Ärenden behandlade vid avdelningens rättsfallsseminarium den 10 januari 1997

RR:s dom den 3 januari 1997, mål nr 781-1994.

Område: Regeringsrätten

Inkomsttaxering 1990.

Ett AB, som bedrev tillverkning av blocksten, förvärvade under räkenskapsåret tillsammans med ett systerbolag ett tankfartyg. Rederiverksamhet bedrevs med tankfartyget i form av partrederi. Då rederiverksamheten inte bedrivits under AB:s hela räkenskapsår i övrigt har värdeminskningsavdrag på fartyget reducerats.

Av skälen för RR:s avgörande framgår följande:

”Omständigheterna i målet kan sammanfattas enligt följande. Bolaget har sedan länge bedrivit tillverkning av blocksten. Enligt bolagsordningen omfattar bolagets räkenskapsår tiden den 1 september – den 31 augusti. Under år 1989 förvärvade bolaget tillsammans med ett systerbolag ett tankfartyg. Skriftligt köpeavtal ingicks den 29 april 1989 och fartyget levererades den 11 juli samma år. För sin andel om 5 % av fartyget betalade bolaget 10 511 667 kr. Rederiverksamheten bedrevs i form av partrederi. Bolagets nettointäkt av verksamheten före värdeminskningsavdrag beräknades vid 1990 års taxering till 158 302 kr. Bolaget tillgodoförde sig värdeminskningsavdrag avseende fartygsandelen med 1 011 667 kr – svarande mot knappt 10 % av anskaffningspriset för andelen – och yrkade avdrag för det därav föranledda underskottet med (1 011 667 – 158 302 =) 853 365 kr. Taxeringsnämnden vägrade emellertid underskottsavdrag med hänvisning till dåvarande begränsningsregler i 46 § 1 mom. tredje stycket KL (jfr 4 § första stycket lagen 1947:576 om statlig inkomstskatt). Nämnden ansåg att det första beskattningsåret för rederiverksamheten hade omfattat perioden den 11 juli – den 31 augusti 1989, dvs. endast 52 dagar, och att det i begränsningsreglerna föreskrivna gränsbeloppet (10 % av anskaffningsvärdet) i följd därav skulle jämkas till 52/365 av det annars gällande beloppet eller således till (52/365 x 0,1 x 10 511 667 =) knappt 150 000 kr. Med en sådan uppfattning fanns det inte något utrymme för underskottsavdrag. Både länsrätten och kammarrätten har anslutit sig till denna bedömning.

Målet gäller således bolagets rätt till avdrag vid 1990 års taxering för det underskott av rederiverksamheten som föranleds av avdraget för värdeminskning av fartyget. De bestämmelser som har betydelse för denna fråga har i flera väsentliga hänseenden ändrats med verkan vid senare taxeringar genom den skattereform som påbörjades år 1989 och i huvudsak genomfördes år 1990. Regeringsrätten har inte anledning att i målet ta ställning till vilka konsekvenser det nya regelsystemet skulle få för bolagets avdragsrätt. Det som i det följande sägs om innehållet i vissa bestämmelser i KL avser således genomgående lydelsen före skattereformen.

Avdrag för värdeminskning av inventarier fick enligt huvudregeln för räkenskapsenlig avskrivning i punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § KL göras med högst 30 % ’för år räknat’ av det där angivna underlaget. I de i målet aktuella begränsningsreglerna i 46 § 1 mom. tredje stycket KL föreskrevs på motsvarande sätt att begränsningen i rätten till avdrag för underskott av rederiverksamhet inträdde när avdraget för värdeminskning ’för år räknat’ översteg 10 % av anskaffningsvärdet. Syftet med de citerade uttrycken var att klargöra att det föreskrivna beloppet (maximi- resp. gränsbeloppet) skulle jämkas om beskattningsåret omfattade mer eller mindre än tolv månader. Däremot saknade det betydelse när under beskattningsåret som anskaffningen skedde (se sista meningen i punkt 4 fjärde stycket av anvisningarna till 29 § KL resp. departementschefens uttalande i prop. 1972:147 s. 45).

Avgörande för bolagets avdragsrätt är vilken omfattning det första beskattningsåret för rederiverksamheten skall anses ha haft. Bolaget anser att beskattningsåret helt skall knytas till bolagets räkenskapsår enligt aktiebolagslagen (1975:1385), ABL, och därmed skall anses ha omfattat tolv månader (tiden den 1 september 1988 – den 31 augusti 1989). Underinstanserna och RSV:s uppfattning är att det första beskattningsåret skall anses ha inletts först när rederiverksamheten påbörjades. Med denna uppfattning har det första beskattningsåret omfattat betydligt mindre än tolv månader (tiden från påbörjandet fram t.o.m. den 31 augusti 1989).

Bolaget och RSV är ense om att den del av bolagets sammantagna verksamhet som bedrivs genom partrederiet vid 1990 års taxering skall anses som en särskild förvärvskälla i inkomstslaget rörelse. Regeringsrätten delar denna uppfattning.

I 17 § KL föreskrevs att inkomsten av varje förvärvskälla skulle uppskattas för sig. Indelningen i förvärvskällor med separat inkomstberäkning motiverades ursprungligen av önskemålen att tillgodose kommunernas beskattningsintresse och att få – som 1921 års kommunalskattekommitté uttryckte det – ordning och reda vid deklarations- och taxeringsförfarandet (SOU 1924:54 s. 403). Från båda dessa synpunkter är det motiverat att se det första beskattningsåret för en viss förvärvskälla som inlett först när verksamheten i den förvärvskällan faktiskt har påbörjats, detta oberoende av om den skattskyldige redan tidigare har eller inte har bedrivit verksamhet i en annan förvärvskälla. Eftersom beskattningsåret ger ramen för inkomstberäkningen i förvärvskällan ter det sig också från teoretisk utgångspunkt naturligt att beskattningsåret inte omfattar tid innan verksamheten påbörjats.

Det som nu sagts om grunderna för förvärvskällereglerna talar för den ståndpunkt som underinstanserna och RSV har intagit i målet. Frågan är om bestämmelserna om beskattningsår i 3 § KL med anvisningar kan leda till ett annat resultat. Enligt själva paragrafen avsågs med beskattningsår ’det kalenderår, som närmast föregått taxeringsåret, eller, där räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår (brutet räkenskapsår), det räkenskapsår som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret’. Enligt anvisningarna räknades brutet räkenskapsår som beskattningsår ’för viss förvärvskälla’ under förutsättning att inkomsten av förvärvskällan beräknades enligt bokföringsmässiga grunder och, såvitt avser skattskyldig som var bokföringsskyldig enligt 1 § bokföringslagen (1976:125), BFL, under den ytterligare förutsättningen att föreskrifterna i 12 § nämnda lag iakttagits.

Bestämmelserna i 3 § KL om brutet räkenskapsår tog således sikte på förhållandena i den särskilda förvärvskällan och ställde upp villkor som gällde inkomstberäkningen och förhållandet till 12 § BFL.

Villkoret om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder fick till konsekvens att en skattskyldig som hade en förvärvskälla, för vilken kontantprincipen enligt dåvarande regler skulle tillämpas, normalt hade att redovisa inkomsten av denna förvärvskälla per kalenderår även om han samtidigt bedrev t.ex. en rörelse för vilken brutet räkenskapsår tillämpades (att principen inte tillämpades undantagslöst framgår av RÅ 1980 Aa 3). Av det sagda följer att en skattskyldig kunde ha beskattningsår som löpte för olika tid för olika förvärvskällor. Detta gällde även för bl.a. aktiebolag, trots att det i ABL förutsätts att ett aktiebolag har endast ett räkenskapsår. Beskattningsåret för en förvärvskälla tillhörig ett aktiebolag behövde således inte överensstämma med det i bolagsordningen angivna räkenskapsåret.

Hänvisningen i 3 § KL till 12 § BFL omfattade bl.a. paragrafens fjärde stycke (numera femte stycket) där det sägs att den som är bokföringsskyldig i fråga om flera rörelser skall använda samma räkenskapsår för dessa. Denna föreskrift synes ta sikte på egenföretagare och andra för vilka räkenskapsåret inte, såsom för bl.a. aktiebolag, bestäms även av annan lagstiftning än BFL. Föreskriften i 12 § sista stycket BFL har däremot omedelbar relevans för aktiebolag. Enligt den ställs motsvarande krav på enhetlighet vad gäller räkenskapsåren i en koncern. De båda föreskrifterna i 12 § BFL synes närmast ha till funktion att säkerställa att räkenskapsåret för en ny rörelse eller ett nytt koncernföretag avslutas vid samma tidpunkt som räkenskapsår för en redan pågående rörelse eller ett befintligt koncernföretag.

Av det anförda följer att det som föreskrevs i 3 § KL med anvisningar inte ger stöd för annan ståndpunkt än den underinstanserna och RSV har intagit i målet. Regeringsrätten finner att de berörda bestämmelserna om förvärvskällor och beskattningsår bör förstås så att det första beskattningsåret för den särskilda förvärvskälla som rederirörelsen utgjort skall anses ha inletts först vid den tidpunkt då denna verksamhet påbörjades och anses ha löpt fram till det ordinarie räkenskapsårets utgång den 31 augusti 1989. Det bör tilläggas att denna bedömning inte – såsom bolaget hävdat – motsägs av de uttalanden som Regeringsrätten gjort i rättsfallet RÅ 1992 ref. 21 I.

Även om Regeringsrätten således delar RSV:s uppfattning att beskattningsåret för rederirörelsen inte vid 1990 års taxering sammanfaller med bolagets räkenskapsår enligt bolagsordningen, är därmed inte sagt att rörelsen skall anses påbörjad och beskattningsåret inlett först när fartyget levererades, dvs. den 11 juli 1989. I praxis har en rörelse av likartat slag ansetts kunna betraktas som påbörjad redan när avtal om leverans träffats (RÅ 1990 not. 470). Skriftligt avtal om fartygsleveransen träffades den 29 april 1989. I målet har inte framkommit något som tyder på att rederirörelsen inte skulle ha inletts redan då. Det första beskattningsåret för rörelsen skall därför anses ha omfattat tiden den 29 april – den 31 augusti 1989.

Med denna utgångspunkt uppgår gränsbeloppet enligt 46 § 1 mom. tredje stycket KL till (125/365 x 0,1 x 10 511 667 =) 359 989 kr. Vid taxeringen till statlig inkomstskatt skall därför avdrag för underskott medges med (359 989 -158 302 =) 201 687 kr och en följdjustering göras av vinstdelningsunderlaget.”

RR:s domar den 30 december 1996 i mål nr 6676 och 6677-1994. Uttag vid inkomsttaxeringen och redovisningen av mervärdesskatt.

Område: Regeringsrätten

X var snickare och ansågs i inkomstskattehänseende bedriva byggnadsrörelse. Han var skattskyldig till mervärdesskatt. X förvärvade tillsammans med sin hustru en fastighet. I nära anslutning till fastighetsförvärvet uppfördes en villabyggnad på fastigheten. Arbetena utfördes av X och en av honom anlitad byggnadsfirma. X inköpte material till villabygget och erhöll därvid rabatter på mellan 15 och 30 procent från leverantörerna. Han arbetade ungefär 900 timmar med husbygget, varav ca 300 timmar avsåg snickeriarbete. Den byggfirma som anlitades lade ned 700 timmar på villabygget.

SKM fann efter en revision att X skulle taxeras för värdet av eget arbete och att han även skulle redovisa mervärdesskatt för värdet av detta arbete. Värdet av eget arbete uppskattades till 85 500 kr motsvarande 900 timmar à 95 kr. Nettointäkten i rörelsen kunde då beräknas till 78 349 kr mot deklarerade 14 338 kr. SKM anförde besvär till LR. Vad gällde mervärdesskatt bestämde SKM att skatt skulle utgå med ytterligare 11 003 kr jämte restavgift 317 kr (12,87 5 x 85 500 kr = 11 003).

Efter yrkande av SKM höjde LR X:s inkomst av rörelse med 64 011 kr. Såvitt gällde redovisningen av mervärdesskatt fastställde LR SKM:s beslut att ytterligare skatt skulle utgå med 11 003 kr.

KRG ändrade inte LR:s domar.

X överklagade till Regeringsrätten.

Vad gäller inkomsttaxeringen ändrade Regeringsrätten kammarrättens och länsrätten domar och fastställde taxeringsnämndens beslut. RR anförde därvid:

Enligt punkt 3 andra stycket b av anvisningarna till 27 § KL i anvisningspunktens lydelse vid 1987 års taxering utgör den aktuella villafastigheten inte omsättningstillgång i X:s byggnadsrörelse. Av tredje stycket i samma anvisningspunkt följer därmed att han skall beskattas för värdet av eget arbete på fastigheten under förutsättning att fastigheten har varit föremål för byggnadsarbete i byggnadsrörelsen och att varor av mer än ringa värde har tagits ut ur rörelsen i samband med arbetet.

Den första förutsättningen för att värdet av X:s eget arbete skall beskattas, nämligen att fastigheten har varit föremål för byggnadsarbete i hans rörelse, har inte närmare diskuterats i målet. Även om förutsättningen skulle vara uppfylld, är detta – som framgått – inte tillräckligt för att värdet av arbetet skall beskattas. För en sådan beskattning fordras dessutom att varuuttag har skett i angiven omfattning.

I målet är ostridigt att de varuinköp som X har gjort för fastigheten inte har bokförts som affärshändelser i byggnadsrörelsen enligt 4 § bokföringslagen (1976:125). En förutsättning för att varorna ändå skall anses uttagna ur rörelsen bör vara att inköpen har haft en sådan anknytning till denna att det finns fog för att tillägga transaktionerna den innebörden att varorna har köpts in till rörelsen och därefter har tagits ut ur den för privat bruk. Ett anknytningsmoment som i detta sammanhang kunde vara av betydelse skulle vara att X vid inköpen erhållit rabatter eller andra villkor som normalt förekommer endast när ett inköp görs i och för köparens byggnadsrörelse. I målet är inte visat att varuinköpen har haft den åsyftade anknytningen till byggnadsrörelsen. Vid sådant förhållande skall X:s överklagande bifallas.

Regeringsrådet Sandström var skiljaktig i fråga om motiveringen och ansåg att tredje stycket bort ha följande lydelse.

I målet är ostridigt att de varuinköp som X har gjort för fastigheten inte har bokförts som affärshändelser enligt 4 § bokföringslagen (1976:125). Det finns inte heller anledning anta att så bort ske. Det torde därför inte komma ifråga att grunda en beskattning på innehållet i god redovisningssed. Det finns vidare, för den händelse man i inkomstskattehänseende skulle anse att byggnadsarbetet utförts i rörelsen, inte fog för att se det som att varorna köpts in till rörelsen och därefter tagits ut ur denna. X:s överklagande skall därför bifallas.

Beträffande redovisningen av mervärdesskatt ändrade Regeringsrätten kammarrättens och länsrättens domar och visade målet åter till SKM för ny behandling. RR anförde därvid:

Enligt punkt 2 första stycket av anvisningarna till 2 § lagen (1968:430) om mervärdesskatt förstås med omsättning bl.a. att vara eller tjänst uttas. Såvitt avser vara förstås med uttag bl.a. att vara tas i anspråk av den skattskyldige förutsatt att det förelegat rätt till avdrag för ingående skatt som hänför sig till den skattskyldiges förvärv av varan. Såvitt avser tjänst som tillhandahålls av den skattskyldige för egen räkning anses skattepliktigt uttag föreligga endast om den skattskyldige i samband med tjänsten tar ut vara av mer än ringa värde. I målet är endast fråga om X:s arbete på den egna villafastigheten skall anses som omsättning av tjänst.

Regeringsrätten har i dom denna dag i mål nr 6677-1994 avseende X:s inkomsttaxering 1987 tagit ställning till om X skall inkomstbeskattas enligt punkt 3 tredje stycket av anvisningarna till 27 § kommunalskattelagen (1928:370) för värdet av hans eget arbete på fastigheten F. En förutsättning för sådan beskattning är att varor av mer än ringa värde tagits ut ur byggnadsrörelsen. Regeringsrättens bedömning i inkomstskattemålet var att något uttag av varor ur byggnadsrörelsen inte skall anses ha förekommit.

Enligt Regeringsrättens uppfattning kan det inte heller vid tillämpning av mervärdesskattereglerna ansetts ha skett ett uttag av varor. Följaktligen skall arbetet på fastigheten inte anses som omsättning av tjänst. Den omständigheten att X:s hustru äger del av fastigheten påverkar inte bedömningen.

Mot bakgrund av det anförda skall X:s överklagande bifallas.

Kommentar:

Regeringsrätten har gjort samma bedömning i inkomst- som mervärdesskattemålet.

Målet visar att då ”byggmästarrabatter” påstås föreligga krävs mer utredning än vad som förelåg i detta mål.

Vägrade prövningstillstånd.

Område: Prövningstillstånd

RSV har vägrats prövningstillstånd i två fall av felaktig lagtillämpning. I bägge fallen tillämpades skatteregler som gäller fr.o.m. 1992 års taxering för tidigare taxeringsår.

SRN:s förhandsbesked den 20 december 1996.

Område: Förhandsbesked

Inkomsttaxering 1997 – 1999.

Överenskommelse har träffats om att skapa en ny juridisk struktur som innebär i huvudsak att de koncerner som hör till A resp. B AB slås samman. Ett led i denna förändring är att verksamheten i A skall överföras till ett aktiebolag, C AB, som kommer att bli ett dotterbolag till B AB. De aktier A nu äger i B AB kan emellertid inte överföras till C AB på grund av viss civilrättslig lagstiftning med förbud för bolag att förvärva aktier i sitt moderbolag. I stället skall dessa aktier överlåtas till sökanden, som i detta fall är en stiftelse. A är skattskyldig till avkastningsskatt och inkomstbeskattas därmed inte för bl.a. avyttring av aktier. Enligt det presente-rade överlåtelseavtalet överlåts aktierna mot en fordran – dokumenterad i revers – på en köpeskilling som anknyts till värdet på de sålda aktierna vid en framtida externavyttring.

Innan de ställda frågorna behandlas bör emellertid ställning tas till om en överlåtelse på de i ärendet angivna villkoren kan ges den skattemässiga verkan sökanden utgår från. Nämnden gör härvid följande bedömning.

Avtalet och dess villkor medför i realiteten att köpeskillingen (fordran) blir bestämd till sitt belopp först om och när aktierna avyttras till utomstående. Tidpunkten för en sådan externavyttring av aktierna framstår som avlägsen. Avtalsvillkoren medför vidare att säljaren har kvar rätten till den framtida värdestegring (resp. står risken för den värdenedgång) som kan komma att realiseras vid en externavyttring av aktierna samt är, enligt båda de aktuella alternativen, dessutom tillförsäkrad rätten till inkomst motsvarande framtida utdelningar på aktierna. De ekonomiska konsekvenser som en överlåtelse normalt medför utesluts därmed helt.

Överlåtelseavtalet innehåller vidare att aktierna skall pantsättas som säkerhet för säljarens rätt. I stadgarna för stiftelsen säkerställs att det inflytande som aktieinnehavet medför utövas av en personkrets som i princip är identisk med den som utövade inflytandet före överlåtelsen.

De särskilda villkor som är förenade med överlåtelsen får anses medföra att överlåtelsen inte kan tillerkännas någon skattemässig verkan för de inblandade parterna.

Detta innebär att värdet på aktierna skall skattemässigt anses alltjämt tillkomna överlåtaren A, och senare C AB, men inte stiftelsen. Även utdelningar på aktierna får anses tillfalla C AB och skall beskattas där i den mån sådan skattskyldighet skulle föreligga.

Förhandsbeskedet har utformats utifrån det anförda. I den mån ansökningen inte har blivit besvarad finner nämnden att den bör avvisas.

SRN beslutade således följande

”FÖRHANDSBESKED

Aktieöverlåtelseavtalet får inte någon skattemässig verkan för de inblandade parterna i något av de med ansökningen avsedda alternativen.

Detta innebär att i beskattningshänseende någon skuld eller avdragsgill ränta inte uppkommer för stiftelsen samt att utdelningar på aktierna alltjämt skall anses tillfalla A och inkomstbeskattas därför inte hos stiftelsen.

Lagen (1995:575) mot skatteflykt föranleder inte att de ställda frågorna skall besvaras på annat sätt.

AVVISNING

Ansökningen avvisas i den mån den inte besvarats genom förhandsbeskedet.”

SRN:s förhandsbesked den 20 december 1996. Fråga om beskattningskonsekvenser vid en utländsk koncerns överföring av verksamhet i Sverige från ett aktiebolag till en sedan tidigare etablerad filial.

Område: Förhandsbesked

Inkomsttaxering åren 1997-2000.

Bakgrunden till ansökan om förhandsbesked är följande. Ett utländskt bolag A bedriver verksamhet i Sverige i form av filial. Till verksamheten hör dessutom ett svenskt aktiebolag (Bolaget) som till 51 % innehas av filialen och 49 % av det utländska bolaget via ytterligare ett bolag B i samma land. En överföring av verksamheten i Bolaget till filialen föranleder följande frågor som besvarades av nämnden:

Fråga 1:

Utlöser en överföring av hela verksamheten från Bolaget till filialen till skattemässiga restvärden någon uttagsbeskattning hos bolaget?

Fråga 2:

Måste periodiseringsfond respektive skatteutjämningsreserv hos Bolaget återföras till beskattning?

Fråga 3:

Medför en överlåtelse att en eventuell goodwill-post hos Bolaget tas till beskattning?

Fråga 4:

Blir svaren på frågorna 1–3 annorlunda om filialen före verksamhetsöverlåtelsen förvärvar koncernens övriga aktier i Bolaget?

SRN gav följande svar:

Fråga 1

Bolaget skall uttagsbeskattas för 51 % av skillnaden mellan marknadsvärdet och avtalat överlåtelsepris på verksamheten.

Fråga 2

Periodiseringsfond och skatteutjämningsreserv skall ej omedelbart återföras till beskattning.

Fråga 3

Värdet av goodwill skall tas med i den uttagsbeskattning som skall ske enligt svaret på fråga 1.

Fråga 4

Skillnaden mellan marknadsvärdet och avtalat överlåtelsepris skall i detta fall i sin helhet beskattas hos Bolaget.

Nämnden lämnade följande motivering.

Ifrågavarande överlåtelse är i den del den sker till pris under marknadsvärde (underpris) att se som utdelning från Bolaget. Utdelningen är till 51 % (fråga 1) resp. 100 % (fråga 4) hänförlig till den näringsverksamhet som bedrivs från fast driftställe i Sverige av det utländska bolaget A genom dess filial här. Bolaget är skattskyldigt i Sverige för sådan utdelning enligt 6 § 1 mom. första stycket c) lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL). Någon befrielse härifrån enligt 7 § 8 mom. SIL eller på grund av Sveriges skatteavtal med ifrågavarande land kan ej komma i fråga (jfr artikel 10 punkt 4 i OECDs modell för skatteavtal beträffande inkomst och förmögenhet och kommentarerna därtill i punkt 31). Svensk beskattningsrätt till den överlåtna verksamhetens resultat säkerställs genom att verksamheten knyts till fast driftställe här. Överlåtelsen innebär dock att möjligheten att beskatta utdelningen bortfaller. Särskilda skäl mot uttagsbeskattning kan därför inte anses föreligga. Uttagsbeskattning skall alltså ske till den del utdelningen är hänförlig till filialen.

Det utländska bolaget B är ej skattskyldigt i Sverige för utdelning från Bolaget varken enligt SIL eller kupongskattelagen (1970:624). Vad gäller den del av underpriset som är att se som utdelning till B (49 % enligt fråga 1) finner nämnden därför att uttagsbeskattning kan underlåtas.

Även efter ifrågavarande överlåtelse kommer Bolaget att bedriva förvärvsverksamhet i sin förvärvskälla. Någon omedelbar återföring av skatteutjämningsreserv eller periodiseringsfond skall därför ej ske (fråga 2).