RR:s beslut den 23 oktober 2001, mål nr 981-1999 Processföremålet

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 4 december 2001.

Fråga om ansökan om skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokal avsåg konkursgäldenären eller konkursboet.

Mervärdesskatt

Omständigheterna var i huvudsak följande.

X försattes i konkurs den 1 december 1992. Den 20 september 1994 gjordes en ansökan om frivillig skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokal. I ansökningen, som gjordes av konkursförvaltaren, anges X i konkurs som sökande medan i en missivskrivelse förklaras att konkursboet inger ansökan om frivillig registrering. Skattemyndigheten medgav inte X skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokal.

Konkursförvaltaren överklagade skattemyndighetens beslut att inte medge X skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokal. Länsrätten undanröjde skattemyndighetens beslut och förordnade att X skulle vara skattskyldig för uthyrning från och med den 23 september 1994.

Skattemyndigheten överklagade länsrättens dom till kammarrätten och yrkade att länsrättens dom skulle upphävas. Till stöd härför anfördes i huvudsak följande. Av den skriftväxling som föregick skattemyndighetens beslut framkom att ansökan om registrering avsåg X i konkurs – konkursgäldenären – alternativt konkursboet. Skatterättsligt är konkursgäldenär och konkursbo olika skattesubjekt. Av 6 kap. 3 § ML framgår att om en skattskyldig är försatt i konkurs är konkursboet skattskyldigt för omsättning i verksamheten efter konkursbeslutet. I erinringar mot skattemyndighetens beslut har hävdats att lagrummet inte skulle äga tillämpning i detta fall eftersom X i konkurs inte var skattskyldig vid tidpunkten för ansökan. Vad som avses med bestämmelsen är att konkursgäldenären inte kan vara skattskyldig efter konkursbeslutet. X bedrev aldrig och hade inte heller några planer på att bedriva uthyrningsverksamhet. Uthyrningen har startats av konkursförvaltaren flera år efter konkursutbrottet och det är således inte fråga om att driva en sådan verksamhet vidare. Att i ett sådant fall besluta om skattskyldighet för konkursgäldenären strider mot bestämmelsen i 6 kap. 3 § ML. Inte heller föreligger förutsättningar att registrera konkursboet som skattskyldigt för uthyrning i detta fall.

X i konkurs hemställde i första hand att skattemyndighetens talan skulle avvisas och i andra hand att länsrättens domslut skulle fastställas. X i konkurs anförde i huvudsak följande. Skattemyndigheten har den 22 december 1995 i enlighet med länsrättens dom medgett X i konkurs skattskyldighet för uthyrning av anläggning. Skattemyndigheten får genom detta beslut anses ha ändrat sitt beslut den 11 oktober 1994 på sätt som begärts varför skattemyndigheten enligt 28 § förvaltningslagen (1986:223), FL, inte äger rätt att överklaga länsrättens dom. Vidare skall ett sådant beslut överklagas i särskild ordning. Beslutet har emellertid inte varit föremål för överklagande, vare sig i särskild ordning eller på annat sätt. – I sak anfördes följande. Ansökan om skattskyldighet avsåg X i konkurs alternativt konkursboet. X i konkurs var den formella fastighetsägaren vid tidpunkten för ansökan. Skattemyndigheten anser att X i konkurs inte kan vara skattskyldig efter konkursutbrottet. Att skattskyldighet i och för sig kan åvila konkursgäldenären är dock inte särskilt anmärkningsvärt. Exempelvis kan ett konkursbo enligt 3 kap. 9 § konkurslagen (1987:672) välja att inte inträda i konkursgäldenärens avtal beträffande viss egendom. X i konkurs var inte skattskyldig vid konkursutbrottet. Bestämmelsen i 6 kap. 3 § ML gäller för skattskyldig och är därmed inte tillämplig i detta fall. Det formella förfarandet måste då vara att skattemyndigheten beslutar att X i konkurs såsom fastighetsägare blir skattskyldig för uthyrningen. Därefter kommer skattskyldigheten enligt 6 kap. 3 § ML att kunna överföras på konkursboet. – Ett konkursbo kan dock bli skattskyldigt direkt utan att skattskyldigheten överförs till boet via konkursgäldenären. Det är inte möjligt att komma till annan slutsats än att konkursgäldenären alternativt konkursboet skall registreras för frivillig skattskyldighet.

Skattemyndigheten anförde i genmäle, vad avser frågan om avvisning, att myndigheten inte har meddelat något omprövningsbeslut den 22 december 1995 och naturligtvis inte kan anses ha omprövat länsrättens dom. Beslutet den 22 december 1995 har fattats på grund av att länsrättens dom skall leda till omedelbar verkställighet.

Med bifall till överklagandet undanröjde kammarrätten länsrättens dom med följande domskäl.

Enligt 28 § FL förfaller ett överklagande av en myndighets beslut, om myndigheten vid omprövning själv ändrar beslutet så som klaganden begär. Bestämmelsen hade vid här aktuell tidpunkt sin motsvarighet i 20 kap. 6 § andra stycket ML, där det stadgas att ett överklagande förfaller om skattemyndigheten ändrar beslutet så som den skattskyldige begär.

Kammarrätten finner att skattemyndigheten, genom att efterkomma länsrättens dom, inte förlorat rätten att överklaga domen. Överklagandet skall således inte avvisas.

Om en skattskyldig har försatts i konkurs är, enligt 6 kap. 3 § ML, konkursboet skattskyldigt för omsättning i verksamheten efter konkursbeslutet.

Den i målet aktuella ansökan om skattskyldighet upptar X i konkurs, dvs. konkursgäldenären, som sökande. Skattemyndighetens ursprungliga beslut i ärendet, liksom omprövningsbeslutet, riktar sig också till X i konkurs. Med anledning av länsrättens dom har skattemyndigheten registrerat X i konkurs som skattskyldig för uthyrning.

Processföremålet i kammarrätten bestäms av det överklagade beslutet, dvs. länsrättens dom, och av klagandens yrkanden och grunder (se prop. 1989/90:74 s. 370). Klagande är skattemyndigheten, som yrkar att länsrättens dom skall undanröjas. Som grund härför åberopas att X i konkurs inte kan vara skattskyldig efter konkursbeslutet. Vidare har skattemyndigheten anfört bl.a. att inte heller sådana förutsättningar föreligger att konkursboet kan registreras som skattskyldig.

Frågan huruvida konkursboet i förevarande fall skall registreras som skattskyldig för uthyrningsverksamhet har inte prövats av länsrätten. Inte heller omfattas frågan av skattemyndighetens yrkande i målet och grunderna för yrkandet. Frågan är mot denna bakgrund inte processföremål i kammarrätten. Att såväl skattemyndigheten som X i konkurs argumenterar i frågan föranleder inte någon annan bedömning.

Vad gäller möjligheten för X i konkurs att registreras som skattskyldig för uthyrning av fastighet gör kammarrätten följande bedömning. 6 kap. 3 § ML reglerar situationen när skattskyldig försatts i konkurs. Bestämmelsens innebörd är att skattskyldig som försatts i konkurs efter konkursbeslutet inte längre skall vara skattskyldig för omsättning i verksamheten. Eventuell skattskyldighet åvilar i stället konkursboet. Av detta får anses följa att den som är försatt i konkurs, dvs. konkursgäldenären, överhuvudtaget inte kan registreras eller vara registrerad som skattskyldig för mervärdesskatt. Mot bakgrund härav skall länsrättens dom undanröjas.

Konkursboet överklagade Kammarrättens dom till Regeringsrätten och yrkade att Regeringsrätten, med undanröjande av kammarrättens dom, skulle återförvisa målet till kammarrätten för ny prövning. Till stöd för sin talan anförde konkursboet bl.a. följande.

X försattes i konkurs den 1 december 1992. Konkursboet ansökte den 20 september 1994 om frivillig registrering för mervärdesskatt avseende uthyrningen av en anläggning. Som sökande angavs ”X i konkurs”, men i missivbrevet från konkursförvaltaren angavs att konkursboet ingav ansökan. Konkursförvaltaren utställde fullmakt för ett ombud att företräda ”X” vid omprövning och överklagande av Skattemyndighetens beslut. Länsrätten benämnde i sin dom klaganden som ”X” med angivande av konkursförvaltaren och ombudet. Kammarrätten har angett ”X i konkurs”, dvs. konkursgäldenären, som motpart i målet. – Även om beteckningen ”X” eller ”X i konkurs” genomgående synes ha kommit att användas i ansöknings- och omprövningsförfarandet hos skattemyndigheten och i processen i underinstanserna, så avsåg ansökan m.m. omständigheter som inträffat efter konkursutbrottet. Efter denna tidpunkt saknade konkursgäldenären, dvs. X i konkurs, rättshandlingsförmåga. På grund härav kan sökanden respektive klaganden/motparten endast ha varit ”konkursboet för X”. – Någon annan person än konkursboet kan inte komma i fråga för registrering av mervärdesskatt efter konkursutbrottet för verksamhet som konkursboet bedriver med eller på konkursgäldenärens egendom. Därvid kan inte heller benämningen av konkursboet ha någon annan betydelse än att en felaktig benämning leder till sådana oklarheten som ifrågavarande mål utgör ett exempel på. I kammarrätten står endast ombudet angivet, men ombudet har befullmäktigats av konkursförvaltaren, som företräder konkursboet. Vid angivna förhållande kan endast konkursboet anses ha varit part i kammarrätten. – Processföremålet i kammarrätten måste anses ha omfattat även frågan om konkursboet kunde registreras som frivilligt skattskyldigt. Eftersom kammarrätten inte prövat denna fråga bör målet återförvisas till kammarrätten för ny prövning.

RSV ansåg att frågan om frivillig skattskyldighet för konkursboet borde underställas kammarrättens prövning.

SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

I Regeringsrätten har inte framställts något yrkande om ändring av kammarrättens dom i fråga om frivillig skattskyldighet för konkursgäldenären. Den i målet aktuella frågan är därmed endast huruvida kammarrätten borde ha prövat om det förelåg förutsättningar för att registrera konkursboet som frivilligt skattskyldigt för mervärdesskatt.

X försattes i konkurs den 1 december 1992. Därefter gjordes en ansökan om frivillig skattskyldighet för uthyrning av verksamhetslokal. I ansökningen, som gjordes av konkursförvaltaren, anges X i konkurs som sökande medan i en missivskrivelse förklaras att konkursboet inger ansökan om frivillig registrering. Vid handläggningen av ärendet hos skattemyndigheten och i den efterföljande processen i underinstanserna har oklarheten om vem som är sökande inte undanröjts. I ett omprövningsbeslut den 27 mars 1995 har skattemyndigheten funnit att frivillig skattskyldighet inte kan medges vare sig för konkursgäldenären eller för konkursboet. Ombudet har i länsrätten visserligen uttryckligen angett att det inte är konkursboet som ansökt om skattskyldighet men också hävdat att X alternativt konkursboet skall medges frivillig skattskyldighet. I länsrättens av kammarrätten undanröjde dom medgavs konkursgäldenären frivillig skattskyldighet vilket innebar att länsrätten inte behövde ta ställning till frågan om konkursboets skattskyldighet.

Regeringsrätten finner att ansökningen om frivillig skattskyldighet bör anses ha omfattat både konkursgäldenären och konkursboet. Länsrätten hade inte prövat ansökningen såvitt avsåg konkursboet. Kammarrätten borde därför, då den undanröjde länsrättens dom, ha visat målet åter till länsrätten för prövning av frågan om konkursboets skattskyldighet. Regeringsrätten finner att sådan återförvisning nu bör ske.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten undanröjer kammarrättens och länsrättens domar samt visar målet åter till Länsrätten för prövning av konkursboets ansökan om frivillig skattskyldighet.

KR:s i Sundsvall dom den 14 november 2001, mål nr 51-2000 Återkallelse av godkännande som upplagshavare

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 4 december 2001.

Underlåtenhet att fullgöra åligganden gentemot staten ansågs utgöra grund för beslut om återkallelse. Bolaget har efter skattemyndighetens beslut varit registrerat hos kronofogdemyndigheten på grund av obetalda skatter och avgifter. Vidare har bolaget lämnat deklarationer för sent. Skäl att upphäva återkallelsebeslutet har inte ansetts föreligga.

Punktskatt – alkoholskatt

SKM beslutade att fr.o.m. den 29 juli 1998 återkalla ett utländskt bolags filials (bolaget) godkännande som upplagshavare. Som skäl för beslutet angavs att bolaget under en längre tid varit restfört för obetalda alkoholskatter och att 76 298 kr överlämnats till kronofogdemyndigheten (KFM) den 4 juli 1998.

Bolaget anförde att det av olika anledningar, som det inte kunde råda över såsom växlingskurser och kundförluster, fick likviditetsproblem men att detta nu är löst. Numera har rutinerna ändrats och kundförluster eliminerats. Restföringen om 76 298 kr berodde på ett missförstånd om hur de nya reglerna för skattekontot fungerade, och beloppet är numera betalt.

I omprövningsbeslut anförde SKM att bolaget under 1997 varit sent med betalning av alkoholskatt vid tio av årets tolv redovisningsperioder. Vid sex av dessa tillfällen har bolaget restförts hos KFM för obetalda belopp av alkoholskatt. Under 1998 har bolaget erlagt alkoholskatt i tid för samtliga redovisningsperioder. Av skattekontot framgår dock att bolaget under 1998 varit restfört hos KFM för obetalda skatter och avgifter från och med avstämningen den 6 juni fram till den senaste avstämningen den 3 oktober.

I länsrätten anförde SKM följande. Bolaget var vid avstämning den 6 januari 1999 fortfarande restfört hos KFM. Under 1999 har bolaget vid sju tillfällen ingivit deklaration till alkoholskatt för sent.

Länsrätten avslog överklagandet i dom den 17 december 1999.

Bolaget överklagade länsrättens dom och anförde bl.a. att det betalat alkoholskatten i rätt tid från det andra kvartalet 1998 till dags dato.

RSV anförde att bolaget vitsordat att en leverans av alkoholvaror från Belgien i maj 1999 skett direkt till kund, dvs. med åsidosättande av förfarandereglerna på området. Vidare har bolaget under det första halvåret 2000 lämnat deklarationer en dag för sent vid fyra tillfällen och sju dagar för sent vid ett tillfälle.

SKÄLEN FÖR KR:S AVGÖRANDE

”Ett godkännande som upplagshavare förutsätter att sökandens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är sådana att han kan anförtros ställning som upplagshavare med rätt att lagra skattepliktiga varor under suspension av skatten. Vid bestämmande av de krav som skall ställas för godkännande måste också beaktas att upplagshavaren kan verka inom ett sammanhängande EG-system, med rätt att skattefritt sända och ta emot varor till respektive från andra EG-länder. Om en godkänd upplagshavare inte längre uppfyller kraven, skall godkännandet återkallas. (Jfr prop. 1994/95:56 s. 118 och 86).

Vid tidpunkten för skattemyndighetens beslut att återkalla godkännandet av bolaget som upplagshavare, dvs. den 15 juli 1998, hade bolaget under en längre tidsperiod underlåtet att fullgöra sina åligganden gentemot staten, framför allt avseende inbetalningar av alkoholskatt samt andra skatter och avgifter. Det förelåg därför enligt kammarrättens mening grund för beslutet om återkallelse. Bolaget har uppgivit att den främsta anledningen till att skatt betalades in för sent var att bolaget drabbats av tillfälliga likviditetsproblem samt att bolagets ekonomiska förhållanden numera förbättrats. Även efter skattemyndighetens beslut om återkallelse har emellertid bolaget vid ett flertal tillfällen varit registrerat hos kronofogdemyndigheten på grund av obetalda skatter och avgifter. Vidare har bolaget brustit i noggrannhet vad avser tidpunkten för inlämnandet av alkoholskattedeklarationer. Vid angivna förhållanden, samt vid en samlad bedömning av omständigheterna i övrigt, finner kammarrätten att det inte heller med anledning av vad som framkommit angående bolagets förhållanden efter beslutet om återkallelse kan anses möjligt att upphäva återkallelsebeslutet. Överklagandet skall därför avslås.”

KR:S DOMSLUT

KR avslår överklagandet.

KR:s i Stockholm dom den 30 november 2001, mål nr 4064-2000 Beskattning av fast driftställe

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 11 december 2001.

Avdrag för royalty avseende rätt till firmanamn i filial. Tillika avdrag för underskott i av filialen bedriven verksamhet i annat land än huvudkontorets.

Eftertaxering för 1994 och skattetillägg

Ett bolag i USA, X, bedriver verksamhet i Sverige genom en här registrerad filial. X ägs i sin helhet av ett moderbolag i USA. X har yrkat avdrag för kostnader om 7 863 258 kr avseende ersättning för royalty till moderbolaget enligt ett avtal som ger X rätt att använda firmanamnet i filialens verksamhet mot en årlig ersättning om 3,5 procent av dess omsättning. SKM korrigerade i omprövningsbeslut tillgodogjort avdrag för kostnaden med stöd av 20 och 23 §§ KL.

Vidare har SKM höjt X:s inkomst med 4 744 026 kr avseende kostnader för ”uppstart” av filial i S:t Petersburg.

Bolaget överklagade och framhöll bl.a. följande.

SKM:s lagtillämpning strider mot den från lagtolkningssynpunkt tillämpade principen om ”Lex Specialis”, dvs. att den s.k. korrigeringsregeln i 43 § 1 mom. KL i sin egenskap av specialbestämmelse har företräde framför övriga tillämpliga skattebestämmelser av allmän natur, såsom 20 och 23 §§ KL. Vidare gäller uttalanden i OECD:s Transfer Pricing Guidelines bara vid tillämpningen av korrigeringsregeln. Namnet representerar ett ekonomiskt värde. Skattemyndigheterna i USA och Europa kräver normalt att moderbolag med inarbetade och välrenommerade namn påför utländska dotterföretag en royalty för rätten att använda företagsnamnet. Svensk skatterätt medger avdrag för marknadsmässig royalty som erläggs för denna rätt. Det förhållandet att den svenska filialen har burit vissa kostnader för namnets inarbetning och marknadsföring samt enligt lag är skyldig att registrera firmanamnet reducerar inte det kommersiella värdet av namnet. En jämförelse med varunamn som McDonald’s och Coca-Cola är högst relevant och kan i vart fall inte avfärdas med argumentet att den avser transaktioner mellan utomstående parter. Bolaget åberopade RÅ 1991 ref. 108.

Vidare har X förklarat att något fast driftställe inte uppkommit i S:t Petersburg genom de aktiviteter som under ifrågavarande år genomförts där i syfte att utvärdera och förbereda en etablering på den ryska marknaden. Arbetet har huvudsakligen utförts från kontoret i Sverige och under resor till S:t Petersburg och några avtal har inte slutits på plats där. Ett svenskt bolag skulle ha haft möjlighet till avdrag för motsvarande kostnader, varför detsamma, enligt diskrimineringsförbud i skatteavtalet med USA, ska gälla för en svensk filial till ett amerikanskt bolag.

SKM har anfört.

SKM har genom att som grund åberopa 20 och 23 §§ KL ansett att den erlagda roaltyersättningen inte till någon del utgjort en avdragsgill omkostnad enligt KL. En tillämpning av 43 § 1 mom. KL förutsätter att en omkostnad föreligger men att kostnadsavdraget varit för stort. SKM anser dock att om, rent hypotetiskt, en omkostnad skulle föreligga kan även de allmänna reglerna i 20 och 23 §§ KL åberopas som grund för beskattning.

SKM anser inte att RR:s praxis ger stöd för bolagets uppfattning. Sålunda har RR i andra rättsfall med liknande förhållanden vägrat avdrag enligt allmänna grunder, trots att korrigeringsregeln i och för sig var tillämplig. Se RÅ 1969 Fi, 1082-1087, RÅ 1982 Aa. 81 (Pågens Familjebageri) och RÅ 1994 ref. 85 (Eka Nobel).

OECD uttalar vilka bedömningar som bör göras vid prissättning av transaktioner mellan företag. Enligt interna svenska regler kan vid sådana transaktioner olika skatteregler bli aktuella, dvs. såväl korrigeringsregeln som de allmänna reglerna. De principer som OECD uttalar är därför av vikt även vid tillämpning av 20 och 23 §§ KL.

I det åberopade målet RÅ 1991 ref. 108 hade Spendrups Bryggeriaktiebolag erlagt royalty till ägaren av varumärket ”Spendrups” för rätten att använda varumärket för öl. SKM anser inte att förhållandena är likartade. Bolaget har inte erlagt ersättning för ett varumärke utan för ett namn som redan ingår i bolagets firma. I Spendrups fall har ersättningen bedömts som marknadsmässig. I bolagets fall har ersättning för vad som förknippas med namnet erlagts enligt andra avtal, varför ersättningen för namnet inte kan anses marknadsmässig.

Bolaget vitsordar att de genom tillgång till tjänster enligt särskilda avtal har stärkt namnets ställning på den svenska marknaden. SKM anser att det är tjänsterna enligt dessa avtal som ger namnet ett värde i Sverige. Den ersättning som erlagts för rätten att utnyttja namnet motsvaras inte av någon nytta. Vid denna bedömning har även beaktats att bolaget har firmanamnet oavsett om bolaget erlägger ersättning härför eller inte. Beträffande jämförelsen med varunamnet McDonald’s och Coca-Cola får SKM framhålla att dessa varunamn upplåtits till företag med andra firmanamn.

Den verksamhet som X bedrivit i S:t Petersburg är en fråga för skattemyndigheterna i USA respektive Ryssland. Det föreligger inte heller någon diskriminering i dubbelbeskattningsavtalets mening.

LR i Stockholms län lämnade i dom den 22 mars 2000 bolagets besvär utan bifall med bl.a. följande motivering:

LR behandlar först frågan enligt vilka lagrum i KL som frågan bör avgöras. RR har i RÅ 1991 ref. 107 (de s.k. Shellmålen) anfört följande.

Vid inkomsttaxeringen i Sverige föreligger en principiell rätt till avdrag för sådana kostnader som är att hänföra till intäkternas förvärvande. I inkomstslaget rörelse betecknas kostnader av denna typ som driftkostnader. Andra slags kostnader är avdragsgilla endast om särskilda regler så medger, vilket kan vara fallet med t.ex. koncernbidrag som inte är driftkostnader. Det nu sagda innebär bl.a. att ett svenskt företag, som ingår i en internationell koncern, kan ha rätt att som driftkostnad dra av en på företaget belöpande del av koncernens kostnader för koncerngemensamma anordningar, funktioner eller tjänster. Avdrag medges endast till den del kostnaden i fråga kan betraktas som driftkostnad för det svenska företaget, vilket innebär att det måste vara klarlagt att den koncerngemensamma nyttighet som kostnaderna avser verkligen också kommit företaget tillgodo i motsvarande mån.

En del av de uppgifter som lämnats av parterna under processens gång, i synnerhet beträffande SIPC och dess funktioner, skulle kunna ge anledning till överväganden beträffande rätten till avdrag för svenska Shell enligt här angivna principer. Parterna har emellertid konsekvent och så gott som uteslutande inriktat såväl argumentation som utredning på en tillämpning av korrigeringsreglerna i 43 § 1 mom. KL. Det saknas således underlag för att pröva de i förevarande mål uppkomna frågorna från annan utgångspunkt än nämnda regler. Regeringsrätten inskränker sin prövning i enlighet härmed.

Bolaget har i sin deklaration yrkat avdrag för driftkostnader i Sverige. Vad RR uttalat ovan utgör enligt LR:s mening ett klart stöd för att SKM haft fog för att pröva frågan med tillämpning av 20 och 23 § KL och att någon skyldighet för SKM att pröva frågan med tillämpning av 43 § 1 mom. KL inte kan anses ha förelegat. Jfr även RÅ 1994 ref. 85 som också enligt LR:s mening utgör ett klart stöd för SKM:s bedömning. Även LR prövar därför frågan med tillämpning av 20 och 23 § KL och inte med tillämpning av 43 § 1 mom. KL. Bolaget har således att styrka att kostnaden för royalty är en för bolaget i Sverige avdragsgill driftkostnad.

Enligt 5 § lag (1992:610) om utländska filialer m.m. ska ett utländskt företags verksamhet genom filial i Sverige drivas under firma, som innehåller företagets namn med tillägg av ordet filial i Sverige och som tydligt anger företagets nationalitet. Motsvarande bestämmelse fanns tidigare i 20 § lag (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket.

Bolaget har åberopat rättsfallet RÅ 1991 ref. 108 (Spendrups). Även om den likheten finns med omständigheterna i rättsfallet att avtal ingicks mellan personer i intressegemenskap är det så att vad som överläts i rättsfallet var ett varumärke ”Spendrups”. Varumärket utgjorde ett figurmärke med text. Den som förvärvat varumärket skulle inte utan avtalet haft rätt att använda varumärket då rätten till märket tillkommit den som upplåtit rätten. Detta rättsfall utgör därför inte stöd för bifall till bolagets överklagade. Inte heller vad bolaget anfört om kända varumärken som Coca-Cola, Mc Donald m.fl. är relevant.

När avtalet om royaltyersättning mellan de två amerikanska bolagen ingås den 21 december 1992 är X redan innehavare av namnet. Vidare har den svenska filialen med namnet i firman bedrivit verksamhet i Sverige sedan 1987. Skyldighet att ha namnet i firman har således också funnits enligt 5 § lag (1992:160) om utländska filialer m.m. Mot bakgrund av dessa förhållanden kan kostnaden för utgiven royaltyersättning inte anses vara en i Sverige avdragsgill driftskostnad eftersom inkomsterna i Sverige ifrågavarande beskattningsår och framledes rimligen skulle bli desamma oberoende av om avtalet av den 21 december 1992 ingåtts eller ej.

De kostnader för ”uppstart” av en filial i S:t Petersburg, som X åsamkats under 1993, kan mot bakgrund av att filial i Ryssland bildats av ett bolag i USA inte anses utgöra avdragsgilla driftkostnader i Sverige enligt intern svensk rätt.

Enligt LR:s mening skulle ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt moderbolag inte få avdrag för kostnader som ett amerikanskt moderbolag haft för att undersöka möjligheterna att etablera en filial i tredje land. Detta får anses vara den diskrimineringssituation som omständigheterna i detta målet skulle behöva jämföras med. I den mån ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt bolag skulle kunna få avdrag för kostnader för att undersöka möjligheterna att etablera en egen filial i ett annat land kan detta inte anses vara en jämförlig situation. Någon diskriminering av bolaget enligt dubbelbeskattningsavtalet kan därför inte anses föreligga.

X överklagade och gjorde gällande att det förhållandet att filialen är skyldig att registrera namnet inte medför att filialen med automatik äger rätt att använda varumärket i sin egen marknadsföring. Det är det amerikanska moderbolaget som innehavare av varumärket i Sverige som har bestämt att den svenska filialen skall använda firmanamnet. Den svenska filialen hade inte fått använda namnet utan moderbolagets medgivande. Registreringsskyldigheten hindrar inte att något annat rättssubjekt kan vara innehavare av rätten att upplåta eller utnyttja varumärket i Sverige.

Att avdrag vägras på den grunden att filialen är skyldig att registrera namnet medför i princip en otillåten diskriminering i strid med diskrimineringsklausulen i dubbelbeskattningsavtalet mellan Sverige och USA eftersom någon motsvarande registreringsskyldighet inte föreligger för ett svenskt dotterbolag till ett amerikanskt moderbolag.

Vid en start av verksamhet utomlands innebär diskrimineringsregeln i dubbelbeskattningsavtalet att eftersom ett svenskt bolag skulle medges rätt till avdrag för sådana uppstartningskostnader skall motsvarande rätt till avdrag gälla för en svensk filial till ett amerikanskt bolag.

SKM bestred ändring och hävdade att inte heller ett svenskt dotterbolag med huvudsakligen samma firmanamn som sitt amerikanska moderbolag skulle få avdrag för firmanamnet under de omständigheter som föreligger i aktuellt fall. Någon otillåten diskriminering har inte förekommit.

KR avslog överklagandet och gav följande skäl.

I målet har uppkommit fråga om prövningen av det aktuella avdraget ska göras enligt de allmänna reglerna i 20 och 23 §§ KL eller enligt den s.k. korrigeringsregeln i 43 § 1 mom. KL. Med hänsyn till den ovisshet som råder om samspelet mellan korrigeringsregeln och andra skatteregler (se t.ex. prop. 1999/2000:2, s. 188) samt till vad RR konstaterade i RÅ 1991 ref. 107 (se LR:s dom) finner KR inte att det föreligger något hinder mot att pröva frågan enligt de allmänna reglerna i 20 och 23 §§ KL. Eftersom SKM:s talan i princip också grundar sig på att den utbetalda ersättningen över huvud taget inte har något värde samt mot bakgrund av vad filialen inledningsvis har anfört i KR finner KR att prövningen i förevarande fall åtminstone som utgångspunkt bör ta de allmänna reglerna i 20 och 23 §§ KL.

Enligt 20 § första stycket KL ska vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla alla omkostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från samtliga intäkter. Enligt 23 § KL får från intäkt av näringsverksamhet avdrag göras för kostnader i verksamheten.

Av RR:s praxis framgår att för att avdragsrätt ska föreligga enligt dessa bestämmelser krävs bl.a. att utbetalningen har marknadsmässig karaktär (jfr RÅ 1991 ref. 108) och att omkostnaderna har gett eller kan förväntas ge intäkter (jfr RÅ 1994 ref. 85). Man kan säga att kostnaderna måste utgöra ersättning för en motprestation.

KR gör följande bedömning.

X ska enligt avtal med moderbolaget betala en viss avgift för att få använda moderbolagets namn i sin verksamhet. Filialen har uppgett att moderbolaget har bestämt att den svenska filialen ska använda firmanamnet. Detta krav uppställs emellertid redan i 5 § firmalagen (1974:156). Enligt 3 § varumärkeslagen (1960:644) får var och en i näringsverksamhet, under förutsättning att det är i överensstämmelse med god affärssed, som kännetecken för sina varor, använda sin firma. Eftersom filialen således enligt svensk rätt har rätt att använda sin firma i marknadsföring innebär erläggandet av royaltyavgifterna inte att filialen har erhållit någon sådan motprestation som krävs för att avgifterna ska utgöra en avdragsgill driftkostnad. Någon diskrimineringssituation enligt dubbelbeskattningsavtalet mellan USA och Sverige kan inte anses föreligga på de skäl som SKM har anfört i KR.

KR instämmer i LR:s bedömning att ifrågavarande kostnader inte kan anses utgöra avdragsgilla driftkostnader i filialen. Vad gäller frågan om filialen har utsatts för otillåten diskriminering enligt dubbelbeskattningsavtalet finner KR att den vägrade avdragsrätten i förevarande fall inte kan anses utgöra en sådan situation som enligt dubbelbeskattningsavtalet innebär diskriminering.

KR:s i Stockholm dom den 7 december 2001, mål nr 5088-1999 Beskattning för återbäring av fjärrvärmeavgifter och återbetald fastighetsskatt vid övergång från schablonbeskattning till konventionell beskattning.

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 11 december 2001.

Kommunalt bostadsaktiebolag, som tidigare varit schablonbeskattat, har erhållit återbäring av fjärrvärmeavgifter och återbetald fastighetsskatt efter övergång till konventionell beskattning. Skattskyldighet har inte ansetts föreligga för återbetald fastighetsskatt, eftersom avdrag inte anses ha medgivits vid inkomsttaxeringen, medan återbäring av fjärrvärmeavgift har ansetts skattepliktigt.

Inkomsttaxering 1995

Ett kommunalt bostadsaktiebolag erhöll under år 1994 återbäring av fjärrvärmeavgifter hänförliga till åren 1986-1992 och erhöll samma år återbetalning av fastighetsskatt som belöpte på inkomståret 1993. Beloppen intäktsfördes men togs inte upp i deklarationen, eftersom bolaget ansåg att intäkterna var skattefria. SKM godtog deklaration.

RSV överklagade SKM:s beslut. I formellt hänseende var överklagande föranlett av den s.k. Triljonendomen. I sak anförde RSV sammanfattningsvis följande.

I 22 § KL definieras vad som skall anses utgöra intäkt av näringsverksamhet och enligt 24 § KL skall inkomst av näringsverksamhet beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, såvida inte dessa strider mot särskilda bestämmelser i KL.

I tredje stycket av punkt 1 av anvisningarna till 24 § KL anges att inkomst skall anses ha åtnjutits under det år då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i räkenskaperna. Enligt god redovisningssed bör intäkt redovisas när den är realiserad (realisationsprincipen).

I prop. 1992/93:241 föreslogs att de allmännyttiga bostadsföretagen skulle beskattas konventionellt fr.o.m. 1995 års taxering. Förslaget ledde till ändring av 2 § 7 mom. SIL, se SFS 1993:670.

Ändringen till konventionell beskattning innefattar detaljerade övergångsbestämmelser och får anses uttömmande reglera övergången från schablonbeskattning till konventionell beskattning. Några regler för hur erhållen återbetalning av driftkostnader avseende tidigare år skall redovisas är emellertid inte intagna i nämnda bestämmelser eller i dess förarbeten. Svaret på denna fråga får i stället sökas i KL:s allmänna bestämmelser om sambandet mellan intäkter och kostnader samt rätt beskattningsår.

Eftersom rätt beskattningsår enligt bokföringsmässiga grunder är inkomståret 1994 och bolaget vid denna tid var konventionellt beskattat bör återbetald fjärrvärmeavgift anses utgöra en skattepliktig intäkt för år 1994. – – –

LR gick på RSV:s linje och biföll överklagandet.

Bolaget överklagade och kammarrätten biföll bolagets talan vad gäller återbetalning av fastighetsskatt, men avslog talan vad gäller återbäring av fjärrvärmeavgifter. En ledamot var dock skiljaktig och ville bifalla bolags talan även vad gäller återburna fjärrvärmeavgifter.

Majoriteten anförde bl.a. följande.

Återbetalning av fastighetsskatt och återbäring av fjärrvärmeavgifter

Enligt 22 § kommunalskattelagen (1928:370), KL, hänförs till intäkt av näringsverksamhet vad som av näringsverksamheten kommit näringsidkaren till godo på sätt framgår av anvisningarna.

I punkt 14 av anvisningarna till 22 § KL stadgas att om sådan speciell skatt, avgift eller ränta, för vilken avdrag åtnjutits i förvärvskälla vid tidigare års taxering, restituerats, avkortats eller avskrivits, utgör det restituerade, avkortade eller avskrivna beloppet intäkt i den förvärvskälla där avdraget åtnjutits. Enligt lagens ordalydelse krävs således för skattskyldighet för den återbetalda fastighetsskatten att bolaget tidigare åtnjutit avdrag med motsvarande belopp. Kammarrätten konstaterar härvid att så inte har skett. Det förhållandet att bolaget tidigare var schablonbeskattat, med den begränsade avdragsrätt detta medförde, föranleder i detta avseende inte någon annan bedömning. – – – Bolaget är således inte skattskyldigt för den restituerade fastighetsskatten.

Vad härefter gäller återbäringen av fjärrvärmeavgifter utgör detta intäkter som normalt sett är skattepliktiga i en näringsverksamhet. Frågan hur en situation som den förevarande skall behandlas har inte reglerats i den lagstiftning varigenom de tidigare schablonbeskattade bostadsföretagen skulle övergå till konventionell beskattning. Frågan har inte heller behandlats i förarbetena till lagstiftningen. Kammarrätten finner att det i avsaknad av stöd i lagtext eller förarbeten saknas grund för att undanta beloppet från beskattning.

Kommentar:

RSV har överklagat domen vad gäller återbetald fastighetsskatt. Verket anser att det får anses ligga i schablonen att bolaget fått avdrag för fastighetsskatt och att belopp som återbetalats till bolaget efter införandet av konventionell beskattning, ska tas upp till beskattning när intäkten enligt god redovisningssed ska tas upp som intäkt i räkenskaperna. I en tidigare dom meddelad av Kammarrätten i Stockholm den 1 februari 2001, mål nr 7560-1999, rörande ett annat kommunalt bostadsaktiebolag, blev utgången densamma. I nämnda dom, som RSV har överklagat, prövades också om skattskyldighet förelåg för valutakursvinst trots att ackumulerad valutakursförlust inte kunnat dras av inom ramen för tidigare schablonbeskattning. Kammarrätten fann att skatteplikt förelåg för valutakursvinst.

SRN:s förhandsbesked den 29 november 2001 Uttagsbeskattning, jämkning av avskrivningsunderlag samt omkostnadsbelopp vid försäljning av fastighet

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 11 december 2001.

Frågor kring konsekvenser av en planerad överlåtelse av fastigheter till underpris från en ideell förening till ett av föreningen helägt aktiebolag

Inkomstskatt, taxeringsåren 2002-2004

En allmännyttig ideell förening, F, äger ett antal fastigheter. Två av dessa är i motsats till F:s övriga fastigheter kommersiellt uthyrda. F planerar att överlåta dessa två fastigheter till ett helägt – under överlåtelseåret nybildat – svenskt aktiebolag. F önskar härigenom avskilja den kommersiella fastighetsförvaltningen från sin övriga verksamhet.

Den planerade överlåtelsen ska ske för ett vederlag som understiger fastigheternas marknadsvärde. Vederlaget kommer att överstiga såväl fastigheternas bokförda värde, taxeringsvärde som det skattemässiga omkostnadsbeloppet. Efter försäljningen av fastigheterna kommer dessa att hyras ut av aktiebolaget på samma sätt som de före försäljningen har hyrts ut av F.

Det förvärvande aktiebolaget kommer att som vederlag för fastigheterna överta befintliga lån och utfärda en räntebärande revers till F. Räntan på reverensen kommer att löpa på marknadsmässiga villkor.

F ställde följande frågor:

1. Kommer bestämmelserna i inkomstskattelagen (IL) om beskattningen vid överlåtelser till underpris att tillämpas på den planerade försäljningen innebärande att.

– uttagsbeskattning till följd av underprisförsäljningen inte kommer att ske

– medgivna värdeminskningsavdrag avseende fastigheterna inte ska återläggas till beskattning

– medgivna avdrag för värdehöjande reparationer inte ska återläggas till beskattning?

3. Får det köpande bolaget som underlag för värdeminskningsavdrag lägga anskaffningskostnaden eller ska jämkningsregeln i 19 kap. 14 § IL tillämpas för framtida värdeminskningsavdrag?

4. Kommer lagen mot skatteflykt av vara tillämplig på föreningens försäljning av fastigheter?

Tilläggsfråga: I det fall att jämkningsregeln skulle vara tillämplig enligt fråga 3, kan det då förutsättas att det köpande bolaget vid en framtida försäljning kan lägga den erlagda köpeskillingen till grund för beräknande av omkostnadsbeloppet?

SRN beslutade följande:

”FÖRHANDSBESKED

Fråga 1

Överlåtelserna av fastigheterna föranleder inte någon uttagsbeskattning av F. Överlåtelserna föranleder inte heller att några belopp skall återföras till beskattning hos F enligt 26 kap. 2 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL.

Fråga 3

Jämkningsregeln i 19 kap. 14 a § IL är tillämplig.

Tilläggsfrågan

Omkostnadsbeloppen för fastigheterna beräknas med utgångspunkt i vad det förvärvande bolaget faktiskt erlägger för dem.

Fråga 4

Lagen (1995:575) mot skatteflykt är inte tillämplig.

MOTIVERING

F äger ett antal fastigheter, bl.a. ........ Dessa båda fastigheter används i en kommersiell fastighetsförvaltning i motsats till F:s övriga fastigheter. De två fastigheterna skall överlåtas till ett av F ägt aktiebolag för vederlag som understiger fastigheternas marknadsvärden men överstiger deras skattemässiga värden. Frågorna gäller konsekvenserna av överlåtelsen.

Fråga 1

Enligt förutsättningarna beskattas F som en ideell förening som omfattas av bestämmelser om undantag från skattskyldighet i 7 kap. 7-14 §§ IL. Detta innebär att F bara är skattskyldig för inkomst av näringsverksamhet som hänför sig till innehav av näringsfastighet men inte för kapitalvinster eller kapitalförluster på sådan fastighet.

Eftersom F enligt det anförda inte är skattskyldig för överlåtelse av fastigheterna kan någon uttagsbeskattning av F till följd av underpriset vid överlåtelserna inte heller aktualiseras.

Enligt 26 kap. 2 § IL gäller att vid avyttring av näringsfastighet kan bl.a. medgivna värdeminskningsavdrag och avdrag för värdehöjande reparationer komma att återföras. Skyldighet att återföra nämnda avdrag uppkommer således som en konsekvens av fastighetsöverlåtelserna och är inte en följd av själva innehavet av fastigheterna. Någon grund för återföring av avdragen till beskattning hos F föreligger därför inte (se SOU 1995:63 s. 90 f., jfr dock RÅ 1994 ref. 44).

[anm. fråga 2 förfaller]

Fråga 3

Frågan är om det anskaffningsvärde som skall ligga till grund för det förvärvande aktiebolagets årliga värdeminskningsavdrag på byggnaderna skall justeras med tillämpning av 19 kap. 14 a § IL. Av praxis följer att jämkning skall ske (RÅ 1994 ref. 44). Detta innebär att det förvärvande aktiebolaget övertar de för F gällande oavskrivna skattemässiga värdena på byggnaderna.

Tilläggsfrågan

Enligt 44 kap. 14 § IL utgörs det omkostnadsbelopp som används vid beräkningen av resultatet vid avyttring av fastighet av utgifterna för anskaffningen eventuellt ökade med vissa andra utgifter, om inte annat är föreskrivet. Utgångspunkten för underlaget är således vad bolaget faktiskt betalar vid förvärvet av fastigheten oberoende av om jämkning sker i annat avseende.

Fråga 4

Anledning att tillämpa lagen mot skatteflykt i fråga om ovan angivna skattekonsekvenser av fastighetsöverlåtelserna finns inte.”

Överklagas inte av RSV.

SRN:s förhandsbesked den 5 dec 2001 Undantaget för bank- och finansieringstjänst

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 11 december 2001.

Frågorna gällde bland annat om bolagets verksamhet var undantagen från mervärdesskatt enligt 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen

Mervärdesskatt, redovisningsperioder under tiden maj 2001 – april 2004

Omständigheterna var i huvudsak följande.

Bolaget X är ett helägt dotterbolag till ett annat svenskt bolag. Detta bolag ägs i sin tur av ett utländskt moderbolag.

Bolaget har från banker och andra kreditgivare samt postorderföretag m.fl. förvärvat förfallna fordringar främst mot privatpersoner. Gäldenärerna finns förutom i Sverige även i andra länder. Bolaget har tillstånd av finansinspektionen för sin verksamhet.

Efter förvärv av fordringarna kontaktas gäldenären och underrättas om borgenärsbytet. Därvid förs förhandlingar med gäldenären om betalning varvid överenskommelse görs med gäldenären där en fordran skrivs ned till annat belopp, alternativt läggs samman med ytterligare fordringar mot samma gäldenär. Sådana ändrade villkor dokumenteras i en ny fordringshandling, ny kredit, vilken om möjligt förenas med säkerheter av något slag.

Då en stor del av de förvärvade fordringarna avser utländska gäldenärer, avser moderbolaget därför att etablera dotterbolag i berörda länder för att där, för bolagets räkning, hantera verksamheten.

Dotterbolagens uppgift ska således vara att utifrån erhållen fullmakt självständigt och fristående för bolagets räkning föra förhandlingar med gäldenären och utifrån bolagets utarbetade kreditpolicy bevilja ny kredit hos bolaget. Dotterbolagen kommer även att, i enlighet med fullmakten, förvalta fordringarna i respektive land.

Dotterbolagen kommer att fakturera bolaget för de tillhandahållna tjänsterna.

Bolaget önskade svar på följande frågor:

1. Omfattas dotterbolagets tjänster helt eller delvis av 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML?

2. Om svaret på fråga 1 är nekande, omfattas dotterbolagets tjänster av 3 kap. 23 a § ML?

1. Har det för bedömningen av fråga 1 eller 2 någon betydelse om tjänsterna istället för dotterbolaget tillhandahålls av:

a) helägda dotterbolag till bolaget;

b) helägda dotterbolag till det svenska moderbolaget;

c) filial till bolaget;

d) filial till det svenska moderbolaget; eller

e) filial till det svenska moderbolagets ägare i Norge.

3. Har det för svaret på fråga 1-3 ovan, någon betydelse om ny kredit i något enstaka fall inte tecknas, utan den ursprungliga fordringshandlingen ligger till grund för dotterbolagets/filialens bevakning och förvaltning av fordran?

FÖRHANDSBESKED

Fråga 1

Dotterbolagens tjänster omfattas inte till någon del av 3 kap. 9 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML.

Fråga 2

Dotterbolagens tjänster omfattas inte av 3 kap. 23 a § ML.

Fråga 3 c

Bolaget blir inte skattskyldigt till mervärdesskatt om de aktuella tjänsterna tillhandahålls av en filial till bolaget.

Fråga 4

Den för frågan angivna förutsättningen medför inte någon annan bedömning av frågorna 1, 2 och 3 c.

MOTIVERING

Fråga 1

Enligt 3 kap. 9 § första stycket ML undantas från skatteplikt omsättning av bank- och finansieringstjänster samt sådan omsättning som utgör värdepappershandel eller därmed jämförlig verksamhet. Med bank- och finansieringstjänster avses enligt andra stycket, såvitt nu är i fråga, inte notariatverksamhet.

I förarbetena till undantagsbestämmelsen när den ursprungligen infördes i 8 § 3 i den numera upphävda lagen (1968:430) om mervärdeskatt anförde föredragande statsråd bl.a. att i begreppet notariatverksamhet innefattas normalt bl.a. förvaltning av värdepapper och förvaltning av lån (prop. 1989/90:111 s. 193).

Det aktuella undantaget har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser om undantag från skatteplikt för vissa tjänster i sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG), närmare bestämt artikel 13 B d punkterna 1 – 6. I punkt 1 anges som sådana undantagna tjänster beviljande av och förhandlingar om krediter och förvaltning av krediter av den person som beviljat krediten.

Fråga i ärendet är i första hand om den med ansökningen avsedda verksamheten som skall bedrivas av aktuella dotterbolag helt eller delvis utgör sådan finansiell verksamhet som avses i undantagsbestämmelsen eller om verksamheten helt eller till viss del är att hänföra till skattepliktig omsättning av tjänster i notariatverksamhet.

Nämnden gör i denna del följande bedömning.

Mot bakgrund av vad som framgår av handlingarna om innehållet i den verksamhet som dotterbolagen skall bedriva är denna enligt nämndens mening inte att betrakta som kreditförmedling eller en annan finansieringsverksamhet utan verksamheten är i allt väsentligt att hänföra till sådan förvaltning som utgör notariatverksamhet. I sammanhanget skall noteras att dotterbolagen såsom deras tjänster är beskrivna i ärendet inte i sina verksamheter kan anses lämna nya krediter utan endast hanterar indrivning av lån som redan är beviljade. Detta utesluter inte att det i verksamheten kan finnas inslag som i mervärdesskattehänseende är att betrakta som finansiella tjänster men dessa framstår som underordnade led i förvaltningen.

Ovanstående synsätt är enligt nämndens mening också i överensstämmelse med det sjätte mervärdesskattedirektivet.

Fråga 2

Enligt 3 kap. 23 a § ML, som bygger på artikel 13.A 1 f i sjätte mervärdesskattedirektivet, undantas under vissa förutsättningar omsättning av tjänster som tillhandahålls inom fristående grupper av fysiska eller juridiska personer från skatteplikt. Förutsättningarna är att verksamheten i övrigt inte medför skattskyldighet hos gruppen eller hos de fysiska eller juridiska personerna, att tjänsterna är direkt nödvändiga för utövande av verksamheten, att ersättningen för tjänsterna exakt motsvarar den fysiska eller juridiska personens andel av de gemensamma kostnaderna för tjänsternas tillhandahållande och att det är fråga endast om sådana tjänster som normalt inte tillhandahålls av någon utanför gruppen.

En av förutsättningarna för att den aktuella bestämmelsen skall vara tillämplig är att samtliga i gruppen ingående personer gemensamt driver verksamhet som inte medför skattskyldighet. Mot bakgrund av svaret på fråga 1 är denna förutsättning inte uppfylld. Undantagsbestämmelsen i 3 kap. 23 a § ML är därför inte tillämplig.

Fråga 3 c

Mervärdesskatt skall enligt 1 kap. 1 § första stycket 1 ML betalas vid sådan omsättning inom landet av varor eller tjänster som är skattepliktig och görs i en yrkesmässig verksamhet. Enligt 2 § första stycket 2 samma kapitel är för omsättning som anges i den nyssnämnda bestämmelsen av sådana tjänster som avses i 5 kap. 7 § den skattskyldig som förvärvar tjänsten under förutsättning att den som omsätter tjänsten är en utländsk företagare och förvärvaren är en näringsidkare. Med utländsk företagare förstås enligt 1 kap. 15 § ML bl.a. en näringsidkare som är en juridisk person som inte på grund av registrering, platsen för styrelsens säte eller annan sådan omständighet är att anse som svensk juridisk person.

Enligt förutsättningarna för frågan skall de aktuella tjänsterna tillhandahållas bolaget av en filial till bolaget. Eftersom en filial inte uppfyller villkoren i 1 kap. 15 § ML för att betraktas som en utländsk juridisk person och ett tillhandahållande till bolaget från en filial, vilken utgör en verksamhetsgren som är en del av bolaget, inte heller utgör omsättning i mervärdesskattehänseende uppkommer inte någon skattskyldighet för bolaget i anledning av det tilltänkta förfarandet.

Fråga 4

Någon grund för att göra en annan bedömning av de lämnade svaren på de tidigare frågorna föreligger inte under den för frågan angivna förutsättningen. Nämnden hänvisar i denna del också till vad som noterats i motiveringen till svaret på fråga 1.

AVVISNING

Till den del ansökningen inte har besvarats finner nämnden att förhandsbesked inte bör meddelas och avvisar ansökningen i den delen.