Skatteverkets rättsfallssammanställning 16/98

KR:s i Göteborg dom den 21 april 1998, nr 2875-1995. Förvaltning av jordbruksfastighet som bisyssla ansågs utgöra passivt bedriven näringsverksamhet.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 maj 1998.

Inkomsttaxering 1994.

A redovisade i sin självdeklaration för taxeringsåret 1994 verksamheten på jordbruksfastigheten B som aktivt bedriven näringsverksamhet.

Den aktiva inkomsten uppgick till 2520 kr, kostnaderna uppgick till 9620 kr. Fastighetens areal är 30,3 ha och den består till sin helhet av skog. A har enligt egna obestridda uppgifter vid sidan av sin huvudsakliga näringsverksamhet, busstransporter, skött skogsbruket själv.

SKM ansåg att verksamheten på jordbruksfastigheten utgjorde passiv näringsverksamhet.

LR fastställde att den av A bedrivna skogsbruksverksamheten skulle utgöra en aktiv näringsverksamhet.

KR – DOMSKÄL

Av 18 § fjärde stycket KL, i dess lydelse vid 1994 års taxering, framgår bl.a. att en verksamhet utgör aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten. Annan verksamhet utgör passiv näringsverksamhet.

I förarbetena till nämnda lagrum (prop 1989/90:110 s. 646) anges att en verksamhet utgör aktiv näringsverksamhet om den skattskyldige i inte oväsentlig omfattning arbetat i verksamheten. I det motsatta fallet utgör verksamheten passiv näringsverksamhet. Kravet på aktivitet innebär i normalfallet att den skattskyldige skall ha ägnat sysslorna i verksamheten minst en tredjedel av den tid som åtgår för en vanlig anställning på heltid. Detta krav får i vissa fall jämkas med hänsyn till omständigheterna. En person som vid sidan av en anställning bedriver näringsverksamhet som i huvudsak baseras på hans egen arbetskraft får således regelmässigt anses uppfylla aktivitetskravet. Detta gäller däremot inte beträffande verksamhet med en betydande balansomslutning. I fråga om t.ex. förvaltning av egna fastigheter bör således arbetsinsatsen motsvara minst en tredjedel av arbetstiden i en heltidsanställning för att verksamheten skall vara att hänföra till aktiv näringsverksamhet.

KR delar LR:s uppfattning att man inte utifrån uttalandet i förarbetena kan utläsa att man vid bedömningen av om en verksamhet är aktivt eller passivt bedriven, skall fästa någon avgörande vikt vid om huvudsysslan är en anställning eller någon annan näringsverksamhet. Det väsentliga synes vara om verksamheten i fråga bedrivs huvudsakligen med en egen arbetsinsats.

I ovan nämnda förarbeten anges vidare att möjligheten till jämkning enligt ovan inte kan komma i fråga beträffande verksamhet med en betydande balansomslutning. Avsikten härmed torde vara att diskvalificera verksamheter, där inkomsten i allt väsentligt är en kapitalavkastning. Som exempel anges därvid förvaltning av egna fastigheter. Även förvaltning av jordbruksfastigheter och skogsfastigheter borde enligt KR:s uppfattning kunna falla in under sådan verksamhet. Man får i dessa fall se till huvudregeln ovan, att den skattskyldige skall ha ägnat sysslorna i verksamheten minst en tredjedel av den tid som åtgår för en vanlig anställning på heltid eller ca. 500-600 timmar. A har inte genom löpande förda anteckningar eller på annat sätt kunnat styrka antal nedlagda timmar på fastigheten. Fastighetens areal och redovisade resultat ger inte heller stöd för att A skulle arbetat erforderligt antal timmar på fastigheten. KR finner vid en samlad bedömning att den nu aktuella verksamheten skall vara att anse som passivt bedriven.

DOMSLUT

KR bifaller överklagandet och förklarar, med ändring av LR:s dom, att den av A bedrivna verksamheten på jordbruksfastigheten B skall anses utgöra en passiv näringsverksamhet.

SRN:s förhandsbesked 8 maj 1998. Droit de suite, mervärdesskatt.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 25 maj 1998.

Fråga var om förmedling av s.k. droit de suite till upphovsmännen utgör betalningsförmedling som är att hänföra till undantaget från skatteplikt i 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen, (1994:200), ML.

Sökanden, Konstnärernas Intresseförening DUR i Sverige, bevakade konstmarknaden i Sverige och krävde in s.k. droit de suite som upphovsmannen har rätt till enligt 26 j § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk samt vidarebefordrade ersättningen till upphovsmannen. Enligt nyssnämnda bestämmelse hade föreningen rätt till skälig ersättning för sina omkostnader. Ansökningen avsåg frågan om föreningens tillhandahållande utgjorde betalningsförmedling i den mening som avses i 3 kap. 9 § första stycket ML.

SRN gjorde följande bedömning.

”Vad föreningen tillhandahåller skall bedömas som en tjänst. Denna tjänst består i att bevaka, kräva in och betala ut ersättning till den ersättningsberättigade. Tjänsten är i allt väsentligt av administrativ karaktär och kan inte hänföras till en finansiell tjänst även om i den ingår vissa betalningsmoment avseende inkrävda ersättningar. Undantaget från skatteplikt enligt 3 kap. 9 § ML är därför inte tillämpligt på tjänsten.”

Kommentar:

Beslutet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt. Sökanden, Konstnärernas Intresseförening DUR i Sverige har släppt sekretessen i ärendet.