RR:s dom den 3 maj 1999, mål nr 3897-1998. Fråga om uttagsbeskattning ska ske. Inkomstskatt. Av RSV överklagat förhandsbesked.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

SRN:s fhb den 6 maj 1998 har refererats i rättsfallsprotokoll nr 17 1998.

RR fastställde SRN:s förhandsbesked enligt nedan:

”REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked. Förhandsbeskedet gäller endast överlåtelser som ägt rum före den 1 januari 1999.”

RR:s dom den 5 oktober 1999, målnr 2314-1998. Fråga om uttagsbeskattning av ideell förening (fråga 1) samt fråga om förmånsbeskattning (fråga 2).

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Överklagat förhandsbesked beträffande fråga 1 av föreningen och beträffande fråga 2 av RSV.

SRN:s förhandsbesked har refererats i protokoll 10/98.

Efter överklaganden fastställde Regeringsrätten SRN:s förhandsbesked och angav följande skäl.

Som förutsättning för förhandsbeskedet får anses gälla att föreningen är en ideell förening som i egenskap av ägare till de nu aktuella fritidsstugorna kan disponera dem för uthyrningsändamål i enlighet med sina nu gällande föreningsstadgar. Med denna utgångspunkt finner Regeringsrätten i likhet med SRN att föreningen skall uttagsbeskattas (fråga 1) och att X inte skall förmånsbeskattas (fråga 2).

Den ändringen av bestämmelserna om uttag av tjänst som har genomförts sedan nämnden meddelade sitt förhandsbesked (se SFS 1998:1604) ger inte anledning att begränsa den av nämnden bestämda giltigheten av förhandsbeskedet.

Kommentar:

Fråga 1 RSV vill påpeka att Regeringsrätten har angivit att som förutsättning för förhandsbeskedet får anses gälla att föreningen är en ideell förening som i egenskap av ägare till de nu aktuella fritidsstugorna kan disponera dem för uthyrningsändamål i enlighet med sina nu gällande stadgar. Detta kan tyda på att Regeringsrätten ansett viss tveksamhet föreligga om föreningen verkligen kan anses som en ideell förening.

Fråga 2 Jfr Regeringsrättens dom den 20 september 1998 målnr 3631-1998 refererad i protokoll 34/99. Regeringsrätten avsåg i detta mål att hyresförmån från donationsfond inte har ansetts utgöra skattepliktig intäkt av tjänst.

RR:s två beslut den 24 september 1999, mål nr 2411-1996 och 2412-1996. Besvär i särskild ordning enligt 102 § taxeringslagen (1956:623)

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Underlag för statlig fastighetsskatt vid 1989 och 1990 års taxering

Vid 1989 års taxering bestämdes underlaget till statlig fastighetsskatt för A:s fastighet till visst belopp. Det taxeringsvärde som fastigheten åsatts vid allmän fastighetstaxering 1988 höjdes sedermera av länsrätten. Det ändrade taxeringsvärdet medförde i sin tur att en höjning av underlaget för statlig fastighetsskatt avseende 1989 års taxering aktualiserades. Besvär i särskild ordning med stöd av 102 § taxeringslagen anfördes därför av SKM.

Länsrätten liksom kammarrätten fann att rätt till besvär i särskild ordning inte förelåg.

RR fann vid sin bedömning att med den utformning lagtexten fått i 2 § 1 mom. taxeringslagen så innefattades inte bestämmande av underlag för statlig fastighetsskatt i begreppet inkomsttaxering men väl i begreppet årlig taxering. Bestämmelsen i 102 § taxeringslagen medgav endast rätt till besvär i särskild ordning över inkomsttaxeringen eller förmögenhetstaxeringen. Något uttryckligt lagstöd som gav RSV rätt att anföra besvär i särskild ordning fanns således inte menade majoriteten i RR. RR gick sedan in på frågan huruvida en analog tillämpning av 102 § kunde bli aktuell. Majoriteten menade dock att rättssäkerhetsskäl talade mot analogislut till den enskildes nackdel. RR:s majoritet fann därför att besvären inte kunde tas upp till prövning med stöd av 102 § taxeringslagen.

Kommentar:

Genom 1990 års taxeringslag har möjligheten att genomföra denna typ av följdändringar utökats.

RR:s i Stockholms dom den 28 september 1999, målnr 3058-1998

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Rätt till avdrag för energiskatt på elektrisk kraft som framställts i ett den skattskyldiges kraftvärmeverk och förbrukats vid hans värmepump för att värma upp vatten i hans fjärrvärmenät

Regeringsrätten har genom en dom överprövat ett förhandsbesked som Skatterättsnämnden meddelat i en fråga angående ett kraftvärmebolags rätt till avdrag för energiskatt på elektrisk kraft, enligt lagen (1994:1776) om skatt på energi (nedan EL).

Enligt förutsättningarna i ansökningen om förhandsbeskedet framställdes den elektriska kraften i ett kraftvärmeverk som tillhörde sökanden, bolaget. Den del av kraften som nu är i fråga förbrukades därefter vid en bolagets värmepump, för att värma upp vatten i det fjärrvärmenät som både kraftvärmeverket och värmepumpen var kopplade till. Värmepumpen var belägen ca fem kilometer från kraftvärmeverket.

Bolaget hade i denna del frågat om det hade rätt till avdrag för energiskatt på elektrisk kraft som hade förbrukats för elförsörjning vid värmepumpen och som framställts genom ej skattepliktigt biobränsle vid kraftvärmeverket (fråga 3.3.1).

Bolaget hade också frågat om det för svaret på den första frågan hade någon betydelse var värmepumpen var belägen (fråga 3.3.2) samt om svaret på de båda första frågorna skulle bli annorlunda om värmepumpen var kopplad till ett annat fjärrvärmenät än det som utgick från kraftvärmeverket (fråga 3.3.3).

Skatterättsnämnden anförde följande.

I en deklaration som avser energiskatt på elektrisk kraft får enligt 11 kap. 9 § punkt 4 EL avdrag göras för skatt på elektrisk kraft som framställts i en kraftvärmeanläggning och förbrukats för el-, gas-, värme- eller vattenförsörjning i den egna verksamheten i den mån avdrag inte har gjorts enligt 7 kap. 2 § andra stycket punkt 4 EL för skatt på det bränsle som förbrukats för framställningen av den skattepliktiga elektriska kraften. – Fråga är i första hand om att klarlägga innebörden av begreppet ”i den egna verksamheten” i den aktuella bestämmelsen. Någon närmare ledning för bedömningen ges inte i lagtexten. För tolkningen kan enligt nämndens mening viss ledning dock erhållas från bestämmelsens tidigare lydelser och av förarbetena till dessa. – På intiativ av skatteutskottet infördes i 25 § första stycket d i den numera upphävda lagen (1957:262) om allmän energiskatt en bestämmelse enligt vilken avdrag fick göras för elektrisk kraft som producerats i en mottrycksanläggning och förbrukats i egen industriell verksamhet (SFS 1979:532). Bestämmelsen infördes för att stimulera utbyggnaden av mottrycksanläggningar, som var förenade med särskilda anläggnings- och driftkostnader (SkU 1978/79:44 s. 8). Fr.o.m. 1991 utvidgades avdragsmöjligheten till all kraftvärmeproduktion kompletterad med en alternativ möjlighet till avdrag för skatten på förbrukat bränsle (SFS 1990:583). Med verkan fr.o.m. 1993 slopades den allmänna energiskatten på elektrisk kraft för den förbrukning som sker i tillverkningsprocessen i industriell verksamhet (SFS 1992:879). I motsats till vad som tidigare gällt skulle emellertid el-, gas-, värme- och vattenförsörjning inte längre anses som industriell verksamhet (prop. 1991/92:150 Bilaga I:5 s. 16). Avdragsmöjligheten i 25 § första stycket d behölls därför för skatt på elektrisk kraft som producerats i en kraftvärmeanläggning och som förbrukats för dessa ändamål i den egna verksamheten. En bestämmelse med motsvarande innebörd infördes i 11 kap. 9 § i den nu gällande EL. – Nämnden gör följande bedömning. – Av vad som tidigare anförts framgår att syftet med den aktuella avdragsbestämmelsen är att stimulera utbyggnaden av anläggningar för kraftvärmeproduktion. Med hänsyn härtill finns det enligt nämndens mening inte någon anledning att ge begreppet ”i den egna verksamheten” i 11 kap. 9 § punkt 4 EL en snäv innebörd. Därmed bör således förstås förbrukning för egen del av elkraft i en verksamhet avseende el-, gas-, värme- och vattenförsörjning som bedrivs av den skattskyldige. Under de för frågan lämnade förutsättningarna har därför [bolaget] rätt till avdrag för energiskatt på elektrisk kraft som förbrukats vid /– – –/ värmepumpen (fråga 3.3.1) Det saknar betydelse för bedömningen var värmepumpen är belägen (fråga 3.3.2) eller om den är ansluten till ett annat [bolagets] fjärrvärmenät (fråga 3.3.3).

Riksskatteverket överklagade förhandsbeskedet och yrkade att Regeringsrätten, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked vad gällde fråga 3.3.1, skulle besluta att det inte föreligger avdragsrätt för energiskatt som påförts den elektriska kraft som framställts i kraftvärmeverket och förbrukats vid värmepumpen.

Regeringsrätten anslöt sig till Skatterättsnämndens bedömning av den fråga som omfattades av överklagandet och fastställde nämndens förhandsbesked i den del det överklagats.

KR:s i Stockholm dom den 21 september 1999, mål nr 3359-1998. Behandlingen av ingående försäkringstekniska skulder vid övergången till nytt skattesystem

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1995

I sin deklaration för 1995 års taxering yrkade livförsäkringsföretaget X ett särskilt avdrag med beloppet 945 242 418 kr, motsvarande i räkenskaperna redovisade ingående försäkringstekniska skulder.

LR fann, med följande motivering, att X inte skulle medges det yrkade avdraget.

”Fram till och med 1993 beskattades X, såvitt framkommit i målet, enligt de dåvarande bestämmelserna i lagen om avkastningsskatt på pensionsmedel, varvid skatteunderlaget utgjordes endast av nettointäkten av kapital- och fastighetsförvaltningen. Detta innebar att inbetalda premier inte beskattades. Enligt bestämmelserna i 2 § 6 mom. sjätte stycket SIL får X vid förevarande taxering vid beräkningen av överskottet av försäkringsrörelsen göra avdrag för infriande av de förpliktelser, som reserven hänför sig till, som driftkostnader. Enligt nionde stycket skall minskning av bl.a. försäkringstekniska skulder för egen räkning anses som intäkt, medan en ökning får dras av enligt sjätte stycket.

Av utredningen i målet framgår att den försäkringstekniska skulden vid utgången av år 1993 uppgick till 945 242 418 kr. Under beskattningsåret 1994 har den ifrågavarande reserven ökat med 23 004 841 kr och avdrag har medgivits för ökningen i enlighet med 2 § 6 mom. sjätte stycket SIL. Länsrätten finner inte att avdrag också skall medges för belopp motsvarande den ingående försäkringstekniska skulden på den grunden att avsättningen, när den gjordes, inte var avdragsgill. När avsättningen gjordes beskattades inte inbetalda premier och reserven kan således inte betraktas som beskattad reserv. På grund härav finner länsrätten att X inte är berättigat till avdrag för hela den ingående försäkringstekniska skulden om 945 242 418 kr.”

X överklagade domen och anförde bl.a. följande.

Livförsäkringsföretagen har på en gång rätt till avdrag för belopp motsvarande de ingående reserverna. Grunden för detta är att företagen enligt de äldre reglerna inte fått avdrag för dessa avsättningar. En minskning av dessa äldre avsättningar kan därför inte föranleda beskattning. De reserveringar som livförsäkringsföretagen gjort i räkenskaperna under den tid de varit föremål för den äldre räntebeskattningen skall således betraktas som beskattat eget kapital. En minskning av en beskattad reserv utgör inte skattepliktig intäkt.

RSV bestred överklagandet och anförde bl.a. följande.

Innan X gick in i inkomstskattesystemet i denna del var premierna inte föremål för inkomstbeskattning. De försäkringstekniska skulderna blev naturligt nog heller inte beaktade. Dessa skulder avser utgifter under kommande år som i redovisningsmässigt och sakligt hänseende är hänförliga till redan tidigare bokförda premieinkomster. Principen om beskattningsårets slutenhet innebär att det vid all inkomstberäkning, vare sig den sker enligt kontantprincipen eller bokföringsmässiga grunder, är nödvändigt att fördela avdragsgilla kostnader på rätt beskattningsår.

KR avslog överklagandet med följande motivering.

”Försäkringstekniska avsättningar beräknas enligt god redovisningssed och sker enligt försäkringsmatematiska principer. En ökning eller en minskning av skulden skall påverka inkomsttaxeringen. En ökning av skulden innebär att företaget har en förväntad framtida utgift hänförlig till de under året erhållna inkomsterna. En ökning av skulden skall därför minska resultatet och är avdragsgill. På motsvarande sätt skall en minskning av den försäkringstekniska skulden – innebärande att en kostnad hänförlig till tidigare år har redovisats under året alternativt att en förväntad utgift har uteblivit – öka resultatet och därför redovisas som en inkomst. Avsättningar gjorda under tidigare år utgör i motsvarande mån avsättningar för förväntade utgifter hänförliga till premier erhållna under dessa tidigare år. Att medge avdrag även för dessa avsättningar vid det nu aktuella beskattningsåret strider mot principen om beskattningsårets slutenhet på sätt som Riksskatteverket gjort gällande. Den omständigheten att en minskning av skulden numera är skattepliktig utgör inte skäl för att medge avdrag för hela den försäkringstekniska skulden. Skäl att medge yrkat avdrag kan därför inte anses föreligga.”

KR:s Jönköping dom den 21 september 1999, mål nr 4178-1987. Avdrag för skadestånd

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1995

I samband med att R AB bildades och aktierna emitterades förvärvade M ett antal B-aktier i R AB till marknadsvärde. Genom avtalet mellan R AB och M gavs de anställda i R AB möjlighet att genom M förvärva aktier i R AB. Värdet på aktierna i R AB sjönk sedermera från 200 kr till 1 kr. Till följd härav kunde syftet med avtalet mellan parterna inte längre uppfyllas, varför det ursprungliga avtalet upphörde och frågan slutreglerades genom ett nytt avtal mellan parterna. Eftersom det ursprungliga avtalet upphörde att gälla omedelbart tvingades R AB att betala skadestånd till M. Vid taxeringen yrkade R AB avdrag för erlagt skadestånd som förvaltningskostnad.

SKM vägrade avdrag med motiveringen att skadeståndet inte var att hänföra till personalkostnad utan till ej avdragsgilla organisationskostnader, närmast jämförligt med emissionskostnader. Enligt SKM var syftet med det ursprungliga avtalet att skapa en marknad för R AB:s aktier. SKM påförde även skattetillägg. R AB överklagade och länsrätten fann, lika med SKM, att fråga inte var om avdragsgill personalkostnad och att fråga inte heller var om avdragsgillt skadestånd.

R AB överklagade, men kammarrätten avslog överklagandet med bl.a. följande motivering.

”Av praxis (RRK R74 1:56, RÅ83 1:9, RÅ84 1:72 II, RÅ85 1:11, RÅ 1987 not 691, RÅ 1990 not 356 och RÅ 1994 ref 38) framgår att bolag i vissa fall medgetts avdrag för avsättningar till s.k. vinstandelsstiftelser. Det har därvid varit fråga om avsättningar till stiftelser som tillskapats för att ge de anställda vid ett visst företag del i företagets vinst. För rätt till avdrag för sådan avsättning har sammanfattningsvis krävts att;

– de till stiftelsen överlämnade medlen i huvudsak tjänar syftet att premiera de anställda för gjorda arbetsinsatser,

– förvaltningen av medlen sker på sådant sätt att de anställdas rätt till utbetalning är tryggad och

– vid upplösning av stiftelsen, dess tillgångar tillfaller dem som omfattas av stiftelsens ändamål.

I målet är inte fråga om någon stiftelse, utan om ett fristående företag – M. Detta företag har, mot ersättning i form av ränta på nedlagt kapital, förvärvat aktier i bolaget och därigenom tillskapat en s.k. pool. Från/till denna pool har sedan anställda kunnat förvärva respektive avyttra aktier i bolaget. M har av bolaget kompenserats för kursförluster vid aktieköp medan kursvinster har kommit bolaget tillgodo. Bolaget har således inte gjort någon regelrätt avsättning av medel för de anställdas räkning. Det vederlag som tillkommit M i form av ränta samt kompensation för kursfall har inte kommit de anställda tillgodo på sätt som förutsätts för avdrag enligt praxis. Det till M utbetalda vederlaget kan därmed inte likställas med avsättning till vinstandelsstiftelse. Föreliggande praxis om avdragsrätt såsom för personalkostnader då fråga är om avsättning till vinstandelsstiftelse kan således inte tillämpas på i målet aktuellt avtal mellan M och bolaget. Kammarrätten finner inte heller att aktuellt avtal på annat sätt kan anses ha samband med bolagets verksamhet i den mening som avses i kommunalskattelagen. Mot denna bakgrund kan inte heller aktuellt skadestånd anses ha ett normalt samband med den verksamhet bolaget bedriver. Yrkat avdrag för kostnad för skadestånd kan därför inte medges.”

KR:s i Jönköping dom den 22 september 1999, mål nr 3115 – 1998. Avdrag för förlust vid avyttring av aktier. Aktieägartillskott lämnat av annan än aktieägare.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1994

TN ägde samtliga aktier i Förvaltnings AB, som i sin tur var ensam ägare av Fastighets AB. TN lämnade ovillkorade aktieägartillskott till Fastighets AB. Koncernen försattes i konkurs den 26 maj 1993 och dagen efter såldes aktierna till TN:s hustru för 1 kr. Vid beräkning av reaförlust vid avyttring av aktierna i Förvaltnings AB vid 1994 års taxering medräknade TN tillskottet till Fastighets AB. SKM vägrade yrkat avdrag. TN överklagade och ansåg att koncernen som sådan berikats av hans tillskott.

Såväl länsrätten som kammarrätten vägrade yrkat avdrag på i huvudsak samma grund. Kammarrätten uttalade i sina domskäl bl.a. följande.

”Handlingarna i målet visar inte annat än att samtliga aktier i Fastighets AB ägdes av Förvaltnings AB då kapitaltillskotten lämnades. Lika med länsrätten finner kammarrätten att de kapitaltillskott som TN lämnat till Fastighets AB utgjort tillskott från annan än aktieägare. TN kan således inte få tillgodoräkna sig dessa tillskott som anskaffningskostnad för aktierna i Förvaltnings AB.”

KR:s i Jönköping dom den 22 september 1999, mål nr 2984 – 1998. Förlust vid avyttring av aktier. Omvandling av villkorat tillskott till ovillkorat sådant.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1993

TN ägde samtliga aktier i Förvaltnings AB och lämnade ett tillskott till bolaget 1991. Några handlingar som utvisade om tillskottet var villkorat eller inte fanns inte. I årsredovisningen per den 31 december hade tillskottet tagits upp som extra ordinär intäkt med angivande att fråga var om ett villkorat tillskott. Bolaget försattes i konkurs den 4 december 1992. Vid beräkning av reaförlust medtog TN tillskottet och angav att det innan konkursen omvandlats till ovillkorat tillskott. SKM vägrade avdrag. TN överklagade.

Länsrätten och kammarrätten fann på samma grund att tillskottet skulle medräknas i anskaffningskostnaden för aktierna. Kammarrätten uttalade i sina domskäl bl.a. följande.

”Såsom länsrätten anfört har TN som ensam aktieägare i bolaget själv kunnat bestämma över tillskottets utformning. Någon annan aktieägare har således inte kunnat påverkas härav. Vid sådant förhållande framstår enligt kammarrättens mening ett upprättande av en handling utvisande att en omvandling skett från villkorat till ovillkorat tillskott inte som nödvändigt. Vidare delar kammarrätten länsrättens uppfattning att det inte finns skäl att ifrågasätta att TN avstått från de villkor som kan ha varit förbundna med det lämnade aktieägartillskottet. TN är därför, såsom länsrätten funnit, berättigad att tillgodoräkna sig beloppet som anskaffningskostnad för aktierna i Förvaltnings AB.”

Kommentar:

RSV avser att överklaga domen.

KR:s i Jönköping dom den 7 oktober 1999, målnr 2096-1998. Avdrag för ränta på borgenslån

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1996

KB gick i borgen (proprieborgen; ”såsom för egen skuld”) för ett lån som hennes AB tagit i bank. Bolaget försattes i konkurs och KB blev som borgensman betalningsskyldig för räntekostnader hänförliga till det lån hon gått i borgen för och upplupna för tid innan borgensansvaret utkrävdes. I deklarationen yrkade KB under inkomst av kapital avdrag bl.a. för erlagda räntekostnader. SKM vägrade avdrag för räntekostnader. Länsrätten avslog KB:s överklagande

KB överklagade till kammarrätten och anförde bl.a. att rätt till avdrag förelåg såväl som för räntebetalning som för avdragsgill kostnad för intäkternas förvärvande i inkomstslaget tjänst, eftersom borgensutfästelsen var nödvändig för att hennes bolag skulle kunna driva den verksamhet som hennes tjänsteinkomst hänförde sig till.

Kammarrätten, som avslog överklagandet, anförde bl.a. följande.

”En förutsättning för avdragsrätt för erlagda räntor är enligt fast praxis att utbetalaren har ställning som huvudgäldenär (jfr RÅ 1998 ref 121 och RÅ 1992 ref 17). Det förhållandet att utbetalaren i egenskap av borgensman är ansvarig för att betalning sker av huvudgäldenärens skuld innebär inte att avdragsrätt föreligger. KB kan således inte medges avdrag för räntor hon erlagt såsom borgensman enligt 20 § KL. Regeringsrätten har i rättsfallsreferatet RÅ 1988 ref 95 funnit att en delägare, tillika anställd, i fåmansbolag vid beräkning av inkomst av tjänst inte har rätt till avdrag för förlust på grund av borgensåtagande för bolaget. Kammarrätten konstaterar att förhållandena i förevarande mål inte skiljer sig från de som förelegat i Regeringsrättens mål. KB kan på grund härav inte heller medges avdrag för ifrågavarande förlust enligt punkt 5 av anvisningarna till 20 § KL.”

KR:s i Göteborg dom den 9 september 1999, mål nr 1492-1998. Justering för säregna förhållanden vid allmän fastighetstaxering 1996; buller

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Fastighetsägare A:s fastighet är belägen i en typisk semesterort på Västkusten. Mitt emot fastigheten är en restaurang belägen där verksamhet främst förekommer under sommarperioden.

A yrkade nedsättning av taxeringsvärdet bl.a. på grund av störningar från restaurangen. Länsrätten vägrade justering. A fullföljde sin talan till kammarrätten som ansåg att fastighetens belägenhet vid restaurangen och de av A påtalade immissionerna fick anses ha en sådan negativ inverkan på fastighetens marknadsvärde att markvärdet skulle justeras ned med 50 000 kr på grund av säregna förhållanden.

Kommentar:

Överklagas av RSV.

KR:s i Jönköping dom den 24 augusti 1999, målnr 3622-1998. Gränsdragningen mellan lotterivinst och skattepliktig inkomst av tjänst. Fråga om vinst i Aktie-SM utgör skattepliktig intäkt

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1997

A deltog i en aktieplaceringstävling och vann 250 000 kronor.

Den som önskade delta i tävlingen fick placera en viss summa pengar i tre olika aktieslag. Dessutom betalades en viss mindre summa pengar till en prispott. Vid årsskiftet fastställdes genom lottning vilken dag som skulle vara vinstavräkningsdag. De deltagare som hade de högsta sammantagna börsvärdena den dagen vann ett visst belopp.

Skattemyndigheten upptog beloppet till beskattning hos A.

A överklagade till länsrätten. Domstolen ansåg att tävlingen inte innehöll något slumpmoment i egentlig mening och att den inte heller till sin karaktär var att hänföra till ett lotteri. De i början av året gjorda aktieplaceringarna, som senare medförde ett pris i tävlingen, bygger på den tävlandes egen prestation. A:s vinst var därför, enligt länsrätten, att se som ersättning för en utförd prestation och på den grunden en vinst hänförlig till inkomst av tjänst.

Kammarrätten instämde i länsrättens bedömning och fastställde domen.

KR:s i Göteborg dom den 14 september 1999, mål nr 3185-1998. Skadestånd – skattepliktig inkomst av tjänst? Fråga var om utgiven kompensation för själsligt lidande utgjorde skattepliktig inkomst av tjänst.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1996

Omständigheterna i målet var följande. A slutade på egen begäran sin anställning. A ingick ca en månad efter att anställningen upphört en överenskommelse med arbetsgivaren om att denne skulle utge ersättning till A för hennes ”själsliga lidande samt andra eventuella obehag och förluster på grund av att hon i sitt arbete otillbörligen utsatts för personlig kränkning av sin chef.”

Kammarrätten uttalade sammanfattningsvis följande.

Enligt 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) har arbetstagare rätt till skadestånd om arbetsgivaren brutit mot lagen, såsom då arbetsgivare utan giltig grund sagt upp eller avskedat arbetstagaren. Regeringsrätten har konstaterat att allmänt skadestånd som utgått på grund av felaktig uppsägning enligt nämnda paragraf utgör skattepliktig inkomst av tjänst (RÅ80 1:10). Arbetsdomstolen har i sin praxis ansett en arbetstagares egen uppsägning som grundat sig på sexuella trakasserier i arbetet vara att likställa med att arbetsgivaren utan giltig grund skiljt honom från anställningen. Allmänt skadestånd enligt 38 § LAS har därför kunnat utdömas även i ett sådant fall.

Jämställdhetslagen (1991:433) innehåller förbud för arbetsgivare att utsätta arbetstagaren för trakasserier på grund av att denne har avvisat sexuella närmanden. Arbetsgivaren skall betala allmänt skadestånd till arbetstagaren för den kränkning som trakasserierna innebär.

Rättsläget får, enligt kammarrätten, uppfattas på det sättet att oberoende av om ett allmänt skadestånd utgått för brott mot lagen om anställningsskydd eller mot jämställdhetslagen är det skattepliktigt, om den skadeståndsgrundande kränkningen skett i ett anställningsförhållande eller motsvarande och skadeståndet därmed kan anses hänförligt till den förvärvskälla i vilken arbetstagaren har att redovisa sina intäkter från anställningen. Det saknas anledning till annan bedömning för allmänt skadestånd som utgått enligt en överskommelsen mellan arbetsgivaren och arbetstagaren utan att någon arbetsrättslig lagstiftning uttryckligen åberopas.

Enligt kammarrätten kunde den aktuella överenskommelsen mellan A och hennes tidigare arbetsgivare inte tolkas på annat sätt än att arbetsgivarens utbetalning av ersättningen grundade sig på hennes anställning hos företaget och att hon i detta anställningsförhållande hade utsatts för kränkning. Den utgivna ersättningen fick därför anses ha karaktären av ett skadestånd som hade sin grund i anställningsförhållandet mellan A och arbetsgivaren och härigenom hänförlig till den förvärvskälla i vilken hon redovisade inkomst av anställningsförhållandet. Vid sådant förhållande kunde, med hänsyn till rådande rättsläge, den omständigheten att ersättningen utgjode kompensation för den kränkning som A blivit utsatt för inte medföra skattefrihet. Ersättningen utgjorde skattepliktig inkomst av tjänst för A.

Kommentar:

Utgången i målet överensstämmer, enligt RSVs mening, med praxis.

KR:s i Jönköping domar den 28 september 1999, mål nr 2353 – 2355-1996 Fråga om delägare i fåmansföretag eller till denne närstående person varit verksam i betydande omfattning i företaget.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering 1992.

Nedan refereras en av domarna.

Bröderna X, Y och Z drev tillsammans med ytterligare en person fastighetsförvaltning och ägde gemensamt fem omsättningsfastigheter. I december 1991 förvärvade X och Y en tredjedel vardera av aktierna i A AB av Z:s två söner. Aktierna i A AB kom därefter att ägas av bröderna med en tredjedel vardera. A AB bedrev, jämsides med andra av bröderna ägda byggnadsaktiebolag, byggnadsrörelse. Fastighetsförvaltningen inklusive de fem fastigheterna överläts till A AB efter X och Y:s förvärv av aktierna. Såvitt kan utläsas av kammarrättens och underinstansens domar överläts fastigheterna till skattemässigt restvärde såvitt avser brödernas andelar. Aktierna i A AB avyttrades därefter till ett annat av bröderna ägt aktiebolag. Verksamheten i A AB bedrevs före och efter aktieförvärvet av Z:s två söner.

SKM avvek från X:s deklaration, såvitt nu är ifråga, genom att beskatta del av reavinsten vid avyttringen av aktierna i A AB som inkomst av tjänst med stöd av 3 § 12 mom. SIL. Som skäl härför angavs att A AB:s verksamhet och X:s företagsledande position får anses innebära att han är verksamma i bolaget i betydande omfattning. SKM anförde därutöver att mervärdet i bolaget skapats genom underprissättningen vid den införsäljning av omsättningsfastigheter som X och närstående personer vidtagit. Det huvudsakliga mervärdet i A AB har enligt SKM skapats genom transaktioner mellan delägarna och bolaget varför X:s insatser varit av stor betydelse för vinstgenereringen i bolaget. Även av detta skäl ansåg SKM att X får anses vara verksam i bolaget i betydande omfattning.

SKM:s beslut överklagades. LR ansåg inte att X:s åtgärd att överföra fastigheternas övervärde till A AB utgjorde en sådan arbetsinsats som avses i 3 § 12 mom. SIL. LR anförde vidare att den angivna anskaffningskostnaden för aktierna överstiger det värde som X:s och hans bröders arbete i bolaget avseende ”byggdelen” kan antas ha givit upphov till. Den egentliga reavinsten är därför att hänföra till fastigheternas övervärde. SKM överklagade.

Kammarrätten ändrade länsrättens dom och hänförde, med stöd av 3 § 12 mom. SIL, del av reavinsten vid försäljningen av aktierna i A AB till inkomstslaget tjänst. Kammarrätten gjorde följande bedömning.

”Kammarrätten instämmer i länsrättens bedömning att åtgärden att överföra fastigheternas övervärden till bolaget i sig inte medför att bröderna X, Y och Z själva kan anses ha varit verksamma i bolaget i betydande omfattning i den mening som avses i 3 § 12 mom femte stycket SIL. Av handlingarna, bl.a. bröderna X, Y och Z:s egna uppgifter, framgår emellertid att bolagets verksamhet helt och hållet bedrevs av Z:s söner. Även om bolagets verksamhet varit av begränsad omfattning måste de, såsom ensamt ansvariga för bolagets skötsel, anses ha varit verksamma i bolaget i den omfattning som anges i det nyssnämnda lagrummet. I egenskap av brorsöner till X tillhör de kretsen av närstående enligt punkt 14 trettonde stycket av anvisningarna till 32 § KL.

Vid angivna förhållanden och då det saknar betydelse i vad mån brorsönernas arbetsinsatser har bidragit till den uppkomna realisationsvinsten är den s.k. särregeln i 3 § 12 mom SIL tillämplig beträffande bröderna X, Y och Z:s försäljning av aktierna i bolaget.” Kommentar: Av förarbetena (prop. 1989/90:110 s. 467 f.) till 3 § 12 mom. SIL framgår att det övergripande syftet med särreglerna är att upprätthålla den progressiva beskattningen av arbetsinkomster. I samma proposition (s. 703) uttalas bl.a. att en person alltid ska anses verksam i betydande omfattning i ett företag om hans arbetsinsatser har stor betydelse för vinstgenereringen i företaget. Det framhålls vidare att det inte behöver vara fråga om ett heltidsarbete utan arbetsinsatsen måste ses i relation till företagets omfattning och övriga omständigheter.

Med uttrycket verksam i betydande omfattning innefattas, enligt RSV:s mening, att delägarens insats, även om den i sig varit av ringa omfattning, haft en avgörande betydelse för vinsten i företaget. Således torde en delägare kunna anses verksam i betydande omfattning om denne svarat för de nödvändiga åtgärder, såsom rättshandlingar eller andra dispositioner, som självständigt svarat för den vinstgenerering som uppkommer i företaget (jfr Kammarrätten i Sundsvall dom den 26 januari 1998, mål nr 2277-1995, rättsfallsprotokoll 4/98).

Vid fysisk persons försäljning av näringsverksamhet med tillhörande lagertillgångar beskattas vinsten som inkomst av näringsverksamhet. Om näringsidkare i stället överför verksamheten och lagertillgångarna till eget fåmansföretag till ett värde som innebär att vinsten uppkommer i aktiebolaget torde denne mot bakgrund av uttalandet i förarbetena och enligt verkets ovan redovisade mening kunna vara att anse som verksam i betydande omfattning i företaget.

En annan tolkning av bestämmelserna i 3 § 12 mom. SIL kan medföra att förvärvsinkomst omvandlas till kapitalinkomst.

Enligt RSV:s mening bör överföring av övervärde i lagertillgångar (t.ex omsättningsfastighet) till eget fåmansföretag kunna utgöra en sådan åtgärd som medför att delägaren anses verksam i betydande omfattning i företaget.

RSV delar således inte kammarrättens uppfattning i denna del.

SRN:s förhandsbesked den 22 september 1999. Fråga om skattefrihet för utdelning mottagen från dotterbolag i Schweiz.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

X AB är holdingbolag i en koncern med internationell verksamhet. I koncernen ingår två schweiziska dotterbolag A AG och B AG som ägs till 100 % respektive 78 % av X AB. A AG bedriver verksamhet i Schweiz medan B AG är holdingbolag till ett engelskt bolag, C plc, som bedriver verksamhet genom dotterbolag i England, Sverige och USA.

X AB överväger att överlåta aktierna i B AG till A AG och bolaget frågar om utdelning från A AG är skattefri för X AB enligt dubbelbeskattningsavtalet med Schweiz. Som förutsättning angav bolaget vidare att SRN kunde utgå ifrån att utdelning från A AG till X AB kvalificerat för skattefrihet enligt huvudregeln i artikel 25 § 5 i avtalet och att utdelning från B AG till X AB kvalificerar för skattefrihet enligt alternativregeln i 4 § b) lagen (1987:1182) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Schweiz.

SRN svarade att utdelningen inte är skattefri enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och Schweiz.

Kommentar:

Som SRN anger förutsätter skattefrihet enligt artikel 25 § 5 i avtalet att utdelningen huvudsakligen härrör från Schweiz. Skattefrihet enligt 4 § b) lagen (1987:1182) om dubbelbeskattningsavtal mellan Sverige och Schweiz förutsätter att utdelningen huvudsakligen utgörs av viss utdelning från bolag i annan stat än Schweiz. Eftersom den utdelning som A AB erhåller härrör till ungefär lika stor del från A AG:s verksamhet i Schweiz som från vidareutdelning från bolag i andra stater blir utdelningen inte skattefri enligt avtalet eller den nämnda lagen.

SRN:s förhandsbesked den 24 september 1999.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

En person ska vara formellt anställd i ett aktiebolag men verksam i ett av aktiebolaget delägt handelsbolag. Aktiebolaget ska beskattas för ersättning från handelsbolaget för utnyttjande av personen och får avdrag för lön till honom.

Inkomsttaxeringarna 1999-2000.

Personen är verksam och anställd i ett handelsbolag (Handelsbolaget). Detta ägs av ett aktiebolag (Aktiebolaget) och av fem ytterligare personer via var sitt aktiebolag. All verksamhet utförs i Handelsbolaget som också är part i alla avtal med såväl kunder som leverantörer. Personen avser att i stället ta anställning i Aktiebolaget som skall debitera Handelsbolaget för utförda tjänster. I övrigt skall verksamheten bedrivas som tidigare.

FRÅGOR 1. Blir den fakturering som sker från Aktiebolaget till handelsbolaget att betrakta som intäkter i bolagets näringsverksamhet?

2. Utgör lönen som utbetalas till personen samt därpå belöpande sociala avgifter avdragsgilla kostnader för Aktiebolaget? (Jämför RSV FB/Dt 1985:33).

SVAR Ersättning som utbetalas till Aktiebolaget från Handelsbolaget hänförs till Aktiebolagets inkomst. Aktiebolaget har rätt att göra avdrag för lön och andra omkostnader för den hos Aktiebolaget anställde personen.

MOTIVERING

Personen kommer att vara verksam för Aktiebolagets räkning i den verksamhet som bedrivs av Handelsbolaget. Aktiebolagets inkomster utgörs därför i praktiken av dess andel av de inkomster av verksamheten som förvärvas av Handelsbolaget och som enligt 6 § 2 mom. SIL skall beskattas hos Aktiebolaget. Utan att ta ställning till om och i så fall i vilka hänseenden som Aktiebolaget skall anses idka en självständigt bedriven förvärvsverksamhet anser nämnden att vid angivna förhållanden har Aktiebolaget rätt att göra avdrag för lön och andra omkostnader för personens arbete i Handelsbolaget.

Övriga frågor förföll eller avvisades.

Kommentar:

RSV kommer inte att överklaga förhandsbeskedet.

SRN:s förhandsbesked den 29 september 1999. Lex ASEA har ansetts tillämplig på överlåten rätt till utdelning. Överlåtelsen har emellertid reavinstbeskattats.

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxeringarna 2000-2001

Ett aktiebolag, MB, äger aktier i ett annat bolag, DB. Inför en avyttring av aktierna i DB har övervägts att först dela ut dessa aktier till aktieägarna. Avsikten är att största aktieägaren (Huvudägaren) efter bolagsstämmans beslut om utdelningen av aktierna i DB men före avstämningsdagen för denna utdelning skall överlåta sin rätt till aktieutdelningen till en utomstående köpare.

FRÅGOR 1. Är bestämmelsen i 3 § 7 a mom. SIL tillämplig på den tilltänkta utdelningen så att den varken medför uttagsbeskattning hos MB eller utdelningsbeskattning hos de utdelningsberättigade?

2. Är den ersättning Huvudägaren erhåller i samband med överlåtelse av rätten till utdelning att jämställa med uppburen utdelning och därmed skattefri för Huvudägaren?

3. Om fråga 2 skulle besvaras på sådant sätt att ersättningen skulle vara realisationsvinstgrundande, får Huvudägaren som skattemässigt anskaffningsvärde för den överlåtna utdelningsrätten då ta upp dess marknadsvärde vid beslutet om utdelning?

4. Hur påverkas Huvudägarens omkostnadsbelopp för aktierna i MB efter nämnda utdelning?

FÖRHANDSBESKED Fråga 1 Utdelningen av aktierna i DB är en sådan utdelning som avses i 3 § 7 a mom. SIL.

Fråga 2 Vederlaget skall beskattas enligt reglerna för realisationsvinst.

Frågorna 3 och 4 Skattemässiga anskaffningsvärdet för den överlåtna rätten till utdelning av aktier i DB och på aktierna i det utdelande bolaget skall bestämmas med tillämpning av reglerna i 27 § 2 mom. första stycket SIL.

MOTIVERING Fråga 1 Fråga är om en tillämpning av de s.k. lex ASEA reglerna. Det villkor som aktualiseras är att efter utdelningen får aktier i det utdelade företaget inte innehas av något företag som tillhör samma koncern som det utdelade företaget, se 3 § 7 a mom. första stycket 4 SIL. En utdelning direkt till Huvudägaren skulle enligt detta villkor inte kunna ske eftersom ett koncernförhållande föreligger mellan Huvudägaren och MB.

Bolagsstämmans beslut innebär visserligen att en rätt uppstår för aktieägarna till den beslutade utdelningen av aktier men utdelningen verkställs först vid ett senare tillfälle och till dem som vid avstämningsdagen för utdelningen kan anses berättigade som mottagare. I sista stycket i 3 § 7 a mom. SIL finns en uttrycklig bestämmelse om att en lex ASEA utdelning skall kunna anses skattefri även för mottagare som inte äger aktier i det utdelande bolaget. Den bestämmelsen är tillkommen bl.a. för den situationen att mottagaren kan ha förvärvat enbart rätten till en utdelning, jfr prop. 1990/91:167 s. 27. Transaktioner företagna mellan beslutstidpunkten och utdelningstidpunkten bör således kunna beaktas vid bedömningen av vem utdelningen i inkomstskattehänseende skall anses tillfalla, jfr även skattskyldighetsreglerna i 3 § 9 mom. SIL.

Enligt nämndens mening föreligger det inte hinder mot att före utdelningstidpunkten med skatterättslig verkan genomföra en överlåtelse av en beslutad framtida utdelning. Den överlåtelse som Huvudägaren avser att företa kan mot denna bakgrund tilläggas den innebörden att rätten till den beslutade aktieutdelningen övergår till den utomstående köparen och i princip även skattskyldigheten. Detta betyder att det förhållandet att Huvudägaren vid beslutstillfället äger aktier i MB inte i sig bör hindra att lex ASEA reglerna blir tillämpliga men också att Huvudägaren inte genom utdelningen kan anses erhålla, och därmed inte heller vid något tillfälle efter utdelningen kommer att inneha, några aktier i DB. Utdelningen kommer därmed inte i konflikt med det berörda villkoret. Om även övriga villkor är uppfyllda, vilket enligt förutsättningarna är fallet, är därmed utdelningen att behandla som en lex ASEA utdelning innebärande att utdelningen är skattefri för mottagarna och att uttagsbeskattning inte skall ske.

Fråga 2 Rätten till den beslutade utdelningen härrör från Huvudägarens aktieinnehav i det utdelande bolaget och representerar en bestämd framtida avkastning på dessa aktier. En överlåtelse av denna rätt kan ses som ett förtida realiserande av denna avkastning. Vederlag för en separat överlåtelse av rätt till utdelning på aktier har som sökandena anger i ansökningen beskattats såsom en uppburen utdelning. Detta kan typiskt sett gälla för fall när överlåtelsen innebär ett förfogande över en framtida kapitalavkastning. Här är det i stället fråga om ett förtida realiserande av de aktier som den beslutade utdelningen avser. I ett sådant fall bör vederlaget vid överlåtelsen behandlas på samma sätt som om överlåtelsen avsett aktierna. Detta betyder att vederlaget skall beskattas enligt reglerna för realisationsvinst.

Frågorna 3 och 4 Enligt nämndens mening skall skatteeffekterna i fråga om erhållande av aktier i DB styras av att en lex ASEA utdelning är för handen. Det innebär att dessa regler också bör bli tillämpliga för Huvudägaren vad gäller rätten till utdelningen såsom syftande på aktier i DB. I 27 § 2 mom. första stycket SIL föreskrivs i fråga om lex ASEA utdelning att det skattemässiga anskaffningsvärdet på de aktier som utdelningen avsett bestäms som en del av det genomsnittliga anskaffningsvärdet för aktierna i det utdelande bolaget medan det genomsnittliga anskaffningsvärdet för dessa aktier minskas i motsvarande mån. Frågorna om anskaffningsvärdena för utdelningsrätten och aktierna i det utdelande bolaget besvaras efter dessa principer.

Kommentar:

RSV kommer att överklaga förhandsbeskedet vad avser frågorna 1, 3 och 4 och hävda att lex ASEA reglerna inte är tillämpliga. RSV kommer också att yrka att Regeringsrätten fastställer svaret på fråga 2.

SRN:s förhandsbesked den 1 oktober 1999

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

En fråga om mervärdesskatteplikt för verksamheten att sälja s.k. completion bonds (”färdigsställandegaranti”); omsättning av försäkringstjänst?

Skatterättsnämnden har i ett förhandsbesked prövat huruvida en verksamhet att sälja s.k. completion bonds (”färdigställandegaranti”) är en skattepliktig verksamhet enligt mervärdesskattelagen (1994:200), ML. I ärendet aktualiserades i huvudsak frågan om de tjänster som sökanden, ett bolag, tillhandahåller enligt ansökningen utgjorde försäkringstjänster och om omsättningen av tjänsterna enligt 3 kap. 10 § första stycket ML därför skulle vara undantagen från skatteplikt.

I ansökningen beskrevs en completion bond som en form av åtagande enligt vilket bolaget garanterar sina kunder – filmproducenter m.fl. aktörer inom filmbranschen – att en viss film som åtagandet avser skall bli färdig inom en viss tid och till en viss, angiven kostnad. Bolaget följer inspelningen av filmen dagligen, genom olika rapporteringssystem, och kan självständigt fatta beslut om åtgärder av olika slag för att uppfylla åtagandet. I det yttersta fallet får bolaget ta över produktionsansvaret och göra filmen färdig. När bolaget går in i produktionen sker det med egen personal och med egna medel. Med hänsyn härtill tecknar bolaget i sin tur en försäkring mot förmögenhetsförlust.

Skatterättsnämnden fann att bolagets verksamhet inte avsåg omsättning av tjänster som är undantagen från skatteplikt enligt ML och anförde följande.

Med försäkringstjänster förstås, såvitt nu är i fråga, enligt 3 kap. 10 § andra stycket 1 [ML] tjänster vars tillhandahållande utgör försäkringsrörelse enligt försäkringsrörelselagen (1982:713). – Någon definition av begreppet försäkringsrörelse ges inte i försäkringsrörelselagen. I förarbetena hänvisas till gängse språkbruk och allmän uppfattning. I prop. 1984/85:77 s. 40 anges vidare att grundläggande kriterier på försäkringsrörelse är att verksamheten går ut på att yrkesmässigt göra åtaganden att mot vederlag utge ekonomisk ersättning eller utföra en bestämd prestation vid ovissa händelsers inträffande. – Enligt artikel 13 B a i det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG) utifrån vilken undantagsbestämmelsen i ML skall tolkas, skall från skatteplikt undantas bl.a. försäkrings- och återförsäkringstransaktioner. EG-domstolen har i en dom den 25 februari 1999, C-349/96 Card Protection Plan Ltd mot Commissioners of Customs & Excise, vad avser tolkningen av begreppet försäkringstransaktioner, anfört att sådana enligt en allmän uppfattning kännetecknas av att en försäkringsgivare åtar sig att, mot förskottsbetalning av en premie, tillhandahålla försäkringstagaren den prestation som parterna kom överens om när avtalet ingicks, för det fall försäkringsrisken skulle förverkligas. – Nämnden gör följande bedömning. – De tjänster bolaget i första hand tillhandahåller innefattar att bolaget på ett underlag av kontinuerligt erhållna rapporter och på annat sätt granskar filmproduktionens förlopp och kontrollerar att den i ekonomiskt och andra hänseenden följer de uppgjorda planerna. Skulle så visa sig inte vara fallet kan bolaget ingripa i produktionen och därvid som sista åtgärd självt eller genom utomstående låta slutföra denna. Även om tjänsterna som bolaget tillhandahåller har vissa inslag som kan påminna om försäkringsåtaganden får det som främst bestämmer tjänsternas karaktär anses vara att bolaget, oavsett om det självt tvingas överta produktionen eller ej, aktivt är verksamt vid tillkomsten av varje film under hela inspelningen och då närmast i rollen som konsult. Verksamheten kan därför, vid en bedömning enligt de grundläggande kriterierna för om en försäkringsrörelse föreligger, inte anses hänförlig till sådan rörelse. Tjänsterna är således inte sådana försäkringstjänster som avses i 3 kap. 10 § första stycket ML. Omsättningen av tjänsterna är inte heller enligt någon annan bestämmelse undantagen från skatteplikt.

SRN:s förhandsbesked den 28 september 1999. Ersättning för konsultuppdrag – tjänst eller näringsverksamhet

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 12 oktober 1999.

Inkomsttaxering

Konsultfirman X AB ansökte om förhandsbesked. Omständigheterna var i korthet följande.

Y AB tillhandahåller konsulttjänster inom områdena IT och affärsutveckling och har två anställda. Bolaget träffar avtal med kunderna men de tjänster som utförs gentemot kunderna utförs av konsulter som är knutna till Y AB och anställda i av dem ägda bolag. Konsultfirman X AB, som ägs av A, är ett sådant bolag. A är en av flera delägare i Y AB. Y AB marknadsför tjänsterna och tar emot ersättningen från kunderna. Ersättningen för de tjänster som respektive konsultföretag levererar utgår med ca 60-70 procent av det belopp som debiterats huvuduppdragsgivaren. Verksamheten i X AB är endast riktad mot en uppdragsgivare, nämligen Y AB.

Frågan var om den verksamhet som bedrivs av X AB är självständigt bedriven eller om den ersättning som erhålls från Y AB skall ses som lön till A för åt Y AB utfört arbete.

Skatterättsnämnden konstaterade följande.

”I ärendet samverkar konsulter verksamma i egna aktiebolag genom ett aktiebolag som sköter marknadsföring och kundkontakter. Mot bakgrund av vad som framkommit om formerna för verksamheten finner nämnden vid en prövning av graden av självständighet att det i detta fall är fråga om en X AB bedriven verksamhet även om den formellt enbart riktar sig mot Y AB. Nämnden har härvid särskilt beaktat att X AB äger att utföra ett uppdrag med anlitande av annan än A, att X AB självständigt inom ramen för det åtagna uppdraget bestämmer arbetstider och planlägger arbetet samt att Y AB inte tillhandahåller lokaler eller inventarier för arbetets utförande.”

Kommentar:

RSV har överklagat förhandsbeskedet.