Skattenytt nr 10 2014 s. 791

Goda redovisningsseder för hybridinstrument

I tidigare nummer av Skattenytt har HFDs dom om skattmässig hantering av ränta från ett omvänt konvertibelt förslaglån behandlats. I artikeln nedan beskrivs olika alternativa möjligheter till redovisningsmässig behandling av detta instrument beroende på vilket regelverk som tillämpas och hur det tillämpade regelverket för redovisning tolkas.

1 INLEDNING

Den 14 februari i år meddelade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) sin dom i mål 4745-131 (HFD 2014 ref.10). Målet, som avsåg ett överklagat förhandsbesked, gällde hur räntan från ett omvänt (”tvingande”) konvertibelt förlagslån skulle hanteras hos det emitterande bolaget. Bolaget tillämpade IAS 32 Finansiella instrument: Klassificering (genom RFR 2 Redovisning i juridisk person). Genom tillämpning av IAS 32 avsåg bolaget att klassificera lånet som eget kapital. Det ifrågavarande instrumentet hade följande egenskaper;

  • lånebelopp: 260 MSEK,

  • löptid: 20 år,

  • ränta: 8,5 % årligen fram till och med förfallodagen,

  • konverteringsrätt: rätt för bolaget att konvertera lånebelopp och ackumulerad obetald ränta till aktier med ett lösenpris om 26 kr per aktie (detta innebär att bolaget har köpt en säljoption på egna aktier).

HFD konstaterade att det saknas regler i inkomstskattelagen (1999:1229), IL, om hur ett sådant lån ska klassificeras vid beskattningen. HFD ansåg det naturligt att i en oreglerad fråga ta utgångspunkten i den skattskyldiges redovisning, förutsatt att den är upprättad enligt god redovisningssed. HFD beslutade följaktligen att eftersom bolaget klassificerat instrumentet som eget kapital i sin redovisning så har bolaget inte avdragsrätt för ränta. HFD poängterade dock att det inte finns något ”en gång för alla givet svar”, utan frågan om att låta redovisningen styra beskattningen måste bedömas från fall till fall. HFDs beslut ändrade därmed Skatterättsnämndens förhandsbesked att avdragsrätt i princip förelåg oavsett den redovisningsmässiga behandlingen.

Även om det kan hävdas att utgången i målet har viss karaktär av ”in casu-avgörande” kan noteras att Jan Bjuvberg i sin artikel i Svensk Skattetidning 2014:2 anser att målet utgör ett viktigt prejudikat genom att metoden att lösa oreglerade fall i beskattningen faller tillbaka på redovisningen, åtminstone när det gäller klassificeringen av finansiella instrument och avkastningen från dem.

Syftet med min artikel är att belysa några redovisningsmässiga aspekter av s.k. hybridinstrument dvs. instrument som har egenskaper av både skuld och eget kapital samt att visa på vilka alternativa sätt att redovisa det instrument som HFD tagit ställning till utifrån olika redovisningsseder i Sverige. Frågeställningarna är komplexa och möjligheterna till en fullständig redogörelse för dessa inom ramen för denna artikel är små. Jag har därför begränsat mig till att beskriva de aspekter av regelverken som är relevanta för bedömningen av just det instrument som HFD tog ställning till. Artikeln visar att redovisningen som verktyg för gränsdragning mellan skuld och eget kapital på områden utanför redovisningen, t.ex. beskattningen, kan vara vansklig. Detta beror dels på att olika kompletterande normgivning finns för olika företag samt att det krävs att subjektiva bedömningar måste göras vid tillämpningen av redovisningsregelverken. Artikeln är disponerad så att jag inledningsvis beskriver några skäl till varför den här typen av instrument emitteras och några vanligt förekommande typer av hybridinstrument. Jag övergår därefter till att beskriva de olika redovisningsregler som svenska företag tillämpar och hur normgivningen ser ut i frågan om gränsdragningen mellan om ett emitterat hybridinstrument ska redovisas som skuld eller eget kapital.

Hybridinstrument är ett värdepapper som kombinerar egenskaperna på eget kapital och skuld. Mycket möda läggs ner på att uppnå en optimal sammansättning av hybridinstruments egenskaper för att uppnå önskvärd hantering hos emittenten när det gäller (i) medräkning som eget kapital i solvenssammanhang (t.ex. vid rating eller kapitaltäckning för kreditinstitut), (ii) i redovisningen (bl.a. för nyckeltalens skull) samt (iii) avdragsrätt i inkomstbeskattningen.

Det är framför allt i fastighetsbranschen och i den finansiella sektorn som denna typ av finansieringsform har blivit allt mer populär. I banksystemet har de nya kapitaltäckningsreglerna som införts i EU samt det fortsatta arbete med att förstärka banksystemets förmåga att klara sig på egen hand, utan hjälp från staten, drivit fram ett behov av finansieringsformer som i sina egenskaper balanserar på gränsen mellan att vara skuld eller eget kapital. Exempel på några olika typer av hybridinstrument är

  1. Preferensaktier; ett instrument som till sin form är en aktie som i vissa fall ger innehavaren företräde till utdelning förutsatt att stämman fattar beslut om utdelning och i andra fall en garanterad utdelning oavsett om stämman fattar utdelningsbeslut eller inte.

  2. Konvertibla skuldebrev, skuldebrev som ger innehavaren rättighet men inte skyldighet att omvandla skuldebrevet till aktier utgivna av emittenten.

  3. Omvända (tvingande) konvertibler; skuldebrev som ger emittenten en rättighet men inte en skyldighet att omvandla skuldebrevet till aktier utgivna av emittenten.

  4. ”CoCos” (”contingent covertibles”); skuldebrev som konverteras till eget kapital i det fall en i skuldebrevet angiven händelse inträffar någon gång i framtiden.

Hybridinstrumentens villkor varierar från fall till fall. Beroende på den kombination av villkor som kan förekomma så betraktas instrumentet som skuld och/eller eget kapital i solvenssammanhang, redovisningen och inkomstbeskattningen.

Domen har kommenterats av Ulf Tivéus och Stefan Olsson i Skattenytt nr 5 2014 s. 274 ff. resp. 286 ff. samt av Jan Bjuvberg i Svensk Skattetidning 2014:2 s. 153 ff.

2 VAD ÄR GOD REDOVISNINGSSED?

I HFD:s dom hänvisas till begreppet ”god redovisningssed”. Inom svensk redovisning är god redovisningssed ett nyckelbegrepp både i lag och i förarbeten. Det som idag benämns god redovisningssed förekom för första gången i svensk lagstiftning i 1929 års bokföringslag, men benämndes då god köpmannased. Lagen innehöll ett krav på att bokföringen skulle ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder och med iakttagande av god köpmannased. Definitionen av god köpmannased var ”en faktiskt förekommande praxis”. Det behövde inte vara en sed hos majoriteten och uppfattningen om vad som är god sed förändrades allt eftersom den ekonomiska utvecklingen gick framåt (Hemberg & Sillén, 1931). I 1944 års aktiebolagslag förekom ”allmänna bokföringsgrunder och god köpmannased” på flera ställen. Det var i 1976 års bokföringslag som termen god redovisningssed infördes och ersatte god köpmannased och allmänna bokföringsgrunder.

Enligt Bokföringslagens (1999:1078) 8 kap. 1 § ansvarar Bokföringsnämnden (BFN) för utvecklandet av god redovisningssed. Finansinspektionen ansvarar för utvecklandet av god redovisningssed i sådana företag som omfattas av lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag och lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag i den utsträckning det är påkallat av dessa företags särart. BFN beskriver lite förenklat ”god redovisningssed” på följande sätt på sin hemsida;

”Begreppet ”God redovisningssed” finns både i bokföringslagen och i årsredovisningslagen. I lagarna anges att god redovisningssed ska följas. Förenklat kan man säga att innehållet i god redovisningssed är:

  1. allmänna råd respektive rekommendationer från normgivande organ, bl.a. BFN.

  2. de svar man får om man tolkar de mer konkreta bestämmelserna i redovisningslagarna med normala, juridiska tolkningsmetoder, eller

  3. en etablerad företagspraxis som är förenlig med lag och normgivning och som håller en god kvalitet.

Vad som är god redovisningssed kan skilja sig åt från företagskategori till företagskategori. Svaret på frågan vad som i ett visst fall är god redovisningssed behöver alltså inte bli detsamma för ett mindre företag som för ett större.”

Det finns alltså inte en enda god redovisningssed i singularis utan i form av flera olika seder beroende på om företaget är noterat, finansiellt, vilken storlek företaget har, vilka normer företaget tillämpar, vilka bedömningar som görs inom respektive regelverk samt vilken praxis som föreligger .

Årsredovisningslagarna är ramlagar som sedan fylls ut med kompletterande normgivning från BFN, Finansinspektionen och Rådet för finansiell rapportering. De redovisningsnormer som tillämpas i Sverige är;

  1. International Financial Reporting Standards (IFRS) ska sedan 2005 tillämpas i alla noterade2 företags koncernräkenskaper i Sverige, liksom i resten av EU, i enlighet med den s.k. IAS-förordningen3. IFRS ska även tillämpas av alla finansiella företag4 som upprättar koncernredovisning. Eftersom denna reglering sker i form av en EU-förordning så saknar både årsredovisningslagarna och den kompletterande normgivningen betydelse för redovisning och värdering.

  2. Samtliga svenska noterade företag samt onoterade svenska finansiella företag ska för årsredovisning i juridisk person tillämpa RFR5 2 Redovisning för juridiska personer. Detta regelverk utgörs i allt väsentligt av IFRS med ett antal obligatoriska undantag där det finns en konflikt mellan IFRS och svensklag, framförallt ÅRL och IL, samt några frivilliga undantag huvudsakligen drivna av områden där en tillämpning av IFRS får en ogynnsam hantering i beskattningen

  3. Större företag6 som inte omfattas av 1) eller 2) – tillämpar K3-regelverket och i vissa fall RFR 2.

  4. Mindre företag7: – tillämpar K2-regelverket, om de inte frivilligt valt att följa K3 eller i vissa fall RFR 2.

För enskilda näringsidkare m.fl. finns dessutom det s.k. K1-regelverket vilket dock torde sakna praktiskt betydelse i detta sammanhang. Utöver att det mellan dessa olika regelverk föreligger skillnader i hur en viss transaktion ska redovisas så innehåller alla regelverken på olika områden valmöjligheter som ibland kan utövas helt fritt. Dessutom föreligger i många fall tolkningsutrymme inom en och samma regel.

I de följande styckena kommer jag att beskriva hur klassificering av en omvänd konvertibel likt den som HFD behandlat kan eller ska klassificeras enligt de olika regelverk som svenska företag omfattas av.

noterade på en reglerad marknad i en medlemsstat i enlighet med de villkor som fastställs i artikel 1.13 i rådets direktiv 93/22/EEG av den 10 maj 1993 om investeringstjänster på värdepappersområde.

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1606/2002 av den 19 juli 2002 om tillämpning av internationella redovisningsstandarder.

Kreditinstitut, värdepappersbolag och försäkringsföretag

Rekommendation från Rådet för finansiell rapportering

företag som uppfyller mer än ett av följande villkor: a).medelantalet anställda i företaget har under vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 50, b).företagets redovisade balansomslutning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 40 miljoner kronor och c).företagets redovisade nettoomsättning har för vart och ett av de två senaste räkenskapsåren uppgått till mer än 80 miljoner kronor,)

företag som inte är större företag

3 REDOVISNINGSMÄSSIG KLASSIFICERING ENLIGT OLIKA REGELVERK

3.1 Analys vid tillämpning av IFRS

I HFD:s domskäl, anar man en stark tilltro till redovisningen som ett exakt vetenskapligt objektivt verktyg, samtidigt som HFD dock indikerar en viss tvekan till att följa IFRS. I domskälen uttalar HFD sålunda att ”[d]et kan på goda grunder, så materiella som formella, diskuteras i vilken omfattning i viken utsträckning regelverket är en lämplig utgångspunkt för företagsbeskattningen”. Med internationella redovisningsregler (IFRS) följer ett väsentligt mått av subjektivitet i de bedömningar som ett företag ibland måste göra av de allmänna principer som ska följas vid upprättande av finansiella rapporter. Normgivaren International Accounting Standards Board (IASB) fick inför införandet 2005 av IFRS hos noterade europeiska företag mycket lovord för sitt sätt att skriva normer baserade på grundläggande principer snarare än detaljerade regler. Detta i jämförelse med den amerikanske normgivaren Financial Accounting Standards Boards (FASB) som på flertalet områden ger ut mer detaljerade normer som ibland anses lättare att kringgå på grund av sin i inriktning på detaljer. Man kan konstatera att när det gäller gränsdragningen mellan skuld och eget kapital så är detta ett område som kräver ett väsentligt mått av bedömning och därmed subjektivitet vid tillämpningen av regelverket. Redovisningens funktion som att dra gränsen mellan skuld och eget kapital för solvensändamål och beskattningsändamål blir därigenom något vansklig.

Inom IFRS regleras gränsdragningen mellan eget kapital och skuld i IAS 32 Finansiella instrument Klassificering. De kritiska kriterierna i IAS 32 avseende bedömningen av om den omvända konvertibeln ska klassificeras som skuld och/ eller eget kapital är följande;

”En finansiell skuld är varje skuld i form av a. avtalsenlig förpliktelse att i.erlägga kontanter eller annan finansiell tillgång till ett annat företag (...) eller b.avtal som kommer att eller kan komma att regleras med företagets egna egetkapitalinstrument och är i.ett instrument som inte är ett derivat och som medför att företaget är eller kan bli förpliktigat att erlägga ett variabelt antal av företagets egna egetkapitalinstrument (...).” [IAS 32.11],

”Ett egetkapitalinstrument är varje form av avtal som innebär en residual rätt i ett företags tillgångar efter avdrag för alla dess skulder.” [IAS 32.11],

”Emittenten av ett finansiellt instrument som inte är ett derivat ska utvärdera det finansiella instrumentets villkor för att fastställa huruvida det innehåller både en skuld- och en egetkapitaldel. (...)” [IAS 32.28]. ”Enligt beskrivningen i punkt 31 fastställer emittenten av ett konvertibelt skuldinstrument först det redovisade värdet för skulddelen genom att beräkna det verkliga värdet för en liknande skuld (inklusive eventuella inbäddade derivat som saknar eget kapitalkännetecken), som saknar rätt till konvertering. Det redovisade värdet på egetkapitalinstrumenten, som motsvaras av rätten att konvertera instrumentet till stamaktier, erhålls därefter genom att det verkliga värdet på det sammansatta finansiella instrumentet som helhet minskas med det verkliga värdet på den finansiella skulden.” [IAS 32.32].

De undantag som finns för instrument som egentligen utgör skuldinstrument men som enligt IAS 32.16A-D ändå ska redovisas som eget kapital är inte relevanta.

Analys – synsätt 1

Den analys och tillämpning av IAS 32 som det emitterande bolaget gjort är troligen följande; det föreligger ingen kontraktuell skyldighet för bolaget att erlägga kontanter eller annan finansiell tillgång eftersom bolaget kan undvika att erlägga kontanter för både kapitalbelopp och ränta genom att bolaget kan reglera mellanhavandet med att ge innehavaren ett bestämt antal aktier istället och därigenom fullgöra sina förpliktelser. Det emitterade instrumentet uppfyller inte heller de undantag som anges i IAS 32 punkterna 16 A–16 C från att redovisas som eget kapital. Instrumentet klassificerades därför som ett eget kapital. En sådan analys har tydligt stöd i avsnitt 7.3.210.20 revisionsfirman KPMG:s publikation Insights into IFRS8. Även revisionsbyråerna Deloitte9 och PwC10 ger i sina respektive publikationer ett stöd för ett sådant synsätt.

Insights into IFRS, 10th Edition 2013/14

iGAAP 2013 Financial Instruments – IAS 39 and related standards (LexisNexis)

Manual of accounting – Financial instruments 2012

Analys – synsätt 2

Både Deloitte och PwC ger i sina respektive IFRS publikationer också stöd för ett annat synsätt. Enligt dessa publikationer kan ett företag göra ett val mellan dessa två synsätt och sedan konsekvent tillämpa ett av synsätten på alla transaktioner med liknande egenskaper. Det andra synsättet går ut på att analysera den omvända konvertibeln i två delar konsekvent med hur vanliga konvertibler analyseras och redovisas enligt IAS 32.28–32;

  • En skulddel som utgörs av kapitalbelopp och ränta, och

  • En köpt säljoption på egna aktier som redovisas som eget kapital.

Enligt detta synsätt identifieras skulddelen genom en värdering som motsvarar nuvärdet av betalningarna av skuld och ränta, diskonterat med en ränta som utgörs av den ränta bolaget skulle få betala om någon rätt till konvertering inte hade getts till emittenten. Skillnaden mellan detta värde och det belopp som bolaget erhållit vid emissionen är ett eget kapitalinstrument eftersom optionen till konvertering gäller ett byte av ett bestämt belopp kontanter mot ett i förväg bestämt antal aktier vilket uppfyller kriterierna för egetkapitalinstrument enligt IAS 32.

Man kan alltså konstatera att det inom ramen för tillämpningen av ett och samma regelverk, i detta fall IFRS, finns utrymme för tolkning och tillämpning på två väsentligt olika sätt. Inom ramen för tillämpningen av IAS 32 finns två skilda tillämpningar som åtminstone två av de stora internationella revisionsbyråerna anses kunna väljas utan att den ena tillämpningen anses bättre eller mer lämplig än den andra. Jag kan också konstatera utifrån egen erfarenhet att dessa två valmöjligheter också tillämpas av svenska företag. Så valet av revisor och revisionsbyrå kan påverka hur ett företag väljer att klassificera ett instrument, d.v.s. som skuld och/eller som eget kapital.

3.2 Redovisning i juridisk person enligt RFR2

Företag som tillämpar IAS-förordningen i sin koncernredovisning ska tillämpa RFR2 för redovisning i juridisk person. För gränsdragningen mellan skuld och eget kapital ska enligt RFR 2 IAS 32 tillämpas ”såvida inte detta står i strid med gällande lag, i vilket fall ett avsteg ska göras med beaktande av den ekonomiska innebörden. Det är alltså inte tillåtet att klassificera ett finansiellt instrument (t ex preferensaktier) som enligt ÅRL utgör eget kapital som en skuld under åberopande av att det finansiella instrumentet uppfyller definitionen av en skuld enligt IAS 32.” Det framgår inte av RFR2 varför det står i konflikt med ÅRL att klassificera preferensaktier som skuld. Det ligger dock inte inom ramen för denna artikel att utreda denna fråga.

Jag nöjer mig därför med att konstatera att bolaget i det aktuella målet torde ha kommit till slutsatsen att det inte förelegat någon konflikt mellan att klassificera den omvända konvertibeln i sin helhet som eget kapital även om instrumentets avtalsrättsliga form var ett skuldinstrument. Detta stämmer enligt min erfarenhet väl överens med andra tolkningar och tillämpningar i praktiken av IAS 32 där det förefaller finnas en konsensus kring att det är möjligt att tillämpa IAS 32 och dess principer i de fall det leder till att hela eller delar av instrumentet ska klassificeras som eget kapitalinstrument. Detta innebär i sin tur att de två möjligheter till tolkning som Deloitte och PwC anser vara möjliga inom ramen för IAS 32 avseende koncernredovisningen även är möjlig för redovisning i juridisk person i enlighet med RFR 2.

3.3 K3

BFNAR (2012:1) Årsredovisning och koncernredovisning utgör tillsammans med den vägledning som BFN gett ut det som benämns K3. Grundläggande för K3, i likhet med IFRS, är att K3 är ett principbaserat regelverk.

Kapital 22 i K3 reglerar vad som ska klassificeras som skuld och vad som ska klassificeras som eget kapital. Enligt punkten 22.5 ska ett företags utfärdade finansiella instrument klassificeras antingen som skuld och/eller som eget kapital baseras på instrumentets ekonomiska innebörd om inte annat följer av bland annat punkten 22.6. Enligt punkten 22.6 får inte poster som är eget kapital enligt bilaga 1 till årsredovisningslagen (1995:1554), ÅRL, redovisas som skuld. Sådana poster ska definieras utifrån sin juridiska innebörd. Här kan man konstatera att BFN varit tydligare än vad Rådet för finansiell rapportering varit i RFR2 när det gäller att redogöra för bevekelsegrunderna till varför ett instrument som har formen av att vara eget kapital inte får presenteras som skuld i de fall den ekonomiska innebörden är skuld.

Kapital 22 är till stora delar en översättning av IASB:s normer för små- och medelstora företag (IFRS for SME), med den skillnaden att IASB:s regelverk inte innehåller några undantag från tillämpning om detta skulle visa sig stå i strid mot nationell lagstiftning. IASB:s regelverk för SME är i sin tur på många sätt en light-version av ”originalet” IAS 32 där mycket av vägledningen för tillämpning saknas. Det föreligger således en väsentlig skillnad i omfattningen av kapital 22 i K3 och IAS 32, vilket kan innebära en annan tolkning och tillämpning än när IAS 32 tillämpas.

En viktig fråga som då inställer sig är hur man ska förhålla sig till sådan vägledning i IAS 32 som inte har tagits med i kapitel 22. Av punkten 1.5 framgår hur ett företag ska gå till väga i de fall som det allmänna rådet ger otillräcklig vägledning för redovisning av en transaktion. I en sådan situation ska företaget söka ytterligare vägledning i följande ordning ”a) Bestämmelser i detta allmänna råd som behandlar liknande och relaterade transaktioner, händelser och förhållanden. b) Definitioner, grundläggande principer samt värdering av och kriterier i kapitel 2 för att redovisa en tillgång, skuld, intäkt eller kostnad i balansräkningen respektive resultaträkningen.” Om vägledning inte går att få på detta vis så får vägledning sökas i IFRS. I det fallet ska även rekommendationer från Rådet för finansiell rapportering tillämpas.

Det är således tillåtet att tillämpa den mer omfattande vägledningen i IAS 32 om en fråga anses oreglerad i K3 eftersom denna är förenlig med definitionerna i kapital 2 i K3 avseende skuld och eget kapital. Det är emellertid inte möjligt att hävda att ett företag måste tillämpa IAS 32. Någon praxis har ännu inte hunnit utmönstras på området eftersom K3tillämpas för första gången 2014. Den kan därför inte helt uteslutas att ett företag som tillämpar K3 kan komma fram till ytterligare tolkningar och tillämpning för ett instrument av det slag som HFD tagit ställning till.

3.4 K2

BFNAR (2008:1) utgör tillsammans med den vägledning som BFN gett ut det som benämns K2. K2-regelverket ska tillämpas av små företag i Sverige om företaget inte valt att tillämpa K3. Grundläggande för K2 är att det är ett enklare regelverk för mindre företag. K2-regelverket saknar explicita regler och principer för gränsdragningen mellan skuld och eget kapital. Punkten 17.2 anger dock att ett företag ska redovisa en skuld om a) företaget har ett åtagande till följd av avtal eller offentligrättsliga regler, och b) det förväntas att ett utflöde av resurser från företaget kommer att krävas för att reglera åtagandet.

Det förefaller praktiskt mindre troligt att ett mindre företag skulle emittera den typ av instrument som HFD:s dom hanterar, men möjligheten kan inte uteslutas per definition. Det är tydligt att K2s fokus ligger mer på de formella aspekterna; ”företaget har ett åtagande till följd av avtal eller offentligrättsliga regler” och mindre på transaktionens ekonomiska innebörd på det viset som K3 och IAS 32 gör. Samtidigt kan man konstatera att det eventuellt även när det gäller K2 kan föreligga en komplex frågeställning att ta ställning till; har emittenten ett åtagande eller inte eftersom emittenten kan reglera transaktionen med egna aktier? Inte heller i detta fall finns någon klar praxis i hur gränsdragning mellan skuld och eget kapital ska dras. Jag anser dock att detta saknar betydelse för syftet med min artikel, vilket är att beskriva att det finns flera redovisningsseder och inte bara en sådan, och det därför kan vara vanskligt att som HFD i det aktuella målet hämta lösningen på en oreglerad skattefråga från redovisningen. Några avslutande synpunkter

Min genomgång visar att olika tolkning av ett regelverk kan leda till olika redovisning för ett och samma instrument. Olika regelverk kan leda till ytterligare alternativa redovisningssätt. Jag är inte skattejurist utan redovisningsexpert. Men jag kan inte låta bli att ha uppfattningen att det inte borde få vara möjligt för två olika företag att bli beskattad för en och samma transaktion på två väsentligt olika sätt beroende på vilken typ av företag det handlar om och i viss mån vilken revisionsbyrå som anlitas i synnerhet detta fall som inte ”bara” handlar om periodisering.

Det är lite lockande att tänka i banor i vad som hade hänt om HFD hade haft som utgångspunkt att företag vid tillämpning av IAS 32 kan komma fram till två olika klassificeringar, och att företag som tillämpar ett annat regelverk (K2 eller K3) eventuellt kan komma till ytterligare andra slutsatser. Jag delar därvidlag Tivéus intresse i frågan om hur HFD hade beslutat om bolaget valt att redovisa konvertibeln på alternativa sätt.11

Anders Torgander är verksam som redovisningsexpert vid KPMG i Stockholm.

Skattenytt nr 5 2014 s. 282–283.

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...