KR:s i Jönköping dom den 28 januari 1999, mål nr 679-1997. Fråga om SKM bytt grund för sin talan i mål om eftertaxering.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

Ett bolag (P) uppförde under 1989 en anläggning (driving range) på mark som tillhörde en kommun. P bokförde anläggningen som inventarium men i bokslutet gjordes avdrag för hela anläggningskostnaden om drygt 1 miljon kr, dvs. nedskrivning skedde till 0 kr. P taxerades i enlighet med deklarationen i nu berört avseende. Efter att taxeringsrevision företagits yrkade SKM i LR att P bl.a. skulle eftertaxeras för nämnda nedskrivning.

LR kom fram till att att SKM i nu berört avseende som grund för sitt yrkande åberopat att P lämnat ett oriktigt meddelande i deklarationen på sätt att P tillgodofört sig ett direktavdrag för hela anläggningskostnaden trots att P skänkt anläggningen till kommunen. Enligt LR:s mening hade emellertid P inte skänkt anläggningen till kommunen varför LR ansåg att det inte förelåg förutsättningar för att eftertaxera P på den av SKM åberopade grunden.

SKM överklagade LR:s dom till KR varvid SKM bl.a. yrkade att P skulle eftertaxeras för den berörda nedskrivningen. Som grund härför åberopades att P lämnat ett oriktigt meddelande i deklarationen eftersom bolaget inte upplyst om att intäkter erhölls från anläggningen och att den fortfarande, vid det ifrågavarande räkenskapsårets slut, hade ett ekonomiskt värde för P.

KR lämnade, med följande motivering, SKM:s talan utan bifall.

Frågan i denna del är om SKM:s ändring av talan i KR inneburit byte av grund för eftertaxering.

Eftertaxeringsprocessen är en sakprocess och inte en beloppsprocess. Av detta följer att varje ny grund som åberopas utgör ett nytt mål om eftertaxering som i första hand skall prövas av länsrätt. Grunden för eftertaxering utgörs av det oriktiga meddelande som den skattskyldige har lämnat och som skattemyndigheten åberopar i sin ansökan om eftertaxering. Med byte av grund avses att talan ändras på så sätt att till stöd för ett nytt yrkande åberopas sådana omständigheter som inte är hänförliga till samma händelseförlopp (saksammanhang) som de omständigheter som bildar grunden för det ursprungliga yrkandet. För SKM föreligger det däremot inget hinder att i högre instans åberopa nya omständigheter till stöd för en eftertaxeringstalan så länge den sakliga identiteten för talan inte ändras. Likhetstecken kan dock inte sättas mellan det framställda yrkandet och den åberopade grunden för talan (se RÅ 1987 not 708 och RÅ 1990 ref 49 II).

Till stöd för det yrkande om eftertaxering, som SKM framställt mot bolaget i LR, har SKM såsom yrkandet måste uppfattas åberopat att bolaget givit en driving range i gåva till K kommun och att bolaget därför inte har varit berättigat till det avdrag för anläggningskostnad för driving rangen som bolaget yrkat och tillgodoförts vid den ordinarie taxeringen. I KR har SKM:s beloppsmässiga yrkande varit detsamma som i LR, medan grunden för talan har ändrats på så sätt att SKM åberopar att bolaget har lämnat ett oriktigt meddelande då bolaget inte har upplyst om att intäkter erhölls från anläggningen samt att den fortfarande, vid det ifrågavarande räkenskapsårets slut, hade ett ekonomiskt värde för bolaget. KR finner att SKM genom sin ändring av talan i KR åberopat sådana nya grunder som inte kan läggas till grund för prövningen av det i förevarande mål framställda yrkandet om eftertaxering. Eftersom tiden för eftertaxering, i enlighet med 115 § GTL, har gått ut kan en prövning i länsrätt inte heller längre ske. SKM:s besvär skall därför ogillas.

Kommentar:

Domen har inte överklagats av RSV.

KR:s i Jönköping beslut den 3 mars 1999, mål nr 3406-1998. Fråga om SKM:s omprövningsbeslut meddelats i rätt tid eller innefattat prövning av förutsättningarna för eftertaxering

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

SKM beslutade under 1995 i form av ett omprövningsbeslut att påföra P värde av förmån av fri resa hänförligt till 1993 års taxering. Av beslutet kunde inte i något avseende utläsas att fråga var om eftertaxering.

Efter överklagande av P undanröjde LR med följande motivering SKM:s beslut.

”Skattemyndigheten har inte genom hänvisning till lagrum eller på annat sätt angivit att fråga skulle vara om eftertaxering. Någon prövning av om förutsättningar för eftertaxering förelegat kan därför inte anses ha skett. Det överklagade beslutet får därmed betraktas som ett ordinärt omprövningsbeslut enligt 4 kap. 14 § TL. Eftersom beslutet meddelats efter utgången av den tid då sådana beslut till nackdel för den skattskyldige får meddelas skall beslutet undanröjas.”

SKM överklagade LR:s beslut och yrkade att KR skulle upphäva LR:s beslut och återförvisa målet till LR för förnyad prövning. SKM gjorde därvid, med åberopande av RR:s dom den 3 juni 1998 i mål nr 5556-1995, gällande att fråga var om ett eftertaxeringsbeslut oavsett att SKM varken i skälen eller beslutet uttalat sig om eftertaxering.

KR avslog med följande motivering SKM:s överklagande.

Av beslutets avfattning kan inte utläsas annat än att SKM meddelat ett ordinärt omprövningsbeslut. Det framgår således inte att frågan om de lagliga förutsättningarna för eftertaxering har varit föremål för någon prövning. Såvitt framgår har skattetillägg inte påförts, vilket också tyder på att någon prövning av om P kan anses ha lämnat en uppgift som befunnits oriktig inte har gjorts.

I åberopat RR-avgörande var det utrett att den skattskyldige hade påförts skattetillägg, vilket synes ha tagits som stöd för bedömningen att SKM prövat om oriktig uppgift förelegat och därför även prövat förutsättningarna för eftertaxering, även om detta inte framgick av beslutet. Omständigheterna är således inte desamma som KR nu har att pröva. KR delar därför LR:s bedömning att någon prövning av förutsättningarna för eftertaxering inte kan anses ha skett samt att omprövningsbeslutet därvid har meddelats för sent. LR har därför haft fog för sitt beslut att undanröja omprövningsbeslutet.

Kommentar:

Beslutet har inte överklagats av RSV.

KR:s i Jönköping beslut den 18 januari 1999, mål nr 3341-1995. Fråga om tillåtligheten av fastställelsetalan

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

I sin deklaration yrkade C skogsavdrag med drygt 19 000 kr. Skogens anskaffningsvärde angavs till drygt 500 000 kr och avdragsutrymmet till knappt 300 000 kr samt det vid beskattningsårets utgång återstående avdragsutrymmet till cirka 250 000 kr. SKM frångick deklarationen genom att i ett formligt beslut beräkna skogens anskaffningsvärde till drygt 300 000 kr och bestämma det återstående avdragsutrymmet till drygt 100 000 kr. SKM:s åtgärder medförde inte att den av C i deklarationen redovisade inkomsten av aktuell förvärvskälla ändrades.

C överklagade beslutet till LR varvid han vidhöll sin uppfattning om skogens anskaffningsvärde. SKM vidtog inte någon s.k. obligatorisk omprövning under åberopande av att taxeringen inte påverkades av beslutet och att det därför var tveksamt om LR kunde pröva överklagandet.

LR fann, utan någon närmare motivering, att överklagandet skulle prövas i sak. Överklagandet lämnades dock utan bifall.

C fullfölde sin talan till KR vars majoritet med följande motivering avvisade överklagandet och undanröjde LR:s dom.

Frågan i målet är om C, trots att han beviljats yrkat avdrag, skall anses ha rätt att överklaga SKM:s beslut i vad det avser anskaffningsvärde och avdragsutrymme.

Ett överklagande av beslut av den innebörd förevarande mål gäller skulle, på den tid den gamla taxeringslagen (1956:623, GTL) gällde, inte ha prövats (jfr RÅ 1979 1:66). Ibland har det dock hävdats att beslut om fastställande av avskrivningsunderlag som inte påverkar taxeringen kunnat överklagas, se t.ex. prop. 1989/90:74 s. 368. Det angivna uttalandet synes vara hämtat från avsnittet ´´Undantag från beloppsprocess i den ordinära skatteprocessen´´(SOU 1985:42 s. 237) där följande sägs.´´Förutom de fall där yrkandena rör skattebelopp och inte taxerade belopp står även en rad andra fall utanför beloppsprocessen även i den ordinära processen, t.ex. mål som rör storleken på avskrivningsunderlag utan att detta påverkar taxerade inkomster. Visserligen finns i skatteprocessen inte någon direkt motsvarighet till civilprocessens fastställelsetalan. Talan som endast avsett ändring av ingångsvärdet på inventarier men inte ändring av åsatt taxering har – då ingångsvärdet inte varit bindande för senare års taxeringar- inte tagits upp till prövning (R79 1:66). Däremot har i ett flertal avgöranden den skattskyldiges talan prövats, trots att talan inte avsett ändring av taxerad inkomst, när frågan haft ekonomisk betydelse för den skattskyldige och inte kunnat prövas i annan ordning. (RÅ 1969 Fi 1800, 1970 Fi 1706, 1967 ref. 17).´´

Vad gäller den nya sakprocessen föreslogs i den utredning som låg till grund för TL, (SOU 1988:21, Ny taxeringslag – reformerad skatteprocess, s. 61) att – bland andra beslut med verkan över flera taxeringsår- nu aktuell fråga skulle bli överklagbar. Något uttalande motsvarande förslaget har såvitt kunnat utrönas inte influtit i efterföljande propositioner annat än vad gäller förlustdeklarationer. I litteraturen (Almgren/Leidhammar, Skatteförfarandet, supplement 1, juli 1993, s. 6:1:3) har dock uttalandet gjorts till stöd för överklagbarhet.

Riksskatteverket har i Handledning för taxeringsförfarandet, 1996, (bl.a. s. 206) framhållit kravet på att klaganden skall ha ett rättsligt intresse av att få sin sak prövad.

I förarbetena till TL (prop. 1989/90:74 s. 375) sägs att en doms rättskraft inte bör sträcka sig längre än det års taxering och det skatteslag som målet gällde.

Tillämpat på förevarande mål innebär det sagda enligt KR:s mening följande.

C må ha ett intresse av att veta hur stort avdragsutrymme som finns beträffande skogen för att kunna planera avverkningar i framtiden, eftersom avdragsutrymmet har betydelse för vilken beskattning som kommer att ske. Han kan emellertid få samma sak prövad avseende ett senare taxeringsår på samma eller annan utredning, eftersom en dom inte har rättskraft för mer än det aktuella taxeringsåret. Det torde för övrigt inte finnas något hinder mot att C vid en sådan senare prövning ändrar ståndpunkt och yrkar att huvudregeln för anskaffningsvärde skall tillämpas. Domen i det nu överklagade målet skulle enbart få en bevisverkan. Enligt KR:s mening kan denna bevisverkan inte anses innefatta en sådan rättslig effekt att SKM:s beslut är överklagbart. LR borde därför inte ha prövat överklagandet.

Kommentar:

En i KR skiljaktig ledamot ansåg att talan borde upptas till prövning men lämnas utan bifall. C synes inte ha överklagat KR:s beslut

KR:s i Göteborg dom den 14 januari 1999, mål nr 2330-1996. Fråga dels om ändring av talan kunde anses tillåten dels om SKM:s beslut, med hänsyn till att beslutet i sakfrågan och beslutet rörande åsatt taxering inte hållits samman, skulle anses sakna rättsverkan.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

SKM beslutade den 30 november 1994 att ompröva P:s inkomsttaxering för 1993 på sätt att värdet av ett av P redovisat varulager bestämdes till ett cirka 3 miljoner kr större belopp än vad P redovisat i deklarationen. Effekten av detta beslut såvitt avsåg P:s taxerade och beskattningsbara inkomst efter beslutet rörande aktuell sakfråga meddelades dock först genom ett beslut daterat den 6 december 1994.

P överklagade beslutet till LR varvid P argumenterade enbart i den materiella frågan. LR lämnade överklagandet utan bifall.

I KR yrkade P i första hand att LR:s och SKM:s beslut skulle undanröjas på formell grund och i andra hand på materiell grund. I formellt hänseende gjorde P gällande att SKM:s omprövningsbeslut saknade laga verkan eftersom beslut rörande sakfrågan och beslut rörande åsatt taxering inte hållits samman.

KR avslog med följande motivering överklagandet.

I LR yrkade P (bolaget) att LR, med ändring av SKM:s beslut, måtte fastställa bolagets taxering i enlighet med avgiven deklaration. Processen i den instansen kom därför uteslutande att röra frågan om värdering av varulager. I KR yrkar bolaget i första hand att de av SKM vidtagna åtgärderna i förevarande fall skall undanröjas på formella grunder och att taxeringen skall fastställas i enlighet med grundläggande taxeringsbeslut. Vidare yrkar bolaget att KR, med ändring av LR:s dom, fastställer bolagets taxering i enlighet med avgiven deklaration. Fråga i målet är därför till en början om bolagets yrkande i KR är en otillåten taleändring.

Enligt 6 kap. 18 § TL får en talan inte ändras, med undantag för två fall som inte är aktuella i förevarande mål. Som ändring av talan anses inte när klaganden inskränker sin talan eller, utan att frågan som är föremål för prövning ändras, åberopar ny omständighet till stöd för sin talan. En följd av att klaganden får åberopa en ny omständighet till stöd för sin talan, under förutsättning att den fråga som skall prövas inte ändras, är att alla de omständigheter som klaganden kan åberopa till stöd för sin talan fritt får tillföras processen under dess gång. Även i överrätt får en ny omständighet åberopas. Klaganden får enligt 6 kap. 19 § TL framställa ett nytt yrkande om inte en ny fråga därigenom förs in i målet. Av detta följer att skatteprocessen är utformad som en sakprocess där ingen fråga skall ´´hoppa över´´någon instans.

Bolaget har först i KR yrkat att SKM:s åtgärder skall undanröjas på formella grunder. Med hänsyn till att bolagets talan även i KR avser att taxeringarna skall fastställas i enlighet med av bolaget avgiven deklaration får det i KR framställda yrkandet anses vara nya omständigheter till stöd för det i LR framställda yrkandet. Dessa nya omständigheter får, om åberopandet av dem leder till framgång, dessutom samma rättsföljd som de ursprungligen framförda omständigheterna och kan därför inte anses innebära en ändring av talan. Det föreligger därför inga hinder mot att pröva den nya grunden.

Nästa fråga att avgöra blir således om de av SKM fattade besluten den 30 november 1994 och den 6 december 1994 kan anses utgöra formellt giltiga omprövningsbeslut i TL:s mening. Med taxering avses fastställelse av underlag för att ta ut skatt eller avgift enligt de lagar som räknas upp i 1 kap. 1 § TL. Sådan fastställelse sker genom taxeringsbeslut. Enligt 4 kap. 1 § TL är taxeringsbeslut grundläggande beslut om årlig taxering, omprövningsbeslut och beslut om taxeringsåtgärder efter domstols beslut. Av 4 kap. 23 § TL följer att SKM snarast efter det att en domstol meddelat beslut i ett mål om taxering skall fastställa den skattskyldiges beskattningsbara förvärvsinkomst. Någon sådan föreskrift finns emellertid inte avseende grundläggande beslut om årlig taxering och omprövningsbeslut.

I förarbetena till TL (prop. 1989/90:74 s. 293) anför departementschefen bl.a. följande. Grundläggande taxeringsbeslut och omprövningsbeslut skall innefatta konsekvenserna på taxerad och beskattningsbar inkomst. De bör ses som ett enda beslut bestående av två olika delmoment nämligen dels ett ställningstagande i de enskilda sakfrågorna, dels ett fastställande av underlaget för att bestämma skatten, dvs. ett fastställande av taxerade och beskattningsbara inkomster. I ett omprövningsbeslut kommer det sista delmomentet i fråga först om omprövningen lett till en ändring av det tidigare ställningstagandet.

Det ovan citerade förarbetsuttalandet tyder på att beslut beträffande de båda delmomenten bör fattas vid samma tillfälle. SKM:s omprövningsbeslut står dock inte i strid med någon författningsbestämmelse. Därtill kommer att det av beslutet den 30 november 1994 klart framgick med vilket belopp som bolagets taxering skulle höjas och att det i beslutet upplystes om att bolaget inom kort skulle erhålla omräkningsbesked som visade skattekonsekvenserna av ändringen. Sådant omräkningsbesked utsändes också inom loppet av en vecka. Med hänsyn härtill anser KR att SKM:s omprövningsbeslut inte kan anses sakna laga verkan och därför inte bör undanröjas på formella grunder.

I sak fann KR ej skäl att ändra LR:s dom.

Kommentar:

Domen synes inte ha överklagats.

KR:s i Stockholm dom den 23 december 1998, mål nr 5620-1996. Fråga om förutsättningar föreligger för eftertaxering för lön oaktat SKM i ansökan om eftertaxering angett fel arbetsgivare.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

P åsattes inte någon taxering för inkomståret 1989. Efter utredning, som dokumenterades i en granskningpromemoria, framkom att P under det året haft inkomst av tjänst från X AB med 174 120 kr.

SKM ansökte hos LR om att P skulle eftertaxeras för år 1990 för inkomst av tjänst med 171 120 kr och att P skulle påföras skattetillägg. SKM kom därvid av misstag att ange att P:s inkomster emanerade från Y AB, vilket bolag också figurerade i utredningen.

LR avslog SKM:s ansökan om eftertaxering med åberopande av att P inte uppburit någon lön från Y AB.

På talan av SKM undanröjde KR LR:s dom och visade målet åter till LR för prövning av SKM:s eftertaxeringsyrkande. Som skäl för beslutet angavs följande.

SKM har i sin ansökan om eftertaxering angett att P under 1989 fått lön från Y AB. I ansökan hänvisas emellertid till en utredning företagen vid lokala skattekontoret i U i form av en granskningspromemoria 1995-06-07. Av promemorian framgår att revision har företagits hos såväl X AB som Y AB. I promemorian anges vidare att det framkommit att X AB har utbetalat lön till P uppgående till minst 174 120 kr under 1989. Till promemorian har fogats bl.a. tidkort från X AB.

LR har inskränkt sin prövning till att endast avse frågan om grund föreligger att eftertaxera P för lön som han erhållit från Y AB. Grunden för SKM:s ansökan om eftertaxering är emellertid att P underlåtit att redovisa inkomster av arbete, vilka har uppskattats med utgångspunkt från i granskningspromemorian angivet underlag. Av ansökan om eftertaxering jämte bilagor framgår också att SKM därvid gör gällande att lön uppgående till minst 174 120 kr har utbetalats till P från X AB. Hänvisningen till Y AB i själva ansökningshandlingen är att betrakta som en uppenbar felskrivning och har inte bort föranleda LR att inskränka sin prövning på sätt som skett. Målet skall därför visas åter till LR för ny prövning i sak..

Kommentar:

KR:s avgörande synes inte ha överklagats.

KR:s i Göteborg dom den 9 februari 1999, mål nr 5097-1996. Fråga om ersättning i mål rörande taxering

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

Vid en taxeringsrevision hos T kunde bl.a. konstateras att T i deklarationen för 1991 års taxering inte redovisat ett transportstöd om ca 9,3 miljoner kr. T ansåg på anförda skäl att ifrågavarande transportstöd inte utgjorde en skattepliktig intäkt för T. För den händelse SKM ändå tänkte taxera T för transportstödet ville T göra en kostnadsreservering på motsvarande belopp.

I ett omprövningsbeslut, som meddelades under 1992, fann SKM bl.a. att T skulle taxeras för transportstödet och det inte förelåg förutsättningar för en motsvarande kostnadsreservering.

T överklagade beslutet redan under 1992, varvid T vidhöll sin inställning. Vidare yrkade T ersättning för sina kostnader. Beroende på specifka omständigheter kom SKM:s omprövningsbeslut med anledning av T:s överklagande att meddelas först under hösten 1994. T:s yrkanden bifölls inte till någon del och överklagandet överlämnades till LR

LR lämnade i alla avseenden T:s talan utan bifall.

T fullföljde i bl.a. nu berört avseende sin talan till KR. Vidare yrkade T i KR ersättning av allmänna medel för sina kostnader i länsrätten med 28 620 kr avseende 30 timmars arbete samt i KR med 33 390 kr avseende 35 timmars arbete. Den angivna tiden avsåg enbart frågan om beskattning av transportstödet respektive frågan om reservering för ett motsvarande belopp

KR kom fram till att ifågavarande transportstöd skulle intäktsredovisas men att T var berättigad att göra en kostnadsreservering på motsvarande belopp. Beloppsmässigt fick således T fullt bifall till sin talan härvidlag. Vidare beviljade KR T ersättning av allmänna medel för kostnader i målet med sammanlagt 28 620 kr varav 14 310 kr avsåg kostnader nedlagda i LR.

KR:s beslut i kostnadsdelen motiverades enligt följande.

Den 25 november 1992 överklagade T SKM:s omprövningsbeslut av den 4 november 1992. Genom omprövningsbeslut den 17 oktober 1994 fann SKM inte skäl att ändra sitt tidigare beslut varför målet överlämnades till LR. Målet inkom till LR den 19 oktober 1994. I övergångsbestämmelserna till lagen (1994:470) om ändring i lagen (1989:479) om ersättning för kostnader i mål om skatt m.m, nedan kallad ersättningslagen, sägs att lagen träder i kraft den 1 juli 1994 samt att äldre bestämmelser fortfarande skall gälla ifråga om kostnader i ärenden och mål som anhängiggjorts före ikraftträdandet. Målet har anhängiggjorts i LR först den dag då det faktiskt inkom dit, dvs. den 19 oktober 1994. Ersättningslagen i dess lydelse efter den 1 juli 1994 skall därför tillämpas både såvitt avser yrkandet om ersättning i LR som i KR.

Enligt 3 § ersättningslagen skall en skattskyldig som i ett ärende eller mål om skatt haft kostnader för ombud eller annat som skäligen behövts för att ta tillvara hans rätt beviljas ersättning för kostnader bl.a. om han helt eller delvis vunnit bifall till sina yrkanden i ärendet eller målet. T:s yrkande om ersättning avser endast frågan om transportstöd. Bolaget har vunnit bifall till sitt yrkande i den delen. Med hänsyn till målets karaktär får det anses vara motiverat att T anlitat ombud. T har yrkat ersättning för 30 timmars nedlagt arbete i länsrätten och för 35 timmars arbete i kammarrätten. KR finner det vara skäligt med ersättning för 15 timmars arbete i vardera instansen.

Kommentar:

RSV har överklagat KR:s dom såvitt avser beviljad ersättning enligt ersättningslagen. Talan har emellertid ännu inte preciserats och utvecklats. Väsentligen kommer dock argumentationen att inriktas på två faktorer, nämligen tolkningen av övergångsbestämmelserna till den lagändring i ersättningslagen som trädde i kraft vid halvårsskiftet 1994 och det faktum att T, med utgångspunkt i att rätten till ersättning rimligen måste vara kopplad till bedömningen av de enskilda sakfrågorna i en sakprocessen, enbart skenbart vunnit fullt bifall till sin talan.

Vad gäller den första faktorn kan noteras att de kostnader hänförliga till LR-processen som T yrkade ersättning för väsentligen uppkommit långt innan den berörda ändringen av ersättningslagen trädde i kraft och således i ett omprövningsärende hos SKM. RSV kommer i detta avseende att hävda samtliga kostnader nedlagda före det att målet anhängiggjordes i LR den 19 oktober 1994 skall bedömas enligt ersättningslagen i dess äldre lydelse. Vad gäller den andra faktorn kan noteras att T väsentligen argumenterat rörande frågan om transportstödet skulle intäktsredovisas: Endast en begränsad del av kostnaderna i målet är således hänförliga till frågan om kostnadsreservering. RSV kommer härvidlag att göra gällande att det är fråga om två skilda sakfrågor och att T således enbart vunnit bifall i en av dessa sakfrågor.

SRN:s förhandsbesked den 19 mars 1999. Underskottslagen (UAL). Tillämpning av 7 § tredje stycket lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet (koncernundantaget).

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 22 april 1999.

Sökanden X AB ingår i en koncern där det brittiska bolaget Y Plc är moderbolag. I koncernen ingår även ett annat svenskt bolag Z AB. De båda svenska bolagen är förlustföretag i den mening som avses i lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet, UAL. I koncernen ingår också bolag hemmahörande i Luxemburg, USA, Nederländerna, Norge och Danmark. Inom koncernen finns en önskan att sammanföra de verksamheter som finns i X AB och Z AB i en juridisk person. Sammanslagningen skall ske på så sätt att Z AB förvärvar samtliga aktier i X AB varefter X AB avsorberas av Z AB genom en en fusion enligt 14 kap 22 § ABL.

Sökanden frågar om den ägarförändring som X AB omfattas av då Z AB blir ny ägare till bolaget behandlas på samma sätt som om dessa bolag redan före ägarförändringen ingick i samma svenska koncern.

Skatterättsnämnden beslutade följande.

X AB skall vid tillämpning av 7 § tredje stycket lagen (1993:1539) om avdrag för underskott av näringsverksamhet, UAL, anses ha ingått i samma koncern som Z AB innan Z AB förvärvade aktierna i X AB.

Som motivering anförde nämnden.

Z AB:s förvärv av aktierna i X AB får anses vara en ägarförändring enligt 4 § första stycket UAL. Enligt 7 § tredje stycket UAL gäller inte den i första stycket stadgade begränsningen av rätt till avdrag för förlust om förlustföretaget redan före ägarförändringen ingick i samma koncern som den nye ägaren. Med koncern avses i detta sammanhang en företagsgrupp som enligt svensk lagstiftning betecknas så. Eftersom moderbolaget, Y Plc, är ett brittiskt och inte ett svenskt företag ingår inte X AB och Z AB i samma svenska koncern. Av artikel 23 punkt 5 i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige samt Storbritannien och Nordirland (SFS 1983:898) följer emellertid att Y Plc i förevarande fall skall jämföras med ett svenskt företag.

Förhandsbeskedet har inte överklagats.