Skattenytt nr 6 2013 s. 431

EU-domstolens domar

A EUF-fördraget

A 6 Statliga stöd

Fallet C-417/10, 3M Italia, gäller en speciell italiensk amnestiregel enligt vilken skattskyldiga som under lång tid varit föremål för skatteprocesser i visa fall hade rätt att avsluta processen genom att betala enbart 5 procent av processens värde.

Primärt gäller fallet andra delar av unionsrätten än statliga stöd. Dessa kommenteras av Katia Ceije och Maria Hilling. När det gäller statliga stöd framhöll domstolen i målet i punkt 38 det som avgjordes redan i 30/59, De Gezamenlijke Steenkolenminjen in Limburg. Någon överföring av statliga medel måste inte ske för att ett statligt stöd enligt artikel 107 ska anses vara för handen. Det räcker med att åtgärden försätter stödmottagarna i en finansiell situation som är mer fördelaktig än den situation som övriga skattskyldiga befinner sig i för att statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 EUF ska anses föreligga. I det nu aktuella målet framhölls vidare att på samma sätt kan en åtgärd som innebär att vissa företag får sänkt skatt eller får flytta fram dagen för skattens betalning utgöra ett statligt stöd.

Målet kom då att i statsstödssynpunkt att handla om det var en selektiv åtgärd att stödet enbart gällde om skatteförfarandet inletts genom en talan som väckts i första instans mer än tio år innan amnestibestämmelsen trädde i kraft och skattemyndigheten tappat målet i både första och andra instans.

Här konstaterade domstolen att bestämmelsen var allmänt tillämplig på alla skattskyldiga som var parter i pågående skattemål vid Corte suprema di cassazione, oavsett skattens art, när bestämmelsen trädde i kraft. Att enbart skattskyldiga som uppfyller dessa villkor kan dra fördel av åtgärd betyder inte i sig att den är selektiv enligt domstolen.

Domstolen har upprepade gånger slagit fast att syftet med statliga åtgärder inte kan medföra att de inte anses utgöra ”stöd” i den mening som avses i artikel 107 FEUF. Här fann domstolen dock att: ”De personer som inte omfattas befinner sig inte i faktiskt och rättsligt hänseende i en jämförbar situation som de förstnämnda sett till den nationella lagstiftarens syfte, nämligen att säkerställa att målen prövas inom skälig tid.”

Syftet att avgöra skattemål inom rimlig tid ansågs alltså inte leda till att åtgärden bedömdes som selektiv.

Utgången är enligt min mening korrekt, trots att man här tar upp åtgärdens syfte. Möjligen hade utgången blivit lättare att förstå om man inte alls hade använt lokutionen ”sett till den nationella lagstiftarens syfte”.

Det är intressant att jämföra det här målet med C-143/99, Adria Wien Pipeline, där företag som fick sänkt energiskatt på den grunden att de var tillverkningsföretag ansågs befinna sig i samma faktiska och rättsliga situation som tjänsteföretag, eftersom de också förbrukade energi. Österrikes motivering till skillnaden i skattesats var att tillverkande företag drabbades förhållandevis hårdare än andra av energiskatterna. Men i det fallet ansågs stöd i fördragets mening föreligga.

Målet C-529/10, Safilo SpA, gällde samma speciella italienska amnestiregel och fick samma utgång.

Électricité de France, EDF, producerar, överför och distribuerar el. I C-124/10 P, Kommissionen mot EDF var fråga om en befrielse från bolagsskatt skulle anses utgöra statligt stöd i fördragets mening. EDF ägdes tidigare i sin helhet av franska staten. I samband med privatisering av EDF beslöts att avsättningar för vissa kostnader på drygt 14 miljarder franc skulle överföras till eget kapital utan några skattemässiga konsekvenser. Kommissionen fann att detta skulle anses utgöra ett stöd på närmare 900 miljoner franc. Frankrike hävdade för sin del att det var fråga om en investering.

EDF vann i tribunalen. Tribunalen utgick från ett s.k. privat investerartest, dvs. man undersökte hur en privat investerare skulle ha handlat i motsvarande situation.

Tribunalen underkände intressant nog kommissionens argument att kriteriet om en privat investerare inte kan tillämpas när det är fråga om en omvandling av en skatteskuld till eget kapital, eftersom en privat investerare aldrig kan ha en sådan fordran på ett företag, utan enbart en civilrättslig fordran. Kriteriet om en privat investerare syftar emellertid, enligt tribunalen, just till att kontrollera om en privat investerare under samma omständigheter, trots att staten förfogar över medel som en privat investerare inte har, skulle ha fattat ett sådant beslut om investering som är jämförbart med statens.

EFTA:s tillsynsmyndighet ESA intervenerade i målet och hävdade att en stat då den uppbär skatt ägnar sig åt myndighetsutövning och att privat investerartestet därför inte kunde tillämpas i detta fall.

Domstolen fann emellertid att tribunalen gjorde en riktig bedömning då den fann att franska statens syfte med åtgärden kunde beaktas inom ramen för en helhetsbedömning. Enligt domstolen ankommer det på kommissionen att göra en helhetsbedömning för att avgöra om den aktuella åtgärden har vidtagits av medlemsstaten i dess egenskap av aktieägare eller i dess egenskap av myndighetsutövare. I det förra fallet skulle kriteriet om en privat investerare kunna vara tillämpligt i målet.

Eftersom kommissionen inte hade gjort någon sådan helhetsbedömning och inte något privat investerartest förlorade kommissionen målet.

Den viktiga slutsatsen av detta mål, det avgjordes på stor avdelning, blir alltså att man i vissa lägen ska jämställa en privat investerare med en stat, även om det skulle röra sig om en sådan klart statlig åtgärd som en skattebefrielse utgör.

I C-354/10, Kommissionen mot Grekland, fann EUD att Grekland hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter att återkräva ett stöd i form av skattefri reservfond. Stöd hade tidigare förklarats rättstridigt av kommissionen i ett beslut som vunnit laga kraft. Nästa steg är att vid vite ålägga Grekland att återkräva stödet.

I C-452/10, BNP Paribas och Banca Nazionale del Lavoro SpA mot Kommissionen, rörde frågan om ett särskilt stöd i form av en skattelättnad till italienska banker utgjorde statligt stöd. Kommissionen och tribunalen fann att så var fallet.

Domstolen fann emellertid att kommissionen och tribunalen skulle, vid klassificeringen av de omtvistade skattereglerna som statligt stöd, ha undersökt om den skillnad som gjordes mellan företag till följd av dessa regler, var en följd av arten av eller strukturen på det skattesystem som de utgjorde del av. Eftersom detta inte hade skett, upphävdes tribunalens fällande dom.

Domstolen hade nu valet att skicka tillbaka den fortsatta prövningen till tribunalen eller att själv avgöra målet. Domstolen ansåg målet färdigt för avgörande och valde det senare alternativet. Den prövade då den grund som parterna åberopat i första instans, att skattelättnaderna motiverades av arten eller strukturen i det italienska skattesystemet. Domstolen fann att så inte var fallet och ogillade därmed företagens talan.

Härigenom kom trots allt kommissionens slut att stå fast, trots att tribunalens dom med samma slut hade upphävts.

Gunnar Rabe