att Skatteverket och Tullverket inte får återge eller åberopa innehållet i uppgiften eller handlingen. Begärs undantag först i en domstolsprocess rörande beskattningen eller tulltaxeringen bör frågan om undantag översändas till Skatteverket/Tullverket för prövning. Överklagas beskattningen/tulltaxeringen och frågan om undantag i ett sammanhang och finner förvaltningsdomstolen att grund för undantag föreligger, bör beskattningsbeslutet/tulltaxeringsbeslutet undanröjas och handlingarna skickas till Skatteverket/Tullverket för ny prövning, om sådan är möjlig. Beskattnings- och tulltaxeringsbeslut efter domstols beslut om undantag bör prövas av en tjänsteman som inte redan har handlagt beskattningen/tulltaxeringen. När det gäller skatt ska prövningen göras av en särskilt kvalificerad beslutsfattare.

Vid tillämpning av nu gällande revisionsregler på skatteområdet får Skatteverket, enligt interna bestämmelser, inte söka efter handlingar och uppgifter som inte omfattas av revisionsbeslutet. Man får dock använda sig av information som ligger utanför beslutet och som kommit fram som ett resultat av granskningen, s.k. överskottsinformation. Att denna ordning ska gälla framgår dock inte tydligt av revisionsbestämmelserna i skatteförfarandelagen och tullagen. Dessa viktiga avgränsningar av den reviderande myndighetens kontrollmöjlighet bör föras in i lagstiftningen. Det föreslås därför att avgränsningarna lagregleras.

Vid tredjemanskontroll har den som kontrollen avser inte någon rätt att bli underrättad om att en kontroll har gjorts. Det har därför ifrågasatts om det bör införas en reglering som innebär att alla som har varit föremål för tredjemanskontroll ska underrättas om att sådan kontroll har ägt rum. Utredningens bedömning är att de fördelar en underrättelse kan innebära från integritetsskyddssynpunkt inte uppväger de nackdelar en underrättelseskyldighet skulle föra med sig. Någon underrättelseskyldighet förslås därför inte.

6 Nivåerna på skattetillägg

Behovet av att se över nivåerna på skattetillägg beskrevs i utredningens direktiv bl.a. mot bakgrund av de överväganden som gjordes i betänkandet Skatteförfarandet (SOU 2009:58). Man lyfte där fram möjligheten att sänka procentsatsen för skattetillägg på inkomsttaxeringsområdet från 40 procent till 20 procent. Översynen skulle enligt direktiven syfta till att utreda om man kunde förenkla reglerna om nivåerna på skattetillägg och öka överblickbarheten.

De skillnader som finns mellan inkomstbeskattningsområdet och området för indirekt skatt och socialavgifter och som legat till grund för de skilda generella skattetilläggsnivåerna föreligger enligt utredningen alltjämt. Utredningen har därför funnit att det fortfarande finns skäl som motiverar att skattetilläggsnivån på området för indirekt skatt och sociala avgifter är lägre än nivån på inkomstbeskattningsområdet. Utredningen har vidare bedömt att det inte finns anledning att förändra de generella nivåerna på skattetillägg.

Med avvikelse från de generella nivåerna på skattetillägg, 40 procent för inkomstbeskattningsområdet och 20 procent för området för indirekt skatt och socialavgifter, tas skattetillägg ut med 10 procent eller, vad gäller området för indirekt skatt och socialavgifter, 5 procent i fall där den oriktiga uppgiften inte kan rättas med ledning av normalt tillgängligt kontrollmaterial, men där det ändå av sådant material framgår att uppgiften är oriktig. Skattetillägget uppgår dock till 10, 5 eller 2 procent när den oriktiga uppgiften avser periodiseringsfel. Skattetillägg som tas ut på grund av att skatteavdrag inte har gjorts är 5 procent av det skatteavdrag som skulle ha gjorts.

Genom förslaget om att uttrycket normalt tillgängligt kontrollmaterial ska ersättas av uttrycket tillgängliga avstämningsuppgifter och att skattetillägg över huvud taget inte ska tas ut om den oriktiga uppgiften framgår av tillgängliga avstämningsuppgifter, bortfaller bestämmelsen om att skattetillägg ska tas ut med en lägre procentsats om en oriktig uppgift framgår, men inte kan rättas med ledning av normalt tillgängligt kontrollmaterial.

Flera motiv kan sägas ligga bakom de skilda nivåerna på skattetillägg i de ovan angivna beskattningssituationerna. Ett skäl är att risken för skatteundandragande typiskt sett är lägre i vissa situationer. Ett annat är att skattetilläggsreglerna i vissa fall kan drabba extra hårt. Gemensamt för de skäl som ligger till grund för skillnader i de olika nivåerna på skattetillägg kan sägas vara att de strävar efter att säkerställa att systemet med skattetillägg upplevs som rättvist och väl anpassat till de skilda förhållanden som råder i samhället.

De faktiska omständigheter som ligger till grund för de skilda nivåerna är fortfarande aktuella. Det finns därför sakliga skäl för att tillämpa skilda uttagsnivåer i de fall där det i dag finns regler om detta. Enligt utredningen är det inte heller lämpligt att hänsynen till skillnaderna mellan olika beskattningssituationer sker på annat sätt, t.ex. inom ramen för reglerna om hel eller delvis befrielse från skattetillägg.

Utredningen har bedömt att det inte finns någon anledning att av förenklingsskäl avskaffa bestämmelserna om skilda skattetilläggsnivåer för vissa beskattningssituationer. Utredningen anser inte heller att det finns skäl att ändra de aktuella skattetilläggens storlek vare sig i förhållande till de generella nivåerna eller i förhållande mellan de olika särreglerade skattetilläggsnivåerna. Det föreslås därför inte några förändringar av de nivåer på skattetillägg som gäller för periodiseringsfel vid beräkning av skattetillägg vid oriktig uppgift och nivån på skattetillägg som gäller vid beräkningen av skattetillägg när skatteavdrag inte har gjorts.

Ann-Marie Bjerström är assessor vid Kammarrätten i Stockholm och var utredningssekreterare i utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet.

Markus Olsson är rådman vid Förvaltningsrätten i Malmö och var utredningssekreterare i utredningen om rättssäkerhet i skatteförfarandet.