RR:s dom den 31 oktober 1997; mål nr 2668-1997. Fråga om väsentlig anknytning enligt punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL (förhandsbesked).

Område: Regeringsrätten

Överklagat förhandsbesked

X, som är norsk medborgare flyttade i slutet av 1960-talet till Sverige. I samband med pensioneringen avser X att tillsammans med sin hustru flytta tillbaka till Norge. X har under 1997 skaffat en permanentbostad i Norge. F.n. äger X och hans hustru en bostadsfastighet i stockholmsområdet. Fastigheten skall säljas i samband med utflyttningen. Därefter kommer X:s hustru att förvärva en mindre villafastighet på ca 140 kvm i stockholmsområdet, vilken skall disponeras som fritidshus under sommarmånaderna. Samtliga X:s tillgångar överförs till Norge i samband med flyttningen. X kommer inte efter pensioneringen att vara engagerad i näringsverksamhet i Sverige.

X ställde följande fråga. ”Skall jag anses ha sådan väsentlig anknytning till Sverige att jag även efter utflyttningen till Norge skall anses bosatt i Sverige och därmed skall anses vara oinskränkt skattskyldig i Sverige”?

SRN besvarade den ställda frågan nekande.

Som motivering anförde nämnden: ”Enligt punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL skall den som tidigare haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige anses bosatt här om han har väsentlig anknytning hit. Vid bedömningen om väsentlig anknytning föreligger skall bl. a beaktas om personen är svensk medborgare, den tidrymd under vilken han tidigare haft sitt egentliga bo och hemvist i Sverige och om han har en bostad i Sverige inrättad för åretruntbruk.

Sökanden har varit bosatt i Sverige under många år. Han och hans hustru har en bostadsfastighet i Z som skall avyttras i samband med utflyttningen. Efter flyttningen kommer sökanden att ha anknytning till Sverige främst på grund av att hans hustru skall förvärva en annan villafastighet i Z. Vid tillämpning av reglerna i punkt 1 av anvisningarna till 53 § KL får denna fastighet anses utgöra en stark anknytningsfaktor. Med hänsyn till att sökanden är norsk medborgare, att sökanden och hans hustru förvärvat en ny familjebostad i Norge där de ämnar bosätta sig, att sökanden inte kommer att ha kvar några ekonomiska engagemang i Sverige och att den nyförvärvade fastigheten i Z skall disponeras som fritidshus under en begränsad tid varje år finner nämnden vid en samlad bedömning att innehavet av denna fastighet inte kan tillmätas sådan betydelse att sökanden efter utflyttningen skall anses bosatt här.”

RSV överklagade och yrkade att RR skulle ändra förhandsbeskedet och förklara att X efter flyttningen vid tillämpning av reglerna i KL och SIL fortfarande skulle anses bosatt här.

SKÄLEN FÖR RR:s AVGÖRANDE

RR gör samma bedömning som SRN

RR:s AVGÖRANDE

RR fastställer SRN:s beslut.

HD:s beslut den 21 november 1997, mål nr Ö 4157/96. Betalningsrätt för återförd mervärdesskatt i konkurs. Tidpunkten för uppkomsten av en skattefordran. Beslut om hänskjutande enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken.

Område: Högsta Domstolen

Ol AB försattes i konkurs den i april 1993. Bolaget ägde ett flertal fastigheter, vilka var registrerade för mervärdesskatt och beviljades under åren före konkursen avdrag för ingående mervärdesskatt hänförlig till fastigheterna med totalt drygt 1,5 milj. kr. Konkursförvaltaren sålde fastigheterna i december 1994.

Bevakningsförfarande ägde rum i konkursen och kronofogdemyndigheten har för statens räkning bevakat en fordran avseende återföringspliktig mervärdesskatt med ca 800 000 kr. Staten har yrkat såväl betalningsrätt som förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. Konkursförvaltaren har anmärkt mot bevakningen såvitt avser yrkad betalningsrätt. Staten har vidhållit sitt yrkande.

Tingsrätten hänsköt till Högsta domstolen följande fråga:

Kan statens fordran enligt 9 kap. 5 § mervärdesskattelagen (1994:200) på av fastighetsägaren – Ol Aktiebolag – avdragen återföringspliktig mervärdesskatt göras gällande enligt 5 kap. 1 § konkurslagen i fastighetsägarens konkurs sedan fastigheten överlåtits av konkursboet?

HÖGSTA DOMSTOLENS AVGÖRANDE

Högsta domstolen (Knutsson, Lars A Beckman, Thorsson, Regner och Victor (skiljaktig)

Högsta domstolen förklarar att statens fordran enligt 9 kap. 5 § mervärdesskattelagen (1994:200) på av fastighetsägaren – Ol Aktiebolag – avdragen återföringspliktig mervärdesskatt inte kan göras gällande enligt 5 kap. 1 § konkurslagen i fastighetsägarens konkurs sedan fastigheten överlåtits av konkursboet.

SKÄL

I konkurs får enligt 5 kap. 1 § konkurslagen som regel endast göras gällande fordran som har uppkommit innan konkursbeslutet meddelades. Fordran får dock göras gällande i konkurs även om den är beroende av villkor eller inte är förfallen till betalning.

Av 9 kap. 5 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200) följer att skattskyldig fastighetsägare skall återföra sådan ingående mervärdesskatt som han har gjort avdrag, för om han inom tre år exempelvis överlåter fastigheten. Enligt 6 § skall fastighetsägaren återföra hälften av beloppet om tre år med inte sex år har förflutit. Dessa bestämmelser fanns även i 1968 års mervärdesskattelag. Om en återföringsgrundande händelse enligt 5 § första stycket inträffar efter det att en fastighetsägare har försatts i konkurs, skall enligt 5 § femte stycket den ingående skatt, som fastighetsägaren gjort avdrag för och som hänför sig till tid före konkursbeslutet, återföras i fastighetsägarens redovisning. Denna bestämmelse infördes genom 1994 års lag, som trädde i kraft den 1 juli 1994 och då ersatte 1968 års lag.

Målet gäller hur statens fordran på återförd mervärdesskatt skall betraktas, om fastighetsägaren är försatt i konkurs. Utgör den massafordran eller konkursfordran? Eller är den, som konkursförvaltaren gör gällande, en fordran på gäldenären i konkurs?

I rättsfallet NJA 1988 s. 332, som rörde frågan huruvida fordran på återförd mervärdesskatt utgjorde en kostnad för fastighetens försäljning som skulle utgå med bästa rätt ur fastigheten, tog Högsta domstolen inte ställning i frågan om återförda avdrag utgjorde en villkorad mervärdesskatteskuld. Domstolen uttalade att det ytterst ankommer på skattedomstolarna att avgöra om statens fordran på grund av återföringsskyldigheten är en konkursfordran eller en fordran mot boet.

Frågan har sedemera bedömts av Regeringsrätten i ett ärende om förhandsbesked om mervärdesskatt enligt 1968 års lag (RÅ 1993 ref. 78). Konkursboet yrkade där att det skulle fastställas att konkursboet inte var skattskyldigt och inte heller redovisningsskyldigt för återföreningen av tidigare medgivna mervärdesskatteavdrag samt hävdade att skattskyldighet för konkursgäldenären inträtt villkorligt redan vid åtnjutandet av avdragen och att redovisningsskyldigheten således åvilade honom. Enligt Regeringsrätten stod detta synsätt i strid med mervärdesskattelagen och den där angivna ordningen. I stället inträdde redovisningsskyldigheten för återföringen när affärshändelsen, dvs. fastighetsförsäljningen ägde rum. Vid den tidpunkten var konkursboet skattskyldigt, varvid statens fordran blev en massafordran.

Med tillämpning av Regeringsrättens resonemang skulle statens fordran i detta fall ha varit en fordran på Ol:s konkursbo. Regeringsrättens avgörande föranledde emellertid tillkomsten av bestämmelsen i 9 kap. 5 § femte stycket mervärdesskattelagen om återföring av ingående skatt i fastighetsägarens redovisning och ett tillägg i 13 kap. 28 § samma lag. Avsikten var att undanröja de olägenheter som det innebar att betrakta statens fordran som en massafordran; bl.a. kunde det leda till att konkursboet måste försättas i konkurs. Enligt motiven innebar den nya regleringen att statens fordran i stället blev en sedvanlig konkursfordran (se prop. 1993/94:225 s. 18).

Skyldighet att återföra gjorda avdrag uppkommer först genom fastighetsförsäljningen. Återföringen skall visserligen redovisas hos konkursgäldenären för den redovisningsperiod under vilken konkursbeslutet meddelades. Skäl att anse att en villkorad fordran på mervärdesskatt skulle föreligga före återföringsskyldighetens inträde, närmast då från avdragets åtnjutande, föreligger emellertid inte. Statens fordran på grund av återföringen måste därför anses ha uppkommit först efter konkursbeslutet.

Även om avsikten med ändringarna i 9 kap. 5 § femte stycket mervärdesskattelagen också varit att klassificera statens fordran på återförd mervärdesskatt som en konkursfordran har detta inte kommit till uttryck i lagstiftningen. Ändringarna får i stället den konsekvensen att statens fordran på återföring av sådan mervärdesskatt för vilken avdrag gjorts före konkurs är en fordran mot gäldenären som uppkommit efter konkursen och som därför varken kan göras gällande mot konkursboet som massafordran eller medföra utdelning i konkursen som konkursfordran. Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet härmed.

Justitierådet Victor var skiljaktig när det gällde motiveringen och anförde.

Frågan om staten i konkurs kan göra gällande en fordran på avdragen återföringspliktig mervärdesskatt som uppkommit sedan fastigheten överlåtits av konkursboet har tidigare aktualiserats i rättspraxis. I NJA 1988 s. 332 uttalade hovrätten att avdrag som skulle återföras till beskattning var att betrakta som en villkorad mervärdesskatteskuld som var hänförlig till verksamheten vid den tid då avdragen gjordes. Enligt Högsta domstolen syntes hovrätten därmed i sitt beslut ha utgått från att det överhuvudtaget inte varit fråga om en konkursboets skuld även om återföringen aktualiserats först under konkursen. Huruvida statens fordran på grund av återföringsskyldigheten var en konkursfordran eller en fordran mot boet ankom enligt Högsta domstolen ytterst på skattedomstolarna att avgöra.

Regeringsrätten förklarade senare i ett förhandsbesked (RÅ 1993 ref. 78) i ett motsvarande fall att det var konkursboet och inte konkursgäldenären som var skattskyldigt och redovisningsskyldigt för återföringen av den tidigare avdragna mervärdesskatten. Regeringsrätten hänvisade i sitt beslut till den i den då gällande 1968 års mervärdesskattelag angivna ordningen och förklarade att bedömningen inte kunde påverkas av att den fick den konsekvensen att skattefordningen blev en massafordran.

Efter det att Regeringsrätten lämnat sitt förhandsbesked har 1968 års mervärdesskattelag ersatts av mervärdesskattelagen (1994:200) som trädde i kraft den 1 juli 1994. I förarbetena till den nya lagen sägs att den genom förhandsbeskedet fastlagda ordning var förenad med olägenheter. I den nya lagstiftningen infördes därför bestämmelser i 9 kap. 5 § och 13 kap. 28 § som bl.a. innebär att redovisningsskyldigheten för den ingående skatt som gäldenären före konkursutbrottet gjort avdrag för åvilar honom även om den återföringsgrundande försäljningen äger rum efter konkursutbrottet. Enligt vad som angavs i förarbetena skulle statens fordran avseende återförda belopp härigenom bli en sedvanlig konkursfordran (prop. 1993/94:225 s. 18).

Den nya lagstiftningen innebär att det numera – i motsats till enligt tidigare lagstiftning – är konkursgäldenären och inte konkursboet som är skattskyldig och redovisningsskyldig för återföring av före konkursutbrottet avdragen mervärdesskatt.

Redan härav går det emellertid inte att dra slutsatsen att statens fordran också kan göras gällande i konkursen. För att så skall kunna ske måste fordran i enlighet med vad som sägs i 5 kap. 1 § konkurslagen anses ha uppkommit innan konkursbeslutet (jfr Welamson, Konkursrätt s. 450 ff).

Frågan om när en skattefordran skall anses ha uppkommit har ansetts oklar i vissa hänseenden (jfr prop. 1986/87:90 s. 124 f) även om det står klart att den allmänna regeln i 5 kap. 1 § konkurslagen är tillämplig också i förhållande till sådana fordringar (jfr Welamson, Konkurs, 9 uppl s. 133). Detta innebär att det är grunden för fordran som är avgörande och inte tidpunkten när fordringens belopp kan fastställas eller – än mindre – förfallodagen. Att fordran är förenad med villkor utesluter, som uttryckligen framgår av 5 kap. 1 §, inte att den skall anses ha uppkommit trots att villkoret kan innebära att det är oklart om den kommer att aktualiseras. Som en sammanfattande princip har det sagts att den väsentliga grunden för fordringsanspråket måste föreligga vid tidpunkten för konkursbeslutet för att fordringen skall få göras gällande (jfr Welamson a.a. s. 132 och Walin & Palmér, Konkurslagen s. 404 och 406 not 4).

I mervärdesskattelagstiftningen spelar begreppen skattskyldighet och redovisningsskyldighet en viktig roll. I 1 kap. 3-5 §§ mervärdesskattelagen finns bestämmelser om skattskyldighetens inträde. Huvudregeln är enligt 1 kap. 3 § att skattskyldigheten inträder när den omsättning som skattskyldigheten avser faktiskt äger rum. När det gäller mervärdesskatt anses också fordran i princip ha uppkommit i och med den skattepliktiga omsättningen (jfr Welamson a.a. s. 134 och Walin & Palmér, a.a. s. 405).

Medan skattskyldigheten kan sägas motsvara fordrans uppkomst motsvarar redovisningsskyldigheten närmast att fordran förfaller till betalning. I 13 kap. 10 § finns regler om vad som gäller beträffande redovisningsskyldigheten såvitt avser en konkursgäldenär och hans konkursbo. Konkursgäldenären skall redovisa för utgående skatt som hänför sig till omsättning för vilken skattskyldighet inträtt före försättandet i konkurs. I princip skall den som försätts i konkurs avsluta sin redovisning per konkursdagen. Av bestämmelserna i 13 kap. 24 och 25 §§ framgår emellertid att konkursgäldenären kan vara redovisningsskyldig även till följd av affärshändelser som ligger efter konkursutbrottet utan att detta anses strida mot kravet att skattskyldighet har inträtt före konkursbeslutet (jfr prop. 1993/94:99 s. 239).

Av 13 kap. 21 § framgår att motsvarande ordning gäller även beträffande avdragsrätt för ingående skatt (jfr a prop. s. 242).

Frågan om återföringsskyldighet vid fastighetsförsäljning följer inte de allmänna reglerna utan är föremål för särskild reglering i 9 kap. mervärdesskattelagen. Tillämpningen av mervärdesskattelagen i de aktuella fallen förutsätter att skattemyndigheten efter begäran beslutat om detta (9 kap. 1 §). Med skattskyldigheten följer också rätt att göra avdrag för ingående skatt (9 kap. 3 §). Bestämmelserna om återföringsskyldighet i 9 kap. 5-8 §§ samt i 13 kap. 28 § avser sådan ingående skatt som fastighetsägaren tidigare gjort avdrag för. Återföringen skall bl.a. ske om fastigheten överlåts. Om överlåtelsen görs efter att fastighetsägaren har försatts i konkurs skall, enligt 9 kap. 5 § femte stycket, återföringen av sådan ingående skatt som fastighetsägaren gjort avdrag för och som hänför sig till tid före konkursbeslutet ske i fastighetsägarens redovisning. Enligt 13 kap. 28 § andra stycket skall återföringen göras för den redovisningsperiod under vilken konkursbeslutet meddelats.

Återföringsskyldigheten för den tidigare avdragna ingående skatten uppkommer först i och med fastighetsförsäljningen. En förutsättning för att fordran skall kunna göras gällande i konkursen är därför att fordran kan anses ha förelegat villkorligt redan innan konkursbeslutet. Det torde också vara uppenbart att det ansetts att så skulle bli fallet under förarbetena till den nya lagstiftningen (prop. 1993/94:99 s. 219 och 294, prop. 1993/94:225 s. 18 och 32; jfr Walin & Palmér, a.a. s. 650, Supplement 7, nov 1996 och Håstad. Sakrätt, 6 uppl s. 381 not 243). Villkoret skulle innebära att avdragsrätten för ingående skatt endast föreligger under förutsättning att fastigheten inte säljs inom viss tid.

Inom skatterätten är det inte ovanligt att man talar om latenta eller dolda skatteskulder. Därmed brukar man avse den omständigheten att en försäljning av en tillgång kommer att utlösa beskattning. Så länge försäljningen inte har skett brukar den framtida skatten betecknas som en latens skuld som åvilar tillgången i fråga. En i denna mening latent fordran skiljer sig från en villkorad fordran genom att fordran anses uppkomma först genom den åtgärd som utlöser beskattningen. En latent skatteskuld kan därför inte göras gällande i en konkurs (jfr prop. 1986/87:90 s. 124).

Från konkursboets sida har det gjorts gällande att statens fordran på återföring skall behandlas på motsvarande sätt som en latent skatteskuld. Konkursboet har därvid särskilt tryckt på det av Regeringsrättens lämnade förhandsbesket. Regeringsrätten skulle där ha underkänt ett resonemang enligt vilket kravet på återföring skulle vara en villkorad fordran och istället fäst avgörande vikt vid tidpunkten före redovisningsskyldighetens inträde. Trots den genomförda lagändringarna skulle det därför inte föreligga någon fordran som kan göras gällande i konkursen.

Regeringsrättens avgörande tillåter dock knappast några så långtgående slutsatser.

Vad Regeringsrätten tog ställning till var vilket rättssubjekt som enligt den då gällande mervärdesskattelagstiftningen var skattskyldigt och redovisningsskyldigt för återföringen. Då Regeringsrätten fann att det, i motsats till vad som nu gäller, var konkursboet som var redovisningsskyldigt och skattskyldigt så innebar det också att fordran var en massafordran. Därav går det inte att dra någon säker slutsats om hur Regeringsrätten skulle ha bedömt fordran för det fall att man funnit att skatt- och redovisningsskyldighet åvilat konkursgäldenären. Som redan berörts är det inte heller redovisningsskyldighetens inträde som normalt är avgörande för när en skattefordran skall anses ha uppkommit i mervärdesskattesammanhang.

Sammantaget talar därför övervägande skäl för att staten enligt nu gällande lagstiftning i det aktuella situationerna får anses ha en villkorad fordran på återföring av avdragen ingående skatt redan innan någon fastighetsförsäljning äger rum.

Konkursboet har emellertid i andra hand anfört att fordran inte kan göras gällande eftersom konkursbeslutet meddelats före den nya mervärdesskattelagens ikraftträdande och lagen saknar övergångsbestämmelser.

Enligt 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen får skatt eller statlig avgift inte tas ut i vidare mån än som följer av föreskrift som gällde när den omständighet inträffade som utlöste skatt- eller avgiftsskyldigheten. Från denna huvudregel gäller vissa undantag som inte är aktuella här.

Ol AB gick i konkurs i april 1993. Vid den tidpunkten gällde den äldre lagen om mervärdesskatt. I enlighet med Regeringsrättens förhandsbesked var det därför konkurboet och inte Olsät AB som statens fordran skulle riktas mot vid en eventuell försäljning. Efter konkursbeslutet kan staten därför inte anses ha haft någon villkorad fordran mot Ol AB. En fordran i konkursen skulle därför endast kunna göras gällande med stöd av den nya mervärdesskattelagen. Vad som kan åberopas för att så skulle kunna ske är att försäljningen av fastigheten, som kan sägas ha varit den omständighet som utlöste skattskyldigheten, skedde efter det att den nya lagen trätt i kraft. Det torde emellertid vara uppenbart att bestämmelsen i regeringsformen inte bör tolkas på det sättet. Det avgörande måste istället även i detta sammanhang vara den verksamhet som avdragen avsett. Då den verksamheten ligger före den nya lagens ikraftträdande och då det vid ikraftträdanden inte ens förelåg någon villkorad skattefordran mot Ol AB skulle det strida mot förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning om staten fick göra sin fordran gällande i konkursen. Den hänskjutna frågan skall besvaras i enlighet härmed.

KR:s i Göteborg dom den 1 oktober 1997, mål nr 7722-95. Kvarskatteavgift vid 1993 års taxering.

Område: Kammarrätten

M erhöll i juli 1993 förtidsåterbetalning av preliminär skatt med cirka 350 000 kr. SKM omprövade därefter M:s taxeringar, varvid han påfördes tillkommande skatt med drygt 400 000 kr och kvarskatteavgift med ca 50 000 kr. M yrkade hos LR att kvarskatteavgiften skulle undanröjas. Han anförde att han under beskattningsåret betalat preliminär skatt och före den 18 februari taxeringsåret gjort fyllnadsbetalning med så högt sammanlagt belopp att preliminärskatten täckte även den påförda tillkommande skatten. LR biföll M:s yrkande.

SKM överklagade LR:s dom hos KR med yrkande att den tidigare beslutade kvarskatteavgiften skulle fastställas och anförde därvid följande. Då en förtidsåterbetalning har gjorts räknas endast den preliminära skatt som återstår efter återbetalningen som gottskriven i UBL:s mening. M kan alltså inte tillgodoräkna sig den skatt som han betalat preliminärt men sedan återfått genom förtidsåterbetalningen. Efter omprövningen av taxeringarna har M påförts tillkommande skatt, med vilket belopp den slutliga skatten överstiger den preliminära skatt som han gottskrivits. Grund för att påföra kvarskatteavgift föreligger därför.

KR anförde:

Enligt 27 § 3 mom. uppbördslagen skall, såvitt nu är i fråga, den skattskyldige betala kvarskatteavgift om hans slutliga skatt överstiger den preliminära skatt som han har betalat senast den 18 februari året efter inkomståret och vad som därutöver skall gottskrivas honom. Om debitering eller gottskrivning ändras eller om tillkommande skatt debiteras skall en ny beräkning av kvarskatteavgiften göras. Avgiften skall därvid bestämmas till det belopp som skulle ha utgått om beräkningen gjorts vid den årliga debiteringen av motsvarande slutliga skatt. I 4 kap. 2 § taxeringslagen stadgas att skattemyndigheten varje taxeringsår skall fatta taxeringsbeslut före utgången av november månad. Skattemyndigheten har i juli 1993 återbetalat cirka 350 000 kr till M. I december 1994 har myndigheten fattat beslut om tillkommande skatt.

M har under inkomståret fyllnadsinbetalat drygt 1 milj. kr till skattemyndigheten. Om kvarskatteavgiften hade beräknats när skattemyndigheten fattade sitt grundläggande beslut angående 1993 års taxering hade hänsyn tagits till hela fyllnadsinbetalningen samt den övriga preliminära skatt som inbetalats senast den 18 februari 1993. När tillkommande skatt debiteras skall kvarskatteavgiften bestämmas till det belopp som skulle ha utgått om beräkningen gjorts vid den årliga debiteringen. Kammarrätten finner därför att M vid beräkningen av kvarskatteavgiften skall få tillgodoräkna sig den totala preliminära skatt som han inbetalat inom nyss angiven tid. Det ankommer på skattemyndigheten att beräkna kvarskatteavgiftens storlek. Skäl att efterge avgiften har inte framkommit.

KR förordnade att M skulle påföras kvarskatteavgift men att han vid beräkningen av avgiften skulle äga tillgodoräkna sig i juli 1993 återbetalat belopp såsom preliminär skatt inbetald senast den 18 februari 1993.

Kommentar:

KR:s uppfattning att det förtidsåterbetalade beloppet skall tillgodoräknas M vid beräkningen av kvarskatteavgiften är enligt RSV:s mening felaktig.

Om debitering eller gottskrivning av skatt ändras eller om tillkommande skatt debiteras skall enligt 27 § 3 mom. näst sista stycket UBL ny beräkning av kvarskatteavgift göras. Avgiften skall därvid bestämmas till det belopp som skulle ha utgått om beräkningen gjorts vid den årliga debiteringen av motsvarande slutliga skatt. Den årliga debiteringen av slutlig skatt sker på grundval av den årliga taxeringen. Beslut om den årliga debiteringen av slutlig skatt meddelas den skattskyldige genom en skattsedel på slutlig skatt (se Wennergren: Taxering, Publica 1991, s. 126-127), vilken enligt vid 1993 års taxering gällande regler skulle tillställas den skattskyldige senast den 15 december under taxeringsåret.

Förtidsåterbetalning av preliminär skatt får enligt 45 § 2 mom. UBL i vissa särskilt angivna situationer göras ”utan avvaktan på debitering av den slutliga skatten”. Det ligger alltså i sakens natur att en förtidsåterbetalning tidsmässigt alltid inträffar före den årliga debiteringen av slutlig skatt. Det ligger då också i sakens natur att det i förtid återbetalade beloppet inte längre finns tillgängligt vid den årliga debiteringen av slutlig skatt.

Eftersom omräkning av kvarskatteavgift skall ske med utgångspunkt från den situationen, som rådde vid den årliga debiteringen av slutlig skatt, är det inte möjligt att vid omräkningen beakta annan preliminär skatt än den som återstår efter förtidsåterbetalningen.

Av det anförda framgår att RSV delar den uppfattning SKM givit uttryck för i det nu aktuella KR-målet. RSV avstår emellertid från att överklaga KR:s dom eftersom utsikterna att erhålla prövningstillstånd bedöms som mindre goda. Enbart den omständigheten att ett mål blivit feldömt brukar i regel inte medföra att RR meddelar prövningstillstånd.

Därtill kommer att den i målet behandlade frågan saknar relevans i det nya skattekontosystem som från och med inkomståret 1998 införts genom skattebetalningslagen (1997:483). I skattekontosystemet förekommer ingen kvarskatteavgift. Den ersätts – liksom även respitränta, restititutionsränta, anståndsränta, dröjsmålsavgift och ö-skatteränta – av en ränteberäkning, där grunden för beräkningen är saldot på kontot och inte de enskilda besluten.

SRN:s förhandsbesked den 18 november 1997. Fråga om utomståenderegeln i 3 § 12 e mom. SIL är tillämplig och begreppet ”samma eller likartad verksamhet” i 3 § 12 a mom. SIL.

Område: Förhandsbesked Skatterättsnämnden

Inkomsttaxering

Sökandena samt ytterligare en person är samtliga delägare i såväl A AB och B AB. En av delägarna är aktiv i båda bolagen medan övriga delägare endast är aktivt verksamma i ett av bolagen. A AB och B AB bedriver båda finansiell verksamhet, dock riktad mot olika sektorer.

Sökandena ställde frågan om undantagsregeln i 3 § 12 e mom. SIL är tillämplig på erhållen utdelning från A AB respektive B AB, varvid ingen del av utdelningen blir tjänstebeskattad.

Skatterättsnämnden beslutade följande:

FÖRHANDSBESKED

Regeln i 3 § 12 e mom. första stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt (SIL) om undantag från bestämmelserna i 12 b mom. är inte tillämplig på utdelning från A AB eller från B AB.

MOTIVERING

Nämnden inledde med redogörelse för i ansökan givna förutsättningar. Därefter anfördes:

Som en förutsättning för tillämpning av undantagsregeln gäller att utomstående i betydande omfattning äger del i företaget. Med utomstående avses inte fysisk person som äger kvalificerad aktie i ett annat fåmansföretag som bedriver samma eller likartad verksamhet (3 § 12 e mom. andra stycket jämfört med 3 § 12 a mom. första stycket SIL).

Vid bedömningen av om ett annat fåmansföretag bedriver samma eller likartad verksamhet måste enligt skatterättsnämndens mening beaktas såväl verksamhetens inriktning som de faktorer som genererar inkomsten i respektive bolag. I detta fall föreligger det ägaridentitet mellan bolagen. Bolagens inkomster är till mycket stor del beroende av de aktiva ägarnas egna arbetsinsatser. Arbetsinsatserna i båda bolagen består huvudsakligen av finansiell rådgivning. Vid sådana förhållanden får A AB och B AB anses bedriva likartad verksamhet.

Med hänsyn till att delägarna är verksamma i betydande omfattning i åtminstone ett av bolagen kan inte något av dem anses ägda av utomstående.

RSV kommer inte att överklaga förhandsbeskedet.