RR:s dom den 17 augusti 2000, målnr 7761-1999 Lex ASEA, diskriminering enligt EG-fördraget.
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
Villkoret i 3 § 7 mom. SIL – att det utdelande bolaget skall vara ett svenskt aktiebolag – strider mot bestämmelserna rörande den fria rörligheten för kapital i artikel 58 EG.
Överklagat förhandsbesked
SRN:s förhandsbesked den 22 november 1999 har refererats i rättsfallsprotokoll 39/99.
Förutsättningarna i ärendet är i korthet följande.
En i Sverige bosatt fysisk person (A) äger andelar i ett utländskt bolag (UB) hemmahörande i en EG-stat. Bolaget planerar att dela ut andelarna i ett dotterbolag. Utdelningen är skattepliktig enligt SIL och får beskattas i Sverige enligt tillämpligt skatteavtal. Frågan i målet är om EG-rättens bestämmelser hindrar beskattningen i Sverige av det skälet att utdelningen – om bolaget varit svenskt – hade omfattats av reglerna 3 § 7 a mom. SIL.
Regeringsrättens avgörande;
Regeringsrätten förklarar, med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked, att bestämmelserna i 3 § 7 a mom. SIL är tillämpliga på ifrågavarande utdelning utan hinder av att det utdelande bolaget inte är svenskt.
Som motivering anförde Regeringsrätten bl.a.;
Enligt 3 § 7 a mom. SIL är utdelning från ett svenskt aktiebolag i form av aktier eller andra andelar i ett dotterföretag som är ett svenskt aktiebolag eller ett utländskt bolag undantagna från skatteplikt om angivna villkor i lagrummet är uppfyllda.
Av EG-domstolens praxis följer att det också i mål rörande direkt beskattning kan behöva göras en prövning av om de nationella reglerna är förenliga med EG:s regler om fria kapitalrörelser, se t.ex. domstolens dom den 6 juni 2000 i mål C-35/98, Verkooijen, punkt 32.
Enligt artikel 56 EG (tidigare artikel 73 b i EG-fördraget) skall alla restriktioner för kapitalrörelser och betalningar mellan medlemsstater samt mellan medlemsstater och tredje land vara förbjudna. Enligt artikel 58 EG (tidigare artikel 73 d i EG-fördraget) gäller dock bl.a. att bestämmelserna i artikel 56 inte skall påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa sådana bestämmelser i sin skattelagstiftning som skiljer mellan skattebetalare som har olika bostadsort eller som har investerat sitt kapital på olika ort (punkt 1). Bestämmelserna skall vidare inte påverka tillämpligheten av sådana restriktioner av etableringsrätten som är förenliga med fördragen (punkt 2). De åtgärder och förfaranden som avses i punkterna 1 och 2 i artikel 58 får inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller en förtäckt begränsning av den fria rörligheten för kapital och betalningar enligt artikel 56 (punkt 3).
EG-domstolen har i det tidigare nämnda målet (C-35/99, Verkooijen), som avsåg hur mottagen utdelning skulle inkomstbeskattas i Nederländerna, gjort uttalanden om innebörden av friheten för kapitalrörelser. Den skattskyldige ägde andelar i ett belgiskt bolag. Av domen – som i och för sig avsåg förhållanden som hänförde sig till tiden före ikraftträdandet av Fördraget om den Europeiska unionen – får anses följa att uppbärandet av utdelning faller in under reglerna om fria kapitalrörelser (punkterna 27-30) och att en nationell bestämmelse som innebär att skattemässiga fördelar vid beskattningen av utdelning är villkorad av att utdelningen kommer från ett bolag som är etablerat inom ifrågavarande stat utgör en förbjuden restriktion för kapitalrörelser (punkt 36).
Regeringsrätten gör följande bedömning.
Villkoret enligt 3 § 7 a mom. SIL att det utdelande bolaget skall vara ett svenskt aktiebolag måste, mot bakgrund av den bedömning som EG-domstolen redovisat i den ovan refererade domen, anses vara en restriktion för kapitalrörelser. Denna restriktion kan inte anses motiverad av tvingande hänsyn till allmänintresset eller av hänsyn till kongruensen i skattesystemet eller eljest av skäl som kan härledas från bestämmelserna i artikel 58 EG.
Regeringsrätten finner således att det aktuella villkoret i 3 § 7 a mom. SIL strider mot fördragets bestämmelser om förbud mot restriktioner för kapitalrörelser. Vid prövning av frågan om beskattning av utdelningen skall därför bortses från lagens krav på att det utdelande bolaget skall vara svenskt. Av anförda skäl skall A:s överklagande bifallas.
RR:s dom den 4 oktober 2000, målnr 3672-2000 Försäljning av bostadsrätt samma år som bostadsrätterna först upplåtits beskattas enligt 27 § SIL
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
Skatterättsnämndens (SRN:s) förhandsbesked d. 8 maj 2000, se rättsfallsprotokoll 19/2000.
Regeringsrätten ändrade förhandsbeskedet och förklarade att 26 § lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, inte är tillämplig vid beräkning av realisationsvinst vid avyttring av bostadsrätt i det fall som avses med ansökningen om förhandsbesked.
Målet överlämnades till SRN för behandling av frågan om uppskovsavdrag vid byte av bostad.
Regeringsrätten angav följande skäl för avgörandet:
”De särskilda bestämmelserna i 26 § 1 mom. SIL om beskattning av realisationsvinst vid avyttring av en bostadsrätt gäller om bostadsrättsföreningen är av det slag som anges i 2 § 7 mom. SIL. Enligt sistnämnda bestämmelse förstås med bostadsförening en ekonomisk förening, vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att åt föreningens medlemmar bereda bostäder i hus som ägs av föreningen (äkta bostadsföretag). Bedömningen av om en förening är ett äkta bostadsföretag skall enligt 26 § 1 mom. tredje stycket SIL göras på grundval av förhållandena vid ingången av det år då avyttringen ägde rum.
Frågan i målet gäller om avyttring av en bostadsrätt skall beskattas enligt bestämmelserna i 26 § SIL eller enligt de mindre förmånliga bestämmelserna i 27 § SIL. Närmare bestämt gäller frågan om det för en tillämpning av 26 § är tillräckligt att en bostadsrättsförening som bildats före ingången av avyttringsåret men påbörjat sin verksamhet först under det året uppfyller kraven i 2 § 7 mom. SIL på ett äkta bostadsföretag vid en senare tidpunkt än årets ingång men senast vid tidpunkten för avyttringen.
Regeringsrätten finner att lagtexten inte ger utrymme för annan tolkning än att en beskattning av realisationsvinst vid avyttring av en bostadsrätt kan ske enligt 26 § SIL endast om föreningen vid ingången av det kalenderår under vilket avyttringen äger rum är av det slag som anges i 2 § 7 mom. SIL. Eftersom denna förutsättning inte är uppfylld i förevarande fall skall RSV:s talan bifallas i denna del.
Med det ställningstagande som SRN gjort i fråga om tillämpliga regler för beskattning av realisationsvinst har nämnden i överensstämmelse med ansökningen om förhandsbesked ansett den ställda frågan om uppskovsavdrag vid byte av bostad förfallen. Det bör nu ankomma på nämnden att behandla frågan.”
RR:s dom den 29 september 2000, målnr 4191-1999 Beräkning av verklig förlust vid avyttring (likvidation) av ett dotterbolag
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
Inkomsttaxering 1998 – 2002.
Domen avser ett av RSV överklagat förhandsbesked, som refererats i rättsfallsprotokoll 24/99 (SRN:s förhandsbesked den 1 juni 1999).
Regeringsrätten fastställde förhandsbeskedet och lämnade följande motivering.
”I rättsfallet RÅ 1998 ref. 53 hade ett dotterbolag från sitt moderbolag erhållit aktieägartillskott och koncernbidrag. De erhållna koncernbidragen uppgick till större belopp än den utdelning som lämnats till moderbolaget. Regeringsrätten fann att utdelningen inte skulle föranleda någon reducering av realisationsförlusten vid avyttring av aktierna i dotterbolaget. I det nu aktuella målet har dotterbolaget erhållit koncernbidrag från andra bolag än moderbolaget. Varken den omständigheten eller vad som i övrigt förekommit i målet ger anledning att göra en annan principiell bedömning än i rättsfallet. Realisationsförlusten skall därför inte reduceras med större belopp än som skett genom Skatterättsnämndens förhandsbesked.
Sedan förhandsbeskedet meddelades har lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt upphävts och ersatts av inkomstskattelagen (1999:1229) som, med vissa undantag, skall tillämpas fr.o.m. 2002 års taxering. Författningsändringarna påverkar inte svaret på de frågor som målet avser. Det saknas därför anledning att begränsa giltighetstiden för förhandsbeskedet.”
Kommentar:
Rättsläget beträffande hur beräkning av verklig förlust vid avyttring av dotterbolag ska ske är i stora delar oklart.
Regeringsrättens avgörande har dock förtydligat rättsläget i ett hänseende.
RSV tolkade – i informationsskrivelse av den 14 september 1998, dnr 7928-98/900 – rättsläget på så sätt att koncernbidrag som dotterbolaget mottagit från moderbolaget skulle räknas in i ”upparbetade vinstmedel”. Vid beräkning av verklig förlust innebar detta synsätt att koncernbidrag som konsumerats av förluster i dotterbolaget inte kunde användas för att finansiera värdeöverföringar från dotterbolaget till moderbolaget. Härigenom skulle samma skattskyldig inte kunna medges avdrag två gånger för samma förlust.
Redan Regeringsrättens avgörande i RÅ 1998 ref. 53 visade att detta synsätt saknade stöd i de fall koncernbidrag från moderbolaget med viss beloppsmässig storlek översteg värdeöverföringarna från dotterbolaget.
Genom det av Regeringsrätten nu avgjorda förhandsbeskedet har större klarhet erhållits i denna fråga.
Förhandsbeskedet innebär att koncernbidrag som dotterbolaget mottagit – från andra bolag än dotterbolagets egna dotterbolag – ska beaktas genom ett sorts kvittningsförfarande och inte räknas in i ”upparbetade vinstmedel”. Vid beräkningarna ska nominella belopp användas.
Som RSV tolkar förhandsbeskedet ska koncernbidrag som dotterbolaget erhållit – från andra bolag än dotterbolagets egna dotterbolag – reducera de värdeöverföringar som dotterbolaget gjort. Om värdeöverföringarna från dotterbolaget är mindre än dessa koncernbidrag som dotterbolaget mottagit ska realisationsförlusten vid avyttring av dotterbolaget inte reduceras. Om värdeöverföringarna är större måste man undersöka om värdeöverföringarna till den del de överstiger dessa koncernbidrag ryms inom ”upparbetade vinstmedel”. ”Upparbetade vinstmedel” beräknas då exklusive de koncernbidrag som redan beaktats vid kvittningen. Om de efter kvittningen återstående värdeöverföringarna ryms inom ”upparbetade vinstmedel” ska realisationsförlusten inte reduceras och i den mån de inte ryms ska reducering ske. Något hänsynstagande ska, som RSV tolkar förhandsbeskedet, inte tas till att koncernbidrag leder till skattekonsekvenser medan skattefria utdelningar inte medför skattekonsekvenser.
I de fall kontroll av realisationsförluster vid avyttring av dotterbolag sker kan det vara lämpligt att skattemyndigheten försöker spåra samband mellan tillskott och utdelning efter mönster från RÅ 1999 not 18.
KR:s i Stockholm dom den 27 september 2000, målnr 8639-1998 Frågan om utrangeringsavdrag avseende byggnader vid ändring av produktionsteknik i vattenkraftstation.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
I punkt 6 nionde stycket av anvisningarna till 23 § KL anges att utrangeras en byggnad, får avdrag göras för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet i den mån beloppet överstiger vad som inflyter genom avyttring av byggnadsmaterial e.d. i samband med utrangeringen.
X AB är ett elkraftproducerande företag. I deklarationen för 1995 års taxering yrkade X avdrag för nedskrivning – utöver vanliga värdeminskningsavdrag – av värdet på A-kraftstationen med 203,4 miljoner kr. Av beloppet avsåg 153,4 miljoner kr byggnader och 50 miljoner kr inventarier.
I överklagande yrkade RSV att avdraget på 203,4 miljoner kr skulle återföras till beskattning.
LR företog syn vid A-kraftstationen och höll muntlig förhandling.
X bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Ombyggnaden av A-kraftstationen innebar en nedläggning av pumpkraftverket och en nybyggnation av ett strömkraftverk. Pumpkraftverket är definitivt utrangerat och X har inga planer på att åter öppna det. Utrangering innebär inte uteslutande nedrivning utan även att en tillgång inte längre kan användas för sitt ändamål. De i målet utgående och överdimensionerade anläggningsdelarna kan inte längre användas för sitt ändamål varför de bör anses som utrangerade.
RSV i sin tur anförde bl.a. följande. För byggnader gäller att avdrag utöver planenliga avskrivningar bara kan medges om fråga är om utrangering. Vid synen har framkommit att av de överdimensionerade byggnadsdelarna används fortfarande större delen i driften förutom några få, nämligen ”trottel B” och tilloppstuben från C-sjön. Utrangeringsavdrag kan därför medges bara för dessa delar.
LR biföll överklagandet på så sätt att avdraget avseende byggnader återfördes till beskattning med (153,4 – 37 =) 116,4 miljoner kr. Hela avdraget avseende inventarier på 50 miljoner kr återfördes också till beskattning. Beträffande avdraget avseende byggnader yttrade LR bl.a. följande:
”Av utredningen i målet, däribland syn, framgår att ifrågavarande kraftstation utgörs av en anläggning som består av ett tunnel- och dammsystem samt en maskinstation. Anläggningen med tillhörande utrustning dimensionerades ursprungligen för elproduktion med pumpdrift. Genom att övergå till annan tillverkningsmetod, vilken är mindre utrymmeskrävande och fordrar delvis annan utrustning, har såväl anläggningen som utrustningen i vissa delar blivit oanvändbar eller överdimensionerad. Bolaget har hävdat att vissa anläggningsdelar är utrangerade eftersom de inte längre kan användas för sitt ändamål, dvs. för pumpdrift. Enligt bolagets uppfattning föreligger därför avdragsrätt för gjorda nedskrivningar redan på denna grund. – – – Vad först gäller byggnad kan avdrag för kostnad för avskrivning utöver planenliga avskrivningar endast ske i form av utrangeringsavdrag. En förutsättning för att sådant avdrag skall medges är att utrangeringen är definitiv. LR finner, i likhet med RSV, inte skäl att ifrågasätta bolagets avsikt att upphöra med pumpdrift. Ändamålet med verksamheten i kraftstationen har emellertid varit – och är fortfarande – att producera elkraft. Eftersom större delen av byggnadsdelarna endast varit föremål för en omändring och fortfarande används för elproduktion, om än med annan teknik, finner LR att förutsättningarna för att medge utrangeringsavdrag inte föreligger i den omfattning som yrkats. Endast för de byggnadsdelar som inte längre kan användas i elproduktionen föreligger avdragsrätt. LR delar RSV:s uppfattning att så är fallet vad gäller ”trottel B” och tilloppstuben från C-sjön. LR finner vidare avdragsrätt föreligger för C-sjön eftersom den överhuvudtaget inte används i strömkraftverkets verksamhet. – – – Eftersom det varken av den senast ingivna skrivelsen eller av utredningen i övrigt är möjligt att fastställa hur stor del ..... som avser trotteln resp. tilloppstuben från C-sjön finner LR skäligt medge avdrag för avskrivning på dessa byggnadsdelar och C-sjön med ett uppskattat belopp om totalt 37 milj. kr.”
X överklagade domen och yrkade att KR skulle medge ytterligare avdrag avseende byggnader med 116,4 miljoner kr.
Även KR företog syn vid A-kraftstationen och höll muntlig förhandling. Vid förhandlingen medgav RSV avdrag med ytterligare 20,2 miljoner kr.
KR biföll överklagandet på så sätt att avdrag medgavs med ytterligare 22 miljoner kr, varigenom (116,4 – 22 =) 94,4 miljoner kr avseende byggnader återfördes till beskattning. Därvid anförde KR bl.a. följande.
”Fråga i KR är om bolaget har rätt till ytterligare utrangeringsavdrag avseende byggnader vid A-kraftstationen. Bolaget gör gällande att rätt till sådant avdrag föreligger på den grunden att de överdimensionerade delarna för vilka avdrag yrkas är utrangerade eftersom dessa inte längre kan användas för att producera el medelst pumpkraft. – Avdrag för utrangering kan medges först då den aktuella tillgången inte längre kan nyttjas för sitt ursprungliga ändamål. I likhet med LR finner KR att ändamålet med bolagets verksamhet i kraftstationen har – alltsedan denna byggdes – varit att genom vattenkraft producera elkraft. Det förhållandet att en annan teknik numera används för produktionen föranleder inte någon annan bedömning. Den ursprungliga driften har således inte upphört. Enligt KR:s mening kan vid sådant förhållande utrangeringsavdrag endast medges för de delar av anläggningen som tagits ur drift och som överhuvudtaget inte längre används för elproduktion. De delar som blivit överdimensionerade, t.ex. delar av avloppstunnlarna, men som fortfarande används i driften kan inte bedömas som utrangerade eftersom dessa utgör en del av de byggnadsdelar som fortfarande nyttjas. – RSV har numera medgivit avdrag för bl.a. den s.k. trottelsalen då denna inte längre kan sägas användas i den nuvarande produktionen. KR finner inte skäl att frångå parternas samstämmiga inställning beträffande denna byggnadsdel. Med samma bedömningsgrunder och med beaktande av vad KR iakttagit vid den företagna synen saknas vid sådana förhållanden skäl att inte också medge avdrag för ”Trottel D” och den transportutgång som användes för utförsel av bergmassor vid anläggandet av stationen. Dessa används inte längre i den nuvarande produktionen och är därtill klart avskiljbara från övriga delar. – – – Då det inte är möjligt att på grundval av den utredning som föreligger närmare bestämma avdragets storlek måste detta bestämmas efter skälig grund. KR finner härvid att avdrag skall – medges – utöver vad som redan medgivits av LR – med totalt 22 miljoner kr.”
Kommentar:
Frågan om utrangeringsavdrag kan medges för del av byggnad som inte längre används i verksamheten är inte klarlagd i rättspraxis. Olika synsätt har framförts i den skatterättsliga doktrinen (se K.G.A. Sandström, Om beskattning av inkomst av rörelse, 3 uppl., 1951, s. 448-449 samt Hans Bylin, Skattenytt 1967 s. 438-439). Utgångspunkten är även här att ”en utrangering i egentlig mening måste framstå som definitiv för att den skall kunna beaktas i skattesammanhang” (prop. 1969:100 s. 130). Undantagsvis torde därför avdragsrätt föreligga när fråga är om klart avgränsade byggnadsdelar som inte används i verksamheten och heller inte kan användas i verksamheten. Däremot saknas rätt till avdrag när fråga är om byggnader eller byggnadsdelar som fortfarande används i verksamheten men som blivit överdimensionerade på grund av ändrad produktionsteknik. Sådana byggnader och byggnadsdelar kan inte i någon mening anses vara utrangerade. Båda dessa situationer belyses av KR:s dom.
KR:s i Göteborg dom den 15 september 2000, målnr 4951-1998 Skattetillägg på bilförmån Även om dispositionsrätten utgör en stark bevispresumtion för att bil nyttjats privat i sådan omfattning att förmånsbeskattning ska ske innebär detta inte att den skattskyldige befunnits lämna oriktig uppgift. Skattetillägget har undanröjts.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
Skattetillägg vid inkomsttaxering 1994
SG hade i sin byggverksamhet gjort avdrag för bil- och transportkostnader avseende en skåpbil av märket Dodge B250 Royal Van. Han hade inte redovisat någon bilförmån i sin deklaration. Skattemyndigheten påförde honom bilförmån med hänvisning till att han inte förebringat körjournal eller annan tillförlitlig utredning som visade att privat körning inte förekommit. SG påfördes också skattetillägg.
SG invände bl.a. att bilen saknade baksäte och var utrustad med fast inredning för specialverktyg och därför var ett rent arbetsredskap. Familjen hade för övrigt en annan bil för privat bruk.
Kammarrätten gjorde samma bedömning som länsrätten och skattemyndigheten när det gällde frågan om bilförmån. Vad SG anfört om bilens beskaffenhet och om familjens innehav av annan bil föranledde ingen annan bedömning.
I fråga om skattetillägget konstaterade kammarrätten att en förutsättning för att en skattskyldig ska kunna påföras skattetillägg är att skattemyndigheten visat att denne lämnat en oriktig uppgift till ledning för taxeringen. Förmånsbeskattningen grundar sig på presumtionen att skattskyldig som har rätt att disponera bil som ingår i näringsverksamhet för privat bruk också har använt den för privatkörning i sådan omfattning att förmånsbeskattning ska ske. Enligt kammarrättens mening innebär emellertid presumtionen i sig inte tillräcklig bevisning för att anse att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift genom att inte redovisa värde av bilförmån i deklarationen. I motsats till skattemyndigheten ansåg kammarrätten att vissa resor som företagits med bilen var så nära förknippade med tjänsteförrättningar att de i aktuellt hänseende inte skulle hänföras till privata resor. Kammarrätten fann det inte visat att bilen i fråga faktiskt hade använts för privat bruk i mer än ringa omfattning. Förutsättningar för att påföra skattetillägg saknades därmed. Kammarrätten undanröjde det till bilfömånen hänförliga skattetillägget.
Kommentar:
Sedan ett par år tillbaka meddelas det då och då domar i underinstanserna där skattetillägg respektive avgiftstillägg undanröjs med samma motivering som kammarrätten använder sig av i den nu refererade domen. Det syntes till en början som om det synsättet skulle sprida sig inom och mellan domstolarna. Så blev det nu inte. I stället tillämpas de olika förfarandena parallellt. Det är således mycket vanligt att skattetillägg på bilförmån, som påförts enligt presumtionen, godtas i domstolarna. Den skattskyldige anses då genom att inte omnämna bilförmånen i deklarationen ha lämnat en sådan oriktig uppgift att förutsättningar för skattetillägg är för handen.
Denna olikformighet i rättstillämpningen skapar osäkerhet för skattemyndigheterna som har att ta ställning till frågan om skattetillägg i bilförmånsärenden. Det är inte heller bra att förmånshavare behandlas olika när det kommer till frågan om skattetillägg.
Mot bakgrund också av att bilförmånsärenden är så frekventa avser RSV att överklaga domen i syfte att få ett klargörande avgörande till ledning för rättstillämpningen.
KR:s i Sundsvall domar den 27 september 2000; målnr 225-1998, 226-1998, 228-1998 och 229-1998 Verklig förlust Beviskrav avseende marknadsvärdet vid reaförlust då avyttring av aktier till eget bolag skett till priset av en krona.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 10 oktober 2000.
Inkomsttaxering 1993
A och dennes tre barn överlät aktier i AB A och AB B till ett bolag, som utöver nyssnämnda personer även ägdes av syskonens moder. Överlåtelsepriset för aktierna i AB B uppgick till en krona per aktie, varvid en reaförlust uppkom, för vilken säljarna yrkade avdrag.
SKM medgav inte avdraget utan bedömde hela överlåtelsen som gåva. Beslutet motiverades bl.a. med att vid en substansvärdering kunde aktiernas värde beräknas till 28 kronor per 1992-08-31 och 20 kronor per 1992-12-31. Vidare var AB B inte försatt i konkurs.
I LR yrkade de skattskyldiga att, efter viss justering avseende avyttringen av aktier i AB A, taxeras i enlighet med lämnade deklarationer. Beträffande aktieavyttringen i AB B anförde klagandena bl.a. att någon handel i aktien inte skett, att den var onoterad och hade en relativt stor ägarspridning. Substansvärderingen ifrågasattes eftersom den bygger på en värdering utifrån en balansräkning som underkänts av bolagets revisor. Aktien kunde därför inte anses ha något värde. LR bedömde att med hänsyn till bl.a. den vidtagna substansvärderingen måste aktierna anses haft ett ekonomiskt värde vid avyttringen. Vid en försiktig bedömning fann LR att aktiens värde borde kunna uppskattas till 20 kronor per aktie, varefter avdrag medgavs med en reaförlust beräknad efter detta försäljningspris.
I KR yrkar de skattskyldiga att försäljningsvärdet på AB B skulle bestämmas till en krona, i enlighet med vad som deklarerats och anförde bl.a. följande. Situationen i AB B under 1992 och 1993 ledde till att förväntningarna på aktierna var så lågt ställda att aktierna ansågs praktiskt taget värdelösa. Situationen kan i stort sett jämföras med vad som hände med exempelvis aktierna i SE-Banken under bankkrisen. I det fallet sjönk marknadsvärdet till 5-6 kronor per aktie trots att bankens bokslut visade ett substansvärde på 40 kronor per aktie. Beträffande aktierna i AB B har inte någon affär gjorts med dessa vare sig under andra halvåret 1992 eller under 1993. Orsaken härtill var det bekymmersamma läge bolaget befann sig i. Bolaget ”blödde” och banken hade sagt upp samtliga lån. Detta ledde till att det inte fanns något köpintresse för aktierna. Vid tre tillfällen under 1994 hade aktien blivit föremål för försäljning, varvid priset varierade mellan 3:50 och 6 kronor per aktie. Någon större förändring av bolagets substansvärde har inte skett under 1994 i jämförelse med den substansvärdeberäkning som skattemyndigheten presenterat vid utgången av 1992. Först under 1994 förbättrades bolagets likviditet och aktierna började stiga i värde. De skattskyldiga ingav och åberopade ett intyg avseende försäljningarna under 1994. KR gjorde följande bedömning.
Klagande har i målet gjort gällande att den substansvärdeberäkning som SKM företagit inte återspeglar aktiernas marknadsvärde vid avyttringstillfället och har därvid bl.a. åberopat att bolaget vid aktuell tidpunkt befann sig i en djup ekonomisk kris med ett konkurshot hängande över sig och att detta bl.a. fick till följd att all handel med bolagets aktier upphörde och att aktierna förlorade sitt värde som säkerhet på kreditmarknaden. Såvitt framgår har vad som anförts om bolagets prekära ekonomiska situation vid tiden för aktieförsäljningen och det till följd därav bristande intresset på marknaden för bolagets aktier inte ifrågasatts från SKM:s sida. – Mot bakgrund av vad sålunda upptagits finner KR att den utredning, som i målet har åberopats av SKM, inte kan anses ge tillräckligt stöd för att aktierna avyttrats till ett pris understigande aktiernas marknadsvärde.