SRN:s förhandsbesked den 11 september 1997. Fråga om värdering av reseförmåner.
Område: Förhandsbesked Skatterättsnämnden
Inkomsttaxering 1998-2000.
K var anställd hos X AB som bedrev s k groundhandlingverksamhet på två flygplatser. Groundhandling innefattar vissa tjänster i samband med flygplanens avgångar och ankomster såsom incheckning, bagagehantering, biljettadministration, avisning av flygplan och beställning av catering och bränsle. På en av flygplatserna bedrev X AB också viss resebyråverksamhet. X AB hade träffat avtal om groundhandlingtjänster med ett flertal flygbolag, bl a med Y AB.
Y AB hade erbjudit X AB ett avtal enligt vilket X AB:s anställda fick möjlighet att köpa rabatterade flygresor på villkor motsvarande dem som gällde för flygbolags- och resebyråanställda. Biljetterna avsågs vara icke bokningsbara s k standbybiljetter, varför resa fick företas endast i mån av platstillgång vid resans avgång.
Om inskränkande villkor gäller för fria eller delvis fria resor på flyg eller inrikes tåg som ges på grund av anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen, skall förmånsvärdet enligt en undantagsbestämmelse i p 6 anv till 42 § KL beräknas på visst i lagrummet angivet schablonmässigt sätt. Regeln har tillkommit genom lagstiftning år 1996 (SFS 1996:651) och tillämpas första gången vid 1998 års taxering. K frågade om undantagsbestämmelsen blev tillämplig om hon utnyttjade möjligheten till rabatterade resor.
SRN fann att förmånen skulle värderas till marknadsvärdet enligt huvudregeln i 42 § andra stycket KL. Nämnden motiverade sitt ställningstagande enligt följande:
”Frågan avser en bedömning av om K:s anställning är en sådan anställning inom rese- eller trafikbranschen som avses i undantagsbestämmelsen i punkt 6 av anvisningarna till 42 § KL och som innebär att värderingen av reseförmåner skall göras enligt särskilda grunder.
Undantaget har sitt ursprung i äldre bestämmelser före 1990 års skattereform. I bestämmelsen (punkt 8 andra stycket av anvisningarna till 32 § KL) var inte närmare preciserat vilka skattskyldiga som avsågs att omfattas av undantaget från beskattning för fria resor. I praxis preciserades undantaget till att omfatta anställda i reseproducerade företag (jfr RÅ 1988 not. 782). Anledning saknas att anta annat än att utformningen av den nuvarande bestämmelsen innebär huvudsakligen en precisering i överensstämmelse med tidigare praxis.
Enligt nämndens bedömning utgör X AB inte ett sådant företag som avses i undantagsbestämmelsen i punkt 6 av anvisningarna till 42 § KL. De reseförmåner K erhåller på grund av sin anställning hos X AB skall därför värderas till marknadspris.”
Kommentar:
X AB är inte något reseproducerande företag i egentlig mening. Anknytning till rese- och trafikbranschen föreligger dock i så måtto att bolaget är verksamt som underentreprenör till ett flertal reseproducerande företag. I vad mån en sådan anknytning kan anses konstituera anställning inom rese- eller trafikbranschen ger varken lagtexten eller motivuttalandena i prop 1995/96:152 något uttryckligt svar på. Motivuttalandena ger närmast intryck av att lagstiftaren i första hand haft anställningar hos SAS och SJ i åtanke vid utformningen av det berörda lagrummet. För att finna en lösning på problemet har SRN gjort en historisk tillbakablick på reseförmånernas behandling vid inkomstbeskattningen.
Alltsedan kommunalskattelagens tillkomst och fram till 1990 års skattereform har i p 8 andra stycket anv till 32 § KL funnits en regel, enligt vilken förmån av fria resor inte utgjorde skattepliktig intäkt. Skattefriheten gällde dock endast om förmånen inte var att anse som ersättning för kontant avlöning. Lagtexten hade en generell utformning och var inte uttryckligen bunden till arbetsgivare inom kommunikationssektorn eller dylikt. Den omständigheten att lagtexten försetts med reservationen om att resan inte fick utgöra ersättning för kontant lön har emellertid i den praktiska tillämpningen i allmänhet tolkats så att skattefriheten endast gällde anställda i trafik- och resebyråföretag (jfr slutbetänkande av Förmånsbeskattningskommittén Ds Fi 1986:27 s 72-73).
Det nu berörda undantaget från skatteplikten för reseförmåner slopades i samband med 1990 års skattereform. Det ansågs inte att förhållandena inom resebranschen var så särpräglade att skattefrihet var motiverad (prop 1989/90:110 s 329-330).
Slopandet av skattefriheten för reseförmånerna har utsatts för hård kritik från resebranschens sida. Agerande har bl a varit Svenska Rese- och Turistindustrins Samarbetsorganisation, Svenska Resebyråföreningen, Sveriges Redarförening, SAS och SJ. Krav har framförts om att förmåner i form av fria eller delvis fria resor för anställda inom trafik- och resebyråföretagen åter skulle bli skattefria på samma sätt som de var före skattereformen. Om detta krav inte kunde tillgodoses har man begärt att regler om värdering enligt en lättillämpad schablon skulle införas (se slutbetänkande av Utredningen om tjänsteinkomstbeskattning, SOU 1993:44 s 229 ff). Frågan har varit minst sagt segsliten och har under åren efter skattereformen föranlett ett flertal beredningar och översyner (se redogörelse i prop 1995/96:152 s 33-34) innan de nu enligt SFS 1996:651 gällande schablonreglerna i p 6 anv till 42 § KL infördes.
Av schablonreglernas tillkomsthistoria synes SRN ha dragit den slutsatsen att den personkrets, som åtnjöt den tidigare gällande skattefriheten för reseförmåner, är densamma som nu omfattas av schablonreglerna. Detta innebär att ledning för hur räckvidden av den i p 6 anv till 42 § KL använda lokutionen ”anställning eller särskilt uppdrag inom rese- eller trafikbranschen” skall bestämmas får sökas i den praxis som utbildats vid tillämpningen av den före skattereformen gällande undantagsregeln i p 8 andra stycket anv till 32 § KL.
Belysande är därvid det av SRN åberopade rättsfallet RÅ 1988 not 782. Fråga var där om en person som var anställd hos AB Trafikrestauranger och som hade tillgång till fria tågresor. I förhandsbesked anförde dåvarande rättsnämnden att bestämmelserna i p 8 andra stycket anv till 32 § KL torde syfta till att från beskattning undanta förmån av fria resor för anställda i reseproducerande företag. AB Trafikrestauranger ingick visserligen i ”SJ-koncernen” och fyllde en funktion i dennas verksamhet. Med hänsyn till att bolaget inte producerade resor förklarade rättsnämnden emellertid att reseförmånerna för de anställda i företaget inte kunde undantas från beskattning enligt det nyssnämnda lagrummet. Regeringsrätten ändrade inte förhandsbeskedet. Att AB Trafikrestauranger var underentreprenör till ett reseproducerande företag och även ingick i samma ”koncern” som det reseproducerande företaget har alltså inte ansetts utgöra tillräckliga skäl för skattefrihet.
X AB är såsom tidigare nämnts inte något reseproducerande företag. Däremot är X AB underentreprenör till ett flertal reseproducerande företag, däribland Y AB, som är det företag med vilket X AB avser att träffa avtal om rabatterade resor för sina anställda. Denna omständighet har dock SRN i analogi med rättsfallet RÅ 1988 not 782 inte ansett medföra rätt för de anställda i X AB att beräkna värdet av åtnjutna reseförmåner enligt undantagsbestämmelsen i p 6 anv till 42 § KL.
RSV avser inte att överklaga förhandsbeskedet.
RSV:s dnr 3212-97/6100.