Rättsfall från EG-domstolen i Luxemburg. Domstolens dom den 10 februari 2000. Mål C-202/97, Fitzwilliam Executive Search Ltd och Bestuur van het Landelijk instituut sociale verzekeringen. Tolkning av utsändningsregeln i artikel 14.1 a) i EG:s förordning 1408/71 om social trygghet samt rättsverkan av intyg på blankett E 101.

Område: EG-domstolen

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 februari 2000.

Det irländska uthyrningsföretaget Fitzwilliam Ltd har till Nederländerna sänt ut arbetskraft (irländska medborgare) för att under begränsad tid arbeta främst inom jordbruk och trädgårdsodling. Arbetstagarna har vid utsändningsögonblicket varit omfattade av irländsk socialförsäkring och enligt intyg på blankett E 101, utfärdat av irländsk socialförsäkringsinstitution, även omfattade av irländsk lag under hela utsändningen. Fitzwilliam har erlagt socialavgifter i Irland.

Nederländsk socialförsäkringsinstitution underkände intyget och hävdade att nederländsk lagstiftning i stället skulle tillämpas på grund av omfattningen av Fitzwilliams verksamhet i Nederländerna. Fitzwilliam krävdes därför på socialavgifter i Nederländerna. Fitzwilliam klagade på beslutet, varefter Nederländerna vände sig till EG-domstolen med begäran om en tolkning av hur artikel 14.1 a) skall tillämpas samt rättsverkningarna av blankett E 101.

Enligt förordningens artikel 14.1 a) skall en arbetstagare som arbetar inom en medlemsstat hos ett företag ”till vilket han normalt är knuten” och som av det företaget sänds ut för arbete i annan medlemsstat under högst ett år, fortsätta att omfattas av utsändningslandets lagstiftning under hela utsändningstiden. Socialavgifter skall betalas i utsändningslandet och får inte tas ut i arbetslandet. Utsändningen skall styrkas med intyg på blankett E 101, som utfärdas av behörig institution i utsändningslandet.

Nederländerna ställde bl.a. följande frågor till domstolen:

Kan begreppet ”företag till vilket han normalt är knuten” i artikel 14.1 a) tolkas så att ytterligare krav eller villkor kan uppställas som inte uttryckligen nämns i artikeln?

Om så inte är fallet, har verkställande myndighet något tolkningsutrymme vad beträffar begreppet i fråga?

Är intyget på blankett E 101 under alla omständigheter bindande för myndigheterna i en annan medlemsstat eller kan myndigheten i den staten självständigt upphäva intygets bevisvärde? Domstolen besvarade frågorna enligt följande:

Bestämmelserna i förordningens avdelning II, där artikel 14 ingår, är enligt fast praxis ”ett fullständigt och enhetligt system av kollisionsregler vars avsikt är att förhindra att flera länders regler tillämpas samtidigt”. Med detta synes domstolen säga att respektive medlemsland är förhindrat att uppställa ytterligare kriterier än vad som klart framgår av artiklarna. Tolkningen av artiklarna skall överlåtas på EG-domstolen.

Beträffande tolkningen av begreppet ”företag till vilket han normalt är knuten” hänvisade domstolen dels till målen Van der Vecht (C-19/67) och Manpower (C-35/70), dels till Administrativa kommissionens beslut nr 128 (numera ersatt av beslut nr 162). De båda rättsfallen avsåg också utsändning av anställda hos bemanningsföretag. Här sade domstolen att utsändningsregeln i artikel 14.1 a) kan tillämpas på bemanningsföretag endast om vissa villkor uppfylls. Dels måste det finnas en verklig anknytning mellan den anställde och bemanningsföretaget, dels måste det upprätthållas ett förhållande mellan bemanningsföretaget och den medlemsstat där företaget är etablerat – företaget måste i vanliga fall bedriva verksamhet i den stat där det är etablerat. Enligt AKs beslut nr 128 krävs för att en arbetstagare ”normalt” skall anses vara knuten till ett företag, bl.a. att ett anställningsförhållande upprätthålls mellan företaget och arbetstagaren under hela utsändningstiden.

I ifrågavarande mål kompletterar domstolen de tidigare domarna med att säga att ”endast ett företag som vanligtvis bedriver en betydande verksamhet inom etableringsstatens territorium kan komma i åtnjutande av de fördelar som följer av undantaget i denna bestämmelse” (dvs. undantaget från regeln om arbetslandets lag genom utsändningsregeln i artikel 14.1 a). S.k. brevlådeföretag kan inte accepteras. Det åligger vidare den behöriga institutionen i etableringslandet att avgöra om ett företag bedriver ”betydande verksamhet”.

Vad beträffar rättsverkan av ett intyg på blankett E 101 fastslår domstolen att intyget är ”bindande för den behöriga institutionen i den medlemsstat till vilken ... arbetstagare utstationeras”. Det åligger den utfärdande institutionen att se till att uppgifterna i blanketten är korrekta. Den behöriga institutionen i det andra landet kan emellertid, om den ifrågasätter korrektheten av intyget, vända sig till den utfärdande institutionen med begäran om att institutionen omprövar och eventuellt återkallar intyget. Om de berörda institutionerna inte kan komma överens, kan de hänskjuta frågan till Administrativa kommissionen och, i sista hand, till EG-domstolen.

Kommentar:

En svensk försäkringskassa eller skattemyndighet kan alltså inte ensidigt underkänna ett intyg på blankett E 101 (eller andra E-blanketter) från annat land om kassan / SKM anser att intyget är felaktigt. Kontakt måste tas med den behöriga institutionen i det andra landet. Det är FK som är behörig att ta denna kontakt.

I och med denna dom fastslås att rena ”brevlådeföretag” som inte bedriver någon verklig verksamhet i ett land, inte kan stå som arbetsgivare för utsänd arbetskraft.

Rättsfall från EG-domstolen i Luxemburg. Domstolens domar den 15 februari 2000. Mål C-34/98 och C-169/98. EG-kommissionen mot republiken Frankrike. Fråga om gränsdragningen mellan skatt och socialavgift.

Område: EG-domstolen

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 februari 2000.

Frankrike har sedan 1990 respektive 1996 tagit ut två olika typer av socialavgifter vid sidan av de ”ordinarie” socialavgifterna, dels en avgift om 7,5 % kallad CSG (Cotisation sociale généralisée) dels en avgift om 0,5 % kallad CRDS (Contribution pour le remboursement de la dette sociale). Avgifterna, som beräknats på förvärvsinkomster och även vissa andra inkomster, har påförts alla som har beskattats för sådana inkomster i Frankrike, oberoende av vilket lands socialförsäkringssystem personerna har tillhört. CSG har gått till finansieringen av familjebidrag, solidaritetsfond för äldre och de obligatoriska sjukförsäkringssystemen, CRDS har använts till amortering av ett underskott i socialförsäkringen.

Enligt kommissionen har Frankrike genom att ta ut dessa avgifter för anställda och egenföretagare som arbetat i annan medlemsstat och omfattats av socialförsäkringen där, brutit mot (dåvarande) artiklarna 48 och 52 i EG-fördraget (art. 48 avser fri rörlighet och förbud mot diskriminering och art. 52 etableringsfrihet) samt artikel 13 i EG-förordningen 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet, eftersom inkomster som redan belastats med socialavgifter i arbetsstaten även blivit föremål för uttag av avgifter i Frankrike om personen beskattats där. Förordningens artikel 13.1 säger att den för vilken förordningen gäller skall omfattas av lagstiftningen i endast en medlemsstat och artikel 13.2 a) att denna stat normalt är arbetsstaten. Uttag av dubbla avgifter strider såväl mot fördragets artiklar 48 och 52 som förordningens artikel 13.

Den franska regeringen ansåg att CSG och CRDS var att betrakta som skatter och därför föll utanför förordningens tillämpningsområde. Både CSG och CRDS omfattades av Frankrikes bilaterala dubbelbeskattningsavtal, någon motprestation avseende social trygghet utgick inte för dem som erlagt avgifterna och uppbörden av CRDS följde uppbördsreglerna för skatt.

Domstolen delade inte den franska regeringens åsikt att CSG och CRDS var att se som skatter. Domstolen ansåg att det fanns ett ”sådant direkt och tillräckligt samband” mellan CSG och CRDS och det franska systemet för social trygghet att de var att se som socialavgifter och omfattade av förbudet mot dubbeluttag, i och med att intäkterna från båda avgifterna ”specifikt och direkt” användes för finansieringen av den sociala tryggheten i Frankrike. Frankrike hade alltså brutit mot de i domarna ifrågavarande artiklarna.

Kommentar:

Med domstolens sätt att se torde den svenska allmänna löneavgiften inte vara att se som en socialavgift utan som en skatt som faller utanför förordningens tillämpningsområde.

KR:s i Stockholm dom den 27 januari 2000, målnr 8879-1998 Utbildningsbolag medgavs att intäktsredovisa inkomster från kurser först när respektive kurs var slutförd

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 15 februari 2000.

1996 års taxering

Bolaget (A) säljer kurspaket som i normalfallet består av 10 lektionstillfällen under en 3 – 4 månadersperiod. Enligt A kan man se bolagets verksamhet som en entreprenadverksamhet där A för ett fast pris påtager sig kostnadsansvaret för att leverera 10 lektionstillfällen. A fakturerar sina kunder för kursstart. Största kurskostnaden för A är lärararvoden. Inkomsterna från dessa kurser intäktbokförs inte förrän hela kursen är avslutad. Inte heller kostnaderna för samma kurser dras av förrän kursen är avslutad.

SKM hävdade att inkomsterna från kursverksamheten skulle intäktsredovisas successivt i takt med att kurserna fullgöres.

Länsrätten (dom 1998-10-28) delade SKM:s uppfattning med hänvisning till RÅ 1977 ref 13 och RÅ 1987 not 533.

Kammarrätten ändrade länsrättens avgörande och godtog A:s redovisningsmetod. Av domskälen framgår följande;

Frågan i målet är om A haft rätt att skjuta upp intäktsföringen av de i förskott erlagda kursavgifterna till dess att ifrågavarande kurser är avslutade.

Bestämmelserna i 24 § samt punkt 1 tredje stycket av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (KL) innebär att bolagets intäktsredovisning av kursavgifterna skall läggas till grund för beskattningen om den inte strider mot god redovisningssed eller särskilda bestämmelser i KL. Några särskilda bestämmelser för sådana inkomster finns inte. Om god redovisningssed ger utrymme för olika alternativ i fråga om periodisering skall beskattningen grundas på det av den skattskyldige i redovisningen valda alternativet (jfr RÅ 1999 ref 32).

Ersättningar för tjänster som skall utföras under en kommande period skall intäktföras antingen när prestationen i sin helhet är fullgjord eller löpande under perioden. (Bokföringsnämndens cirkulär C 20/5 och uttalanden U 87:1, U 89:6 och U 89:10). Bolaget har valt att redovisa intäkten när den totala prestationen genomförts. Den av A använda redovisningsmetoden kan inte anses strida mot god redovisningssed. Överklagandet skall därför bifallas.