Skattenytt nr 6 2014 s. 398

A 15 Processuella frågor

1 Oriktig uppgift och orsakssamband

2 Ne bis in idem

3 Beviskrav

4 Företrädaransvar enligt skattebetalningslagen

5 Anstånd med betalning av alkoholskatt

6 Krav på certifierat kassaregister

7 Avgift eller skatt?

8 Skattesekretess – fördjupad samverkan

9 Avvisade förhandsbesked

10 Resning

1 Oriktig uppgift

I HFD 2013 ref. 51 var fråga om oriktig uppgift medfört att ett taxeringsbeslut blivit felaktigt tillika fråga om uppenbart oskälig eftertaxering, 4 kap. 16 § 1 och 18 § andra stycket taxeringslagen (1990:324) med motsvarande bestämmelser i 66 kap. 27 och 28 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244). I RÅ 2006 ref. 25 hade den skattskyldige i sin självdeklaration taxeringsåret 1995 lämnat en uppgift i enlighet med vad som enligt den förhärskande uppfattningen – även inom dåvarande Riksskatteverket – vid den tiden var den rätta tillämpningen av aktuella bestämmelser. Först genom RÅ 1999 not. 245 blev det klarlagt att den rättstillämpningen var felaktig. I 2006 års rättsfall fann Högsta förvaltningsdomstolen att deklarationsuppgiften fick anses oriktig. Taxeringsbeslutet skulle enligt domstolen blivit detsamma oavsett om den skattskyldige lämnat korrekta upplysningar eller inte. Den oriktiga uppgiften hade därför inte medfört att taxeringsbeslutet blivit felaktigt varför förutsättningar för eftertaxering saknades. En grundläggande förutsättning för att en oriktig uppgift ska anses ha lett till att taxeringsbeslutet blivit felaktigt är enligt domstolen att det är Skatteverket som vid tiden för taxeringsbeslutet haft den felaktiga uppfattningen om gällande rätt. Det ska i efterhand kunna beläggas att myndigheten tidigare haft denna felaktiga uppfattning och att detta medfört det felaktiga taxeringsbeslutet.

Normalt bör enligt domstolen den felaktiga uppfattningen om rättsläget kommit till klart uttryck, exempelvis i allmän information – broschyrer, ställningstaganden, handledningar eller liknande – som Skatteverket gett ut inför taxeringen. I RÅ 2013 ref. 51 synes det enligt domstolen ha rått en osäkerhet om hur ifrågavarande optionsförmån skulle beskattas. Hade den skattskyldige lämnat uppgift om optionsförmånen i sin självdeklaration kan det därför enligt domstolen inte anses att taxeringsbeslutet skulle ha blivit detsamma. Grund för eftertaxering ansågs därför föreligga. Eftertaxeringen ansågs vidare inte uppenbart oskälig. Se om tidigare avgöranden Remstam – Leidhammar, SkatteNytt 2006 s. 601 ff.

2 Ne bis in idem

I HFD 2013 ref. 71 beslutade Högsta förvaltningsdomstolen i plenum att när skattskyldig har åtalats för skattebrott får beslut inte fattas om skattetillägg som grundas på samma oriktiga uppgifter som åtalet (ne bis in idem). Domstolen instämmer därmed i Högsta domstolens bedömning i plenum i NJA 2013 s. 502 som beslutat att kombinationen skattetillägg och påföljd för skattebrott enligt skattebrottslagen i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med förbudet mot dubbel lagföring i artikel 4.1 i sjunde tilläggsprotokollet Europakonventionen. Se Europadomstolens dom den 10 februari 2009 i målet Zolotukhin mot Ryssland (stor kammare) och EU-domstolens dom den 26 februari 2013 i målet C-617/10, Åkerberg Fransson. Se också SOU 2013:62 med en utförlig genomgång och analys av det skatte- och straffrättsliga rättsläget gällande ne bis in idem.

Rättsutvecklingen inom området fortskrider och under senare tid har frågan om förhållandet mellan körkortsåterkallelse och rattfylleri i ljuset av ne bis in idem prövats i domstolar med skilda utgångar. Andra rättsområden kan komma att beröras, t.ex. sanktioner som miljö- och byggavgifter.

Regeringen bör snarast ta initiativ till en mer heltäckande utredning för genomgång och analys av rättsområden gällande svenska sanktioners förhållande till ne bis in idem. Risk finns annars för att lagstiftaren och därmed rättstillämparen hamnar i samma besvärliga rättsläge som blev en konsekvens av våra högsta domstolars pleniavgöranden. Förutsebarheten på det aktuella området inom skatte- och straffrätten har under senare år i Sverige varit – milt uttryckt – helt oacceptabel för alla aktörer i rättstillämpningen.

3 Beviskrav

I HFD 2013 ref. 3 (fallet kommenteras också av Roger Persson Österman) var fråga om beviskrav för rätt till avdrag för kapitalförlust (inkomsttaxering 2009). Av domen framgår att den skattskyldige enligt revers lånat ut 800.000 kr den 1 januari 1997 till Escue Management Inc. (Escue) med viss löptid, uppsägningstid och ränta. M.P. avyttrade reversen för 100 kr den 28 december 2008 till E.P. I sin inkomstdeklaration för taxeringsåret 2009 yrkade M.P. avdrag för kapitalförlust om 799.900 kr. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att en huvudprincip vid inkomstbeskattningen är att bevisbördan ligger på Skatteverket i fråga om intäkter och på den skattskyldige beträffande avdrag och hänvisade till HFD 2012 ref. 69 I). Domstolen uttalade vidare att det i målet var ostridigt att M.P. 1997 betalat 800.000 kr till Escue, ett i Florida registrerat bolag, och därvid erhållit ett skuldebrev på detta belopp. Det är också ostridigt att hon 2008 sålt skuldebrevet till E.P. för 100 kr. Normalt ifrågasätts under sådana omständigheter enligt domstolen inte förekomsten av avdragsgill kapitalförlust. Skatteverket gjorde emellertid i målet gällande att M.P.s fordran på Escue redan från början har saknat värde.

Högsta förvaltningsdomstolen fann omständigheterna kring skuldebrevets tillkomst och i övrigt så oklara att det ankommit på M.P. att presentera ytterligare utredning som visar att skuldebrevet vid förvärvet utgjort en verklig tillgång hos henne, motsvarande skuldebrevets innehåll. M.P. har, trots Skatteverkets förfrågningar, inte presenterat något sådant material utan endast handlingar och viss brevväxling som i allmänna ordalag berör Escues verksamhet. Enligt domstolen hade därför M.P. inte förmått göra sannolikt att genom avyttringen av skuldebrevet till E.P. realiserat en avdragsgill kapitalförlust. Avdraget för förlusten om 799.900 kr vägrades således. Avgörandet belyser tydligt såväl bevisbördans placering, tillämpligt beviskrav som hur bevisfakta i målet värderats av Högsta förvaltningsdomstolen. Domen ger värdefull vägledning och bidrar säkert till en ökad förutsebarhet i rättstillämpningen gällande terminologi och allmänt om bevisprövningen i skatteprocessen. Fler avgöranden i bevisrättsliga frågor välkomnas.

4 Företrädaransvar enligt skattebetalningslagen

I HFD 2013 ref. 75 I var fråga om det föreligger särskilda skäl för befrielse från betalningsskyldighet för företrädare enligt de särskilda reglerna härom i 12 kap. 6 och 6 b §§ skattebetalningslagen (1997:483), se motsvarande bestämmelser i 59 kap. 13 och 15 §§ skatteförfarandelagen (2011:1244). I målet hade åberopats bristande betalningsförmåga, egen stor skuldsättning samt att företrädaren inte i någon nämnvärd utsträckning belastade staten när han fortsatte att bedriva rörelsen. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att företrädaren ägde alla aktier i bolaget i fråga och hade också det bestämmande inflytandet. Bristande betalningsförmåga hos en sådan företrädare utgör enligt äldre rättsfall enligt domstolen inte tillräckliga skäl för befrielse till någon del från betalningsskyldigheten. Det saknas anledning enligt domstolen att gå ifrån denna tidigare praxis. Några särskilda omständigheter förelåg inte i övrigt för hel eller delvis befrielse. Se prop. 2002/03:128 s. 26, NJA 1971 s. 296 I–III, 1972 s. 205, 1973 s. 544 och 1975 s. 480.

I HFD 2013 75 II gällde befrielse från betalningsansvar på grund av företrädarens hälsotillstånd. Sådan grund ansågs föreligga (betalningsförmåga varaktigt begränsad) men inte i någon mer omfattande utsträckning på grund av betalningsunderlåtelse under en längre tid (ett och halvt år) då företrädaren (59 år) varit ensam ansvarig för underlåtelsen (nedsättning skedde från 791.279 kr till 500.000 kr). Se prop. 2002/03:128 s. 26, NJA 1971 s. 296 I–III, 1972 A 19 och s. 205, 1973 s. 544 och 1975 s. 115 I och s. 480.

I HFD 2013 ref. 75. III gällde bl.a. betydelsen av att företrädaren (AA) i vissa avseenden agerat självständigt. Annan person än AA hade varit den faktiska företrädaren och haft det bestämmande inflytandet över bolaget under den aktuella tiden. AA hade dock i vissa hänseenden agerat självständigt. Han ska ha känt till att det förekommit svarta löner och måste ha förstått att bolagets bokföring och skatte- och avgiftsredovisning inte sköttes på ett godtagbart sätt. Försvårande omständigheter var att falska handlingar använts i bokföringen. AA ansågs i brottmålet haft ett ansvar för bristerna med avseende på bokföring och uppgifter till Skatteverket och dömde honom för grovt skattebrott och grovt bokföringsbrott. Vid bedömningen av om befrielse från betalningsskyldighet bör medges kan som framgår av rättspraxis (NJA 1971 s. 296 I, 1972 s. 205 och 1984 not. A 1), den omständigheten att en bolagsföreträdare inte haft något ägarintresse i bolaget och heller inte haft något bestämmande inflytande beaktas. Eftersom bolaget använts för omfattande brottslig verksamhet som den legale företrädaren måste ha varit både medveten om och delaktig i är utrymmet utomordentligt begränsat enligt Högsta förvaltningsdomstolen för att till någon del medge befrielse. Några skäl att till någon del befria AA från betalningsskyldighet har enligt domstolen inte framkommit.

5 Anstånd med betalning av alkoholskatt

I HFD 2013 ref. 15 var fråga om anstånd med betalning av alkoholskatt som beslutats av Tullverket kunde medges redan på den grunden att den skattskyldig överklagat beslutet, 4 kap. 7 § lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter (LPK), 2 kap. 3 §, 63 kap. 4 § och 5 § skatteförfarandelagen (2011:1244). Skatteverket hävdade i målet att det måste ha varit lagstiftarens avsikt att reglerna om anstånd i skatteförfarandelagen från och med lagens ikraftträdande ska vara vägledande för bedömningen av ansökningar om anstånd med betalning av skatt enligt LPK.

Bland de alternativa förutsättningarna i 4 kap. 7 § LPK för anstånd med betalning av skatt anges att ett beslut överklagats. Eftersom den skattskyldige överklagat Tullverkets beslut om alkoholskatt och ansökt om anstånd med betalning av skatten hade han enligt Högsta förvaltningsdomstolen rätt till anstånd till dess beslutet prövats i domstol. Enligt domstolen gav bestämmelsens utformning i LPK – även om syftet med denna säger något annat – inte utrymme för hänsyn till den reglering som numera finns i skatteförfarandelagen, bl.a. att kravet på att det var tveksamt och den skattskyldige skulle komma bli skyldig att betala skatten. Jfr tidigare hänvisning från LPK till skattebetalningslagen som togs bort den 1 januari 2003 eftersom den ansågs överflödig (prop. 2001/02:127 s. 222) och avsaknad av hänvisning till skatteförfarandelagen efter det att denna lag ersatt skattebetalningslagen.

Rättsfallet är ett uttryck för en strikt tillämpning av legalitetsprincipen i skatterätten.

6 Krav på certifierat kassaregister

I HFD 2013 ref. 16 har kravet på certifierat kassaregister ansetts gälla för caféverksamhet som bedrivits endast del av året eftersom kontantförsäljningen bedömts inte vara av obetydlig omfattning, 39 kap. 5 § första stycket 1 skatteförfarandelagen. Med ”obetydlig omfattning” avses två företeelser; de minsta företagen med låg omsättning och företag där kontantförsäljningen endast förekommer i rena undantagsfall. Som vägledning angavs ett riktvärde på fyra prisbasbelopp (prop. 2006/07:105 s. 37 f.). Caféverksamhetens kontantförsäljning uppgick till ca 90.000–100.000 kr per säsong och skedde i huvudsak under sommarmånaderna juni, juli och augusti intill ett kulturminnesmärkt gård utanför Säffle. Under resterande tid av året gick det inte att bedriva någon verksamhet i cafélokalen eftersom den är inrymd i ett uthus utan uppvärmning.

Med hänsyn till den restriktiva tolkning av undantagsbestämmelsen som är avsedd kan kontantförsäljningen under sommarsäsongen enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte anses obetydlig. Frågan om caféägaren kunde medges undantag på grund av att behovet av tillförlitligt underlag för skattekontroll kunde tillgodoses på annat sätt än genom certifierat kassaregister 39 kap. 9 § första stycket 1 besvarades nekande av domstolen. Skälen var att klaganden var ensam ägare till caféverksamheten och att han mestadels arbetade själv i caféet. Han skötte också kassaredovisningen. Vad ägaren anfört om kortterminal föranledde domstolen inte till annan bedömning.

7 Avgift eller skatt?

I HFD 2013 ref. 30 var fråga om föreskrift om tillsynsavgift, som meddelats av Transportstyrelsen med stöd av bemyndigande i en av regeringen utfärdad förordning, i regeringsformens mening utgör föreskrift om avgift eller skatt (10 kap. 16 § kör- och vilotidsförordningen).

Fråga var om transporter av en man med egen lastbil av enbart egna varor och inga transporter för någon annans räkning. Fråga var inte om yrkestrafik med anställda chaufförer vars kör- och vilotider behövde kontrolleras. Transporterna utgjorde inte heller någon konkurrens i transportsektorn. Enligt 10 kap. 16 § förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare m.m. får Transportstyrelsen bl.a. meddela föreskrifter för verkställigheten av förordningen och föreskriva avgifter för kontroll i företags lokaler och för ärendehandläggning enligt förordningen och enligt förskrifter som har meddelats med stöd av förordningen. I 2 kap. 11 § Transportstyrelsens föreskrifter om avgifter inom vägtrafikområdet (TSFS 2010:186), anges att för tillsyn av kör- och vilotider enligt bl.a. kör- och vilotidsförordningen debiteras en årlig avgift på 500 kr per fordon. Avgiften tas ut av registrerad ägare.

Beslut om skatt hör till det s.k. obligatoriska lagområdet vilket innebär att riksdagen inte kan delegera sin normgivningsmakt. Vidare finns enligt domstolen inte någon definition av begreppen skatt och avgift. Med en avgift avses i regeringsformen en penningprestation för en specificerad motprestation från det allmännas sida. Undantag kan avse penningpålaga som avser avgift när penningprestationen ta ut endast i näringsreglerande syfte och i sin helhet tillförs näringsgrenen i fråga enligt särskilda regler (prop. 1973:90 s. 219). Begreppet avgift har ansetts kunna innefatta vissa fall där vederlaget inte är individuellt bestämt utan i stället utgör en s.k. kollektiv motprestation. Det har varit fråga om avgifter som tagits ut schablonmässigt av viss bransch eller kollektiv för att finansiera en myndighets kontroll eller tillsyn över en viss näringsverksamhet eller i näringsreglerande syfte (se prop. 2007/08:166 s. 36 och där enligt domstolen gjorda hänvisningar). Se också hänvisningar i referatet till prop. 1984/85:149 s. 59, NJA 1980 s. 718 och RÅ 1991 ref. 87. Tveksamhet kan emellertid enligt domstolen råda i fall då en pålaga i och för sig betecknas som en avgift men debiteras var och en som utövar en verksamhet av visst slag.

Enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening bör det, för att det ska kunna anses vara fråga om en avgift i regeringsformens mening, krävas dels att den som enligt föreskrift har att betala en sådan avgift kan bli föremål för kontroll eller tillsyn som avgiften finansierar, dels att kontrollen eller tillsynen tillför verksamheten som sådan något mervärde, t.ex. genom att skapa eller vidmakthålla sunda konkurrensförhållanden. Domstolen ansåg sammanfattningsvis att den aktuella förskriften om tillsynsavgift inte kan anses utgöra en föreskrift om skatt. Den ska därför tillämpas enligt sin lydelse. Målet återförvisades till kammarrätten för fortsatt handläggning.

8 Skattesekretess – fördjupad samverkan

I HFD 2013 ref. 48 var fråga om uppgift om vilka företag som ingått en avsiktsförklaring om fördjupad samverkan med Skatteverket omfattas av den s.k. skattesekretessen.

Enligt 27 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), OSL, gäller sekretess i verksamhet som avser bestämmande av skatt eller fastställande av underlag för bestämmande av skatt eller som avser fastighetstaxering för uppgift om en enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden. Sekretessen är absolut vilket bl.a. innebär avsaknad av meddelarfrihet. Fördjupad samverkan är inte sådan verksamhet för uttag av skatt som regleras i skatteförfarandelagen eller i någon annan författning med anknytning till skatteförfarandet. Fördjupad samverkan är enligt domstolen att se som en form av en kontinuerlig rådgivning som inte har med bestämmande av skatt eller fastställande av underlag för bestämmande av skatt att göra. Att syftet enligt Skatteverket ytterst är att underlag och skattebeslut blir korrekta ändrar inte domstolens bedömning. Fördjupad samverkan faller utanför sekretessområdet och Skatteverket blev skyldigt att lämna ut begärda handlingar om fördjupad samverkan i omaskerat skick.

Se om fördjupad samverkan, Robert Påhlsson i Svenskt Näringslivs Rapport i oktober 2012 om Fördjupad samverkan/horizontal monitoring i svensk offentligrättslig miljö och kommande artikel i SkatteNytt i anledning av konferens den 12 juni 2014, Högskolan i Gävle, om fördjupad samverkan med deltagande av ledande företrädare för Skatteverket, Svenskt Näringsliv, akademier, m.fl.

9 Avvisade förhandsbesked

I HFD 2013 ref. 7 prövades förutsättningarna i fråga om giltigheten av en stiftelsebildning varit så oklara att ett av Skatterättsnämnden meddelat förhandsbesked skulle undanröjas.

Ansökan avsåg inkomstbeskattning av en stiftelse. Högsta förvaltningsdomstolen inledde sin prövning av förhandsbeskedet med att ställa frågan om stiftelsen ifråga uppfyller de krav på en stiftelse som följer av 1 kap. 2 § stiftelselagen (1994:1220). Där anges att en stiftelse bildas ”genom att egendom enligt förordnande av en eller flera stiftare avskils för att varaktigt förvaltas som en självständig förmögenhet för ett bestämt ändamål.” Ändamålet ska således enligt domstolen anges med viss grad av bestämdhet och att det tillskjutna kapitalet förvaltas varaktigt. Någon egentlig begränsning av stiftelsens ändamål (”att bedriva välgörande ändamål” med viss precisering) eller på destinatärssidan (”organisationer, företag, enskilda personer, forskningsgrupper, institutioner eller liknande”) förelåg inte enligt Högsta förvaltningsdomstolen. Vidare fann domstolen att det aktuella stiftelsekapitalet om 100.000 kr framstod som lågt inte minst mot bakgrund av den vida ändamålsbestämningen och de kostnader för förvaltningen av stiftelsen som inte lär kunna undvikas. Domstolen konstaterade att det avsedda förfarandet förutsätter att stiftelsen bildats enligt stiftelselagen. Förutsättningarna i detta hänseende ansågs så oklara att något förhandsbesked inte borde ha lämnats.

Skatterättsnämndens förhandsbesked undanröjdes och ansökningen avvisades.

Referatet utgör ytterligare ett exempel – på förhållandevis många under senare år – som visar att avvisning sker när förutsättningarna för ett förhandsbesked är oklara.

Se också HFD 2013 not. 17 (förutsättningarna för en anställds deltagande i delägarprogram var oklara), HFD 2013 not. 33 (fråga om skattereduktion för spanska socialförsäkringsavgifter där det saknades närmare beskrivning av avgifterna och vad de finansierade).

Ett annat exempel på avvisade förhandsbesked är HFD 2013 not. 78. Lämnade uppgifter i ansökan ansågs inte utgöra ett så klart och fullständigt underlag att de kunde läggas till grund för bedömningen av om sökanden bedrev någon affärsverksamhet från den plats där servern var placerad.

Fråga var således om fast driftställe i Sverige förelåg genom att bolaget förvärvade och hyrde en server i hyrd lokal i Stockholm; oklart om det förelåg ett hyresförhållande gentemot moderbolaget, avsaknad av avtal om hur dispositionsrätten till servern var reglerad mellan sökanden och moderbolaget, oklart vilket bolags personal som skulle övervaka och sköta servern, knapphändiga uppgifter om sökandens verksamhet i övrigt t.ex. avseende ev. servrar placerade i andra länder som upplåtits till moderbolaget eller andra koncernbolag.

Se också senare års rättsfallskommentarer i SkatteNytt, Processuella frågor.

10 Resning

I HFD 2013 ref. 85 var fråga om resning i anledning av påstådd felaktig tillämpning av inkomstskattelagen (1999:1229) och lagen (1995:575) mot skatteflykt (se också Högsta förvaltningsdomstolens beslut den 20 december 2013, mål nr 7279-12 och HFD 2012 ref. 20). Skatteverket hade vid förvaltningsrätten med tillämpning av skatteflyktslagen yrkat att AA skulle beskattas för kapitalvinst vid 2007 års taxering avseende utdelning efter en likvidation av ett av honom helägt peruanskt bolag. Förvaltningsrätten biföll Skatteverkets talan. AA överklagade förvaltningsrättens dom hos kammarrätten som fann att skatteflyktslagen inte kunde tillämpas på de aktuella transaktionerna och därför biföll överklagandet. Högsta förvaltningsdomstolen fann att det aktuella förfarandet i och för sig kunde prövas mot skatteflyktslagen, men att det först måste bedömas hur utskiftningen skulle beskattas enligt inkomstskattelagen och skatteavtalet med Peru. Domstolen fann att beskattningen i målet skulle ske enligt inkomstskattelagen samt att denna beskattning inte begränsades av skatteavtalet. Det saknades därmed enligt domstolen anledning att pröva förfarandet mot skatteflyktslagen. Målet visades åter till Skatteverket för vidare handläggning.

I ansökan om resning hos Högsta förvaltningsdomstolen yrkade AA att Skatteverkets överklagande skulle avslås. Till stöd för ansökan anförde AA bl.a. att förfarandet skulle beskattas enligt inkomstskattelagen och att återförvisning av målet till Skatteverket inte var möjlig. Högsta förvaltningsdomstolen saknade lagstöd att som första instans besluta om beskattning enligt inkomstskattelagen. Parternas yrkanden rör endast tillämpning av skatteflyktslagen.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade följande.

  • Beskattning med stöd av skatteflyktslagen kräver att Skatteverket inför domstol åberopar lagen men i övrigt är inte domstolen bunden av parts uppfattning om tillämpliga lagrum vid bedömningen av hur ett förfarande ska beskattas (se också HFD 2012 ref. 20).

  • Det saknar betydelse huruvida processen om beskattningen av ett förfarande inletts genom en framställning om att skatteflyktslagen ska tillämpas eller genom ett överklagande av ett beskattningsbeslut enligt de ordinarie reglerna, dvs. enligt taxeringslagen (1990:324), TL, eller skatteförfarandelagen (2011:1244), SFL.

  • I en skatteprocess i förvaltningsrätt och kammarrätt är det tillåtet att åberopa nya omständigheter till stöd för ett yrkande under förutsättning att den fråga eller sak som ska prövas inte ändras, 6 kap. 18 § TL (numera 67 kap. 31 § SFL). För processen i Högsta förvaltningsdomstolen finns dock en begränsande regel i 37 § första stycket förvaltningsprocesslagen.

  • Det finns utrymme för Skatteverket att först i en pågående process i kammarrätt åberopa att ett förfarande ska prövas enligt skatteflyktslagen, RÅ 2000 ref. 54.

  • Det är tillåtet att i kammarrätt åberopa skatteflyktslagen trots att den i denna lag angivna femåriga fristen för att få komma in med en framställning om tillämpning av lagen har löpt ut, RÅ 2003 ref. 92.

  • I HFD 2012 ref. 20 saknade Högsta förvaltningsdomstolen anledning att närmare gå in på bestämmelserna om tidsfrister, eftersom processen hade inletts hos förvaltningsrätt redan innan den ordinarie tidsfristen för omprövning eller överklagande till den skattskyldiges nackdel hade gått ut, dvs. inom ett år från utgången av taxeringsåret (4 kap. 14 § TL).

  • Efter utgången av ettårsfristen enligt 4 kap. 14 § TL krävs att vissa förutsättningar är uppfyllda, bl.a. att oriktiga uppgifter lämnats (eftertaxering). Vid prövning enligt skatteflyktslagen finns inte sådana krav.

  • Finner domstolen vid sin prövning att beskattning ska ske redan med stöd av inkomstskattelagen går det enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte att bortse från de bestämmelser om tidsfrister som gäller för inledande av en process enligt taxeringslagen. Skatteverket måste då åberopa att oriktiga uppgifter föreligger i det fall processen har inletts efter utgången av tidsfristen. Bestämmelserna om senaste tidpunkt för ett omprövningsbeslut till den skattskyldiges nackdel behöver inte beaktas särskilt som en framställning enligt skatteflyktslagen inte får göras sedan den tidpunkten har passerats (4 § andra stycket skatteflyktslagen). Inte eller har det enligt domstolen någon betydelse vid vilken tidpunkt domstolen avgör målet.

  • Sedan en domstol avgjort den fråga eller sak som varit föremål för prövning ankommer det på Skatteverket att snarast fatta beslut om verkställighetsåtgärder som föranleds av avgörandet (4 kap. 23 § TL).

Ansökan om resning avslogs.

I HFD 2013 not. 59 var fråga om ansökan om resning i mål ang. inkomsttaxering m.m. med motiveringen att målet i fråga handlagts av obehörig domstol. Högsta förvaltningsdomstolen uttalade att enbart den omständigheten att – såvitt framgår av utredningen – obehörig domstol har handlagt målet kan inte antas ha inverkat på utgången (jfr RÅ 2008 not. 96). Inte heller i övrigt hade det framkommit något sådant förhållande som kunde utgöra skäl för resning. Ansökan avslogs.

I HFD 2013 not. 76 var fråga om resning gällande förbudet om dubbel lagföring i artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokollet i mål ang. alkoholskatt m.m.

Av ansökan framgick bl.a. följande. Genom kammarrättens dom (26 oktober 2012) hade sökanden blivit lagförd och straffad för ett brott för vilket han redan blivit slutlig frikänd. Åklagaren beslutade den 4 februari 2011 att lägga ned förundersökningen avseende smuggling och Helsingborgs tingsrätt beslutade den 17 februari 2011 att avskriva målet från vidare handläggning.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade bl.a. följande. Av artikel 4.1 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll framgår att ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat (ne bis in idem).

Motsvarande bestämmelse finns i artikel 50 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna.

Ett beslut om att lägga ned en förundersökning innebär enligt domstolen inte att den misstänkte blivit vare sig frikänd eller dömd för brott (domstolen hänvisade till Europadomstolens beslut den 3 oktober 2002 i målet Smirnova mot Ryssland; jfr också NJA 2013 s. 502 och HFD 2013 ref. 71 i vilka avgöranden en förutsättning för att förbudet mot dubbla förfaranden såsom det kommer till uttryck i Europakonventionen och rättighetsstadgan ska aktualiseras ansetts vara att åtal har väckts).

Sökanden har uppgett att åklagaren har lagt ned förundersökningen mot honom. Redan härav följer enligt domstolen att någon överträdelse av förbudet mot dubbla förfaranden inte har ägt rum.

Ansökan om resning avslogs.

I HFD 2013 not. 81 var fråga om resning i anledning av tillämpning av reglerna om ne bis in idem, se ovan HFD 2013 ref. 71. AA hade fällts till ansvar för grovt skattebrott för att hon i egenskap av företrädare för ett aktiebolag lämnat oriktiga uppgifter till ledning för beslut om mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter för bolaget. Det skattetillägg som hon har blivit påförd grundade sig däremot på oriktiga uppgifter som hänförde sig till underlaget för hennes egen beskattning, närmare bestämt i hennes självdeklaration utlämnade uppgifter om erhållen lön. De båda förfarandena baserade sig således enligt Högsta förvaltningsdomstolen inte på samma oriktiga uppgifter. Förbudet mot dubbla förfaranden och straff hade därför enligt domstolen inte överträtts. Ansökan om resning avslogs.

Ansökan om resning avseende påfört skattetillägg avslogs också i HFD 2013 not. 77 på den grunden att skattetillägg beslutats i tiden före åtal väckts låt vara att det skedde på bl.a. samma oredovisade löneinkomster. Den 10 februari 2009 utgör enligt Högsta domstolen stoppdatum för hur långt tillbaka i tiden avgöranden kan resas på brottmålsområdet, se ovan NJA 2013 s. 502.

I HFD 2013 not. 83 var fråga om resning i mål om förhandsbesked angående inkomstskatt. om förhandsbesked. Materiellt gällde målet frågan om den svenska lagstiftningen vad avser avdragsförbudet för köpta fastighetstjänster i samband med uttagsbeskattning enligt 2 kap. 8 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, var förenlig med mervärdesskattedirektivet (2006/112/EG) och övrig EU-rätt.

Högsta förvaltningsdomstolen avslog vid målets handläggning i domstolen sökandens yrkande om att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen.

I ansökte om resning anfördes bl.a. följande. Högsta förvaltningsdomstolen hävdar i domen att flera EU-domar stöder domstolens beslut att inte inhämta förhandsavgörande hos EU-domstolen. Av domskälen framgår inte vilka domar som avses. Vidare har justitierådet Lennart Hamberg varit jävig i målet. Målet handlar om huruvida Sverige har infört artikel 27 i mervärdesskattedirektivet på ett korrekt sätt. För att bestämmelsen i artikeln ska få införas i den nationella lagstiftningen krävs att medlemsstaten samråder med EU:s mervärdesskattekommitté. Lennart Hamberg var den som för Sveriges räkning undertecknade kommunikationen med EU:s mervärdesskattekommitté den 20 januari 1995.

Högsta förvaltningsdomstolen uttalade följande. Enligt 37 b § förvaltningsprocesslagen (1971:291) får resning beviljas i mål eller ärende om det på grund av något särskilt förhållande finns synnerliga skäl att pröva saken på nytt. Det har inte framkommit att sådana skäl föreligger. Ansökan avslogs.

Börje Leidhammar

Sifferkollen

Belopp

Basbelopp
År 2019 2020 2021
Prisbasbelopp 46 500 47 300 47 600
Förhöjt pbb. 47 400 48 300 48 600
Inkomstbasbelopp 64 400 66 800 68 200
Utdelning fåmansföretag
År 2019 2020 2021
Schablonbelopp 171 875 177 100 183 700

Räntesatser

Periodiseringsfond
År 2019 2020 2021
Räntesats 0,51 0,50 0,50

 

Referensränta
År 2016-07-01 2019-07-01 - 
Räntesats -0,5 0,0
Ränta på skattekontot
Period 2013-2016 2017 -
Intäkt 0,5625 0
Kostnad Låg 1,25 1,25
Kostnad Hög 16,25 16,25
Räntefördelning
Inkomstår 2019 2020 2021
Positiv 6,51 6,50 6,50
Negativ 1,51 1,50 1,50
Statslåneränta
År 2018 2019 2020
31 maj 0,49 0,05 -0,01
30 nov 0,51 -0,09 -0,10

Traktamenten

Bilresor
Inkomstår 2019 2020 2021
Egen bil 18,50 18,50 18,50
Förmånsbil, diesel 6,50 6,50 6,50
Förmånsbil, bensin 9,50 9,50 9,50
Kostförmån
År 2019 2020 2021
Frukost, lunch och middag 245 245 250
Lunch eller middag 98 98 100
Frukost 49 49 50
Skattefria gåvor
År 2019 2020 2021
Julgåva 450 450 500
Jubileumsgåva 1 350 1 350 1 500
Minnesgåva 15 000 15 000 15 000

Skattesatser

Bolagsskatt
År 2019 2020 2021
Skattesats 21,4% 21,4% 20,6%
Mervärdesskatt
År 2019 2020 2021
Normal

25 %

25 % 25 %
Livsmedel, krog m.m. 12 % 12 % 12 %
Persontransport, böcker m.m. 6 % 6 % 6 %
Arbetsgivaravgifter/egenaavgifter
Födda -1937 1938 - 1954 1955 -
Arb. avgifter 0 % 10,21% 31,42%
Egenavgifter 0 % 10,21% 28,97%

 

Visa mer...