HD:s beslut den 30 mars 1999, mål nr Ö 2957-98. Arvsskatt; förmyndares avstående för underårigs räkning från förvärv genom förmånstagarförordnande
Område: Högsta domstolen
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
Den underåriga A var enda ägare i dödsboet efter B. A hade insatts som förmånstagare till vissa försäkringar som utföll vid B:s död. A:s förmyndare avstod för A:s räkning från förmånstagarförvärvet. Avståendet, som bedömdes vara ogiltigt, beaktades inte av tingsrätten eller hovrätten. Högsta domstolen lämnade överklagandet utan bifall med angivande av följande skäl.
”Enligt 15 kap. 6 § första stycket föräldrabalken får en förmyndare, god man eller förvaltare inte för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente. Det finns inte någon motsvarande reglering beträffande förvärv genom förmånstagarförordnande vid försäkring och det ämnet berördes inte i motiven till den nämnda bestämmelsen. Frågan i målet gäller huruvida ett förbud mot avstående från förmånstagarförvärv skall anses gälla trots att det inte finns någon uttrycklig bestämmelse därom. Bedömningen av detta spörsmål bör i förevarande mål begränsas till att avse det fallet att försäkringen är tagen på försäkringstagarens eget liv och att förmånstagarens rätt inträder vid försäkringstagarens död.
Bestämmelsen i 15 kap. 6 § föräldrabalken infördes år 1995 och skall ses mot bakgrund av den rättspraxis som då gällde. I rättsfallet NJA 1975 s. 587 hade Högsta domstolen godtagit att en god man avstått från en testamentslott för en omyndigs räkning. Däremot hade Högsta domstolen i rättsfallet NJA 1983 s. 791 funnit att ett arvsavstående i en motsvarande situation var ogiltigt. Skillnaden förklaras av att det lagstadgade förbudet för en förmyndare eller god man att ge bort den enskildes egendom ansågs tillämpligt på avstående från arv men inte på avstående från testamentslott som inte hade tillträtts. Det sist nämnda slaget av avstående var enligt Högsta domstolen snarare att jämställa med en vägran att ta emot en erbjuden gåva. I motiven till den nya lagbestämmelsen (se prop. 1993/94:251 s. 143 f.) åberopades att detta ställningstagande hade kritiserats i doktrinen som alltför formalistiskt och det förordades att de båda fallen skulle behandlas lika. Ett förbud mot avstående borde därför träffa också ett avstående från en testamentslott, vilket enligt motiven innebar en medveten och frivillig förmögenhetsöverföring som liknade en gåva.
I motiven till 15 kap. 6 § föräldrabalken preciserades inte bestämmelsens syfte. Det är emellertid tydligt att bestämmelsen har samma ändamål som förbudet mot att ge bort den enskildes egendom, dvs. att skydda den enskildes egendom från förmögenhetsöverföringar av benefikt slag, och det också om dessa är i närståendes intresse (jfr NJA 1983 s. 791).
Ett ovillkorligt avstående från ett förvärv genom ett förmånstagarförordnande vid försäkring medför att försäkringsbeloppet antingen tillfaller en subsidiär förmånstagare eller kommer att ingå i kvarlåtenskapen. I det senare fallet skall medlen i första hand användas för att betala dödsboets skulder och i andra hand fördelas mellan arvingar och testamentstagare. Förmånstagaren har därmed typiskt sett frånsagt sig den fördel i förhållande till dödsboets borgenärer och dödsbodelägarna som lagen ger honom genom bestämmelsen att försäkringsbeloppet inte skall ingå i kvarlåtenskapen, 104 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal. Ett avstående utan vederlag från rätten på grund av ett förmånstagarförordnande innebär således normalt en ekonomisk uppoffring.
Den fråga som mot denna bakgrund närmast inställer sig är om en förmyndares avstående från den omyndiges rätt enligt ett förmånstagarförordnande skall bedömas med utgångspunkt i det principiella förbudet i 13 kap. 11 § och 14 kap. 12 § föräldrabalken för förmyndaren att ge bort den omyndiges egendom eller enligt grunderna för den förut berörda bestämmelsen i 15 kap. 6 § föräldrabalken om avstående från arv eller testamente. Denna fråga har betydelse så till vida att, om förmyndarens behörighet skall bedömas endast med gåvoförbudet som utgångspunkt, fråga uppkommer om ett avstående från rätt enligt ett förmånstagarförordnande är att betrakta som gåva eller snarare skall jämställas med en vägran att ta emot en gåva, en åtgärd till vilken förmyndaren är behörig. Till detta kommer att ett avstående kan sakna benefikt inslag.
Om man i enlighet med vad som inledningsvis sagts begränsar bedömningen till det fallet att försäkringen är tagen på forsäkringstagarens eget liv och att förmånstagarens rätt inträder vid försäkringstagarens död, är från de synpunkter som nu är aktuella likheten mellan rätten på grund av ett förmånstagarförordnande och rätten till arv eller testamente påtaglig. Denna likhet har också i flera hänseenden beaktats i lagstiftningen (se t.ex. 105 § femte stycket och 116 § andra stycket försäkringsavtalslagen; jfr också 104 § andra stycket samma lag i dess före år 1988 gällande lydelse). Det kan mot denna bakgrund inte anses föreligga några sakliga skäl för att i nu aktuellt hänssende behandla avstående från förmånstagarförvärv på annat sätt än avstående från arv eller testamente. Förbudet i 15 kap. 6 § [föräldrabalken] bör därför tillämpas analogt vid avståenden från sådana förmånstagarförvärv som nu är i fråga.
Förbudet i 15 kap. 6 § första stycket föräldrabalken är kategoriskt. Frånsett sådana fall som avses i paragrafens andra stycke medges inget undantag, även om ett avstående skulle framstå som motiverat i ett enskilt fall. Inte heller vid avståenden från förmånstagarförvärv bör bedömningen vara beroende av motivet för avståendet i det enskilda fallet. Förbudet får trots bestämmelsen i 15 kap. 1 § tredje stycket föräldrabalken anses tillämpligt även i fall då en omyndig är ensam delägare i dödsbo.”
På grund av det anförda fann HD att det avstående från förvärv genom förmånstagarförordnande som förmyndaren gjort för den omyndigas räkning var ogiltigt och att det inte skulle beaktas när arvsskatten beräknades.
Ett justitieråd var skiljaktig och ville beakta avståendet vid bestämmandet av arvsskatten.
KR:s i Jönköping dom den 7 december 1998, mål nr 2280-1997. Anstånd med betalning av tillkommande skatt enligt 1996 års taxering. Fråga om ställande av säkerhet.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
Enligt 49 § 1 mom p 2 UBL får skattskyldig medges anstånd med betalning av skatt bl. a. om ett taxeringsbeslut överklagats och utgången i målet är oviss. Kan det med hänsyn till den skattskyldiges förhållanden och omständigheterna i övrigt antas att det belopp, som avses med anståndet, inte kommer att betalas i rätt tid, får enligt 2 mom andra stycket första meningen nyssnämnda paragraf anstånd medges endast om den skattskyldige ställer säkerhet för beloppet genom en av bank utfärdad garantiförbindelse eller någon annan form av borgen. Anstånd får dock enligt en i styckets andra mening införd undantagsbestämmelse medges utan att säkerhet ställs om anståndsbeloppet är förhållandevis ringa eller om det annars finns särskilda skäl.
SKM har vid 1996 års taxering inte medgivit A AB ett såsom för förlust på regressfordran yrkat avdrag, 1 210 000 kr. Beslutet har överklagats hos LR. Enligt beslutet i skattefrågan har bolaget påförts tillkommande skatt med 372 068 kr. En av bolaget gjord ansökan om anstånd med betalning av sagda tillkommande skatt har avslagits av SKM.
Bolaget överklagade SKM:s beslut i anståndsfrågan hos LR och anförde därvid bl. a. att det skulle drabbas av stora skadeverkningar om det tvingades betala den tillkommande skatten och att detta också skulle kunna leda till att bolaget försattes i en obeståndssituation. Bolaget påmindes om möjligheten att ställa säkerhet men inkom inte med sådan. SKM:s beslut lämnades utan ändring.
KR, där A AB fullföljde sin talan, gjorde den bedömningen att det kunde råda ovisshet om den rättsfråga som skulle prövas i det hos LR anhängiggjorda skattemålet. Med hänsyn till den hotande obeståndssituationen och den bakomliggande skattefrågans tvistiga karaktär ansåg KR att det förelåg sådana särskilda skäl, som enligt undantagsbestämmelsen i 49 § 2 mom andra stycket UBL kunde medföra att krav på säkerhet inte behövde ställas. Bolaget beviljades begärt anstånd.
Kommentar:
Omständigheter av det slag KR åberopat har inte berörts i motivuttalandena till undantagsbestämmelsen. Såsom exempel på särskilda skäl har i prop 1989/90:74, s. 433, angivits att den skattskyldiges ekonomi allmänt sett är god och att avgörandet i skatteärendet är nära förestående.
Det är i och för sig möjligt att andra omständigheter än de i propositionen angivna skulle kunna godtas som särskilda skäl. Att en hotande obeståndssituation skulle kunna kvalificera som särskilt skäl förefaller dock felaktigt, eftersom detta skulle stå i direkt motsatsställning till det i propositionen givna exemplet gällande en skattskyldig, vars ekonomi är förhållandevis god. En hotande obeståndssituation är normalt sett ett tecken på dålig ekonomi. Om både en god ekonomi och en dålig ekonomi skulle berättiga till undantag från regeln om ställande av säkerhet kan ifrågasättas om regeln över huvud taget skulle kunna tillämpas.
Enligt KR utgör också den bakomliggande skattefrågans tvistiga karaktär ett sådant särskilt skäl som kan berättiga till undantag från regeln om ställande av säkerhet. Ett sådant synsätt torde innebära att så snart ovisshetskriteriet i 49 § 1 mom p 2 UBL är uppfyllt bortfaller också automatiskt möjligheten att kräva säkerhet. Sådant krav skulle då kunna ställas endast i obillighetsfallen (49 § 1 mom p 3 UBL). Detta skulle i praktiken innebära en återgång till vad som gällde före 1991, då det i huvudsak endast var i obillighetsfallen som säkerhet kunde krävas (så kunde också ske vid tillämpning av skatteflyktslagen). En sådan återgång till äldre bestämmelser kan knappast ha åsyftats av lagstiftaren.
Av visst intresse i sammanhanget är ett anståndsmål från 1998, där KR inte beviljat prövningstillstånd. Den skattskyldige hade yrkat anstånd utan krav på ställande av säkerhet med hänvisning till en hotande obeståndssituation och skattefrågans tvistiga karaktär. RR, där den skattskyldige överklagade KR:s beslut, meddelade prövningstillstånd med hänsyn till att det ur prejudikatssynpunkt var angeläget att innebörden av uttrycket ”särskilda skäl” prövades av högre rätt (RR:s beslut 1998-10-30, RSV:s rättsfallsprotokoll nr 36/98).
RSV har överklagat KR:s dom i mål nr 2280-1997 med yrkande att SKM:s beslut fastställs.
KR:s i Göteborg dom den 12 april 1999, mål nr 3112-1998. ROT-avdrag för utgifter för byggnadsarbete på markbädd.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
En markbädd är en anläggning i marken som används för att rena spillvatten efter att en slamavskiljare (trekammarbrunn) avskilt de grova föroreningarna. Spillvattnet renas i sandbädd och samlas sedan upp och avleds till ytvattenrecepient.
LR anförde: ”En markbädd utgör således liksom trekammarbrunnen en del av avloppsreningen. Det kan inte anses att markbädden har någon självständig funktion utan den får anses vara en integrerad del av övriga installeringar av avloppsrör och trekammarbrunn. Den måste därför anses vara en del av eller ett komplement till bostadshuset.”
KR gjorde samma bedömning som LR och medgav därför skattereduktion (ROT-avdrag) för utgifterna för markbädden.
Kommentar:
Överklagas ej av RSV. – I anledning av KR:s dom rekommenderas SKM att i fortsättningen medge skattereduktion även för arbetskostnaden som avser markbädd (infiltrationsanläggning). Om SKM tidigare har avslagit en ansökan om skattereduktion rörande markbädd, bör myndigheten på begäran ompröva ärendet och medge att arbetskostnaden för markbädden beaktas när skattereduktionen beräknas.
KR:s i Göteborg dom den 7 maj 1999, mål nr 1266-1998. Lastpallar i varuhantering anses utgöra s.k. korttidsinventarier.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
1994 års taxering
KR:s domskäl;
Av utredningen i målet framgår att lastpallarna används i bolagets varuhantering och att erhållna lastpallar kvittas mot återlämnade pallar så att över- och underskott med tiden går jämt ut. Bolaget gör inte någon vinst genom försäljning av lastpallar. Eftersom lastpallarna inte omsätts i bolagets rörelse i egentlig mening utan i stället är avsedda att återanvändas i bolagets varuhantering och inom den pallpool som bolaget tillhör finner KR att dessa måste anses utgöra anläggningstillgångar i bolagets rörelse. Bolaget har anfört att lastpallarna är utsatta för snabbt slitage och att deras livslängd är kortare än tre år, vilket SKM inte bestritt. KR finner därför inte skäl för annat ställningstagande än att lastpallarnas livslängd skall beräknas till högst tre år, och att de alltså skall anses utgöra s.k. korttidsinventarier. Utgiften för deras anskaffande får därmed dras av direkt under anskaffningsåret.
Domen överklgas av RSV.
KR:s i Göteborg dom den 12 april 1999, mål nr 35-36-1998. Fastighetsskatt, huvudsakligen bostäder, vid 1992 och 1993 års taxeringar
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
Enligt punkt 5 av övergångsbestämmelser till lagen (1990:652) om ändring i lagen (1984:1052) om statlig fastighetsskatt skulle vid ifrågavarande taxeringar fastighetsskatten sättas ned till noll eller hälften för fastigheter bebyggda med byggnader vilka huvudsakligen innehöll bostäder (och hade vissa angivna värdeår).
RSV utfärdade rekommendationer, RSV Dt 1991:11, om hur uttrycket ”huvudsakligen innehåller bostäder” skulle förstås.
LR gjorde följande bedömning, som inte ändrades av KR;
”Begreppet huvudsakligen används på ett flertal ställen inom skattelagstiftningen. Hur stor andel som avses med begreppet är inte exakt bestämt utan kan variera beroende på i vilket sammanhang det förekommer. I regel anses huvudsakligen motsvara omkring tre fjärdedelar eller mellan 70 och 80 procent. Eftersom begreppet huvudsakligen saknar en exakt och enhetlig skatterättslig definition, och med hänsyn till att Riksskatteverket håller sig inom intervallet 70-80 procent, kan Riksskatteverkets rekommendation om att huvudsakligen i detta sammanhang skall motsvara minst 75 procent anses utgöra en rimlig tolkning av lagtexten. Kravet på enhetlighet och förutsebarhet vid rättstillämpningen talar för att en rekommendation från Riksskatteverket följs när tolkningen är rimlig och det inte finns några särskilda skäl att göra en annan bedömning. Några sådana särskilda skäl har inte framkommit. Att något fall hamnar strax under ett givet procenttal, såsom i förevarande mål, kan inte i sig anses vara orimligt. Det ligger i sakens natur att det uppkommer gränsfall som ligger strax över eller strax under ett fastställt värde.”
KR:s i Göteborg dom den 21 april 1999 i mål nr 391-392-998. Fastighetsskatt för delägare i handelsbolag vid 1992 och 1993 års taxeringar
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
A är en av två delägare i HB, som äger en fastighet. SKM beräknade A:s andel av handelsbolagets egna kapital till 90 procent och fördelade fastighetsskatten mellan bolagsmännen efter samma grund. Till skillnad från LR undanröjde KR beslutet och anförde bl.a.;
”Frågan i målet är hur underlaget för fastighetsskatt skall fördelas mellan delägarna i ett handelsbolag, varvid skattemyndigheten hävdat att underlaget skall hänföras till delägarna med belopp som för var och en motsvarar hans andel i bolaget såsom denna avspeglas i andelen av det egna kapitalet medan klaganden hävdar att skatten skall fördelas lika mellan antalet ägare.
Enligt kammarrättens mening ger lagen om fastighetsskatt inte utrymme för annan fördelning av underlaget för fastighetsskatt än en fördelning utifrån delägarnas andelstal i bolaget. I målet har ifråga om andelstalet inte framkommit annat än att [A och B] är bolagets två delägare och innehar var sin andel i bolaget. I enlighet härmed skall underlaget för fastighetsskatten för [A:s] del utgöras av halva taxeringsvärdet.”
Kommentar:
Överklagas ej av RSV. Numera är handelsbolaget självt skattskyldigt vad gäller fastighetsskatt.
KR:s i Göteborg dom den 14 april 1999, mål nr 5602-1998. Förlust på s.k. timeshare-rättighet
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
A betalade 54 250 kr. för nyttjanderätten till en bostad som skulle uppföras på Fiji. Någon bostad upfördes emellertid aldrig. A yrkade avdrag med 70 procent av beloppet eller 37 975 kr såsom realisationsförlust vid avyttring av annan lös egendom som inte innehafts för personligt bruk.
LR medgav inte avdraget med bl.a. följande motivering;
”Objektet för nyttjanderätten har inte färdigställts och upplåtaren har gått i konkurs. Nyttjanderätten har inte överlåtits. Den avtalade rättigheten har i stället blivit värdelös på grund av att någon byggnation inte kommit till stånd. Den förlust som [A] yrkat avdrag för har således uppkommit genom att upplåtaren av rättigheten inte fullgjort sin skyldighet enligt nyttjanderättsavtalet. En på detta sätt uppkommen värdeförlust uppfyller enligt länsrättens mening inte de villkor som, enligt 24 § 2 mom. SIL, gäller för att realisationsförlust skall anses föreligga.”
KR gjorde samma bedömning och ändrade inte LR:s dom.
Överklagas ej av RSV.
SRN:s förhandsbesked den 11 december 1998. Förvaltningsföretag eller ej?
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
Inkomsttaxering 1999.
Av ansökningen framgick i huvudsak följande (uppgifterna publiceras med sökandens tillstånd).
AB X överlät den 25 maj 1998 samtliga sina dotterbolag till sitt eget moderbolag AB Y. Vidare överlät AB X den 1 juni 1998 hela sin rörelse (tillgångar och skulder) till ett moderbolag (Z) till AB Y. AB X har således, varken indirekt eller direkt, bedrivit någon verksamhet efter den 1 juni 1998 och kommer inte heller att senare under räkenskapsåret påbörja någon verksamhet eller förvärva aktier i dotterbolag. AB X trädde i frivillig likvidation den 30 juni 1998 och kommer att upplösas under 1999.
AB X har i sin verksamhet under 1998 fram till och med den 31 maj 1998 haft rörelseintäkter på sammanlagt drygt 370 mkr och redovisar ett överskott. Rörelseintäkterna under tiden från den 1 juni 1998 till räkenskapsårets utgång beräknas uppgå till ca 25 mkr. Intäkterna under sistnämnda period består enbart av ränteintäkter. AB X har under 1998 fram till och med 1 juni 1998 haft i medeltal 546 st anställda och efter den 1 juni 1998 inte haft några anställda alls. Tillgångarnas bokförda värde per den 31 maj 1998 uppgick till 19 003 mkr. Tillgångarnas bokförda värde per den 30 juni 1998 uppgick till 1 115 mkr och bestod av likvida placeringar hos Z samt en fordran på Z och hade uppstått på grund av överlåtelsen av rörelsen till Z. AB X:s verksamhet efter den 1 juni 1998 har bestått av förvaltning av ovannämnda tillgångar.
AB X avser att under räkenskapsår 1998 lämna koncernbidrag till moderbolaget AB Y med ca 88 mkr. Koncernbidraget härrör enbart från överskott genererat fram till likvidationsdagen. Innan beslut om koncernbidrag fattas vill AB X försäkra sig om att avdrag medges. Den frågeställning som därvid är av intresse är om AB X kan komma att betraktas som förvaltningsföretag under 1998 eller inte.
Skatterättsnämnden som var enig beslutade följande.
”FÖRHANDSBESKED
AB X har rätt till avdrag för koncernbidrag till AB Y för räkenskapsåret 1998.
MOTIVERING
Såvitt framgår av lämnade uppgifter är varken AB X eller AB Y under 1998 sådana förvaltningsföretag som avses i 7 § 8 mom. andra stycket lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL. Med hänsyn härtill och till att enligt de förutsättningar som gäller för förhandsbeskedet övriga villkor för koncernbidrag enligt 2 § 3 mom. SIL är uppfyllda har sökandebolaget rätt till ifrågavarande avdrag.”
Förhandsbeskedet är inte överklagat.
SRN:s förhandsbesked den 21 maj 1999. Äkta bostadsföretag eller ej?
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 1 juni 1999.
Inkomsttaxering 2000-2002
En bostadsrätt som upplåts till en juridisk person anses inte använd på sätt som kvalificerar föreningen att vara s.k. äkta bostadsföretag
SRN meddelade följande förhandsbesked.
”En till juridisk person med bostadsrätt upplåten bostadslägenhet skall inte beaktas vid bedömningen av om sökandeföreningen uppfyller villkoren för en sådan bostadsförening som avses i 2 § 7 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL.”
MOTIVERING
”Vid inkomststaxeringen skiljer man mellan s.k. äkta och oäkta bostadsföretag. Med äkta bostadsföretag förstås enligt 2 § 7 mom. första stycket SIL, såvitt är av intresse i ärendet, en bostadsrättsförening vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att åt föreningens medlemmar bereda bostäder i hus som ägs av föreningen. Gränsdragningen mellan äkta och oäkta bostadsföretag har preciserats i av Riksskatteverket utfärdade rekommendationer, senast RSV S 1998:3, och baseras på hur stor del av fastigheten som är upplåten till medelmmar. Det krävs att minst 60 % av hela taxeringsvärdet för föreningens fastighet(-er) belöper på de till medlemmar med bostadsrätt upplåtna bostadslägenheterna, s.k. kvalificerad användning, för att föreningen skall anses som ett äkta bostadsföretag. Beskattningen av ett äkta bostadsföretag sker efter en schablonmetod.
Frågan i ärendet är om en bostadsrätt som ägs av en juridisk person och som används för boende av bolagets ägare, skall kunna räknas in i den del av fastighetens användning som är kvalificerad i förevarande hänseende.
Den ställda frågan bottnar i det förhållandet att en juridisk person inte själv kan använda en bostadslägenhet för bostadsändamål utan måste, principiellt sett, anses använda den för uthyrning till den person som skall bo där.
Definitionen i 2 § 7 mom. första stycket SIL tar sikte på att föreningens fastighet skall användas för bostadsändamål av medlemmarna. Utformningen är sådan att den ger boendet en avgörande betydelse för gränsdragningen. Enligt nämndens mening talar detta för att bestämmelserna om äkta bostadsföretag är avsedda för verksamhet som är inriktad på att tillgodose föreningsmedlemmars behov av bostadlägenheter för eget boende och att det är denna innebörs som skall tilläggas begreppet att åt medlemmar bereda bostäder.
I Riksskatteverkets ovan nämnda rekommendationer anges visserligen att om en delägare (medlem) själv bor i sin lägenhet eller hyr ut den bör i princip inte inverka på bedömningen. Denna rekommendation får ses mot bakgrund av att en bostadsrättsinnehavare kan för kortare eller längre tid hyra ut sin bostadslägenhet men att detta mot eget boende alternativa användningssätt normalt inte bör påverka bostadsrättsföreningens beskattningskaraktär. En juridisk person har emellertid inte möjligheter att använda bostadslägenheten på annat sätt än för uthyrning. Rekommendationen bör därför inte tilläggas den innebörden att den tillåter att även av juridiska personer ägda bostadsrätter får räknas in i den kvalificerade användningen.
Nämndens slutsats är att definitionen av äkta bostadsföretag bör tolkas så att endast upplåtelser av bostadsrätter till fysiska personer skall beaktas, jfr den i SOU 1992:8 ’Fastighetstaxering m.m. – Bostadsrätter’ s. 81 redovisade uppfattningen och utformningen av motsvarande begrepp i 2 kap. 17 § i Skattelagskommitténs förslag till ny Inkomstskattelag, SOU 1997:2. Svaret har utformats i enlighet härmed.”
Kommentar:
Överklagas ej av RSV.