KR:s i Göteborg dom den 3 mars 1999, mål nr 7587-1998 och KR:s i Göteborg domar den 10 mars 1999 i mål 7564-1998 och 7665-1998. Privatinförsel av tobak m.m. Fråga om vad som skall anses vara en skattefri gåva vid en prövning av ett omhändertagande enligt lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och mineraloljeprodukter (LPK).
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 april 1999.
1. Enligt 16 § sista stycket lagen (1994:1563) om tobaksskatt (LTS) skall överföringar av tobaksvaror mellan enskilda som sker utan vinstsyfte beskattas som distansförsäljning. Beskattning skall dock inte ske om det rör sig om gåvoförsändelser.
Vid kontroll den 3 augusti 1998 av en postförsändelse ställd till TJ upptäckte Tullmyndigheten i Helsingborg 600 cigaretter. Tullen beslutade om omhändertagande med stöd av 3 kap. 4 § LPK.
TJ:s hustru, GJ, överklagade tullmyndighetens beslut. Hon anförde bl.a. cigaretterna var en gåva från henne till maken och att anledningen till att hon skickat hem cigaretterna med posten var att hon ville undvika övervikt.
Tullmyndigheten bestred yrkandet. Av utredningen i målet framgick bl.a. att makarna tillsammans varit på chartersemester.
LR, som fann att det saknades tillräckliga skäl att ifrågasätta GJ:s uppgifter om att cigaretterna var gåva från hennes man, biföll GJ:s överklagande.
I KR yrkade RSV att kammarrätten skulle undanröja LR:ns dom och fastställa tullmyndighetens beslut. Som stöd för sin talan anförde RSV bl.a.
Inom EG-rätten finns bestämmelser om punktskatter på bl.a. tobaksvaror. Förfarandereglerna när det gäller alkohol- och tobaksvaror finns i rådets direktiv 92/12/EEG, det s.k. cirkulationsdirektivet. Bestämmelserna i direktivet har införlivats i svensk rätt genom bl.a. lagen (1994:1563) om tobaksskatt (LTS). EG-bestämmelserna följer den s.k. destinationsprincipen som innebär att varor som släpps för konsumtion i en medlemsstat men som slutligen skall konsumeras i en annan medlemsstat skall beskattas där de konsumeras. Det enda undantaget från destinationsprincipen finns i artikel 8 i direktivet som reglerar resandes privatinförsel. Av vissa förarbetsuttalanden (prop. 1997/98:100 s. 115) framgår att tobaksskatt inte skall tas ut beträffande gåvoförsändelser. Däremot skall punktskatt tas ut vid överföringar mellan enskilda (16 § sista stycket LTS). Gränsdragningen mellan vad som skall anses vara gåva och överföring mellan enskilda blir givetvis ytterst en bevisfråga. Riksskatteverket delar inte den bedömning som gjorts av länsrätten. Det finns flera omständigheter beträffande den aktuella försändelsen som tyder på att försändelsen inte skall anses utgöra gåva eller åtminstone att gåvan redan fullbordats före avsändandet. Om gåvan fullbordats före avsändandet och makarna sedan valt att skicka den per post torde bestämmelsen om överföringar mellan enskilda i 16 § femte stycket LTS vara tillämplig. Det framstår som troligt att GJ och hennes make tillsammans bestämt sig för att skicka hem paketet till Sverige. Den lämnade förklaringen om att syftet var att undvika övervikt ter sig inte trovärdig. Det framstår därför som betydligt mer sannolikt att makarna valt att skicka hem cigaretterna i postpaket för att undgå den höga punktskatten i Sverige och – genom att åberopa att försändelsen utgjort gåva – kringgå privatinförselbestämmelserna. Om GJ hade medfört cigaretterna i sitt bagage hade hon varit tvungen att betala skatt för de cigaretter som överskred den skattefria införselkvoten. Det är således mycket som talar för att cigaretterna skall beskattas i Sverige. Eftersom tullmyndigheten haft anledning anta att varorna skall beskattas i Sverige är omhändertagandebeslutet lagligen grundat. Det som senare tillkommit i målet förändrar inte den bedömningen. Länsrättens dom bör därför ändras.
GJ bestred ändring.
KR biföll RSV:s talan och anförde bl.a.
GJ har hävdat att den ifrågavarande försändelsen innebar en gåva till hennes make. Som Riksskatteverket har framhållit blir gränsdragningen mellan vad som skall anses vara en gåva respektive en överföring mellan enskilda ytterst en bevisfråga. Mot GJ:s påstående om att försändelsen varit en gåva har Riksskatteverket invänt i huvudsak att gåvan torde ha fullbordats i Spanien i samband med att makarna beslutade sända cigaretterna i postpaket och att det därför föreligger en skattepliktig överföring enligt 16 § femte stycket LTS. Enligt kammarrättens mening vinner denna bedömning stöd av dels det förhållandet att försändelsen inte innehållit något meddelande till maken, dels det som GJ i övrigt har uppgett om att anledningen till att cigaretterna sändes med post var att makarna vid hemresan ville undvika övervikt. Kammarrätten finner att de uppgifter som hittills har framkommit gör det så sannolikt att det inte rör sig om en gåva att det finns grund för omhändertagande av cigaretterna. Länsrättens dom skall därför ändras.
2. Kammarrätten har i två mål prövat frågan om vad som skall anses utgöra gåvoförsändelse av cigaretter.
I det första målet hade tullmyndigheten omhändertagit ett postpaket innehållande 12 x 400 gr tobak med stöd av 3 kap. 4 § LPK. I paketet fanns även ett kvitto.
Beslutet överklagades av mottagaren JA, som gjorde gällande att paketet var en personlig gåva. I handläggningen i LR och KR framkom bl.a. att JA:s far var bosatt i Spanien, att fadern utförde arbete i Spanien och att faderns arbetsgivare skickade cigaretterna avsedda för fadern. Anledningen till gåvan var att arbetsgivaren var skyldig fadern pengar.
Varken LR eller KR biföll JA:s talan. Kammarrätten uttalade bl.a.
JA har hävdat att den ifrågavarande försändelsen är en gåva från en bekant till hans far i Spanien. Som tullmyndigheten har framhållit blir gränsdragningen mellan vad som skall anses vara en gåva respektive en överföring mellan enskilda ytterst en bevisfråga. Mot JA:s påstående om att försändelsen är en gåva har tullmyndigheten invänt i huvudsak att det framstår som märkligt att en för JA okänd person sänder honom tobaksvaror och att det kvitto som fanns i försändelsen och som var utställt på X tyder på att de enligt kvittot inköpta varorna var avsedda för olika personer. Enligt kammarrättens mening har tullmyndigheten fog för denna bedömning. Vidare bör vid bedömningen av om en försändelse innebär en gåva eller en överföring mellan enskilda viss ledning kunna hämtas i de regler i artikel 9 punkt 2 i cirkulationsdirektivet som anvisas för att avgöra om varor är avsedda för privat eller kommersiellt bruk, bl.a. varornas kvantitet. När det gäller tobaksvaror anges att medlemsstaterna får fastställa referensnivåer till ledning för bevisningen avseende kommersiellt bruk som såvitt gäller röktobak inte får understiga 1,0 kg. Den kvantitet som den nu aktuella försändelsen innehåller överstiger avsevärt den sålunda angivna kvantiteten, vilket förhållande enligt kammarrättens mening talar för antagandet om ett i grunden kommersiellt syfte. Kammarrätten finner således att det som hittills har framkommit gör det så sannolikt att det inte rör sig om en gåva att det finns grund för omhändertagande av det aktuella varupartiet. Länsrättens dom skall därför inte ändras.
I det andra målet hade tullmyndigheten omhändertagit ett postpaket innehållande 40 000 cigaretter med stöd av 3 kap. 4 § LPK. Mottagaren, JL, överklagade beslutet och anförde bl.a. att han fått cigaretterna i gåva från en vän i Portugal.
LR biföll inte överklagandet.
JL överklagade domen.
Tullmyndigheten bestred ändring och anförde bl.a. att den påstådda gåvan avsåg 200 cigarettlimpor med ett inköpspris i Portugal motsvarande ca 37 000 kr.
Domen överklagades till KR, som bl.a. anförde:
JL har hävdat att den ifrågavarande försändelsen är en gåva från en vän i Portugal. Som tullmyndigheten har framhållit blir gränsdragningen mellan vad som skall anses vara en gåva respektive överföring mellan enskilda ytterst en bevisfråga. Mot JL:s påstående om att försändelsen är en gåva har tullmyndigheten invänt i huvudsak att som gåva bör anses endast mindre kvantiteter av en vara, att något förtroligt meddelande inte medföljt försändelsen och att försändelsen troligen varit avsedd att ge en ekonomisk vinst för mottagaren samt att det därför föreligger en skattepliktig överföring enligt 16 § femte stycket LTS. Enligt kammarrättens mening kan vid bedömningen viss ledning hämtas i de regler i artikel 9 punkt 2 i cirkulationsdirektivet som anvisas för att avgöra om varor är avsedda för privat eller kommersiellt bruk, bl.a. varornas kvantitet. När det gäller cigaretter anges att medlemsstaterna får fastställa referensnivåer till ledning för bevisningen avseende kommersiellt bruk som såvitt gäller cigaretter inte får understiga 800 cigaretter. Den kvantitet som den nu aktuella försändelsen innehåller överstiger avsevärt den sålunda angivna kvantiteten, vilket förhållande enligt kammarrättens mening talar för antagandet om ett i grunden kommersiellt syfte. Kammarrätten finner att de uppgifter som hittills har framkommit gör det så sannolikt att det inte rör sig om en gåva att det finns grund för omhändertagande av det aktuella varupartiet. Länsrättens dom skall därför inte ändras.
KR:s i Stockholm domar den 12 februari 1999 i mål nr 5143–5144-1996. Finansiellt instrument? Avdrag för förlust på delägares fordran på kommanditbolag som upplösts genom konkurs. 1994 års taxering.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 april 1999.
Makarna R var delägare i ett KB. Makarna ägde vidare komplementären, R AB. Makarna R hade fordran på KB:et, vilket försattes i konkurs som avslutades den 29 november 1993. R AB försattes i konkurs under 1992, men konkursen avslutades först 1994. Fordan på KB:et var inte dokumenterad genom någon handling, men framgick av konkursförvaltarens berättelse.
Vid 1994 års taxering yrkade makarna R avdrag för 70 % av förlusten på fordran efter reducering för vad som utdelats i konkursen, eller vardera drygt 2,8 miljoner kr. Skattemyndigheten (SKM) ansåg inte att begreppet ”bolag” i dåvarande lydelse av 24 § 2 mom. SIL innefattade KB. Vidare menade SKM att förlusten i vart fall inte var definitiv redan vid 1994 års taxering med hänsyn till att konkursen avseende komplementären inte avslutades förrän under 1994. Länsrätten delade SKM:s bedömning att förlust på fordran på KB inte omfattades av bestämmelserna i 24 § 2 mom. SIL.
Kammarrätten, som biföll makarna R:s överklaganden, anförde bl.a. följande.
Enligt 24 § 1 mom. SIL skall vid beräkning av realisationsvinst (eller realisationsförlust) såsom intäkt tas upp det vederlag som överenskommits för den avyttrade egendomen. I 24 § 2 mom. första stycket definieras vad som avses med avyttring av egendom. Med avyttring jämställs det fallet att ett finansiellt instrument definitivt förlorat sitt värde genom att det bolag eller den ekonomiska förening som givit ut instrumentet upplöses genom konkurs eller likvidation.
Definitionen på avyttring innebär inte någon förändring gentemot vad som gällde tidigare utan är i stället avsedd att vara en kodifiering av praxis (prop. 1989/90:110 sid 710). Enligt samma förarbeten (sid 392), gäller i konkursfallet att konkursen skall vara avslutad. Enligt 11 kap. 18 § konkurslagen (1987:672) är detta fallet när tingsrätten fastställt utdelning.
Fråga i målet är om en avyttring enligt 24 § 1 mom. SIL har ägt rum, vilket skulle innebära att fodran skulle vara avdragsgill. För detta krävs dels att det skall vara ett bolag som upplösts genom konkurs samt dels att fodran skall anses vara ett finansiellt instrument i lagens mening.
Termen bolag i ovannämnda lagrum måste även anses omfatta andra bolagsformer än aktiebolag. Kommanditbolaget omfattas således av lagrummet.
Vad gäller kriteriet finansiella instrument framgår av förarbetena att begreppet är nytt för skattelagstiftningen (prop. 1989/90:110 sid. 722). Någon definition av det nya begreppet ges dock inte i lagstiftningen. Av specialmotiveringen till 27 § 1 mom. SIL framgår dock följande (prop 1989/90:110 sid 722)
”I betänkandet Värdepappersmarknaden i framtiden (SOU 1989:72, del 2 sid. 298) anges att med finansiella instrument avses alla typer av fondpapper och andra rättigheter eller förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden. Det gäller alltså värdepapper som förekommer när företagen och staten lånar upp pengar eller i övrigt får tillskott av allmänheten. Även om aktier i framtiden kommer att finnas i ett värdepapperslöst system omfattas de av begreppen finansiellt instrument. Även andra instrument som inte har omedelbar riskkapitalförsörjningskaraktär, t.ex optioner, omfattas av begreppet.”
I Riksskatteverkets Handledning för beskattning av inkomst och förmögenhet m.m. vid 1994 års taxering (s. 413), diskuteras hur vidsträckt begreppet finansiellt instrument bör tolkas.
”Det kan diskuteras huruvida bestämmelsen gäller sådana fodringar som inte är avsedda för handel. Enligt RSV:s mening bör någon åtskillnad inte göras mellan förluster på aktier o. dyl och andra investeringar, dvs. när utlånade pengar har använts i bolagets verksamhet, varit normala rörelsemedel eller investeringsmedel.”
Kammarrätten finner att R:s aktuella fodran utgör ett finansiellt instrument i angivet lagrums mening. Kommanditbolagets konkurs avslutades i november 1993. Av handlingarna i målet framgår att kommanditbolagets komplementär, R AB, försattes i konkurs 1992 och att konkursen avslutades 1994. Vidare framgår att komplementären, förutom aktiekapital om 50 000 kronor, saknade tillgångar. I konkursen erhöll endast staten utdelning med 79 595,90 kronor motsvarande 1,6 % av dess fodringar. Någon möjlighet för R att få betalt för sin fodran på kommanditbolaget via komplementären föreligger inte. R:s fodran på kommanditbolaget måste därför anses definitivt ha förlorat sitt värde.
Kommentar:
RSV har överklagat domarna och bl.a. anfört att delägares fordran på KB inte utgör ett finansiellt instrument som avses i bl.a. 24 § 2 mom. SIL. Vidare anser RSV att begreppet ”bolag” i dåvarande 24 § 2 mom. SIL eller begreppet ”företag” i nuvarande lydelse inte innefattar kommanditbolag.
KR:s i Stockholm dom den 20 januari 1999 i mål nr 7390-1996 och KR:s i Stockholm dom den 16 mars 1999 i mål nr 8602-1995. Uttagsbeskattning för beräknad ränta på lån från moderbolag till dotterbolag där koncernbidragsrätt saknats.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 april 1999.
1. 1994 års taxering.
I målet var det fråga om ett livförsäkringsaktiebolag som hade givit sitt helägda fastighetsförvaltande dotterbolag ett räntefritt lån under en tid av tre år om c:a 925 Mkr. I processen anförde Bolaget att grund för uttagsbeskattning för räntefriheten saknades med hänsyn till att lånet lämnats från moderbolag till dotterbolag, varför reglerna om utdelningsbeskattning inte kringgåtts. Vidare anförde bolaget att innehavet av aktierna, som var näringsbetingade, utgjorde ett led i bolagets normala verksamhet. Skattemyndigheten anförde att uttagsbeskattning skulle ske med hänsyn till att det saknades möjlighet att med skatterättslig verkan lämna koncernbidrag mellan bolagen. I praktiken kom därför ränteeftergiften att innebära ett otillåtet avdrag för moderbolaget.
Med hänsyn till att livförsäkringsbolaget inte med skatterättslig verkan kan ge eller ta emot koncernbidrag, fann länsrätten, vilken bedömning kammarrätten delade, att uttagsbeskattning skulle ske för beräknad ränta på lånebeloppet. Det förhållandet att livförsäkringsbolaget kunde ta emot skattefri utdelning från fastighetsaktiebolaget medförde inte annan bedömning.
Det kan noteras att domstolarna här godtagit att räntenivån bestämts efter den räntesats som arbetstagare påförs när denne erhåller ett räntefritt lån från arbetsgivaren. Bolaget menade dock att en eventuell uttagsbeskattning för ränta skulle baseras på armlängdsregeln och jämförelse skulle göras med den marknadsränta som gällde när lånet togs upp.
Kommentar:
Utgången överensstämmer med RSV:s uppfattning. Den skattskyldige har överklagat domen.
2. Fråga om tillämpning av den s.k. Lundinregeln. 1989 års taxering.
Ett s.k. 50 000 kr-bolag förvärvade ett skalbolag med bl.a. likvida medel och fordringar. För att finansiera förvärvet togs ett lån i bank om c:a 125 Mkr. Efter förvärvet lånade köparen medel av motsvarande storlek av dotterbolaget för att återbetala lånet från banken. På lånet från dotterbolaget utgick ingen ränta. Koncernbidragsrätt fanns inte mellan bolagen och inte heller kunde skattefri utdelning lämnas på grund av den s.k. Lundinregel i 7 § 8 mom. 9 st SIL.
Vidare tog dotterbolaget via sitt moderbolag över betydande koncerninterna lån. Någon ränta debiterades inte, men viss räntekompensation utgick från moderbolaget.
Domstolarna beskattade dotterbolaget för beräknad ränta på lånet till moderbolaget. Räntan bestämdes till marknadsränta, vilken ansågs vara 12 procent. Bolaget beskattades också för skillnaden mellan beräknad marknadsmässig ränta på koncerninterna lån och erhållen räntekompensation.
Bolaget påfördes vidare skattetillägg på ej räntedebiterade belopp.
Kommentar:
Utgången överensstämmer med RSV:s uppfattning.
SRN:s förhandsbesked den 29 mars 1999. Koncernbidrag. Sambandet redovisning och beskattning
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 april 1999.
En koncern har sedan några år tillämpat ett system med koncernbidrag som innebär, att koncernbidragsmottagare omgående återbetalat 72 % eller 77 % av mottaget belopp. För det återbetalda beloppet har givaren inte yrkat avdrag vid inkomsttaxeringen och mottagaren har ej heller beskattats. För koncernbidraget har avdrag respektive beskattning skett på traditionellt sätt. I bokföringen redovisas såväl koncernbidraget som återbetalningen. Nettoeffekten i bokföringen efter ett koncernbidrag på 100 blir en kapitalöverföring på 28 resp. 23 motsvarande beräknad skatteeffekt. Systemet används för att koncernbidrag endast skall utnyttjas som ett instrument för att optimera koncernens samlade skattebelastning och inte för att överföra kapital.
SRN har i ett förhandsbesked 1993 godtagit redovisningen av koncernbidrag enligt föregående stycke.
I en ny ansökan 1998 vill koncernen dels få 1993 års förhandsbesked förlängt dels frågat om en ny metod kan godtas. Denna nya metod har samma syfte som den nu tillämpade men innebär en annan redovisningsmetod. Sålunda skall endast nettobeloppet mellan koncernbidrag brutto och återbetalt belopp bokföras. Enligt exemplet ovan kommer därför endast 28 resp. 23 att bokföras som kostnad hos givaren. I deklarationen kommer i samma exempel 72 respektive 77 att avdragas som ”Återläggning av kapitaldel” hos givaren utan motsvarande bokföring. Motsvarande inkomstredovisning sker hos mottagaren.
SRN har i sitt beslut förlängt den nu tillämpade metoden samt även godtagit den nya nettometoden. Nämnden var inte enig. Två ledamöter ville endast godta nettobeloppen som koncernbidrag. De anförde:
”Reglerna i 2 § 3 mom. SIL reglerar koncernbidrag som lämnas från givare till mottagare. Reglernas utformning talar för att det som avses är en förmögenhetsöverföring från en givare till en mottagare.
Till grund för reglerna om koncernbidrag låg förslagen i betänkandet (SOU 1964:29) Koncernbidrag m.m. I den föreslagna lagtexten (sid 14) hade intagits som ett villkor att bidraget lämnats kontant eller i form av fordran eller genom efterskänkande av fordran. Som motivering härtill anfördes (sid 100) praktiska skäl. Genom det föreslagna villkoret undveks de värderingsproblem som uppstår om överföringen sker i form av andra tillgångar. Vid lagstiftningen togs detta villkor inte med i lagtexten. Förslaget hade enligt redovisningen i propositionen (prop 1965:126 sid 70) kritiserats av flera remissinstanser och det anmärktes särskilt att Sveriges redareförening tagit upp frågan om vinstöverföring genom inte marknadsmässig prissättning vid inbördes leveranser. Föreningens uttalande citerades. Detta avslutades med att föreningen hemställde, att bestämmelserna ändrades så, ”att avdragsrätten för vinstöverföringar genom prisreduktioner eller pristillägg vid affärer mellan närstående företag bedöms på samma sätt, som då öppna koncernbidrag lämnats”. Departementschefen förklarade sig (sid 73) dela den uppfattningen, att koncernbidrag bör kunna lämnas även genom att prissättningen på varor och tjänster sätts lägre eller högre än normalt. Ett oeftergivligt villkor skulle vara att bidraget redovisades öppet i självdeklarationen eller därtill fogad bilaga. Härefter konstateras ”Detta innebär att det belopp varmed överföring skett skall anges”. Enligt vår mening framgår av de redovisade förarbetena till lagreglerna att det som avsågs med koncernbidrag var en förmögenhetsöverföring.
Sökande har som förutsättning för samtliga frågor angett att endast ett nettobelopp skall överföras från givaren till mottagaren. Nettobeloppet är avsett att framräknas i koncernens skatteoptimeringsprogram och skall svara mot vad som återstår efter det att ett framräknat (och i deklarationen redovisat) koncernbidrag reducerats med en till givaren framräknad utdelning. Enligt vår mening har därmed som koncernbidrag endast lämnats det överförda nettobeloppet.
De ställda frågorna borde enligt vår mening ha besvarats i enlighet härmed.”
En tredje ledamot anförde följande.
”Enligt 2 § 3 mom. SIL är koncernbidrag som lämnas mellan bolag i samma koncern under vissa förutsättningar avdragsgilla för det givande bolaget. Att koncernbidrag enligt lagtexten skall lämnas måste enligt min mening tolkas på så sätt att hela det belopp för vilket avdrag yrkas måste lämnas till det mottagande bolaget. Detta kan ske genom att bidraget betalas ut kontant eller genom att ett skuldförhållande uppstår. Att utbetalningen eller skuldföringen i ett senare skede kompenseras genom en utdelning eller kapitaltillskott i den andra riktningen bör enligt min mening i och för sig inte påverka avdragsrätten för det utgivna koncernbidraget. Att endast betala ut eller skuldföra den skattevinst som erhålls p.g.a. koncernbidraget kan dock inte anses uppfylla lagens krav.”
Förhandsbeskedet har överklagats av RSV.
SRN:s förhandsbesked den 16 februari 1999. Avdragsrätt personbil. Fråga om rätt till avdrag för ingående skatt vid förvärv av personbil.
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 april 1999.
Mervärdesskatt
Omständigheterna var i huvudsak följande. Sökanden, ett bolag, drev revisionsverksamhet och leasade i denna verksamhet ett 40-tal personbilar. När leasingperioden upphörde fick bolaget vanligen möjlighet att förvärva bilen. Bolaget hade för avsikt att utnyttja denna möjlighet i syfte att återförsälja bilarna till t.ex. bilhandlare, leasegivare, anställda i bolaget eller andra privatpersoner. Frågan var om dessa försäljningar utgjorde sådan ”återförsäljning” som avses i 8 kap. 15 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML
SRN ansåg inte att lagtexten i ML ger någon närmare ledning för att avgöra vad som är att hänföra till begreppet ”återförsäljning” utan menade att ledning måste sökas i förarbetena till bestämmelsen i 8 kap. 15 § ML. SRN redogjorde därefter för förarbetena enligt följande.
”I specialmotiveringen till 8 kap. 15 § ML, prop 1993/94:99 s. 214 f., anges att bestämmelsen motsvarar avdragsförbudet i 18 § första stycket 2 i den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt (GML). Vid denna lags tillkomst togs en bestämmelse in i 18 § andra stycket enligt vilken avdragsrätt inte förelåg för ingående skatt som belöpte på anskaffning av personbil för annat ändamål än återförsäljning eller uthyrning i yrkesmässig verksamhet. Av förarbetena, prop. 1968:100. s. 141, framgår att bestämmelsen såvitt den avsåg återförsäljning tog sikte på den yrkesmässig bilhandeln. När GML upphävdes 1994 och ersattes med ML förelåg enligt bestämmelsens då gällande lydelse i 18 § första stycket 2 inte avdragsrätt för ingående skatt som belöpte på anskaffning av personbil eller motorcykel för annan verksamhet än sådan som avsåg yrkesmässig personbefordran, återförsäljning eller uthyrning.”
SRN gjorde därefter följande bedömning.
”Mot bakgrund av det sagda framstår enligt nämndens mening som klarat att undantaget från avdragsförbudet vid tillämpningen av GML endast avsåg sådan yrkesmässig återförsäljning som skedde inom traditionellt bedriven bilhandel. Även om den motsvarande bestämmelsen i ML fått en något annorlunda redaktionell utformning än vad som gällde enligt GML finns det inte något som tyder på att avsikten har varit att ge begreppet ”återförsäljning” en annan innebörd i ML än vad som tidigare gällde enligt GML. Med återförsäljning skall således även enligt 8 kap. 15 § 1 ML avses försäljning som sker i sådana former som utmärker en yrkesmässigt bedriven bilhandel. Härunder faller inte bolagets tillfälliga förvärv av sådana personbilar som tidigare hyrts för användning i bolagets revisionsverksamhet, trots att bolagets syfte vid förvärvet är att avyttra dem.”
Kommentar:
Förhandsbeskedet överensstämmer med RSV:s ståndpunkt. Förhandsbeskedet har överklagats av sökanden.