KR:s i Stockholm dom den 3 juli 1998, mål nr 5175–5177-1997. S.k. abandonering vid konkurs, mervärdesskatt. Fråga om s.k. abandonering (övergivande) kan frigöra konkursbo från skattskyldighet enligt mervärdesskattelagen (1994:200), ML, som annars åvilat konkursboet för tid efter konkursutbrottet.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 8 september 1998.

Ett finansbolag bedrev bl.a. uthyrningsverksamhet avseende lös egendom. Hyresobjekten och hyresbetalningarna var pantsatta till ett bankkonsortium som säkerhet för lån. Finansbolaget försattes i konkurs den 28 april 1992. Konkursboet förvaltade därefter leasingstocken, uppbar hyrorna och sålde viss återtagen egendom som inte omfattades av pantförskrivna avtal. Konkursboet redovisade i deklarationer för redovisningsperioderna november–december 1992 och januari–februari 1993 ingående mervärdesskatt hänförlig till konkursboets administration och förvaltning av leasingavtal och leasingobjekt. Någon utgående mervärdesskatt på leasinghyror eller försäljning av egendom redovisades inte.

Skattemyndigheten (SKM) företog revision hos konkursboet för att utreda konkursboets skattskyldighet till mervärdesskatt avseende de leasinghyror och intäkter som uppburits efter konkursen. Konkursboet överklagade och yrkade att mervärdesskattekonsekvenser för dess del inte skulle följa beträffande sådan konkursgäldenärens egendom som övergetts av bolaget och att in- och utgående mervärdesskatt borde därvid bestämmas till i överklagandet närmare angivna belopp. Till stöd för sin talan anförde konkursboet bl.a. följande. Vid konkursubrottet förelåg ca 18 000 leasingavtal, som var pantförskrivna. Dessa leasingavtal ansågs därför sakna ekonomiskt värde för konkursboet. Konkursboet svarade till följd härav inte för eventuella förpliktelser hänförliga till dem. Konkursboet kunde därför inte såsom för massagäld bli skatt- och redovisningsskyldigt till mervärdesskatt som belöpte på leasingavgifter vare sig för tiden före eller efter konkursutbrottet.

Huvudregeln enligt 8 kap. 2 § konkurslagen (1987:672) är att konkursboet överger hela konkursgäldenärens verksamhet och att boet därför väljer att inte inträda i de konkursgäldenärens avtal som bär upp verksamheten. Konkursboet åberopade bl.a. NJA 1996 s. 46 och utlåtanden av bl.a. professorerna Torgny Håstad och Peter Melz.

SKM bestred konkursboets talan och anförde bl.a. följande. Konkursboet kan inte lagligen överge en hel verksamhet till förmån för konkursgäldenären på sätt konkursboet gör gällande. Konkursboet är således skattesubjekt för den omsättning som skett efter konkursutbrottet. LR i Stockholms län delade SKM:s bedömning att konkursboet var skattskyldigt för omsättningen i den leasingverksamhet som bedrivits med egendomen efter konkursbeslutet och lämnade bolagets överklagande utan bifall. Konkursboet överklagade och yrkade att KR skulle bifalla konkursboets talan.

KR avslog överklagandet och anförde därvid i huvudsak följande:

”I målet har med stöd av rättsutlåtanden inledningsvis gjorts gällande att mervärdesskatteskyldighet för ett konkursbo förutsätter att konkursförvaltaren i enlighet med konkurslagens bestämmelser fortsätter den av gäldenären tidigare bedrivna skattepliktiga verksamheten eller på annat sätt omsätter skattepliktiga varor eller tjänster för konkursboets räkning. Därvid har även anförts att skattskyldigheten i vart fall inte kan anses omfatta hyresintäkter för pantsatta hyresavtal, om konkursboet inte har eller har haft möjlighet att disponera över betalningarna.

Enligt kammarrättens mening kan mervärdesskatteförfattningarnas bestämmelser om skattskyldighet vid konkurs dock inte ges en sådan snäv innebörd. Av ordalydelsen i 3 § andra stycket och 5 a § fjärde stycket lagen (1968:430) om mervärdeskatt, GML, respektive 6 kap. 3 § och 13 kap. 10 § mervärdesskattelagen (1994:200, ML) kan inget annat utläsas än att en konkursgäldenärs skattskyldighet automatiskt övergår på konkursboet. Boet blir därigenom redovisningsskyldigt för i princip alla affärshändelser som inträffar i den aktuella verksamheten efter konkursutbrottet (jfr RÅ 1993 ref. 78). Några undantag från dessa bestämmelser för det fall konkursförvaltaren beslutar att inte inträda i gäldenärens avtal eller saknar möjlighet att disponera över omsatta belopp har inte föreskrivits. Inte heller ger förarbetsuttalanden och doktrin tillräckligt stöd för någon begränsning av aktuellt slag.

Frågan i målet gäller således om boet genom s.k. abandonering av ifrågavarande verksamhet kunnat frigöra sig från den skattskyldighet som i enlighet med det sagda annars åvilat boet för tid efter konkursutbrottet.

I denna fråga har docenten Mikael Möller i sitt utlåtande anfört bl.a. följande. Mot bakgrund av att konkursförvaltaren bedömde att det inte fanns något övervärde i pantsatta leasingobjekt och leasingavtal (inklusive framtida leasinghyror), ingick boet och panthavaren ett sysslomannaavtal som innebar att boet skulle uppbära leasinghyrorna för panthavarnas räkning. Boet kan inte i konkursrättslig mening anses ha fortsatt konkursbolagets verksamhet genom att låta leasingavtalen löpa vidare till uppfyllelse av sakrättsliga positioner. Eftersom ett konkursbo inte inträder som part i avtal blott genom att respektera föreliggande sakrättsligt skydd har boet inte påtagit sig en sådan definitiv skattskyldighet som inte kan undvikas genom abandonering. Det finns inget stöd i konkurslagen för att i boet behålla egendom som har negativt värde i syfte att tillgodose statens successivt uppkommande massafordringar på mervärdesskatt. Om 3 § andra stycket GML och 6 kap. 3 § ML innebär att ett konkursbo med automatik blir skattskyldigt för varje omsättning i verksamheten efter konkursbeslutet skulle boet riskera massaansvar för mervärdesskatt med flera hundra miljoner kronor trots att borgenärskollektivet inte tillfördes något värde. Även om dessa regler antas vara utformade för att tillgodose det fiskala intresset, kan detta inte tillåtas få sådana drastiska konsekvenser att konkursinstitutet förlorar sin avsedda funktion, till skada för det borgenärskollektiv vars intresse institutet skall tillgodose. Inte heller har staten i egenskap av blott potentiell massaborgenär något legitimt intresse av att boet som sådant tvingas stå kvar som skattskyldigt. Därför bör och måste godtas att boet får abandonera aktuell egendom och befria sig från de framtida mervärdesskatteskulder som annars tömt boet. Uthyrningsverksamheten bedrivs därefter inte av boet utan av konkursgäldenären vid sidan av konkursen med mervärdesskatteplikt för denne på vanligt sätt. Att gäldenären i detta läge normalt inte kommer att kunna betala mervärdesskatten är givetvis föga förmånligt för staten men innebär egentligen bara att staten får bära sin del av skadeverkningarna av konkursen. I Tyskland blir ett konkursbo, liksom i Sverige, massaansvarigt för mervärdesskatt på omsättning efter konkursutbrottet, men om boet ovillkorligen abandonerar exempelvis överbelånad egendom till gäldenären övergår skattskyldigheten till denne. Då de tyska mevärdesskattereglerna uppvisar stora likheter med den svenska utgör det tyska erkännandet av abandonering från mervärdeskatteplikt ett tungt stöd för att detta bör vara möjligt även i Sverige.

Kammarrätten ansluter sig till länsrättens bedömning att stöd för ett konkursbos rätt till abandonering inte kan återfinnas i konkurslagens bestämmelser. Inte heller verkar en sådan möjlighet ha föresvävat lagstiftaren, som för sin del synes ha utgått från att en juridisk person som försatts i konkurs skulle vara förhindrad att bedriva någon som helst verksamhet (jfr prop. 1986/87:90 s. 183 f och 239). Det förhållandet att det i rättsvetenskapliga sammanhang på senare tid framförts argument för att abandonering till undvikande av massaansvar för mervärdesskatt borde vara möjlig i ett fall som det förevarande (se t.e.x. Torgny Håstad, Sakrätt avseende lös egendom, sjätte upplagan 1996 s. 427 f), kan enligt kammarrättens mening inte utgöra grund för att vid tillämpningen av nu gällande mervärdesskatteförfattningar godta att ett konkursbo skulle kunna överge en så omfattande leasingverksamhet som nu är aktuell. Vad Högsta domstolen uttalat i NJA 1997 s. 503 angående avstående från viss optionsrätt till förmån för en konkursgäldenär ger inte heller tillräckligt stöd för att tillåta ett bo att avstå från större delen av den av gäldenären tidigare bedrivna verksamheten med därav följande effekter i fråga om skyldigheten att betala mervärdesskatt. På grund av det anförda finner kammarrätten, i likhet med länsrätten, att boet är skattskyldigt för omsättningen i den aktuella leasingverksamheten, oaktat uppgiften om att denna såsom värdelös övergivits till förmån för konkursgäldenären. Vid denna utgång föranleder boets återförvisningsyrkande inte någon kammarrättens vidare åtgärd. Överklagandet skall avslås.”