Innehåll

Skattenytt nr 6 2016 s. 331

A2 Inkomst av tjänst

I HFD 2015 ref. 1 fann HFD att motionsutrustning som arbetsgivaren tillhandahållit en arbetstagare för användning i arbetstagarens bostad inte ansågs utgöra en skattefri personalvårdsförmån. Tillgång till en enklare webbtjänst för friskvård ansåg HFD däremot rymmas inom begreppet skattefri personalvårdsförmån.

En arbetsgivare hade för avsikt att införa ett hälso- och friskvårdsprogram för alla anställda. Friskvårdsprogrammet innebar i korthet att de anställda dels skulle få tillgång till en webbtjänst och dels få låna hem ett motionsband av enklare karaktär. Webbtjänsten var av kollektiv natur med samma innehåll och information för samtliga anställda och innehöll inte i några inslag av personlig träning.

En av de anställda övervägde att delta i friskvårdsprogrammet och i begäran om förhandsbesked ville den anställde veta om deltagandet i hälso- och friskvårdsprogrammet helt eller delvis var en skattepliktig förmån för honom.

Skattverket ansåg att möjligheten för en anställd att i sin bostad placera och utnyttja av arbetsgivaren bekostade motionsredskap och kommersiella webbtjänster var en skattepliktig förmån.

Skatterättsnämnden konstaterar inledningsvis i sitt förhandsbesked den 25 juni 2014 (Dnr 118-13/D) att villkoren i 11 kap. 11 och 12 §§ inkomstskattelagen (1999:1229), IL, inte innebär något uttryckligt hinder mot att en arbetsgivare tillhandahåller motionsutrustning för användning i bostaden men att huvudprincipen dock får anses vara att en personalvårdsförmån ska tillhandahållas på arbetsplatsen. Beträffande bland annat motion accepteras dock av sedvänja att den utövas även utanför arbetsplatsen på särskilda anläggningar. Personalvårdsförmåner utgör ett särskilt reglerat undantag från huvudregeln om vad som ska tas upp i inkomstslaget tjänst vilket talar för en restriktiv tillämpning av bestämmelserna i 11 och 12 §§ IL. Skatterättsnämnden ansåg därför att hemlån av motionsband inte kunde ses som en skattefri personalvårdsförmån. Däremot ansåg Skatterättsnämnden att webbtjänsten som den beskrivits i ärendet (att den anställde i huvudsak får tillgång till allmän friskvårdsinformation på en hemsida som leverantören upprättat specifikt för arbetsgivaren och där den anställde även kan notera uppgifter rörande den egna träningen och jämföra uppgifter med arbetskamraterna) utgjorde en skattefri personalvårdsförmån även fast innehållet är tillgängligt från den anställdes bostad.

Sökanden överklagade Skatterättsnämndens förhandsbesked och yrkade att HFD skulle ändra förhandsbeskedet och fastställa att tillgång till ett enkelt motionsband i bostaden inom ramen för friskvårdsprogrammet utgör en skattefri personalvårdsförmån.

Skatteverket bestred bifall till överklagandet och yrkade att HFD skulle fastställa förhandsbeskedet.

HFD gjorde samma bedömning som Skatterättsnämnden och fastställde förhandsbeskedet.

HFD:s dom klargör att hemlån av motionsutrustning som arbetsgivaren bekostat inte ryms inom begreppet skattefri personalvårdsförmån och att en sådan förmån därför är skattepliktig. HFD klargör även att enklare webbaserade friskvårdsprogram som de anställda har tillgång till både på arbetsplatsen och på andra ställen, exempelvis i bostaden, kan rymmas inom begreppet skattefri personalvårdsförmån även när programmet utnyttjas i bostaden.

I HFD 2015 ref. 8 konstaterade HFD att ett förbjudet lån skattemässigt inte behandlas som lån. I konsekvens med detta fann HFD inte skäl att påföra ränteförmån på det belopp som beskattats som förbjudet lån, se vidare kommentar av Peter Melz under avsnitt A1.

I HFD 2015 not. 68 fann HFD att en idrottsdomares resor till och från de platser där matcherna spelades var att betrakta som resor till och från bostaden och inte som tjänsteresor.

A hade uppdrag som ishockeydomare på riks- och distriktsnivå. Domaruppdragen förmedlades av Svenska Ishockeyförbundet men ersättningen betalades av de olika föreningarna där matcherna spelades. A yrkade avdrag för utgifter för resor till och från matcherna såsom tjänsteresor. Skatteverket medgav avdrag för resor mellan bostad och arbetsplats med motiveringen att A fick anses ha tjänsteställe på de platser där matcherna spelades. A begärde omprövning av besluten och anförde att han var anlitad av Svenska Ishockeyförbundet och att han hade tjänsteställe i bostaden.

Förvaltningsrätten avslog A:s överklagande. Kammarrätten biföll överklagandet och menade att resorna skulle ses som tjänsteresor eftersom uppdragen fick anses utförda åt Svenska Ishockeyförbundet och att bostaden därmed var att betrakta som tjänsteställe.

HFD konstaterade att domaruppdragen visserligen förmedlats av Svenska Ishockeyförbundet men att det av utredningen framgick att det var de lokala föreningarna som betalade och slutligen stod för ersättningarna för domaruppdragen. Under dessa förhållanden ansåg HFD att A utfört sina domaruppdrag i egenskap av uppdragstagare åt de olika föreningarna. Även om visst arbete utförts i bostaden ansåg HFD att de olika uppdragen huvudsakligen har utförts under matcherna och att A mot denna bakgrund fick anses ha haft tjänsteställe på de olika plats där matcherna hade spelats och att de aktuella resorna därför skulle anses som resor mellan bostaden och arbetsplatsen.

HFD:s dom tydliggör att det inte räcker att en idrottsdomare har ett avtal med ett förbund om att döma i olika matcher för att anses ha en arbets- eller uppdragsgivare vilken frågan om tjänsteställe ska bedömas mot. Utgivaren av ersättningen har lyfts fram som en viktig del i bedömningen. I och med att varje förening har utgett ersättning till domaren har HFD bedömt att domaren är uppdragstagare åt varje enskild förening och att frågan om tjänsteställe ska bedömas för varje uppdrag för sig.

HFD har tidigare, i HFD 2013 ref. 19, slagit fast att ett tjänsteställe ska bestämmas för varje anställning eller uppdrag för sig och att den som utför arbete åt fler arbets- eller uppdragsgivare på flera olika ställen kan ha flera tjänsteställen.

Pia Blank Thörnroos