RR:s dom den 6 februari 2001 Investeringsskatt. Ersättning enligt ersättningslagen.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

Begreppet byggnad i investeringsskattelagens mening ska förstås så att det endast avser en tillgång som är att anse som byggnad vid beräkning av värdeminskningsavdrag vid inkomstbeskattningen. Hänsyn ska inte tas till byggnadsinventarier, markanläggning eller markinventarier.

Ersättning enligt ersättningslagen har utgått trots att ombudets arbetsgivare varit i intressegemenskap med bolaget.

Underlag för skatt enligt lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten

Investeringsskatt.

SKM fastställde underlag för investeringsskatt för ett bolag med hänsyn till kostnader för byggnad, byggnadsinventarier, markanläggning och markinventarier.

Bolaget överklagade beslutet till LR och yrkade att underlaget skulle sättas ner och bara omfatta kostnaderna för byggnaden. LR och sedermera även KR delade SKM:s synsätt.

Bolaget överklagade till RR som anförde följande.

Enligt 1 § InvsL skall – med vissa undantag som inte är aktuella i målet – investeringsskatt betalas till staten för byggnadsarbeten som påbörjades under tiden den 27 maj 1989 – den 30 juni 1991 om arbetet utfördes i annan kommun i Stockholms län än Norrtälje, Södertälje och Nynäshamn samt i Uppsala och Håbo kommuner i Uppsala län och arbetet helt eller till övervägande del avsåg bl.a. butiks-, kontors-. bank-, hotell- eller restauranglokaler.

I 4 § InvsL anges vidare att skatten skall beräknas till viss procent av byggnadskostnaden för skattepliktiga arbeten.

Bolaget påbörjade under nu aktuell tidsperiod nybyggnad av en saluhall samt kontor i Stockholm. I bilaga till slutlig deklaration avseende investeringsskatt angavs kostnaderna för byggnad, byggnadsinventarier, markanläggning och markinventarier (beloppen här utelämnade). Frågan i målet är om i underlaget för investeringsskatt – som bolaget gör gällande – skall ingå endast angivna kostnader för själva byggnaden eller – som RSV gör gällande – också angivna kostnader för byggnadsinventarier, markanläggning och markinventarier.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Investeringsskatten var avsedd att träffa nybyggnation av kontorslokaler och andra oprioriterade byggnadsarbeten som påbörjades inom den aktuella perioden. Dess syfte var att dämpa den överhettning som då rådde på byggnadsmarknaden och vidga utrymmet för produktion av nya bostäder (bet. 1988/89; FiU36 s. 3). Lagstiftning med liknande syfte och utformning hade tidigare funnits under tre perioder sedan 1950-talet. Senast det förekom var 1977 då åtgärden vidtogs för att dämpa den vid denna tid snabba kostnadsökningen inom byggnadssektorn och frigöra resurser för bostadsbyggandet och industrins byggnadsinvesteringar.

InvsL är i väsentlig utsträckning utformad enligt samma principer som låg till grund för 1977 års lagstiftning. I förarbetena till InvsL framhölls också att man vid tolkningen och tillämpningen av de nya reglerna i mycket stor utsträckning kunde få vägledning av den praxis som utbildats under perioder då äldre lagstiftning tillämpades (bet. 1988/89; FiU36 s. 4).

De skattepliktiga byggnadsarbetena enligt InvsL avser arbeten som påbörjas på objekt som i huvudsak utgörs av byggnader. Även för byggnadsarbeten på vissa andra anläggningar än byggnader, t.ex. parkerings- och idrottsanläggningar, skall dock investeringsskatt erläggas. På motsvarande sätt utgick enligt 1977 års lagstiftning avgift för byggnadsarbeten på såväl byggnader som andra anläggningar.

InvsL innehåller emellertid i likhet med lagen (1977:322) om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten, LI, inte någon närmare definition av begreppet byggnad. Vad som utgör en byggnad är inte heller i övrigt alltid entydigt.

I KL har sedan 1969 för rörelse- eller näringsfastigheter i avskrivningshänseende skilts mellan byggnad, byggnads- och markinventarier och markanläggningar. Reglerna innebär att till byggnad i princip hänförs endast själva byggnadsstommen och de anordningar som behövs för byggnadens allmänna funktioner [se punkt 7 av anvisningarna till 29 § KL och fr.o.m. 1992 års taxering punkt 6 av anvisningarna till 23 § KL samt numera bestämmelserna i 19 och 20 kap. inkomstskattelagen (1999:1229)].

I förarbetena till InvsL behandlas inte frågan om vad som skall hänföras till byggnad eller byggnadsarbeten. Vid tillkomsten av 1977 års lagstiftning påtalades emellertid att det i propositionen inte lämnats någon definition av begreppet byggnad.

Med anledning härav uttalde skatteutskottet följande (bet. SkU 1976/77:48 s. 17). ”[Utskottet vill] erinra om att föredragande departementschefen i ett uttalande i prop. 1970:170 fann det naturligt, att den genom lagstiftningen 1969 ändrade gränsdragningen mellan mark, byggnader och inventarier skulle tillämpas genomgående vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i förekommande fall. Enligt utskottets mening bör detta uttalande vara vägledande även vid tillämpningen av investeringsavgiften. Sådan avgift bör således endast erläggas för arbeten avseende tillgång, som är att anse som byggnad vid beräkning av värdeminskningsavdrag enligt kommunalskattelagens bestämmelser.” Mot bakgrund av det anförda och då bestämmelserna rörande såväl investeringsavgiften som investeringsskatten är av sådan karaktär att de bör tolkas restriktivt finner Regeringsrätten att begreppet byggnad i InvsL:s mening skall förstås så att det endast avser en tillgång som är att anse som byggnad vid beräkning av värdeminskningsavdrag vid inkomstbeskattningen. Vid bestämmande av underlag för investeringsskatt skall därför när fråga är om byggnader hänsyn inte tas till kostnader för byggnadsarbeten på tillgångar som vid inkomstbeskattningen är att anse som byggnadsinventarier, markanläggning eller markinventarier.

Ersättningsfrågan Bolaget har i Regeringsrätten yrkat ersättning med 40 800 kr för kostnader för ombud i Regeringsrätten. Yrkandet avser ersättning för 34 timmars arbete med 1 200 kr per timme. RSV har ansett att målet är av sådan beskaffenhet att rätt till ersättning föreligger. Verket har inte haft några invändningar mot den tidsåtgång som ersättningsyrkandet grundas på men inte vitsordat högre timersättning än enligt gällande rättshjälpstaxa. RSV har emellertid ifrågasatt om rätt till ersättning föreligger på den grunden att det föreligger ett koncernliknande förhållande mellan (ombudets arbetsgivare) och bolaget som är ett helägt dotterbolag till (ombudets arbetsgivare).

Regeringsrätten gör i detta avseende följande bedömning.

Enligt 3 § ersättningslagen skall en skattskyldig, som i ett ärende eller mål haft kostnader för ombud eller biträde, utredning eller annat som skäligen behövts för att ta till vara hans rätt, efter framställning beviljas ersättning för kostnaderna under förutsättning bl.a. att den skattskyldige helt eller delvis vinner bifall till sina yrkanden i målet eller ärendet. Bolaget har vunnit bifall till sitt yrkande i Regeringsrätten. Enligt 4 § första stycket 3 ersättningslagen föreligger emellertid inte rätt till ersättning för den skattskyldiges eget arbete. Frågan i denna del blir därför i första hand om rätt till ersättning saknas med hänsyn till den intressegemenskap som råder mellan bolaget och ombudets arbetsgivare. I lagen saknas stöd för att göra åtskillnad mellan kostnader för ombud, som är verksamt i helt extern verksamhet, och kostnader för ombud, som är verksamt inom bolag eller annan juridisk person i intressegemenskap med den skattskyldige. Med hänsyn härtill skall bolaget beviljas ersättning för de ombudskostnader som skäligen behövts för att tillvarata dess rätt. Regeringsrätten finner att bolaget i detta avseende bör beviljas ersättning för sina kostnader i Regeringsrätten med 25 000 kr.

Kommentar:

Lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten, InvsL, är numera upphävd.

Beträffande frågan om man vid bedömningen av vad som är eget arbete ska ta hänsyn till intressegemenskap så har lagstiftaren i 2 § lagen (1996:725) om skattereduktion för utgifter för byggnadsarbete på bostadshus (s.k. ROT-avdrag, tillämplig på arbeten 15.4 1996 – 31.4.1999) uttryckligen angett att med ägare eller innehavare jämställs i detta hänseende företag som ingår i samma koncern eller annars står under i huvudsak gemensam ledning med fastighetsägaren eller bostadsrättsinnehavaren.

Någon motsvarande bestämmelse finns inte i ersättningslagen. I prop. 1988/89:126 s. 26 anförs i stället följande rörande bestämmelsen i dåvarande 3 § 3 punkten ersättningslagen (= den nu aktuella bestämmelsen i 4 § 3 punkten): ”Med den skattskyldige avses här också ställföreträdare för denne. Detta innebär att kostnadsersättning får beviljas endast för kostnader som uppkommit genom insatser av någon annan än den skattskyldige själv eller dennes ställföreträdare, först och främst för kostnader som hänför sig till ett anlitat biträde eller ombud.”

Uttalandet bör – tillsammans med var RR uttalat i domen – rimligen innebära att kostnader för ett ”ombud” som är anställt internt i verksamheten, t.ex. på en juridisk avdelning hos den skattskyldige, inte kan ersättas.

RR:s dom den 6 februari 2001 Gåva eller inkomst av tjänst? Gåva – som inneburit att givaren till en krets anställda i företaget avhänt sig samtliga sina kvarvarande aktier i företaget och som syftat till att företaget skulle leva vidare – har företett stora likheter med ett testamentariskt förordnande. Gåvan har inte föranlett inkomstbeskattning.

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

En anställd i ett företag hade i likhet med vissa andra anställda av huvudaktieägaren i företaget som gåva erhållit aktier. Genom gåvorna hade den ålderstigne givaren avhänt sig samtliga sina kvarvarande aktier i företaget. Syftet med gåvorna uppgavs i första hand ha varit att säkra företagets fortbestånd. Gåvotagaren hade tidigare mottagit en aktiepost som gåva, för vilken han blivit inkomstbeskattad.

Frågan i målet var om gåvotagaren skulle inkomstbeskattas även för den senast erhållna gåvan.

Underinstanserna fann att gåvan i enlighet med praxis skulle inkomstbeskattas då den hade sin grund i anställningen.

Regeringsrätten konstaterade först att inkomstbeskattning enligt praxis ofta ska ske när gåvotagaren är anställd av givaren (RÅ 1974 A 1277) eller det annars kan antas att gåvan har sitt ursprung i en arbetsprestation (RÅ83 1:73) och RÅ 1997 ref 1). Även i fall då en gåva givits till en anställd har inkomstbeskattning emellertid underlåtits om det funnits grund för att anta att syftet varit ett annat än att belöna den anställde för en arbetsprestation (jfr RÅ80 1:44, RÅ 1989 ref 21 och RÅ 1998 not 91).

Regeringsrätten anförde vidare att det var ostridigt att det huvudsakliga syftet med gåvan varit att företaget skulle kunna fortleva även efter givarens bortgång. Omständigheterna gjorde att gåvan företedde stora likheter med ett testamentariskt förordnande. Vidare hade gåvan avsett samtliga aktier som givaren hade kvar i företaget. Med hänsyn därtill saknades anledning att anta att syftet med gåvan varit att belöna gåvotagaren för hans arbetsprestationer. Regeringsrätten fann att någon inkomstbeskattning av gåvans värde då inte skulle ske.

Kommentar:

I domen behandlas en situation som medför att avsteg ska göras från huvudregeln att gåvor från en arbetsgivare till anställda ska inkomstbeskattas. Omständigheterna kring gåvan var sådana att det kunde antas att den haft sin grund i annat än anställningen.

Domen kompletterar tidigare praxis där en personlig relation mellan givare och gåvotagare haft betydelse för att inkomstbeskattning underlåtits (RÅ 1989 ref 21, RÅ 1998 not 91) eller där gåvan framstått som en naturlig hedersbevisning av gåvotagaren (RÅ 80 1:44).

KR:s i Stockholm dom den 21 december 2000 Verklig förlust vid avyttring av fordran på ett dotterbolag Realisationsförlust vid avyttring av en fordran på ett dotterbolag har bedömts vara icke verklig eftersom koncernen inte behövt betala de medel som fordringen finasierats med.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

Inkomsttaxering 1995

Av handlingarna i målet framgick bl.a. följande. B AB hade 1990 lånat 250 mkr av en utländsk bank. Samma belopp lånades vidare till B AB:s dotterdotterbolag i Holland (L-bolagen). Ett svenskt försäkringsföretag hade lämnat den utländska banken en garanti mot säkerhet i fastigheter i L-bolagen. B AB fick betalningssvårigheter och garantin utlöstes 1992, varvid försäkringsföretaget fick en regressfordran på B AB. I juni 1993 förvärvade N AB 30 procent av kapitalet och 60 procent av rösterna i B AB och i juni–juli 1994 bildades i koncernen ett kommanditbolag (KB) med B AB som komplementär. I juli 1994 överlät B AB sina fordringar på L-bolagen till KB för bokfört värde. I september 1994 avyttrade KB en fordran på ett av L-bolagen till en utomstående köpare med en realisationsförlust om 49 205 460 kr. Den 19 september 1994 förvärvade N AB för 1,1 mkr försäkringsföretagets återstående fordran mot B AB, som då efter amorteringar uppgick till ca 83 mkr. B AB yrkade avdrag för sin del i KB:ets realisationsförlust.

Skattemyndigheten medgav inte avdraget.

Länsrätten och kammarrätten avslog B AB:s överklaganden.

Kammarrätten anförde bl.a. följande i sina domskäl.

”För att avdrag för förlusten på ca 49 milj. kr som uppkom vid överlåtelsen av KB:s fordran på ett L-bolag till utomstående köpare skall medges krävs att förlusten är verklig. Vid bedömningen av om så är fallet måste man se till om denna föranlett en förlust på koncernnivå. Kammarrätten finner vid denna bedömning att alla avtal och transaktioner, som inleddes med B AB:s lån i utländsk bank, för vilket (försäkringsföretaget) ställde garanti mot säkerhet i de holländska fastigheterna, till och med att (försäkringsföretaget) godtog en ersättning av N AB (moderbolaget) om 1,1 milj. kr för den återstående fordran på B AB måste ses i sin helhet. Därvid skall särskilt beaktas att de av B AB i utländsk bank upplånade medlen lånades vidare till L-bolagen och att uppgörelsen ägde rum vid ett och samma tillfälle, den 19 september 1994, då KB överlät fordringen till utomstående köpare, B AB amorterade på sin skuld till (försäkringsföretaget) och detta genom att erhålla 1,1 milj. kr överlät sin återstående fordran på B AB till N AB. Resultat blir vid en helhetsbedömning att koncernen blivit av med en skuld på ca 83 milj. kr. Den förlust på ca 49 milj. kr som uppkom vid KB:s försäljning av fordringen på L-bolaget, som övertagits från B AB, kan därför inte anses verklig. Bolagets yrkande om avdrag för sin del av förlusten skall därför inte medges.”

KR:s i Stockholm dom den 12 december 2000 Verklig förlust vid avyttring av dotterbolag. Dotterbolags efterskänkande (ackord) av fordran på moderbolaget har, när ackordsvinsten hos moderbolaget varit skattefri, betraktats som en värdeöverföring som skall beaktas vid beräkning av verklig förlust.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

Inkomsttaxering 1994

AB P köpte Holding AB som i sin tur ägde S AB. Härefter efterskänkte S AB genom ackord fordringar på Holding AB med 22 563 880 kr. Ackordsvinsten hos Holding AB med samma belopp bedömdes vara skattefri. Holding AB överlät S AB till AB P, varefter S AB såldes till part utanför koncernen. Vid försäljningen uppkom en realisationsförlust om 23 387 200 kr.

Skattemyndigheten ansåg att eftersom ackordsvinsten inte beskattades skulle ackordbeloppet behandlas på samma sätt som vid värdeöverföringar i form av utdelningar, koncernbidrag och överlåtelse av tillgångar för underpris och att realisationsförlusten därför skulle reduceras med 22 563 880 kr.

Länsrätten och kammarrätten avslog den skattskyldiges överklaganden.

Kammarrätten angav i sina domskäl följande.

”AB P förvärvade aktierna i Holding AB i april 1992. Ett koncernförhållande uppkom då mellan AB P, Holding AB och Holding AB:s dotterbolag S AB. Vid fastställande av den realisationsförlust som skedde vid AB P:s försäljning av aktierna i S AB i augusti 1993 skall därför transaktioner som skett mellan de nämnda bolagen under koncernens innehavstid av aktierna i S AB beaktas, dvs. transaktioner under tiden april 1992 – augusti 1993.

Holding AB gjorde i november 1992 en ackordsvinst om 22 563 880 kr med anledning av att S AB delvis efterskänkte fordringar på Holding AB. Värdenedgången i S AB motsvarades av en lika stor värdeuppgång i Holding AB då det senare blev av med skulder i motsvarande mån som det första eftergav dess fordringar. Denna ackordsvinst har inte beskattats i koncernen. Vid dessa förhållanden och mot bakgrund av vad som ovan sagts skall, på sätt skattemyndigheten och länsrätten funnit, den hos Holding AB sålunda uppkomna ackordsvinsten beaktas vid beräkningen av AB P:s förlust vid nu ifrågavarande försäljning av aktierna i S AB.”

SRN:s förhandsbesked den 30 januari 2001 Ej förmån av tjänst

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

Inkomsttaxering 2001 och 2002

Sökanden är f.n. anställd i ett dotterbolag till ett bolag där han tidigare var anställd. I detta senare bolag förvärvade han under anställningstiden optionsrätter avseende nyteckning av aktier i bolaget. Enligt en av de förutsättningar, som gäller för förhandsbeskedet, avsåg förvärvet av optionsrätterna förvärv av värdepapper på marknadsmässiga villkor. I samband med att ett annat företag förvärvade merparten av aktierna i bolaget i utbyte mot andelar i det köpande företaget ingick sökanden ett avtal med köparen, varigenom överenskoms att köparen på samma bytesvillkor skall förvärva de aktier i bolaget som sökanden kommer att erhålla vid utnyttjandet av sina optionsrätter.

Fråga 2

Medför ingåendet av terminsavtalet någon beskattningskonsekvens för sökanden? Om svaret på denna fråga är jakande, skall beskattning då ske i inkomstslaget tjänst eller kapital?

Fråga 3

Skall något belopp vid fullgörandet av terminsavtalet beskattas i inkomstslaget tjänst?

Fråga 4

Är lagen (1998:1601) om uppskov med beskattning vid andelsbyten (49 kap. IL) tillämplig på sökandens byte av aktier i bolaget mot aktier i det köpande företaget?

Fråga 5

Skulle svaren på frågorna 2–4 bli annorlunda för det fall att sökanden inte pantsatt sina optionsrätter till säkerhet för fullgörande av terminsavtalet?

FÖRHANDSBESKED

Frågorna 2–5

Sökanden skall beskattas för reavinst vid fullgörandet av avtalet (Forward Agreement). Han är berättigad till uppskov med beskattningen av reavinsten i enlighet med bestämmelserna i lagen (1998:1601) om uppskov med beskattningen vid andelsbyten (andelsbyteslagen) resp. 49 kap. inkomstskattelagen (1999:1229).

MOTIVERING

Frågorna 2–5

Nämnden gör följande bedömning.

Med hänsyn främst till att optionsrätterna förvärvats på marknadsmässiga villkor och till att ersättningen för sökandens aktier i bolaget bestämts på samma sätt som gällde för andra till köparen avyttrade aktier i bolaget bör ingen del av ersättningen beskattas som intäkt av tjänst. Nämnden utgår därvid, som en given förutsättning, ifrån att bestämmelserna i 3 § 12 mom. SIL resp. 57 kap. IL inte är tillämpliga. Nämnden finner vidare, med hänsyn till villkoren i avtalet mellan sökanden och köparen, att någon reavinstbeskattning inte bör aktualiseras förrän vid de tidpunkter bytet av aktier i bolaget mot andelar i det köpande företaget fullföljs enligt avtalet. Vid sådant förhållande och med de förutsättningar som gäller för förhandbeskedet i denna del är sökanden berättigad till uppskov med beskattning av reavinst på aktier i bolaget enligt andelsbyteslagen resp. 49 kap. IL. Den omständigheten att sökanden pantsatt sina optionsrätter till säkerhet för fullgörandet av avtalet saknar betydelse i sammanhanget.

Kommentar:

RSV kommer inte att överklaga förhandsbeskedet.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 februari 2001.

1. Saken: I mål om skönsmässig beskattning (mervärdeskatt) samt skattetillägg avseende ett bolag har kammarrätten i dom prövat ett överklagande av skattemyndigheten över länsrättens dom. Fråga om kammarrätten även borde ha behandlat en skrivelse av bolaget vilken av länsrätten överlämnats till kammarrätten som ett i rätt tid inkommet överklagande av länsrättens dom.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 57 § lagen (1968:430) om mervärdesskatt, 6 kap. 10-24 §§ taxeringslagen (1990:324), 36 § första stycket 2 förvaltningsprocesslagen (1971:291).

2. Saken: Fråga om svensk mervärdesbeskattning för s.k. gemenskapsinternt förvärv skall ske när en utländsk medborgare (V) i sitt hemland förvärvat ett s.k. nytt transportmedel (en mindre än sex månader gammal bil) och en kort tid efter förvärvet (inom sexmånadersperioden) flyttat till Sverige och då fört in bilen. Enligt V visste hon inte att hon skulle flytta till Sverige när hon förvärvade bilen och hon betalade mervärdesskatt i hemlandet.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 1 kap. 13 a §, 2 a kap. 2 och 3 §§ mervärdesskattelagen (1994:200).

3. Saken: Fråga om tid för ansökan om beräkning av statlig inkomstskatt på ackumulerad inkomst kan återställas. Eventuellt kan fråga även uppkomma huruvida återställande bör medges med hänsyn till den tid som förflutit från det att den skattskyldige erhållit kännedom om taxeringsbeslutet till dess att hon sökt återställande.

Klagande: Den skattskyldige.

Lagrum: 37 c § förvaltningsprocesslagen (1971:291) samt 4 och 8 §§ lagen (1951:763) om statlig inkomstskatt på ackumulerad inkomst.