RR:s dom den 24 september 1998, mål nr 1869-1995. Mervärdesskatt – avdrag för ingående skatt för redovisningsperioden januari–februari 1991. Fråga om avdrag helt eller delvis för ingående skatt.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Bolaget bedrev verksamhet inom parkeringssektorn i form av parkeringsverksamhet både på egen och arrenderad mark. Bolaget uppbar såväl parkerings- som kontrollavgifter. De senare har ansetts vara icke skattepliktiga till mervärdesskatt.

Underinstanserna hade inte medgivit bolaget avdrag för ingående skatt som hänförde sig till uttagande av kontrollavgifter i parkeringsverksamheten.

Bolaget överklagade KR:s dom hos RR och fullföljde sin talan. RSV anförde bl.a att verket i en skrivelse den 3 december 1990, dnr 29-1487-90, ansett att kontrollavgifter och felparkeringsavgifter inte skall beläggas med mervärdesskatt. Skälet till detta är att dessa avgifter inte kan anses utgöra skattepliktig omsättning av vara eller tjänst gentemot fordonsägaren. Avgifterna tas ut eftersom fordonet parkerats i strid med det avtal som krävs för parkeringen. Detta innebär att avgifterna får ses som bot eller skadestånd. Yttrandet åberopades till stöd för RSV:s ståndpunkt att bolaget bedrev blandad verksamhet.

RR anförde:

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Bolaget bedriver parkeringsverksamhet. Bolagets intäkter består dels av parkeringsavgifter som fordonsägaren betalar för att parkera på bolagets parkeringsplatser, dels av kontrollavgifter som påförs då fordon parkerats i strid med parkeringsbestämmelserna. Frågan i målet är om bolaget är berättigat till avdrag för den ingående mervärdesskatt som hänför sig till uttagande av kontrollavgifter.

Regeringsrätten har i ett tidigare mål funnit att sådan avdragsrätt föreligger (RÅ 1996 not. 281). Skäl saknas att göra en annan bedömning i förevarande mål. Bolagets talan skall således bifallas.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten förklarar, med bifall till överklagandet och med ändring av underinstansernas avgöranden, att bolaget är berättigat till avdrag för ingående mervärdesskatt även till den del denna hänför sig till uttagandet av kontrollavgifter.

KR:s i Stockholm dom den 1 oktober 1998, mål nr 6381-1997. Vinstfördelning i handelsbolag. En fysisk person som förvärvat andelar i ett handelsbolag men som inte inträtt som bolagsman, har vägrats avdrag för reaförluster uppkomna i handelsbolaget då vinstfördelningsavtalet endast ansetts avse det skattemässiga resultatet i handelsbolaget.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Inkomsttaxering 1989.

En fysisk person hade yrkat avdrag för sin del av ett underskott av tillfällig förvärvsverksamhet från ett handelsbolag.

Av handelsbolagsavtalet framgår följande. Andelsbrev för en eller flera andelar skall utfärdas för samtliga andelar i bolaget. Vid bildandet av bolaget skall antalet andelar vara två och insatskapitalet skall vara 1 000 kr per bolagsman. Två andelsbrev som lyder på 1 000 kr skall utfärdas. Bolagsmännen äger gemensamt besluta öka bolagets kapital genom utgivandet av nya andelar. De äger vidare fritt överlåta nya andelar till tredje man som dock inte inträder som bolagsman. Av andelsbrev framgår att bolagsmännen den 28 december 1988 beslutade utge nya andelar som de överlät till tredje man utan att denne blev bolagsman.

SKM gjorde gällande att ”andelarna” i bolaget inte kunde anses som andelar i den betydelse ordet används i lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag utan att andelsförvärvet endast inneburit ett förvärv av vad bolagsman haft rätt att lyfta i bolaget, dvs. vinstutdelning.

Enligt KR:s mening utgör inte omständigheterna i målet skäl för att civilrättsligt underkänna konstruktionen för innehav av andelar i HB. Avdrag kan därför inte vägras för del i bolagets underskott på grund av att andelsbrevet är civilrättsligt ogiltigt.

Av andelsbrevet framgår att vinst och förlust i HB skall fördelas mellan bolagsmännen i enlighet med vad som framgår av bolagsavtalet, dock att vinst och förlust vid köp och försäljning av aktier och andelar i HB för räkenskapsåren 1988, 1991 och följande räkenskapsår, skall fördelas mellan andelsägarna med utgångspunkt från deras innehav av nya andelar i HB:et i förhållande till samtliga nya andelar av motsvarande slag i HB i enlighet med vad som särskilt beslutats vid utgivandet av dessa.

KR gör följande bedömning.

Den i målet aktuella konstruktionen med handelsbolagsavtal och andelsbrev innebär för andelsägarna inte annat än att de inför 1989 års taxering garanterats en viss bestämd skattemässig realisationsförlust. Andelsbrevet ger visserligen enligt sin lydelse innehavaren av en andel rätt till del i såväl realisationsvinst som realisationsförlust. I verkligheten har det emellertid endast varit fråga om överlåtelse av del i bolagets realisationsförlust.

Av i målet föreliggande revisionspromemoria framgår att delägaren inbetalat sitt s.k. ”inbetalat belopp av andelskapital” efter det att HB avyttrat sina skalbolag samt sina optioner. Priset för skalbolagen har inte varit fastställt i kronor utan skulle bestämmas utifrån viss procent av beskattat eget kapital och viss procent av obeskattade medel. Som underlag för denna beräkning skulle ett periodbokslut upprättas vid köparens tillträde. HB har emellertid förbehållit sig dispositionsrätten över skalbolagsaktierna fram till köparens tillträdesdag. Realisationsförlusterna har uppgått till belopp motsvarande andelskapitalet. Såsom skatteupplägget är utformat samt då det vid utredning rörande ett annat handelsbolag med samma typ av upplägg och utfall har påträffats en handling med överenskommelse om att utöver viss insättning det inte skall föreligga någon skyldighet att betala ytterligare andelskapital saknas skäl att anta att skyldighet förelegat för delägaren att betala mer än inbetalat belopp av andelskapital. Förvärvet av andelarna kan mot denna bakgrund och särskilt med beaktande av att andelsägarna inte är bolagsmän i HB:et inte anses ha inneburit något affärsmässigt risktagande för delägaren.

Med hänsyn härtill och till vad som i övrigt framkommit i målet kan innebörden av andelsbrevet inte anses vara annan än att parterna överenskommit att till delägaren överföra viss del av det skattemässiga utfallet av HB:s verksamhet. En sådan överenskommelse medför inte rätt till avdrag vid inkomsttaxeringen. Överklagandet skall således avslås.

Kommentar:

Beträffande den civilrättsliga bedömningen: Se Nial, Om handelsbolag och enkla bolag, 3:e uppl. s. 103.

Beträffande bedömningen av avtalet om vinstdelning: Regeringsrätten har gjort likartade bedömningar i RÅ 1995 ref. 35 och not. 95, RÅ 1990 not. 274, RÅ 1988 not. 553 samt RÅ 1957 not. Fi. 2409. Avtalen har i dessa fall framstått som orimliga med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

KR:s i Sundsvall dom den 31 augusti 1998, mål nr 4764-1994. Realisationsförlust, näringsbetingade aktier. Fråga om vem som har bevisbördan för att en verklig förlust föreligger vid avyttring av näringsbetingade aktier.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Inkomsttaxering 1986.

KR uttalar följande.

”Skattemyndighetens huvudståndpunkt i målet är, förenklat, att eftersom olika tillgångsslag överförts till bokförda värden och de immateriella tillgångarna inte åsatts några värden överhuvudtaget och vidare bolaget inte kunnat redovisa någon rättvisande värdering, så är bolaget inte berättigat till förlustavdrag.

Kammarrätten delar skattemyndighetens uppfattning att Sandvik AB inte på ett godtagbart sätt visat att överföringen – huvudsakligen till bokförda värden – av de betydande tillgångarna från de likviderade bolaget till andra koncernföretag inte innefattat överföring av dolda värden. Kammarrätten finner därvid vad avser ET att i den komplicerade situation som rått någon slutsats knappast kan dras av det förhållandet att franska staten medverkat vid rekonstruktionen. Inte heller är de av bolaget företedda revisorsintygen av sådant innehåll att de ger närmare ledning för bedömning av överlåtna tillgångars värde.

Bolaget har emellertid anfört att efter förvärvet av aktierna och före likvidationen har i de båda företagen i Frankrike och England oförutsedda händelser inträffat som medfört kraftiga driftsförluster vilket i sin tur lett till förlusterna vid likvidation av företagen. Enligt kammarrättens mening har dessa invändningar sådan bärkraft att de inte helt kan lämnas åsido med hänvisning till den i och för sig tunga bevisbörda som åvilar bolaget vad avser påståendet att inga dolda värden behållits inom koncernen.”

”Kammarrätten finner med hänvisning till det anförda att bolaget inte förmått vissa att det förorsakats avdragsgill förlust till hela det av bolaget påstådda beloppet men att bolaget dock får anses ha gjort troligt att det förorsakats viss verklig och definitiv förlust. Den förebragda utredningen ger emellertid inte klar ledning i frågan hur stor förlusten varit. Vid den beloppsmässiga avvägningen av vad som bör hänföras till driftsförlusterna blir en grov uppskattning därför ofrånkomlig. Kammarrätten finner vid ovan angiven bedömning att bolaget bör tillerkännas ett förlustavdrag om 120 000 000 kr mot av länsrätten medgivna 272 627 034 kr samt att återstoden 161 839 034 kr skall återföras till beskattning.”

Kommentar:

Jämför KR:s i Stockholms dom den 16 januari 1996, målnr 1803-1994, delvis återgiven i protokoll 6/96.

KR:s dom den 21 oktober 1998 mål nr 85-1996. KR har godtagit en omläggning av räkenskapsår från brutet räkenskapsår till kalenderår. Till följd härav har några obeskattade vinstmedel inte ansetts finnas vid avyttringen av aktierna. Vinstbolagsbestämmelserna har därför bedömts inte vara tillämpliga.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

1988 års inkomsttaxering

Ett aktiebolag (bolaget) har tidigare tillämpat räkenskapsåret 1 maj – 30 april. Vid bolagsstämma den 1 december 1986 har beslutats att räkenskapsåret ska läggas om till kalenderår. Bolagets anmälan för registrering av den nya bolagsordningen med uppgift om det ändrade räkenskapsåret kom in till PRV den 13 januari 1987 och registrerades den 8 september samma år.

Bolaget hade under november 1986 sålt inventarier med en bokförd vinst på ca 18 miljoner kr. Aktierna i bolaget såldes i januari 1987. Skattemyndigheten godtog inte omläggningen av räkenskapsåret och hävdade att vinstbolagsbestämmelserna skulle tillämpas.

Länsrätten fann med åberopande av RÅ 1993 Ref 17 att bolagets omläggning av räkenskapsår var godtagbart. Några obeskattade vinstmedel som gjorde vinstbolagsbestämmelserna tillämpliga ansågs därför inte finnas när aktierna avyttrades.

Skattemyndigheten överklagade domen.

Kammarrätten i Sundsvall fastställde länsrättens domslut och uttalade följande.

”Ändringen av bolagsordningen har således beslutats före utgången av det då löpande bokföringsåret, 1996-05-01 – 1987-04-30, och i nära anslutning härtill anmälts för registrering hos PRV och sedermera också registrerats hos verket. Bolagets årsredovisning med avseende på det förkortade räkenskapsåret 1986-05-30 – 1986-12-30 har också godtagits av PRV. Vid angivna förhållande bör, utan hinder av bestämmelsen i 9 kap. 13 § aktiebolagslagen (1975:1385), bolaget ha rätt att tillämpa det nya räkenskapsåret så att bolaget vid 1987 års taxering redovisar dels sitt under 1986 avslutade räkenskapsår dels ett i anledning av omläggningen förkortat räkenskapsår avseende årets åtta sista månader.”

KR fann därför att det vid aktieförsäljningen den 9 januari 1987 inte fanns några obeskattade vinstmedel i bolaget som var hänförliga till under 1986 företagna transaktioner. På grund härav ansågs vinstbolagsregeln inte tillämplig.

RSV kommer inte att överklaga domen.

SRN:s förhandsbesked den 19 oktober 1998. Väsentlig anknytning.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Taxeringsåren 1999-2001.

Bakgrund

X innehar en professur vid ett av Sveriges universitet. X har nu erbjudits att bygga upp ett nytt program för vissa frågor inom sitt verksamhetsområde vid ett universitet i landet A. X har för avsikt att flytta under hösten 1998. X kommer att anses som bosatt i A enligt detta lands interna regler. Under tjänstgöringen kommer X att tills vidare begära tjänstledighet från anställningen vid det svenska universitetet. X:s make/maka kommer att flytta med till A. Familjens barn som är myndiga kommer att stanna kvar i Sverige. Vistelsen i A är inte tidsbestämd, men kan antas vara i åtminstone två år. X kommer således tidigast att återvända till Sverige någon gång under år 2000.

X innehar en stor gammal fritidsfastighet i Sverige. Fastigheten är inredd på sådant sätt att den kan användas för åretruntbruk (taxeringsvärde 2 400 000 kr). I övrigt har vare sig X eller dennes make/maka för avsikt att behålla några tillgångar i Sverige. Permanentbostaden, en villa, kommer att avyttras i samband med utflyttningen.

Under X:s bosättning i A kommer X att besöka Sverige under icke-terminstid.

Mot bakgrund av ovanstående ställer X följande frågor.

1. Kommer jag, efter min utflyttning till A, att vid en samlad bedömning anses ha en sådan väsentlig anknytning till Sverige som avses i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL?

2. Samma som fråga 1, men jag säljer min fritidsfastighet till utomstående köpare.

3. Om svaren på fråga 1 och 2 innebär att väsentlig anknytning ska anses föreligga, förändras detta om jag avsäger mig min tjänst vid det svenska universitetet?

Skatterättsnämnden beslutade följande.

FÖRHANDSBESKED (avser samtliga frågor)

X skall anses bosatt här enligt intern svensk rätt.

MOTIVERING

Enligt reglerna i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § kommunalskattelagen (1928:370) kan en från Sverige utflyttad person anses bosatt i Sverige om han har väsentlig anknytning hit. Därvid skall beaktas sådana omständigheter som att han inte har varaktigt bo och hemvist på viss utländsk ort. Även om X:s (RSV:s anonym.) vistelse i A (RSV:s anonym.) inte är tidsbegränsad är det beskrivna arbetsprojektet till sin natur tidsbegränsat. Antar X erbjudandet kommer han att vara bosatt i A endast för att genomföra projektet. X måste därför under vistelsen i A alltjämt anses ha sådan anknytning till Sverige att han skall anses bosatt här enligt dessa regler.

Kommentar:

Skatterättsnämndens (SRN) motivering indikerar att om rekvisitet varaktigt bo och hemvist på viss utländsk ort i punkt 1 andra stycket av anvisningarna till 53 § KL inte är uppfyllt så räcker denna omständighet ensam för att anse att en person har väsentlig anknytning till Sverige. SRN:s ställningstagande innebär också att en person som flyttar ut för att utföra ett arbete som till sin natur är tidsbegränsat, presumeras återvända till Sverige efter arbetets upphörande. I ärendet var fråga om ett uppdrag som skulle utföras åtminstone under två år. En fråga som inställer sig är om det finns en bortre tidsgräns även om arbetet till sin natur är tidsbegränsat.

SRN:s förhandsbesked den 30 oktober 1998. Fråga om skattskyldighet för utdelning och förmögenhetsskatt

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Inkomsttaxering 1999 – 2001.

Genom testamente av A och hans hustru föreskrevs sammanfattningsvis att viss angiven förmögenhet skulle anslås för att hålla vissa egendomars byggnader och inventarier i ett alltid vårdat och värdigt skick. Till förvaltare utsågs en bank, där kapitalet skulle vara deponerat så länge testatorerna, deras barn eller barnbarn innehar egendomarna. Utdelningar utbetalas till A. Vid den sistes frånfälle skall kapitalet efter arvsgrund fördelas mellan dem som vid tiden för fördelningen är arvingar till A och hans hustru.

För närvarande ägs egendomarna av B som är som till A. Verksamhet bedrivs på egendomen såväl av B som av dennes son och utomstående. På fastigheterna finns såväl bostads- som ekonomibyggnader.

Rättsläget vad gäller beskattningen är inte på något sätt klarlagd särskild med hänseende på att fondens medel skall användas för särskilt angivet ändamål, nämligen att underhålla byggnaderna på egendomarna. B har därför upptagit utdelningsinkomsten i inkomstslaget näringsverksamhet.

B avser nu att med nyttjanderätt upplåta den med testamentet avsedda egendomen till ett av honom ägt aktiebolag med skyldighet för bolaget att förvalta och vårda egendomen enligt föreskrifterna i testamentet. Bolaget som därmed träder i B:s ställe skulle bli berättigat att från fonden uppbära verkställd utdelning. Bolaget förutsätts att till den/de som driver verksamhet på egendomen uthyra byggnaderna och i övrigt upplåta egendomen med nyttjanderätt.

Det antecknas att fondförvaltaren har medgivit att verkställa utbetalningarna till bolaget såvida detta har skyldighet att förvalta och vårda egendomen enligt testamentets föreskrifter. Förvaltaren anser sålunda att testamentets tolkning ger utrymme för utbetalning till bolaget.

Frågor:

1. Innebär det förhållandet att aktiebolaget träder i B:s ställe under angivna förutsättningar att bolaget skall beskattas för utdelningen från fonden i inkomstslaget näringsverksamhet och B sålunda inte beskattas för utdelningen vare sig i inkomstslaget tjänst eller kapital?

2. Är det skillnad om den till bolaget upplåtna nyttjanderätten sker mot vederlag eller utan vederlag?

3. Vem är skattskyldig till förmögenhetsskatt så länge bolaget är nyttjanderättshavare på den angivna förutsättningarna?

SRN beslutade följande.

Frågorna 1 och 2

Det förhållandet att aktiebolaget träder i B:s ställe under angivna förutsättningar innebär inte att B därmed fritas från skattskyldighet för utbetalningar från fonden.

Fråga 3

B är skattskyldig till förmögenhetsskatt för ifrågavarande egendomar.

MOTIVERING

Frågorna 1 och 2

Av handlingarna framgår att B i egenskap av innehavare av ifrågavarande egendomar har rätt till avkastningen av tillgångar tillhöriga fonden. Av utdraget ur testamentet framgår att avkastningen skall tillfalla den av stiftarnas söner eller sonsöner som innehar egendomarna. När samtliga dessa personer avlidit skall kapitalet skiftas mellan de arvsberättigade. Om B överför nyttjanderätten till ifrågavarande egendomar till ett av honom ägt aktiebolag innebär detta därför inte att fondens utbetalningar skall anses tillfalla aktiebolaget. Medlen måste fortfarande anses tillfalla B som äger egendomarna och som också äger bolaget. Därefter avstår/tillskjuter B medlen till bolaget. Vid sådant förhållande innebär det tänkta förfarandet ingen förändring i skattehänseende för B. Den omständigheten att fondmedlen är avsedda för underhåll av egendomarna kan inte föranleda någon annan bedömning.

Fråga 3

B är i egenskap av ägare till ifrågavarande egendomar skattskyldig till förmögenhetsskatt.

SRN:s förhandsbesked den 30 oktober 1998. Fråga om avdragsrätten för servicepaket avseende personbil som förhyrts genom s.k. finansiell leasing.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Mervärdesskatt

Frågan i förhandsbeskedet gällde i första hand om ingående mervärdesskatt som hänförde sig till ett servicepaket avseende en förhyrd personbil var helt avdragsgill även om avtalet ingåtts med det konvernföretag med vilket sökandebolaget också ingått ett avtal om hyra av personbilen enligt ett avtal om s.k. finansiell leasing och, om denna fråga besvarades nekande, om bedömningen blev en annan vid vissa i ansökan uppställda alternativ.

SRN redogjorde för innehållet i 8 kap. 16 § mervärdesskattelagen (1994:200) och konstaterade att reglerna är schablonregler, att utgångspunkten för bestämmelserna har varit att jämställa hyra och köp, att avdrag – med hänsyn till att bilen också kan komma att användas privat – inte medges för anskaffningen men däremot fullt ut för driftkostnaderna och att schablonen är avsedd att undanröja fördelningsproblem och kontrollsvårigheter.

SRN konstaterade bl.a. att även om en viss skillnad föreligger i fråga om storleken av kapitalkostnadens andel i leasingavgifterna mellan fullserviceleasing och finansiell leasing, har denna skillnad inte ansetts vara större än att det befunnits mest ändamålsenligt att tillämpa en och samma schablon för all leasing av fordon (jfr. prop. 1978/79:33 s. 149 f., prop. 1978/79:141 s. 79 och prop. 1993/94:99 s. 216).

SRN anförde följande:

”Reglernas schablonkaraktär innebär att hälften av den ingående skatten på en leasingavgift oavsett om den avser fullserviceleasing eller finansiell leasing är avdragsgill och att dessutom, i fall av finansiell leasing då leasetagaren själv betalar driftkostnader såsom reparationer, underhåll m.m., full avdragsrätt föreligger för den ingående skatten som hänför sig till dessa kostnader. Detta resultat av reglernas tillämpning har varit förutsatt i lagstiftningsarbetet. Det förhållandet att driftkostnaderna vid finansiell leasing betalas av den skattskyldige genom avgifter enligt ett särskilt serviceavtal avseende service, underhåll, reparationer och däck medför i sig inte att han går miste om den fulla avdragsrätten. Något stöd för att göra en åtskillnad mellan de fall då serviceavtalet tecknats med hyresmannen på villkor som denne annars tillämpar vid tecknande enbart av sådana avtal, och de fall då serviceavtalet tecknas med annan kan inte anses föreligga.”

SRN fann således att sökandebolaget fick dra av all den ingående mervärdeskatt som hänförde sig till avgifter enligt det s.k. servicepaketet avseende driftkostnader.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer inte med RSV:s ståndpunkt och kommer därför att överklagas.

SRN:s förhandsbesked den 30 oktober 1998. Fråga om avdragsrätten för serviceavtal avseende personbil som förhyrts genom s.k. finansiell leasing.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Mervärdesskatt

Frågan i förhandsbeskedet gällde i första hand om ingående mervärdesskatt som hänförde sig till ett serviceavtal avseende en förhyrd personbil var helt avdragsgill även om avtalet ingåtts med en återförsäljare med vilken sökandebolaget också ingått hyresavtalet och, om denna fråga besvarades nekande, om bedömningen blev en annan om hyresavtalet pantsattes eller överläts till ett till återförsäljaren närstående finansbolag eller ingicks med detta finansbolag. Ansökan om förhandsbesked fick också anses avse avdragsrättens omfattning vid avtal om finansiell leasing och fullserviceleasing.

SRN redogjorde för innehållet i 8 kap. 16 § mervärdesskattelagen (1994:200) och konstaterade att reglerna är schablonregler, att utgångspunkten för bestämmelserna har varit att jämställa hyra och köp, att avdrag – med hänsyn till att bilen också kan komma att användas privat – inte medges för anskaffningen men däremot fullt ut för driftkostnaderna och att schablonen är avsedd att undanröja fördelningsproblem och kontrollsvårigheter.

SRN konstaterade bl.a. att även om en viss skillnad föreligger i fråga om storleken av kapitalkostnadens andel i leasingavgifterna mellan fullserviceleasing och finansiell leasing, har denna skillnad inte ansetts vara större än att det befunnits mest ändamålsenligt att tillämpa en och samma schablon för all leasing av fordon (jfr. prop. 1978/79:33 s. 149 f., prop. 1978/79:141 s. 79 och prop. 1993/94:99 s. 216).

SRN anförde följande:

”Reglernas schablonkaraktär innebär att hälften av den ingående skatten på en leasingavgift oavsett om den avser fullserviceleasing eller finansiell leasing är avdragsgill och att dessutom, i fall av finansiell leasing då leasetagaren själv betalar driftkostnader såsom reparationer, underhåll m.m., full avdragsrätt föreligger för den ingående skatten som hänför sig till dessa kostnader. Detta resultat av reglernas tillämpning har varit förutsatt i lagstiftningsarbetet. Det förhållandet att driftkostnaderna vid finansiell leasing betalas av den skattskyldige genom avgifter enligt ett särskilt serviceavtal avseende service, underhåll, reparationer och däck medför i sig inte att han går miste om den fulla avdragsrätten. Något stöd för att göra en åtskillnad mellan de fall då serviceavtalet tecknats med hyresmannen på villkor som denne annars tillämpar vid tecknande enbart av sådana avtal, och de fall då serviceavtalet tecknas med annan kan inte anses föreligga.”

SRN fann således att sökandebolaget fick dra av 50 % av den ingående mervärdesskatten som hänförde sig till hyra av personbil enligt avtal om s.k. finansiell leasing samt all den ingående mervärdeskatt som hänförde sig till avgifter enligt ett s.k. serviceavtal, och att detta gällde oavsett om avtal ingåtts med samme återförsäljare och oavsett om hyresavtalet pantsatts eller överlåtits till finansbolaget eller ingåtts med finansbolaget.

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer inte med RSV:s ståndpunkt och kommer därför att överklagas.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 november 1998.

Saken: Fråga om rätt folkbokföringsort för klaganden som regelbundet tillbringar sin dygnsvila på fler än en fastighet. RR målnr: 21-1997.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 7 § folkbokföringslagen (1991:481).