I de rättsfall som återges i detta protokoll har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.

RR:s domar den 26 mars 2002, mål nr 7489-2000 och mål nr 4928-4929-1999 Skattetillägg på bilförmån

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

För att skattetillägg ska kunna påföras vid oredovisad bilförmån krävs att det visats inte bara att dispositionsrätt förelegat, utan också att privatkörning faktiskt förekommit i mer än ringa omfattning. När bilförmån påförs enbart på grund av presumtionen att privatkörning förekommit saknas därför förutsättningar att påföra skattetillägg.

Skattetillägg

Regeringsrätten har i två mål prövat frågan om det förhållandet att de skattskyldiga påförts bilförmån på grund av presumtionen att privatkörning förekommit, också innebär att de befunnits lämna oriktig uppgift och därför ska påföras skattetillägg. Det ena målet överklagades till regeringsrätten av den skattskyldige, som bl.a. yrkade att skattetillägget på bilförmånen skulle undanröjas. I det andra målet yrkade RSV ändring av kammarrättens dom varigenom skattetillägget undanröjts. Målen åskådliggör den olikformighet i praxis som förelegat.

Domskälen i de båda målen är i väsentliga delar likalydande. Regeringsrätten hänvisar till en början till RÅ 2001 ref 22 I och II, vari prövats frågan om en skattskyldig ska påföras bilförmån vid den ordinarie inkomsttaxeringen, när utredning saknas i frågan om privatkörning förekommit. Regeringsrätten uttalade därvid följande:

”Det allmänna skall visserligen anses ha bevisbördan såvitt gäller den grundläggande förutsättningen att dispositionsrätt har förelegat (en annan sak är att förekomsten av dispositionsrätt kan framstå som i det närmaste självklar i de fall då det är fråga om en bil som ingår i den skattskyldiges egen näringsverksamhet eller tillhör ett företag i vilket den skattskyldige är anställd och har bestämmande inflytande). Om det emellertid har gjorts sannolikt att den skattskyldige har haft dispositionsrätt, bör en presumtion gälla som innebär att bilen skall anses ha använts för privatkörning i mer än ringa omfattning om inte den skattskyldige kan göra sannolikt att den använts endast i ringa omfattning eller inte alls. Förekomsten av dispositionsrätt medför alltså en omkastning av bevisbördan. Det bör understrykas att det nu sagda tar sikte på den ordinarie taxeringen. Regeringsrätten saknar anledning att i det nu aktuella målet ta ställning till vad som gäller vid eftertaxering eller när det är fråga om att påföra skattetillägg.

Skattepliktig bilfömån skall alltså anses föreligga om inte presumtionen bryts genom att det görs sannolikt att privatkörning inte har förekommit i den omfattning som fordras för beskattning.”

När det gäller frågan om det förhållandet att bilförmån påförts på grund av presumerad privat användning – såsom är fallet i de båda målen – också utgör tillräcklig bevisning för att påföra skattetillägg gör regeringsrätten följande bedömning.

”Det är skattemyndigheten som har bevisbördan för att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift. Frågan är då vad som krävs i form av bevisning för att en oriktig uppgift skall anses vara för handen. Det står klart att beviskraven är högre vad gäller påförande av skattetillägg, liksom då det gäller eftertaxering, än vad som gäller vid den ordinarie inkomsttaxeringen.

Den bevislättnad, som presumtionen innebär för skattemyndigheten, kan inte tillåtas få ett sådant genomslag i skattetilläggs- och eftertaxeringssammanhang, så att redan det förhållandet att dispositionsrätt förelegat också skulle innebära att det visats att oriktig uppgift lämnats vad gäller förekomsten av privatkörning. För att en oriktig uppgift skall anses föreligga bör fordras att skattemyndigheten har visat – med de krav på bevisningens styrka som gäller vid påförande av skattetillägg – inte bara att dispositionsrätt har förelegat, utan också att privatkörning förekommit i den omfattning som krävs för att det skall vara fråga om en skattepliktig förmån.”

Regeringsrätten konstaterar avslutningsvis att bilförmån i förevarande mål påförts på grund av presumtionen att privatkörning förekommit. Det är emellertid inte visat att sådan körning förekommit och därmed inte heller att de skattskyldiga i sina självdeklarationer lämnat oriktig uppgift. Förutsättningar för att påföra skattetillägg saknas därför.

Kommentar:

Den av RSV överklagade kammarrättsdomen finns refererad i rättsfallsprotokoll 31/00

KR:s i Stockholm dom den 17 januari 2002, mål nr 1185-2000 Avyttring av andelar i fåmansföretag; genomsyn

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

Fråga dels om realisationsvinst vid avyttring av andelar i fåmansföretag ska redovisas i inkomstslaget tjänst eller kapital samt dels om reversfordran på ett bolag är en tillgång vid förmögenhetstaxeringen

Inkomsttaxering 1995

Fysikern X var, tillsammans med ytterligare tre fysiska personer, delägare i AB A. Fysikerna ägde 25 procent vardera. AB A var i sin tur ensam ägare till aktierna i AB B. AB B bedrev verksamhet och tre av delägarna i AB A var anställda av och aktiva i AB B. De fyra personerna ägde dessutom aktierna i ett annat bolag som saknade verksamhet, AB C.

Under november månad 1994 sålde X sina aktier i AB A till ett av honom nybildat bolag, AB D. Köpeskillingen motsvarade aktiernas anskaffningsvärde och någon realisationsvinst uppkom således inte i anledning av försäljningen. Samma dag avyttrade X aktierna i AB D till AB C och köpeskillingen bestämdes då till 2.5 milj. kr. Genom den sista avyttringen erhöll X en fordran på AB C med belopp som motsvarade storleken på köpeskillingen.

X redovisade realisationsvinsten på försäljningen av AB D i inkomstslaget kapital, eftersom han inte varit verksam i AB D. Skattemyndigheten beskattade X enligt de s.k. 3:12-reglerna och fördelade vinsten mellan inkomstslagen tjänst och kapital. Myndigheten höjde även X:s beskattningsbara förmögenhet med 2,5 milj. kr på grund av ej redovisat reversfordran på AB C.

X överklagade och i länsrätten gjorde skattemyndigheten gällande att 3:12-reglerna var tillämpliga och angav i första hand att X varit ”verksam i betydande omfattning” i AB D, i andra hand att AB A och AB D bedrivit ”samma eller likartad verksamhet” och i sista hand att förutsättningarna för genomsyn var uppfyllda.

Enligt länsrätten fanns förutsättningarna uppfyllda ”att genom genomsyn skatterättsligt bortse från att de aktuella aktierna” sålts först till AB D och sedan till AB C.

X överklagade. Kammarrätten fann att det inte kan sägas att X varit verksam i betydande omfattning i AB D eller att det rörde sig om samma eller likartad verksamhet. I genomsynsfrågan delade kammarrätten länsrättens bedömning och angav sammanfattningsvis bl.a. Aktierna hade sålts samma dag för ett pris som uppenbarligen bestämts i förväg. För X som tillsammans med två av de andra delägarna kontrollerat samtliga i målet aktuella bolag – och således rått över situationen – hade transaktionerna inte inneburit några ekonomiska risker. Den ekonomiska verkligheten var att aktierna i AB A (och därmed i AB B) sålts till AB C. Mot denna bakgrund ansåg kammarrätten att den omständigheten att AB D lagts in som mellanled inte skulle tillmätas betydelse i skattemässigt hänseende.

När det gällde förmögenhetsbeskattningen anslöt sig kammarrätten till länsrättens bedömning och beskattade X för den aktuella fordringen på AB C.

Anmärkning:

Samma dag meddelade Kammarrätten i Stockholm dom med motsvarande utgång angående de två andra fysiska personerna som genomfört liknande transaktioner som de nu aktuella (mål nr 1186- -1187-2000). Den fjärde delägaren i AB A omfattades inte av skattemyndighetens beslut eftersom han inte varit verksam i något av de i målen aktuella bolagen.

KR:s i Stockholm dom den 6 februari 2002, mål nr 972-2001 Tillämpning av lagen mot skatteflykt vid avyttring av andelar i fåmansföretag

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

Inkomsttaxering 1996

Den fysiska personen X ägde 666 av totalt 2 000 aktier och var i betydande omfattning verksam i fåmansföretaget AB A. Under oktober månad 1995 sålde X aktierna till ett handelsbolag, i vilket han ägde lika stor del, för en köpeskilling motsvarande aktiernas anskaffningsvärde. Någon realisationsvinst uppkom således inte i anledning av denna försäljning. Tre veckor senare sålde X andelen i handelsbolaget för ca. 1,4 milj kr till en utomstående person. I deklarationen redovisade X denna realisationsvinst i inkomstslaget kapital. Om X sålt aktierna i AB A direkt till utomstående hade avyttringen beskattats enligt de s.k. 3-12-reglerna.

Skattemyndigheten yrkade i framställning hos länsrätten att lagen mot skatteflykt var tillämplig och att realisationsvinsten till hälften skulle tas upp som intäkt av tjänst och till hälften som intäkt av kapital enligt 3:12-reglerna.

Länsrätten biföll myndighetens yrkande.

X överklagade och kammarrätten avslog överklagandet. Kammarrätten konstaterade att det står klart att det aktuella förfarandet, om det godtagits vid taxeringen, medför en inte oväsentlig skatteförmån för X och att det får anses klart att uppnåendet av denna förmån utgjort skälet för förfarandet.

När det gällde frågan om en taxering på grundval av förfarandet skulle strida mot lagstiftningens grunder anförde kammarrätten bl.a. följande:

”Skatten på inkomst av förvärvsverksamhet över skikt-gränsen är högre än skatten på inkomst av kapital. Personer med höga arbetsinkomster kan därför antas vilja ta ut dessa som lägre beskattade kapitalinkomster, t.ex. i form av utdelning eller reavinst i samband med försäljning av aktier. Bestämmelserna i 3 § 12 mom. SIL har införts i syfte att motverka en sådan omvandling av arbetsinkomster till kapitalinkomster (jfr prop. 1989/90:110 s. 476). Just en sådan omvandling skulle ske om det i målet aktuella förfarandet lades till grund för taxeringen. Kammarrätten finner därför i likhet med länsrätten att en taxering där X beskattas för realisationsvinsten endast i inkomstslaget kapital skulle strida mot lagstiftningens grunder. Skatteflyktslagen är därmed tillämplig.”

Kommentar:

Samma dag meddelade Kammarrätten i Stockholm dom med motsvarande utgång rörande personerna som genomfört liknande transaktioner som de nu aktuella (mål nr 973–975-2001).

KR:s i Stockholm dom den 5 mars 2002

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

Byggnation i egen regi som avslutas som entreprenad

Mervärdesskatt

Kammarrätten har ansett att arbete som påbörjats i egen regi men avslutats som entreprenad ska beskattas enligt reglerna för entreprenadverksamhet då endast en liten del av arbetet utförts i egen regi.

Bakgrund

Bolaget äger i normalfallet marken innan byggnationen påbörjas. En bostadsrättsförening finns redan klar eller bildas av bolaget. Mellan bolaget och föreningen upprättas ett entreprenadkontrakt.

I det här aktuella fallet avses två fastigheter som hanterats på detta sätt och där entreprenadarbetena avslutades för den ena fastigheten under 1995 och för den andra under 1996.

Bolaget uttagsbeskattades i enlighet med reglerna i mervärdesskattelagen (1994:200), ML 2 kap. 7 §, dvs. såsom arbete utfört i egen regi. Entreprenadkontraktens summor har därmed inte påverkat beräkningen av mervärdesskatt.

Vid kontroll framkom att endast en mycket liten del av bolagets tillhandahållande utförts i egen regi innan marken överläts och arbetet fortsatte i entreprenadform. Av respektive projektets totala kostnader är endast en mindre del hänförliga till tiden före respektive entreprenadkontraktets upprättande.

Exempel på arbeten som bolaget utfört i egen regi är, avseende den ena fastigheten, utsättning av husgrunder, geoteknisk undersökning, montering av försäljningsbyggskylt, avstädning, borttransport av skräp, etablering av visningskontor, rutavvägning av fastigheten, besiktning av omgivande gatumark, pålutsättning, husprofiler, grovterassering, kulvertering av dike, utbyggnad av infartsgata, garageutsättning, och avseende den andra fastigheten, VA-anslutning, bygglov och projektering.

Skattemyndigheten ansåg att bolaget skulle beskattas i enlighet med upprättade entreprenadkontrakt och beslutade därför att höja bolagets utgående skatt för perioderna september–oktober 1995 samt juli 1996.

Bolaget överklagade ärendet och hänvisade till branschpraxis samt RSV:s uttalanden i handledning för mervärdesskatt.

Länsrättens bedömning.

I 2 kap. 7 § ML anges att med uttag av tjänst förstås även att den skattskyldige utför eller förvärvar sådana tjänster som anges i andra stycket och tillför dem en egen fastighet som enligt kommunalskattelagen (1928:370) utgör omsättningstillgång i byggnadsrörelse, om han i byggnadsrörelsen både tillhandahåller tjänster åt andra (byggnadsentreprenader) och utför tjänster på sådana egna fastigheter.

Första stycket gäller

1. byggnads- och anläggningsarbeten, inräknat reparationer och underhåll, och

2. ritning, projektering, konstruktion eller andra jämförliga tjänster.

Första stycket gäller också om tjänsterna utförs av den skattskyldige på en egen fastighet som utgör tillgång i rörelsen men inte är en sådan omsättningstillgång som avses i första stycket.

Av 7 kap. 5 § ML framgår att vid uttag av sådana tjänster gällande fastigheter som avses i 2 kap. 7 eller 8 § utgörs beskattningsunderlaget av bl.a.

1. de nedlagda kostnaderna,

2. beräknad ränta på kapital, annat än lånat, som är nedlagt i sådant varulager eller sådana andra tillgångar än omsättningstillgångar som används för tjänsterna.

Av 7 kap. 3 § ML framgår att beskattningsunderlaget, vid annan omsättning än uttag, utgörs av ersättningen.

För att utröna om byggnationen skett i egen regi eller på entreprenad måste en helhetsbedömning göras av omständigheterna i de aktuella fallen. Härvid är såväl tidsaspekten som kostnadsaspekten relevant samt även vilka arbeten som faktiskt utförts före respektive efter det att entreprenadavtalet slöts. Att bolaget innehaft fastigheten under lång tid innan entreprenadavtalet slutits saknar relevans. Vid en helhetsbedömning av omständigheterna i målen fann länsrätten att byggnationerna fick anses utförda huvudsakligen på entreprenad, varvid beskattningen ska ske enligt bestämmelsen i 7 kap. 3 § ML på det sätt som skattemyndigheten beslutat.

Länsrätten avslog överklagandet.

Bolaget överklagade länsrättens dom. Kammarrätten fann dock inte att bolaget anfört några skäl som kan medföra ändring av länsrättens dom. Överklagandet avslogs därför.

Kommentar:

KR:s bedömning stämmer överens med RSV:s uppfattning, och domen överklagas inte av RSV.

KR:s i Stockholm dom den 19 juni 2001, mål nr 3114-2001 Utlämnande av namnen på de jurister som har viss angiven kompetens samt allmänna uppgifter om utbildning, betyg m.m. rörande en viss namngiven anställd

Område: Kammarrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

NN begärde hos en kronofogdemyndighet (KFM) att ur den vid myndigheten företagna kompetenskartläggningen få ut dels (1) alla uppgifter som samlats rörande en viss namngiven anställd hos myndigheten, dels (2) namnen på de jurister som har kompetenserna 4 eller 5 inom områdena förvaltningsrätt respektive konkursrätt.

KFM anförde i sitt beslut rörande uppgifterna enligt punkten 1 att fråga är om uppgifter om den anställdes personnummer, allmänna uppgifter om utbildning m.m. och betygsättning inom olika kompetensområden. KFM vägrade med stöd av 7 kap. 11 § fjärde stycket SekrL jämförd med 1 a § sekretessförordningen att lämna ut den anställdes personnummer och lämnade ut uppgifterna om utbildning m.m. När det gällde uppgifterna om betygsättning gjorde myndigheten följande bedömning:

Det rör sig här om bedömningar om en enskilds förmåga inom ett stort antal områden. Vid en jämförelse med t.ex. uppgift om att någon har viss examen, ter sig de nu aktuella uppgifterna som mer känsliga eftersom de går utöver den formella kompetensen och berör en rent subjektiv bedömning av personens yrkesmässiga förmåga. Sådana uppgifter kan vara nyttiga när det gäller personens utveckling i arbetslivet. Samtidigt framstår uppgifterna som starkt knutna till den personliga integriteten. Myndigheten anser därför att det på goda grunder kan antas att den enskilde skulle uppleva obehag om dessa uppgifter kom att spridas till en vidare krets. Uppgifterna bör därför anses omfattas av sekretess enligt 7 kap. 11 § andra stycket SekrL.

I sitt beslut rörande uppgifterna enligt punkten 2 gjorde KFM, när det gällde utlämnande av uppgifter om enskilda betyg, samma bedömning som beträffande uppgifterna om betyg enligt punkten 1. Myndigheten anförde dessutom följande:

Med hänsyn till att innehållet i [NN]s begäran i denna del är sådant att uppgifter om namn eller andra uppgifter som kan knytas till en viss person inte kan lämnas ut utan att sekretessbelagda uppgifter samtidigt röjs, kan inte någon del i de begärda handlingarna lämnas ut.

NN överklagade KFM:s beslut och vidhöll sin begäran om att få ta del av uppgifterna enligt punkterna 1 och 2, förutom uppgifterna om handläggarnas personnummer, bostadsadress och hemtelefonnummer. NN anförde bl.a. att de begärda uppgifterna inte hade med KFM:s personalsociala verksamhet att göra och att – om så ändå bedömdes vara fallet – någon enskild eller denne närstående ändå inte kunde lida men om uppgifterna röjdes. NN ansåg att detta särskilt gällde namnen på de jurister som har kompetensen fyra eller fem inom respektive område eftersom betygen skulle tyda på att de var duktiga och att det därför var osannolikt att någon skulle lida om detta blev offentligt. NN anförde vidare att de efterfrågade uppgifterna samlats in i första hand för att KFM skulle ha kontroll över den kompetens som fanns och den kompetenshöjande utbildning som behövdes och att detta inte hade med personalsocial verksamhet eller personliga förhållanden att göra.

Kammarrätten konstaterade att NN redan fått del av vissa uppgifter och att det som återstod för domstolen att pröva var om namnen på de jurister som har kompetensen 4 eller 5 inom områdena förvaltningsrätt och konkursrätt och den namngivne anställdes betyg inom respektive kompetensområde.

I sin dom anförde kammarrätten bl.a. följande:

Uppgifterna är, såsom kronofogdemyndigheten anfört, av det slaget att de omfattas av bestämmelserna i 7 kap. 11 § andra stycket sekretesslagen. I likhet med kronofogdemyndigheten finner kammarrätten att det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom närstående lider men om uppgiften röjs. Överklagandet skall därför avslås.

NN överklagade kammarrättens dom till Regeringsrätten som inte meddelade prövningstillstånd.

SRN:s förhandsbesked den 18 mars 2002 Begreppet resetjänst enligt 9 b kap. ML

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

Fråga gällde om två olika typer av ”seat only” biljetter ansågs omfattas av begreppet resetjänst i 9 b kap. ML

Mervärdesskatt, redovisningsperioder under tiden aug 200 –juli 2004

Omständigheterna var i huvudsak följande.

Bolaget ansöker om förhandsbesked i frågan om bolagets tillhandahållande av vissa transporttjänster omfattas av begreppet resetjänst i 9 b kap. mervärdesskattelagen (1994:200), ML, och därmed medför skattskyldighet i Sverige.

Bolaget erbjuder kunder i Sverige flygresor och charterresor till olika resmål. Försäljningarna sker via egna resebutiker, call centers, internet och resebyråer. Frågorna avser bolagets försäljning av flygresor till en viss destination, s.k. seat only (SO). SO innebär att kunden köper en biljett till en bestämd flygning. Kunden har vid köp av SO även möjlighet att mot en särskild avgift köpa en busstransfer från/till flygplatsen i destinationslandet. Den andra typen av biljett avser XSO-biljetter vilka innebär att kunden köper en biljett till en bestämd flygning med ett speciellt flygbolag. Flygbolaget ingår i samma koncern som bolaget. Dessa biljetter kommer att vara ombokningsbara och vara tillgängliga i ett bokningssystem för reguljära biljetter (Amadeus). Någon resegaranti har inte behövts ställas för dessa biljetter.

Bolagets frågor:

1 a) Omfattas bolagets omsättning av SO-biljetter med destinationer i andra EG-länder av begreppet resetjänst i 9 b kap. ML?

1 b) Förändras svaret i på fråga 1a) om bolaget tillhandahåller resenären en transfertjänst i destinationslandet (t.ex. en bussresa)?

2 Omfattas bolagets omsättning av XSO-biljetter med destinationer i andra EG-länder av begreppet resetjänst i 9 b kap. ML?

FÖRHANDSBESKED

Frågorna 1 a och 1 b

Bolagets tillhandahållande av en SO-biljett med eller utan tillhandahållande samtidigt av en bussresa utgör omsättning av en sådan resetjänst som avses i 9 b kap. ML.

Fråga 2

Även bolagets tillhandahållande av en XSO-biljett utgör omsättning av en resetjänst.

MOTIVERING

Frågorna 1 a, 1 b och 2

I 9 b kap. ML finns särskilda bestämmelser om viss resebyråverksamhet. Enligt 1 § första stycket skall kapitlet tillämpas vid sådan omsättning av resor som en resebyrå tillhandahåller resenärer, om resebyrån som ett led i den omsättningen förvärvar varor och tjänster från andra näringsidkare eller förmedlar varorna och tjänsterna i eget namn för deras räkning. Vad resebyrån på detta sätt tillhandahåller en resenär skall anses som omsättning av en enda tjänst (resetjänsten). Med resebyrå avses enligt andra stycket även researrangör.

Bestämmelserna i 9 b kap. ML har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i artikel 26 i det s.k. sjätte mervärdesskattedirektivet (77/388/EEG).

Bestämmelsen i 1 § första stycket innehåller två grundrekvisit för att den särskilda marginalbeskattningen skall bli tillämplig, nämligen dels att resan tillhandahålls i eget namn, dels att för resans genomförande åtminstone någon tjänst köps upp från annan näringsidkare (jfr prop. 1994/95:202 s. 82).

Nämnden gör följande bedömning.

Av handlingarna framgår att bolaget såväl vad avser SO- som XSO-biljetter förvärvar flygplansplatser till olika destinationer och till marknadspris säljer dessa platser vidare till resenärer. Vid sådant förhållande får bolaget enligt nämndens mening, trots att bl.a. försäljningsrutinerna och biljetternas utformning i viss mån skiljer sig åt, självt i båda fallen anses tillhandahålla resor. Bolaget tillhandahåller med denna utgångspunkt sådana resetjänster som anges i 9 b kap. ML (frågorna 1 a och 2). Den omständigheten att resenären i förekommande fall mot särskild avgift kan köpa en busstransferresa på destinationsorten medför inte någon annan bedömning av fråga 1 a (fråga 1 b).

Det redovisade synsättet får anses vara i överensstämmelse med bestämmelserna i artikel 26 i sjätte mervärdesskattedirektivet.

Kommentar:

Förhandsbeskedet kommer inte att överklagas av RSV.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 9 april 2002.

Saken: Ett bolag har sålt rätten till framtida hyresbetalningar och proportionerat erhållen köpeskilling med stigande belopp över avtalets löptid. Fråga om intäktsredovisningen överensstämmer med god redovisningssed och ska läggas till grund för beskattningen.

RR målnr 4479–4486-2000, KRNS 6660–6667-1998

Klagande: den skattskydlige

Lagrum: 24 § KL jfr anv.p. 1 tredje stycket samma lagrum

Saken: Anställda i ett bolag har av arbetsgivaren kostnadsfritt erhållit betalkort som kunnat användas även privat. Fråga om värdet av årsavgiften ska ingå i underlaget för beräkning av arbetsgivaravgifter.

RR målnr 1664-2001, KRNS 1417-1999

Klagande: RSV

Lagrum: 2 kap. 3 § lagen om socialavgifter, 32 § 3c mom. KL

Saken: Fråga om avdrag för ökade levnadskostnader i form av dubbel bosättning för makar som till följd av arbetet bosatt sig på varsin ort och som har kvar sin gemensamma bostad på den tidigare bostads- och arbetsorten.

RR målnr 1054–1055-2001, KRNG 2503–2504-2000

Klagande: den skattskyldige

Lagrum: 33 § anv.p. 3a andra stycket KL