Regeringsrättens dom den 26 oktober 2001 Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av regressfordran
Område: Regeringsrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
Avdrag för realisationsförlust vid avyttring av regressfordran som erhållits till följd av infriad borgen gentemot eget bolag har medgetts. Anskaffningskostnad har utgjorts av det infriade borgensbeloppet.
Inkomsttaxering 1995
Av handlingarna framgår bl.a. följande. Lena M var delägare i ett aktiebolag och gick under år 1992 i borgen för ett banklån som bolaget hade tagit upp. Hon tvingades i januari 1994 att infria sitt borgensåtagande och betalade 858 367 kr till banken. Därmed fick hon en regressfordran på bolaget. Den 11 november 1994 avyttrade hon fordringen för 100 kr. Lena M yrkade i deklarationen avdrag för realisationsförlust med ett belopp motsvarande 70 % av 858 367 – 100, eller 600 787 kr.
LR medgav Lena M yrkat avdrag, men KR vägrade avdrag. KR fann, i enlighet med SKM:s uppfattning, att regressfordrans marknadsvärde vid tidpunkten för borgensinfriandet utgjorde anskaffningsvärdet för fordran och inte det belopp varmed borgensförbindelsen infriades. KR fann att Lena M inte gjort sannolikt att regressfordran vid regressrättens inträde hade ett värde överstigande det sedermera erhållna försäljningspriset, dvs. 100 kr. Till följd härav uppstod varken skattepliktig vinst eller avdragsgill förlust vid avyttringen. Lena M överklagade.
Regeringsrätten, som biföll överklagandet, anförde bl.a. följande.
Enligt 3 § 2 mom. SIL får avdrag göras från intäkt av kapital för förluster (realisationsförluster) vid icke yrkesmässig avyttring av tillgångar. RR finner att Lena M:s avyttring av regressfordringen är en sådan avyttring. Frågan om avyttringen lett till en förlust och, om så är fallet, hur stor förlusten är och om den är avdragsgill får därför bedömas enligt bestämmelserna i 24 och 29 §§ SIL.
Regressfordringen har avyttrats för 100 kr. Det finns inte anledning att ifrågasätta detta pris. Frågan i målet gäller därför hur omkostnadsbeloppet skall beräknas. RR finner att Lena M:s förvärv till sin karaktär är att anse som ett med köp och byte jämförligt fång. Omkostnadsbeloppet utgörs då enligt 24 § 1 mom. 1 st. SIL av bl.a. den erlagda köpeskillingen, dvs. i förevarande fall det belopp Lena M betalat till långivaren. Visserligen får antas att marknadsvärdet av den av henne förvärvade regressfordringen vid förvärvstillfället understigit det av henne erlagda beloppet. Denna omständighet kan dock inte anses medföra att omkostnadsbeloppet skall bestämmas till ett lägre belopp än det hon erlagt. Realisationsförlusten skall därför beräknas till (858 367 kr – 100 kr =) 858 267 kr.
Bestämmelserna om kapitalförluster hindrar inte avdrag för realisationsförluster. Däremot kan sådant hinder föreligga enligt 20 § 2 st. KL om förlusten är att se som en personlig levnadskostnad (jfr RÅ 1985 Aa 204 och 2000 ref. 45). Med hänsyn till vad som framkommit om bakgrunden till förlusten saknas anledning att betrakta den som en personlig levnadskostnad för Lena M. Hon har därför rätt till avdrag för förlusten. Avdrag får enligt 29 § 2 mom. SIL göras med 70 % av förlusten.
Kommentar:
Om skattskyldig avyttrar regressfordran som uppkommit till följd av infriad borgensförbindelse som ingåtts till förmån för t.ex. ett eget bolag, ska det belopp varmed borgensförbindelsen infriats anses utgöra anskaffningskostnad för fordran. Att marknadsvärdet på regressfordran vid uppkomsten av denna understigit det erlagda borgensbeloppet saknar betydelse. Avdragsrätt förutsätter dock att avyttring ägt rum samt att förlusten inte kan betraktas som en personlig levnadskostnad. RR:s dom avviker från den uppfattning RSV gett uttryck för i skrivelse den 10 februari 2000 om ”Några frågor rörande skattemässig behandling av vissa lag av fordringar” (dnr 1148/00-110) under avsnitt 2.2.
KR:s i Stockholm dom den 22 oktober 2001 Stiftelses skattskyldighet för insamlingsverksamhet
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
KR ansåg att insamlingsverksamheten inte är att betrakta som rörelse.
Inkomsttaxeringen 1997
SKM liksom LR ansåg att den insamlingsverksamhet som stiftelsen bedriver, för att få medel till främjande av cancerforskning och till stöd för cancerdrabbade, uppfyller kriterierna för att klassificeras som skattepliktig rörelse. Verksamheten som är omfattande utförs av egen anställd och avlönad personal genom telefonförsäljning i fyra utomstående telemarketingbolag. Även om inbringade medel i betydande mån överstiger värdet på de brevmärken, korrespondenskort och julkort som stiftelsen tillhandahåller så fann LR att insamlingsverksamheten är en försäljningsverksamhet som bedrivs med affärsmässighet och under sådana former att den är att anse som rörelse.
KR kom till motsatt slutsats. Skälet var främst att värdet på produkterna som tillhandahålls köparna inte motsvarar de belopp som erhålls i utbyte. Därav följer att de medel som insamlas i huvudsak är gåvor. KR ansåg vidare att stiftelsen inte har möjlighet att bedriva verksamheten med ideella insatser från de drabbade själva. Utifrån detta fann KR att insamlingsverksamheten inte uppfyller förutsättningarna för att betraktas som rörelse, vilket innebär att stiftelsen inte är skattskyldig för den.
Kommentar:
RSV har för avsikt att överklaga domen. KR har i två tidigare domar ansett insamlingsverksamhet vara rörelse hänförlig inkomstslaget näringsverksamhet.
KR:s i Sundsvall dom den 2 augusti 2001 Beskattning enligt lagen (1991:586) om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta (SINK).
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
KR ansåg att beskattning av avlöning enligt SINK inte strider mot EG-rätten.
Särskild inkomstskatt. Inkomståret 1996.
SKM har beskattat F med 25 % definitiv källskatt enligt SINK.
LR undanröjer detta beslut och har ansett det obehövligt att inhämta förhandsavgörande och funnit att SINK-beskattning strider mot artikel 39 i Romfördraget.
SKM yrkar att KR skall upphäva LR:s dom och fastställa SKM:s beslut. Till stöd för sin talan anför SKM bl.a. följande. F var praktikant inom Luleå stift och eftersom han hade en anställning i offentlig tjänst är bestämmelserna i artikel 39 (tidigare artikel 48) i Romfördraget överhuvudtaget inte tillämpliga i hans fall. En svensk medborgare som befunnit sig i hans situation hade också beskattats enligt bestämmelserna i SINK, varför det inte kan föreligga någon diskriminering på grund av nationalitet. Det är irrelevant och felaktigt att – vid prövning om diskriminering föreligger – jämföra en person som är bosatt i Sverige under hela inkomståret med en person som är bosatt här endast under kortare tid än två månader.
F bestrider bifall till överklagandet och anför bl.a. att tillämpningen av SINK på hans fall innebär en diskriminerande olikbehandling med finansiella nackdelar för honom som strider mot artikel 39.
RSV anför i yttrande bl.a. följande. Tjänstgöringen inom svenska statskyrkan får anses utgöra ett led i F:s teologiutbildning. Praktik och utbildning får därför för hans del anses ha gått före den ekonomiska verksamheten i tjänsten hos stiftet, med följd att han inte är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 39 i Romfördraget. – SINK-lagstiftningen innefattar betydande förenklingar för den skattskyldige och måste anses underlätta arbetskraftens fria rörlighet. Med hänsyn till att fråga var om en korttidsanställning och att den övervägande delen av sökandens inkomster hänför sig till Tyskland, har han inte befunnit sig i en situation jämförbar med en i Sverige bosatt person. Diskriminering föreligger därför inte.
Under ”DOMSKÄL” anges bl.a. följande.
Fysisk person som i skatterättslig mening inte anses bosatt i Sverige är inskränkt skattskyldig i Sverige. Från och med inkomståret 1992 sker beskattning av inkomst av tjänst, som uppbärs av person som inte är bosatt Sverige, i ett system med definitiv källskatt enligt bestämmelserna i SINK.
Skattskyldiga enligt 3 § SINK är fysiska personer som är bosatta utomlands och uppbär bl.a. avlöning som utgått av anställning hos svenska staten. I lagen avses enligt 2 § med ”bosatt utomlands”, såvitt gäller fysisk person, att denne inte är bosatt här i riket eller stadigvarande vistas här. Som bosatt här i riket räknas enligt anvisningspunkt 1 till 53 § KL den, som här har sitt egentliga bo eller hemvist. Med i Sverige bosatt skattskyldig likställs enligt 68 § KL den som, utan att vara bosatt i Sverige, stadigvarande vistas här. Enligt 48 § 3 mom. KL har skattskyldig fysisk person, som varit bosatt här i riket endast under del av beskattningsåret, rätt till kommunalt grundavdrag med en tolftedel av 0,24 basbelopp för varje kalendermånad eller del därav under vilken han varit bosatt här i riket. – Den taxerade inkomsten minskas enligt 50 § KL med bl.a. kommunalt grundavdrag och det som därefter återstår utgör beskattningsbar förvärvsinkomst. Med denna inkomst som underlag beräknas de kommunala och statliga inkomstskatterna.
Enligt artikel 39 punkt 2 i Romfördraget skall fri rörlighet för arbetstagare innebära att all diskriminering av arbetstagare från medlemsstaterna på grund av nationalitet skall avskaffas vad gäller anställning, lön och övriga arbets- och anställningsförhållanden. Bestämmelserna skall enligt punkt 4 inte tillämpas på anställning i offentlig tjänst.
I ansökan den 3 juli 1996 om särskild inkomstskatt för utomlands bosatta uppgav F att han skulle vistas i Sverige under tiden 1 juli – 20 augusti 1996, varvid han under 23 dagar mot en lön om 9 016 kr skulle utföra uppdrag som praktikant i kyrkligt församlingsarbete. Av intyg, som har bilagts ansökan och har utfärdats den 30 maj 1996 av domkapitlet i Luleå stift, framgår att han förordnats att under tiden 3 – 25 juli samma år vara praktikant i samiskt församlingsarbete i Luleå stift. F har i målet uppgett att han, som var bosatt och studerade i Tyskland, under juli månad 1996 vistades i Sverige, varvid han tjänstgjorde 23 dagar i Luleå stift. Han fick för denna tjänstgöring en bruttolön, 8 724 kr, vilken enligt honom själv utgjorde hela hans arbetsinkomst detta år. Enligt egen uppgift har han inte uppburit något studiebidrag i Tyskland, men varje månad fick han 650 DM från sina föräldrar och ett ”naturastipendium” värt cirka 350 DM.
KR konstaterar att F:s arbete hos Luleå stift med hänsyn till upplysta omständigheter inte utgör en anställning i offentlig tjänst i den mening som avses i artikel 39 punkten 4 i Romfördraget. Däremot får han genom tjänstgöringen ifråga anses vara att betrakta såsom arbetstagare och därmed i och för sig omfattas av fördragets regler om fri rörlighet för arbetstagare.
SKM har gjort gällande att för att en olika behandling skall utgöra diskriminering krävs att det föreligger två jämförbara situationer som behandlas olika och därvid framhållit att F:s situation skiljer sig radikalt från den, som en i Sverige bosatt befinner sig i. Vid en hypotetisk beskattning av aktuell inkomst utan tillämpning av SINK, skulle F ha tillgodoräknats kommunalt grundavdrag med en tolftedel av 8 600 kr för varje kalendermånad eller del därav under vilken han varit bosatt här, dvs. 2/12 av 8 600 kr, avrundat 1 400 kr. Hans beskattningsbara inkomst hade vid denna hypotetiska prövning uppgått till 7 300 kr, varvid den kommunala och statliga inkomstskatten i hans fall hade varit 2 370 kr respektive 200 kr, dvs. en total skattebelastning om 2 570 kr, vilket hade utgjort 29,45 procent av bruttoinkomsten. Enligt SKM skall detta belopp jämföras med den skatt om 2 181 kr, som F faktiskt erlagt enligt SINK. Vid denna jämförelse framgår att han, när han beskattas enligt reglerna i SINK, kommer i ett bättre läge än om han hade beskattats enligt reglerna i KL och SIL. Någon beskattning i strid med bestämmelserna i Romfördraget har således inte förelegat ens om de hade varit tillämpliga i hans fall.
F har förklarat att han anser att det exempel på en hypotetisk beskattning, som åberopats av SKM, i och för sig är mycket rimligt, men hans uppfattning skiljer sig från myndighetens beträffande grundavdraget. På den gemensamma arbetsmarknaden spelar det skattemässigt ingen roll var, eller hur länge, arbetstagaren arbetar eller var han har sin fasta bosättning. Enligt EG-domstolens praxis får inkomstbeskattningen inte knyta an till arbetstagarens bostad, varför det, när det gäller grundavdraget, saknar betydelse i vilket medlemsland han var bosatt. Det får inte förekomma olika behandling eller särbeskattning med hänvisning till ett kort anställningsförhållande eller den omständigheten att en arbetstagare har sin bosättning i en annan EG-stat. Varken svensk-tyska skatteavtalet eller OECD:s modellavtal är anpassade till de nya förhållandena i Europa. Under 1996 vistades han i Tyskland och Sverige; han tjänade hela sin årsinkomst i Sverige. Han betalade inkomstskatt endast i Sverige och bör därför för detta år få utnyttja ett helt grundavdrag. – Han är arbetstagare i den mening som avses i artikel 39. Hans anställning innehöll inget praktikant- eller utbildningsinslag som upphäver hans status som arbetstagare. Han arbetade hos Luleå stift av rent ekonomiska skäl. Tjänstgöringen där utgjorde inte praktik. Som teologistuderande inom den evangelisk-lutherska kyrkan i Württemberg behöver han inte gå igenom sådan praktik.
Enligt gemenskapsrätten omfattas inte den direkta beskattningen som sådan av gemenskapens behörighet. Medlemsstaterna anses emellertid skyldiga att respektera gemenskapsrätten vid utövandet av de befogenheter som är dem förbehållna. Staterna kan även om direktbeskattning ingår i deras behörighetsområde inte vidta åtgärder som får till följd att den fria rörligheten för arbetstagare omotiverat hindras, utan skall iakttaga gemenskapsrätten vid sådan beskattning och undvika all öppen eller förtäckt diskriminering på grund av nationalitet (se t ex dom den 14 februari 1995 i mål nr C-279/93 Finanzamt Köln-Altstadt v. Roland Schumacker, REG 1995, s I-225).
I enlighet med en fast rättspraxis hos EG-domstolen uppkommer diskriminering när skilda regler tillämpas på lika eller jämförbara fall. I fråga om direkta skatter anses emellertid situationen för en i ett visst land bosatt person och en person som inte är bosatt i det landet i princip inte jämförbar. Följaktligen är det faktum, att en medlemsstat inte beviljar en person som inte är bosatt i landet vissa skattemässiga förmåner som beviljas en person bosatt i landet, generellt sett inte diskriminerande eftersom dessa två kategorier av skattskyldiga inte befinner sig i en jämförbar situation (se ovan sagda dom, punkterna 31, 34, och 35).
KR gör följande bedömning.
”F har ostridigt i målet inte varit bosatt i Sverige under 1996. Oavsett om man är svensk medborgare eller inte föreligger inte rätt till grundavdrag enligt KL för här i riket icke bosatt skattskyldig. Enligt SINK, som utgår från att viss skattskyldig inte är bosatt här, skall – av skäl som ovan refererats – en definitiv källskatt utgå och något utrymme för grundavdrag föreligger inte. Det avgörande för om SINK är tillämplig i ett visst fall är således huruvida en skattskyldig anses bosatt i Sverige eller inte. Enligt den allmänt vedertagna tolkningen av internationell skatterätt inklusive EG-rätten kan bosättning utgöra objektiv grund för viss olika behandling av skattskyldiga utan att enbart härigenom för den skull bedömas som diskriminering och stridande mot EG-rättens principer om fri rörlighet av arbetskraft. Vad F främst synes ha vänt sig emot är att han inte är berättigad till grundavdrag och, såvitt kan förstås, hävdar han rätt till fullt grundavdrag för helt år räknat för den inkomst han intjänat under en knapp månads feriearbete i Sverige. Genom att F:s arbete i Sverige avsett enbart ett kortvarigt feriearbete under det att hans centrum för levnadsintressena var i Tyskland har han i skattehänseende befunnit sig i en situation som inte är jämförlig med situationen för en i Sverige bosatt, oinskränkt skattskyldig, fysisk person. Till detta kan läggas – på sätt SKM åskådliggjort genom tidigare återgivet räkneexempel – dels att den skatt som enligt SINK påförts F uppgår till lägre belopp än den skatt som skulle ha påförts med hypotetisk tillämpning av KL och SIL på grund av den lägre skattesatsen i SINK, dels att denna lägre skattesats enligt schablon delvis får anses ha sin grund i just avsaknaden av rätt till grundavdrag.
Mot bakgrund av det anförda och omständigheterna i övrigt kan KR inte finna att F visat att SKM:s beslut att beskatta den aktuella inkomsten med tillämpning av SINK på något sätt innebär en diskriminering, direkt eller förtäckt, av honom på grund av hans nationalitet, eller eljest står i strid med art. 39 i Romfördraget på sätt F gjort gällande i målet. Inte heller ger utredningen i övrigt belägg för att så skulle vara fallet.”
KR undanröjer LR:s dom och fastställer SKM:s beskattningsbeslut.
Kommentar:
Domen har överklagats till RR av F.
KR:s i Stockholm dom den 29 maj 2001 Uttagsbeskattning för ränteeftergift och påförande av skattetillägg
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
Förutsättningar för uttagsbeskattning har ansetts föreligga för efterskänkt låneränta mellan företag i en oäkta koncern. Förhållandet har ej framgått av deklaration varför förutsättningar för påförande av skattetillägg förelegat.
Inkomsttaxering 1997
LHC AB lånade 1,6 mkr av sin företagsledare och åtog sig att betala 15, 5 % ränta. LHC AB lånade därefter ut beloppet till ett annat av företagsledaren hälftenägt bolag, BBH-C AB. LHC AB underlät att kräva ränta från BBH-C AB. SKM uttagsbeskattade LHC AB för ränteavståendet samt påförde skattetillägg.
LR undanröjde beslutet i nu nämnt avseende. SKM överklagade till KR, som biföll talan. KR anförde följande domskälsvis.
”LHC AB har genom att lämna ett räntefritt lån till BBH-C AB tillhandahållit en tjänst utan ersättning. Den omständigheten att innehavare av fordran underlåter att betinga sig ränta utgör inte i och för sig skäl att vid beskattningen anse fordringsägaren ha åtnjutit inkomst till belopp motsvarande skälig ränta. Sådant skäl föreligger endast om det genom att efterskänka räntan får anses ha skett en sådan överföring av medel från borgenären till gäldenären, som har särskild betydelse i skattehänseende (jfr RÅ 1954 ref. 22 och RÅ 1989 ref. 44).
Genom ifrågavarande ränteeftergift har överföring av medel skett från borgenären LHC AB till gäldenären BBH-C AB. Eftersom det inte föreligger något koncernförhållande mellan bolagen har LHC AB saknat förutsättningar att med avdragsrätt lämna koncernbidrag till BBH-C AB. Det kan inte heller anses visat att ränteeftergiften är en driftkostnad för LHC AB. Kammarrätten finner att underlåtenheten att ta ut ränta därmed har sådan betydelse i skattehänseende att skäl finns att uttagsbeskatta LHC AB för det aktuella beloppet.
LHC AB har genom att i sin självdeklaration inte ange att bolaget har underlåtit att betinga sig ränta på lån till BBH-C AB lämnat en oriktig uppgift. Förutsättningar för påförande av skattetillägg föreligger därför. – – –.”
Kommentar:
Liknande utgång finns i domar av Kammarrätten i Stockholm den 20 januari 1999 (rättsfallsprotokoll 11/99) och den 6 juli 2000 (rättsfallsprotokoll 28/00). Nämnda domar är överklagade av de skattskyldiga.
KR:s i Stockholm dom den 18 december 2000 Fråga om värdet på ovillkorat aktieägartillskott som uppkommit genom omvandling av ovillkorat tillskott i samband med att bolaget varit på obestånd.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
En fordran på eget bolag omvandlades till villkorat aktieägartillskott för att sedermera omvandlas till ett ovillkorat sådant när bolaget var på obestånd. Avdrag för reaförlust i samband med konkurs beräknades utifrån det ursprungliga lånets nominella belopp.
Inkomsttaxering 1995
Per W lämnade ett lån om 250 000 kr till ett av honom till hälften ägt AB. Beloppet intäktsfördes senare (extra ordinär intäkt) under räkenskapsåret 1991-07-01 – 1992-06-30. Lånet synes således ha omvandlats till ett villkorat tillskott under nämnda räkenskapsåret. Genom en av Per W upprättad handling avstod han från villkoren genom att omvandla tillskottet till ett ovillkorat sådant den 31 maj 1993. Bolaget var på obestånd senast i början av mars 1993 och försattes i konkurs den 20 juli 1993. Konkursen avslutades den 9 mars 1994.
I deklaration för taxeringsåret 1995 yrkade Per W avdrag i inkomstslaget kapital för förlust på sitt aktieinnehav till följd av konkursen med bl.a. (70 % x 250 000 kr =) 175 000 kr, avseende det omvandlade tillskottet. SKM och sedermera LR ansåg att avdragsrätt inte förelåg med hänsyn till att avståendet från villkoren inte medförde en likviditetsförbättring för bolaget och därför inte borde medräknas i anskaffningskostnaden för aktierna. KR fann däremot att beloppet skulle medräknas i anskaffningsvärdet och biföll Per W:s överklagande.
Kommentar:
RSV har överklagat domen. RSV anser att det måste krävas en förmögenhetsöverföring, dvs. ett tillskott av verkligt värde, från tillskottsgivaren till mottagande bolag för att man vid reavinstbeskattningen ska hänföra ”tillskottet” till omkostnadsbeloppet för aktierna. När det ovillkorade tillskottet lämnades genom att Per W:s avstod från villkoren för återbetalning av det villkorade tillskottet var bolaget på obestånd, varvid det ovillkorade tillskottet vid denna tidpunkt saknade värde och därför, enligt RSV:s uppfattning, inte ska räknas med i anskaffningskostnaden för aktierna. (Liknande utgång i dom av Kammarrätten i Jönköping den 22 september 1999, se rättsfallsprotokoll 35/99.)
KR:s i Göteborg dom den 6 februari 2001 Näringsverksamhet eller hobby?
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
Fiske har bedömts vara hobby och inte näringsverksamhet med hänsyn till omfattningen oaktat fartygstillstånd och yrkesfiskelicens förelegat.
Inkomsttaxering 1996
Curt M bedrev tillsammans med sin bror fiskeriverksamhet med båten Vinga genom ett aktiebolag. Båten ägdes av Curt M och hans bror. Båten hyrdes ut till aktiebolaget och hyran för båten respektive kostnader för den redovisade Curt M i sin självdeklaration på blankett N2.
Vid sidan av båten Vinga ägde Curt M fiskebåten Snäckan. Resultatet av fiske med Snäckan, som i huvudsak bestod av makrillfiske under sommarhalvåret, redovisade Curt M på blankett N1A. Han hade fartygstillstånd och personlig yrkesfiskelicens avseende Snäckan.
Under åren 1991 – 1995 var Curt M:s omsättning för makrillfisket med Snäckan uppgick till 3 122 kr 1991, 2 724 kr 1992, 509 kr 1993, 2 826 kr (varav eget uttag 1 000 kr) 1994 och 1 902 kr (varav eget uttag 1 000 kr) 1995. Underskottet av verksamheten med Snäckan uppgick under motsvarande år till 16 353 kr 1991, 11 481 kr 1992, 16 698 kr 1993, 21 652 kr 1994 och 26 717 kr 1995. Skattemyndigheten ansåg att vinstsyftet inte var uppfyllt och betraktade verksamheten som hobby.
Curt M överklagade till LR som avslog överklagandet med bl.a. motiveringen att verksamheten i form av makrillfiske varit låg och att den under flera år visat underskott. Den saknade enligt LR:s mening vinstsyfte och skulle därför bedömas som hobby och beskattas i inkomstlaget tjänst.
I överklagande till KR anförde Curt M bl.a. att det fanns ett naturligt ägarsamband mellan båtarna Vinga och Snäckan och att fiskeverksamheten borde ses som en och samma verksamhet, trots att de på grund av skilda ägarförhållanden redovisats på två olika deklarationsblanketter. Snäckan användes dessutom vid underhållsarbeten och tillsyn av Vinga. Curt M åberopade också sitt fartygstillstånd och yrkesfiskelicens för Snäckan som ett argument för att verksamheten skulle beskattas som inkomst av näringsverksamhet.
KR, som avslog överklagandet, ansåg att det var fråga om två olika förvärvskällor som ska bedömas var för sig och att verksamheten med Snäckan varit sådan att den utgjort hobby.
Kommentar:
Domen är inte överklagad.
SRN:s beslut den 21 februari 2001 Bostadsrättsförenings upplåtelse av garageplats till medlemmars personliga bruk
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 6 november 2001.
Garageplatser som en bostadsrättsförening upplåtit till medlemmars personliga bruk räknas till bostadsdelen vid bestämmande av om föreningen ska behandlas som ett privatbostadsföretag eller ej. Detta gäller oavsett om upplåtelsen sker genom bostadsrätt eller hyresrätt.
Förhandsbesked avseende taxeringsåren 2002 – 2004
Sökande bostadsrättsförening frågade om garageplatser till medlemmar räknas till bostadsdelen vid bedömningen om föreningen ska behandlas som privatbostadsföretag enligt 2 kap. 17 § 1 Inkomstskattelagen, samt om det har någon betydelse om garageplatserna upplåts med bostads- eller hyresrätt. Enligt nämnda lagrum avses med privatbostadsföretag en svensk ekonomisk förening eller ett svenskt aktiebolag vars verksamhet till klart övervägande del består i att åt sina medlemmar eller delägarna tillhandahålla bostäder i byggnader som ägs av föreningen eller bolaget.
SRN gjorde följande bedömning.
”Utrymmen som har ett naturligt samband med bostaden som t.ex. förrådsutrymmen, tvättstuga, hobbylokaler avsedda för föreningens medlemmar och liknande bör hänföras till bostadsdelen. Det bör även accepteras att garage eller parkeringsplatser, som är avsedda för medlemmarnas personliga bruk får räknas till bostadsdelen (jfr Bostadsbeskattningsutredningens betänkande Ds Fi 1971:14 s. 87)
Nämndens slutsats är att upplåtelse av garageplats till medlem för personligt bruk är att betrakta som ett led i tillhandahållandet av bostad till medlem. Själva formen för föreningens tillhandahållande av garageplatserna till medlemmarna, dvs. upplåtelse med bostadsrätt eller hyresrätt, saknar enligt nämndens mening betydelse för bedömningen.”
Kommentar:
Beslutet har vunnit laga kraft.