Skogsbruk på egen fastighet har ansetts utgöra aktiv näringsverksamhet – även då ägaren uppdragit åt utomstående att utföra andragallring och slutavverkning.

Område: Inkomstskatt

Förhandsbeskedet meddelat: 2016-05-18 (dnr 102-15/D)

Lagrum: 2 kap. 23 § inkomstskattelagen (1999:1229)

Sökande: A

Motpart: Skatteverket

Förhandsbesked

A ska anses bedriva aktiv näringsverksamhet.

Bakgrund

Omständigheterna i ärendet

Av de uppgifter A lämnat framgår följande. Han äger sedan 1971 tillsammans med sin hustru fastigheten (...). Fastigheten är på 7 hektar varav drygt 4 hektar är skogsmark. A har bedrivit skogsbruket själv, numera som pensionär och tidigare vid sidan av sin anställning som (...).

Det har inneburit att han utfört bl.a. plantering, röjning och gallring av skogen. För de mest arbetskrävande momenten, andragallring och slutavverkning, har han anlitat X. Under hösten 2015 slutavverkades 2 hektar. Inkomsten uppgår till totalt ca (...) kr som i enlighet med en betalningsplan ska fördelas över beskattningsåren 2015–2017.

De 45 år som A bedrivit skogsbruket motsvarar en stor del av skogens naturliga produktionscykel. Vissa verksamhetsår har av naturliga skäl varit mer arbetsintensiva än andra. Han uppskattar att han t.o.m. slutavverkningen ifråga själv utfört 80–90 procent av det totala arbetet med att producera skogen och att det motsvarar i genomsnitt ca 30 timmars arbete om året.

Frågan och parternas inställning

A vill veta om inkomsten från skogsbruket ska anses vara resultatet av aktiv näringsverksamhet. Som pensionär är aktivitetsbedömningen av betydelse för honom i fråga om rätt till skattereduktion för arbetsinkomster (jobbskatteavdrag).

Han anser att skogsbruket utgör aktiv näringsverksamhet med hänsyn till att det arbete som lejts ut i form av andragallring och avverkning är tidsmässigt begränsat i relation till den arbetstid han själv lagt ned. Vidare sker dessa arbetsmoment med specialmaskiner som väldigt få skogsägare med mindre fastigheter har tillgång till.

Skatteverket anser, med hänvisning till verksamhetens ringa omfattning och det faktum att allt arbete inte utförts av A själv, att näringsverksamheten ska anses som passiv.

Skälen för avgörandet

Rättsligt

Enligt 67 kap. 5 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, har fysiska personer som är obegränsat skattskyldiga under hela beskattningsåret rätt till skattereduktion för arbetsinkomster. Av 6 § första och tredje styckena följer att bl.a. inkomster av aktiv näringsverksamhet är sådana arbetsinkomster.

Med aktiv näringsverksamhet avses i 2 kap. 23 § en näringsverksamhet där den skattskyldige har arbetat i inte oväsentlig omfattning. Annan näringsverksamhet anses som passiv.

I förarbetena sägs att kravet på aktivitet i normalfallet innebär att den skattskyldige ska ha ägnat sysslorna i verksamheten minst en tredjedel av den tid som åtgår för en vanlig anställning på heltid (prop. 1989/90:110, del 1, s. 646). Där framgår också att kravet i vissa fall får jämkas med hänsyn till omständigheterna och att en person som vid sidan av en anställning bedriver näringsverksamhet som i huvudsak baseras på hans egen arbetskraft regelmässigt får anses uppfylla aktivitetskravet.

Syftet med aktivitetsbedömningen är att dra en skiljelinje mellan avkastning av eget arbete och avkastning av förmögenhet. Att en verksamhet är av ringa omfattning utgör i sig inget hinder mot att den bedöms utgöra aktiv näringsverksamhet (jfr RÅ 2002 ref. 15).

Skatterättsnämndens bedömning

Förutsättningar att lämna ett förhandsbesked

Enligt 5 § lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor får, efter ansökan av en enskild, förhandsbesked lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning.

I detta fall hade A redan vidtagit samtliga åtgärder som han vill ha bedömda när ansökan lämnades in till Skatterättsnämnden i december 2015. Med hänsyn härtill och då det inte finns några handlingsalternativ som kan medföra annan bedömning i fråga om aktiviteten i verksamheten kan det inte anses vara av vikt för A att ett förhandsbesked lämnas (jfr HFD 2015 ref. 78).

Frågan är då om det kan anses vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att ett sådant besked lämnas.

Av vad som upplysts i ärendet och med hänsyn till dels den begränsade praxis som finns på området, dels att frågan berör många skattskyldiga anser Skatterättsnämnden att det finns ett allmänt intresse av ett vägledande avgörande i den aktuella frågan (se t.ex. Jan Antonsson, Urban Rydin, Skatt på skog, andra upplagan s. 149–153).

Det får därför enligt Skatterättsnämndens uppfattning anses vara av vikt för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning att ett förhandsbesked lämnas.

Av praxis framgår att frågor om skattereduktion för hushållsarbete enligt 67 kap. IL kan prövas inom ramen för förhandsbesked (jfr RÅ 2010 ref. 109, HFD 2012 ref. 47 och HFDs dom den 28 januari 2016, mål nr 2459-15, med HFD 2014 ref. 74).

Frågor som har betydelse för skattereduktion för arbetsinkomster bör behandlas på samma sätt.

Förutsättningar för att lämna ett förhandsbesked föreligger därmed.

Sakfrågan

A har under 45 år drivit ett skogsbruk om drygt 4 hektar på en fastighet som han äger tillsammans med sin hustru. Han har planerat och ansvarat för allt arbete. De löpande arbetsuppgifterna som plantering, gallring och röjning har han i princip utfört helt på egen hand. Endast andragallring och slutavverkningen, som är av mer kvalificerat slag, har han låtit utomstående göra.

Av praxis framgår att verksamhet avseende skogsbruk på en fastighet om drygt 30 hektar ansågs utgöra aktiv näringsverksamhet i ett fall där den skattskyldige själv utförde allt arbete. Detta trots att arbetsinsatsen i sig var av begränsad omfattning (RÅ 2002 ref. 15).

I rättsfallet dras paralleller till fåmansföretagsreglerna i 57 kap. som bygger på en avgränsning mellan arbete och kapitalförvaltning vid bedömning av om den skattskyldige eller någon närstående varit verksam i betydande omfattning. På det området finns numera exempel från praxis beträffande fastighetsförvaltning i fåmansföretag som visar att verksamhetskravet ansetts uppfyllt trots att de egna arbetsinsatserna var tidsmässigt begränsade och att mer kvalificerade arbetsuppgifter upphandlats (HFD 2013 ref. 11, I och II).

Det nu aktuella fallet rör en betydligt mindre skogsfastighet än den i 2002 års rättsfall men arbetenas karaktär är av jämförbart slag. Den omständigheten att A i sin verksamhet uppdragit åt utomstående att utföra vissa arbetsuppgifter bör enligt Skatterättsnämnden inte leda till någon annan bedömning än den som gjordes i 2002 års fall.

Mot denna bakgrund är Skatterättsnämndens slutsats att det av A bedrivna skogsbruket på fastigheten (...) ska anses utgöra aktiv näringsverksamhet.