KR:s i Sundsvall dom den 13 juni 2002 mål nr 444-2000 Hävdvunnen verksamhet
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
KR har funnit att viss parkeringsverksamhet inte utgör hävdvunnen finansieringskälla.
N Bygdegårdsförening (N) ska enligt stadgar verka för uppförande och drift av en bygdegård. N bedriver verksamhet vid Havsbadet. N har ett nyttjanderättsavtal med kommunen rörande det aktuella området. Verksamheten där består i att städa stränderna och parkeringsplatsen, dirigera bilar och ta upp parkeringsavgifter. Arbetet har huvudsakligen utförts av avlönad feriearbetande skolungdom. Även ideella arbetsinsatser har förekommit. Verksamheten har lämnat betydande överskott. N lämnade för 1996 särskild uppgift och redovisade inte någon inkomst.
SKM beskattade föreningen för verksamheten vid Havsbadet och påförde mervärdesskatt.
LR konstaterade att verksamheten inte kan anses ha naturlig anknytning till föreningens allmännyttiga ändamål men fann att den kan anses utgöra hävdvunnen finansieringskälla då den utförts av ideellt arbetande vuxna samt avlönad skolungdom för vilka ersättningen är så blygsam för var och en att det i praktiken kan jämställas med ideella arbetsinsatser. Föreningens överklagande bifölls därför.
KR konstaterar att den aktuella verksamheten inte finns uppräknad i lagtext eller förarbeten som exempel på hävdvunnen verksamhet. Den kan enligt KR inte heller anses vara en ny form av aktivitet som liknar de som anges i lagtext och förarbeten. KR finner därför att verksamheten inte kan hänföras till hävdvunnen sådan. LR:s dom ändras och SKM:s taxerings- och beskattningsbeslut fastställs.
Kommentar:
Jämför RSV:s handledning för stiftelser och ideella föreningar s. 130-133, RÅ 83 1:88, RÅ 85 1:2, RÅ 1987 ref. 67 och RÅ 1999 ref. 50.
KR:s domar den 12 juni 2002, mål nr 6165-2000 och 6166-2000 Ersättning enligt ersättningslagen
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Skattemyndigheten påförde genom två omprövningsbeslut NN bilförmån under inkomst av tjänst avseende två taxeringsår. NN överklagade besluten till länsrätten och yrkade att inte påföras någon bilförmån avseende något av åren. Han yrkade dessutom ersättning för sina ombudskostnader i vardera målet med 1.000 kr plus mervärdesskatt.
Skattemyndigheten ändrade inte de överklagade besluten vid sina obligatoriska omprövningar. Enligt myndighetens uppfattning borde NN vidare inte tillerkännas någon kostnadsersättning eftersom han inte hade åsamkats några kostnader med hänsyn till att biträdets ”kostnadsräkning” var utformad på följande sätt:
Jag anser att 2000 kr plus moms kan vara skälig ersättning för det jobb jag lagt ner i skattemålen 6804-99 och 6805-99. I den mån du inte tillerkänns någon ersättning eller ersättning med lägre belopp än ovan så sänker jag mina anspråk på dig i motsvarande mån.
Skattemyndigheten anförde dessutom att NN inte var berättigad till ersättning även om biträdet skulle ”ålägga honom betalningsskyldighet” eftersom taxeringsfrågan inte var tillräckligt komplicerad för att berättiga honom till ersättning.
Länsrätten undanröjde de påförda bilförmånerna och anförde beträffande NN:s ersättningsyrkanden i vardera målet följande:
[NN] har vunnit bifall till sitt yrkande i målet och länsrätten finner därför, oaktat vad skattemyndigheten anfört i frågan, att förutsättningar föreligger för att bevilja [NN] ersättning för sina kostnader i målet om 1 000 kr plus mervärdesskatt, dvs. 1 250 kr.
Skattemyndigheten överklagade länsrättens beslut och yrkade att kammarrätten dels skulle påföra NN de ifrågavarande bilförmånerna, dels undanröja besluten att medge kostnadsersättning.
Kammarrätten ändrade inte länsrättens domar beträffande bilförmånerna och anförde endast följande angående kostnadsersättningarna:
Med denna utgång beträffande skattefrågan saknas också anledning att ändra länsrättens beslut att tillerkänna [NN] ersättning för kostnader i målet.
Kommentar:
RSV har överklagat domarna till Regeringsrätten såvitt avser kostnadsersättningarna.
KR:s i Jönköping domar den 3 juni 2002, mål nr 4956 och 4957-1999 Avsättning till ersättningsfond
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Makar som tidigare drivit ett aktiebolag, vars verksamhet var att upphandla entreprenadtjänster för byggen, har själva ansetts driva byggnadsrörelse och därför inte ha rätt att göra avsättning till ersättningsfond för att motverka beskattningen av en utfallande försäkringsersättning
Inkomsttaxeringen 1997
Makarna X och Y hade tidigare ägt ett aktiebolag som hade till uppgift att upphandla entreprenadtjänster. Bolaget hade under år 1982 uppfört en byggnad som kort tid därefter köptes av makarna personligen. Under år 1996 har en försäkringsersättning betalats ut till makarna X och Y för skada på fastigheten. Makarna yrkar avdrag för avsättning till ersättningsfond med belopp motsvarande försäkringsersättningen. Sådant avdrag får inte göras i fråga om byggnader som utgör omsättningstillgångar i näringsverksamhet. Det är i målet således fråga om makarna driver byggnadsrörelse eller inte.
Länsrätten ansåg att punkt 4 tredje stycket b) av anvisningarna till 21 § KL var tillämplig, dvs. att makarnas förvärv av fastigheten hade uppenbart helt saknat samband med den byggnadsrörelse som de bedrivit genom bolaget. Fastigheten skulle därför inte betraktas som en omsättningstillgång och avdrag för avsättning till ersättningsfond skulle medges.
SKM överklagade och KR anförde följande:
”Det är ostridigt i målet att makarna XY:s bolag drivit rörelse men frågan som parterna ställer är om det är byggnadsrörelse eller inte. I lagtexten ges inte någon definition av begreppet. I boken, Eriksson & Qwerin, ”Beskattning av byggnadsrörelse” anförs att byggnadsrörelse anses föreligga i fall då företaget åtagit sig byggnadsuppdrag men inte självt utfört byggnadsarbetena utan anlitat underentreprenörer. Makarna XY:s bolag upphandlade entreprenadtjänster för byggen. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna i målet samt med beaktande av rättspraxis (RÅ 1970 Fi 1421 och RÅ 81 1:42) finner kammarrätten att rörelsen är att betrakta som byggnadsrörelse. I enlighet med anvisningspunkt 4 till 21 § kommunalskattelagen (1928:370, KL) anses företagsledare och make till företagsledare i ett fåmansföretag, som bedriver byggnadsrörelse, också för egen del bedriva samma slag av rörelse som företaget. Det har inte framkommit annat än att X (resp. Y) är att se som företagsledare i fåmansföretaget. Detta innebär att bedömning görs på samma sätt som om bolaget förvärvat fastigheten. Enligt huvudregeln skall en fastighet anses utgöra omsättningstillgång i byggnadsrörelsen om den förvärvas genom köp av den som bedriver byggnadsrörelse. Parterna är inte överens om hur fastigheten redovisats. Det framgår dock att makarna XY i begäran om omprövning av 1991 års taxering uppgivit att fastigheten är en omsättningstillgång i byggnadsrörelsen. Skattemyndigheten har ändrat taxeringen i enlighet med detta. Vid 1992 års taxering har det angivits att verksamheten består i förvaltning av två fastigheter som utgör omsättningstillgångar. Oavsett hur fastigheten redovisats så anser kammarrätten att den har ett samband med rörelsen och den skall då betraktas som omsättningstillgång vid avgörandet av detta mål. – Kammarrätten noterar att även om fastigheten inte hade varit ”byggmästarsmittad” så hade den varit en omsättningstillgång då den i så fall skulle anses ingå i makarnas fastighetsförvaltning. – Eftersom fastigheten är att se som en omsättningstillgång kan någon avsättning till ersättningsfond av försäkringsersättningen inte göras. Den utbetalda försäkringsersättningen skall därvid, som skattemyndigheten funnit i omprövningsbeslutet den 13 augusti 1998 beskattas som skattepliktig inkomst enligt bestämmelserna i 19 § KL.”
”DOMSLUT
Kammarrätten upphäver länsrättens dom och fastställer skattemyndighetens beslut av den 13 augusti 1998.”
Domarna har inte överklagats av RSV.
KR:s i Stockholm dom den 22 maj 2002, mål nr 8780–8782-1999 Avdrag för förlust vid avyttring av näringsbetingade aktier.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Förlusten på aktierna ansågs inte verklig när rörelsen i ett avyttrat aktiebolag överförts utan vederlag till ett handelsbolag inom samma ägargrupp.
Inkomsttaxering 1997
Tre fysiska personer avyttrade genom interna aktieöverlåtelser sina respektive aktier i N AB till tre av respektive fysiska personer ägda aktiebolag nedan benämnda klagandebolagen. De tre klagandebolagen ägde varsin andel i ett handelsbolag. Rörelsen i N AB (revisionsbyrå) överfördes till handelsbolaget utan några särskilda beskattningskonsekvenser. N AB som efter överlåtelsen av rörelsen var vilande avyttrades varvid en förlust uppkom för vilken klagandebolagen yrkade avdrag.
Skattemyndigheten vägrade avdraget med hänvisning till praxis innebärande att avdrag för förlust på näringsbetingade aktier medges endast om förlusten är verklig. Att förlusten ska vara verklig innebär att korrigering kan komma i fråga för värdeöverföringar från det avyttrade företaget. Med värdeöverföringar avses i princip utdelningar, koncernbidrag och överlåtelser för underpris. Genom att hela rörelsen i N AB överförts till handelsbolaget utan något vederlag ansåg skattemyndigheten att en sådan särskild värdeöverföring hade ägt rum som innebar att förlusten inte kunde anses som verklig.
Klagandebolagen anförde bl.a. att de inte erhållit något från det avyttrade bolaget. I och för sig skulle den innehavda andelen i handelsbolaget kunna sägas ha ökat i värde men den värdestegringen skulle bli beskattad den dag andelen avyttrades. Om avdraget vägrades skulle en dubbelbeskattning som saknade rättsligt stöd bli följden.
Kammarrätten konstaterade med hänvisning till prop. 1989/90:110 s. 394 f. att värdeöverföringar ska beaktas på så vis att om den avyttrade egendomen i något skede tömts på substans utan beskattningskonsekvenser kan en vinstberäkning behöva korrigeras för värdeöverföringarna. En förlust anses inte verklig om tillgångar och skulder överförts till bokförda värden och det övertagande bolaget därutöver tillgodogjort sig dolda värden av goodwills natur (jfr RÅ 1959 ref. 4 och RÅ 1983 Aa 226).
Med hänsyn till att rörelsen hade överförts till handelsbolaget samma dag som klagandebolagen förvärvat aktierna i N AB samt då någon godtagbar förklaring inte hade kunnat lämnas till värdenedgången på aktierna fann Kammarrätten det inte visat att förlusten var verklig. Rätt till avdrag för förlusten förelåg därför inte.
KR:s i Göteborg dom den 13 juni 2002, mål nr 1062-2000, 1437-2000, 4274-2001, 4275-2002. Tolkningen av artikel 14 2.a) ii) i EG:s förordning 1408/71 om social trygghet.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Vilket lands lagstiftning är tillämplig på i Tyskland bosatta chaufförer som är anställda av svensk arbetsgivare och som arbetar i flera olika EU-länder inklusive bosättningslandet? Tolkningen av begreppet ”huvudsakligen arbetar” i artikel 14 2.a) ii) i Förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen.
Arbetsgivaravgifter för utgiftsåren 1994 och 1995.
Efter revision hos åkeriet AB X höjde skattemyndigheten underlaget för arbetsgivaravgifter för utgiftsåren 1994 och 1995 avseende lön till ett antal anställda chaufförer. Samtliga chaufförer var tyska medborgare bosatta i Tyskland. Åkeriet bedrev verksamhet med internationella transporter och chaufförerna utförde transportarbete inom flera EU-länder, bl.a. Tyskland. EG:s förordning (EEG) nr 1408/71 var alltså tillämplig när det gällde att bedöma vilket lands socialförsäkringssystem chaufförerna skulle tillhöra och därmed indirekt i vilket land socialavgifter skulle betalas.
Enligt huvudregeln i artikel 14 2.a) ska anställda som tillhör den flygande eller resande personalen inom internationell transport och som normalt arbetar i två eller flera medlemsstater, vara omfattade av lagstiftningen i det land där arbetsgivaren har sitt säte. Två undantag finns. Enligt punkten i) ska den anställde om han är anställd vid en filial, i stället omfattas av lagstiftningen i det land där filialen finns. Detta undantag var inte aktuellt i målet. Enligt punkten ii) ska den som huvudsakligen arbetar i sitt bosättningsland omfattas av lagstiftningen i det landet. AB X ansåg att chaufförerna huvudsakligen arbetade i Tyskland, varför bolaget inte hade betalat arbetsgivaravgifter i Sverige. Enligt uppgift från AB X hade bolaget även slutit en överenskommelse om betalning av socialavgifter enligt artikel 109 i tillämpningsförordningen (EEG) nr 574/72, vilket innebar att chaufförerna själva skulle betala de sociala avgifterna i Tyskland. Bolaget hade emellertid inte underrättat den behöriga institutionen i Tyskland om avtalet, vilket är ett krav enligt artikel 109.
Skattemyndigheten fann efter utredning att chaufförerna under varje körning tillbringat mesta anställningstiden i annat land än Tyskland, varför Sverige enligt huvudregeln i artikel 14 2.a) var behörig stat. Avgifter skulle alltså betalas här.
Bolaget överklagade till LR och anförde att uttrycket ”huvudsakligen arbetar” i artikel 14 2.a) skulle tolkas så att endast den faktiska arbetstiden i varje land skulle räknas, inte vilo- och väntetid. Med den beräkningen utfördes mesta arbetet i Tyskland. SKM vidhöll att all betald tid skulle ses som arbetstid. LR anslöt sig till SKM:s tolkning och fann att arbetsgivaravgifter skulle betalas i Sverige.
Bolaget överklagade till KR och hemställde också att KR skulle inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen om inte ”en otvetydig tolkning” av begreppet ”huvudsakligen arbetar” kunde göras. KR fann att eftersom körningarna påbörjats och avslutats i Tyskland och större delen av den faktiska körningen skett i Tyskland var Tyskland att se som chaufförernas ”fasta bas”, även om längre tid hade tillbringats i annan stat. Om vilo- och väntetider räknandes bort, hade alltså det huvudsakliga arbetet utförts i chaufförernas bosättningsland. Arbetsgivaravgifter skulle därför inte betalas i Sverige. KR undanröjde LR:s domar och SKM:s beslut. Med denna utgång fann KR att det inte fanns skäl att inhämta ett förhandsavgörande från EG-domstolen.
Kommentar:
Hur begreppet ”huvudsakligen arbetar” i förordningens artikel 14 2.a) ii) ska tolkas är långt ifrån klarlagt. Någon ledning ges inte i förordningen och EG-domstolen har inte uttalat sig i frågan. Eftersom tolkningen har genomslag både på socialförsäkringen och socialavgifterna och borde vara enhetlig inom hela EU, har RSV överklagat domen till RR med en anhållan att RR inhämtar ett bindande förhandsavgörande från EG-domstolen. RSV:s dnr 6226-02/4302.
I målet var även fråga om storleken på bolagets avdrag för de anställdas kostnader i arbetet. Den frågan har inte överklagats av RSV.
KR:s i Stockholm dom den 5 juli 2002 i mål nr. 1129-2001 Kapitalvinstbeskattning vid avyttring av bostadsrätt.
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Kammarrätten har funnit att bostadsrättsförening inte kunde klassificeras som ”äkta” bostadsförening vid beskattningsårets ingång.
Inkomsttaxering 1999.
En person (N) sålde andel i bostadsrättsföreningen X under år 1998. Fråga i målet var om föreningen vid ingången av år 1998 kunde klassificeras som sådant bostadsföretag som avses i 2 § 7 mom. den numera upphävda lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt – SIL, med följd att vinsten i sådant fall ska beräknas enligt bestämmelserna i 26 § SIL. Länsrätten hade i den överklagade domen funnit att föreningen vid ingången av år 1998 inte utgjorde en sådan bostadsförening. Under rubriken domskäl anförde kammarrättens majoritet följande.
”Realisationsvinst vid försäljning av bostadsrätt beskattas enligt 26 § SIL till 50 procent om bostadsrättsföreningen uppfyller de i 2 § 7 mom. SIL uppställda kraven (äkta bostadsförening). Uppfyller föreningen inte kraven beskattas realisationsvinsten enligt 27 § SIL till 100 procent. Bedömningen av om föreningen är av det slag som anges i 2 § 7 mom. SIL görs, enligt 26 § 1 mom. tredje stycket SIL, på grundval av förhållandena vid ingången av det år då avyttringen sker. För att en bostadsrättsförening ska anses som äkta bostadsförening krävs enligt 2 § 7 mom. att det är fråga om en förening ”vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att åt föreningens medlemmar bereda bostäder i hus som ägs av föreningen”.
Av utredningen i målet framgår bl.a. följande. Bostadsrättsföreningen X förvärvade fastigheten enligt köpekontrakt den 19 december 1997. Av köpekontraktet framgår att säljaren förbehöll sig äganderätten intill dess tillträde skett, vilket enligt kontraktet skulle ske senast den 2 februari 1998.
Kammarrätten gör följande bedömning.
Vid beskattningsårets ingång hade bostadsrättsföreningen X ingått ett civilrättsligt giltigt köp av fastigheten X 2, genom ett köpekontrakt upprättat i enlighet med givna formkrav. Enligt praxis, NJA 1995 s. 178, har en klausul i köpekontrakt om att äganderättsövergången skall ske först vid tillträdet inte sådan civilrättslig verkan att köparen inte ska anses som ägare till fastigheten i och med kontraktet. När fråga varit om att bestämma tidpunkt för realisationsvinstbeskattning har regeringsrätten följt samma princip och bestämt äganderättsövergången till köpekontraktets datum oavsett villkor om senare tillträde – se t.ex. RÅ 1950 ref. 5 I, RÅ80 1:82. Kammarrätten finner mot bakgrund av det anförda att föreningen redan vid ingången av år 1998 ska anses ha varit ägare till den aktuella fastigheten. För att föreningen i nu aktuellt hänseende ska anses som en äkta bostadsförening krävs emellertid också att föreningen i dess hus vid nämnda tidpunkt bereder bostäder åt sina medlemmar. Föreningen har i enlighet med köpekontraktet tillträtt fastigheten den 2 februari 1998 och har således först därefter kunnat upplåta bostäder åt sina medlemmar, vilka intill upplåtelsen varit hyresgäster hos den tidigare fastighetsägaren. Under nu angivna förhållanden kan enligt kammarrättens mening föreningens verksamhet vid ingången av 1998 inte ha varit att bereda bostäder åt sina medlemmar. N:s avyttring av bostadsrätten kan därför inte beskattas enligt bestämmelserna i 26 § SIL”.
En av kammarrättens ledamöter var skiljaktig och anförde följande.
”Jag är ense med majoriteten att föreningen redan vid ingången av år 1998 ska anses ha varit ägare till den aktuella fastigheten. För att en bostadsrättsförening ska anses som äkta bostadsrättsförening krävs enligt 2 § 7 mom. SIL att det är fråga om en förening ”vars verksamhet uteslutande eller huvudsakligen består i att åt föreningens medlemmar bereda bostäder i hus, som ägs av föreningen”.
Av 2 § 7 mom. SIL framgår att det är föreningens verksamhet, som ska bedömas vid beskattningsårets ingång. En bostadsrättsrättsförening har till ändamål att tillhandahålla bostäder åt sina medlemmar och har också enligt 4 kap. 6 § bostadsrättslagen (1991:614) skyldighet att upplåta bostäder åt medlemmarna. Vid beskattningsårets ingång har föreningen förvärvat en fastighet i enlighet med ändamålet för föreningen. På grund härav och då något annat inte vistas får föreningen anses ha påbörjat sin verksamhet vid ingången av år 1998. Det förhållandet att föreningen vid årsskiftet inte ännu upplåtit bostäder åt sina medlemmar innebär enligt min mening inte att föreningens verksamhet vid denna tidpunkt inte uppfyller kraven i 2 § 7 mom. SIL. N:s avyttring av bostadsrätten ska därför beskattas enligt bestämmelserna i 26 § SIL.”
Kommentar:
RSV:s uppfattning överensstämmer med majoritetens.
KR:s i Stockholm dom den 27 juni 2002, mål nr 3853-2000 Tidpunkt för intäktsredovisning av pågående arbeten
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Ett aktiebolag har i sin redovisning intäktsfört sådana pågående arbeten på löpande räkning som ännu inte fakturerats. För att resultatet och beskattningen inte skulle påverkas av dessa intäkter har ett motsvarande belopp avsatts till en s.k. faktureringsreserv. KR har godtagit förfarandet och ansett att bolagets faktureringsrutiner inte strider mot god redovisningssed och att reserven inte är en sådan reserv i lager o.d. som man enligt bestämmelsen i punkt 1 första stycket tredje meningen av anvisningarna till 24 § KL inte ska ta hänsyn till.
Inkomsttaxeringen 1997
Bolaget tillämpar i bokslutet en princip för sin intäktsredovisning av pågående arbeten på löpande räkning som innebär att arbete som utförs i december och faktureras i januari redovisas som en kundfordran resp. intäkt. I samband med bokslutet för bolaget över intäkterna till en s.k. faktureringsreserv (skuld). De frågor som prövades gäller dels hur en bokförd ”skattereserv” ska behandlas vid tillämpning av punkt 3 av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen (KL) med avseende på pågående arbeten på löpande räkning, dels om bestämmelsen i punkt 1 första stycket tredje meningen av anvisningarna till 24 § KL avser även reserv i pågående arbeten av aktuellt slag. Denna bestämmelse lyder: ”Reserv i lager o.d. får beaktas endast vid tillämpning av punkt 2 tredje och fjärde styckena”. Tredje stycket i anvisningspunkten avser lagervärdering enligt den s.k. alternativregeln och fjärde stycket värdering av djur.
Länsrätten ansåg att bolaget inte i betydande omfattning hade underlåtit att fakturera belopp som enligt god redovisningssed hade kunnat faktureras och att regeln i punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 24 § KL inte skulle tillämpas. LR ansåg vidare att bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 24 § KL inte ledde till någon annan bedömning.
SKM överklagade. Kammarrätten avslog överklagandet och anförde följande som skäl:
”Kammarrätten finner inledningsvis att bolagets faktureringsrutiner inte kan anses strida mot god redovisningssed. Bolaget har därför inte varit skyldigt att, med tillämpning av punkt 3 sjunde stycket av anvisningarna till 24 § KL, ta upp det ifrågavarande beloppet som intäkt.
Fråga uppkommer härefter om, såsom skattemyndigheten gör gällande, bolaget vid beskattningen är bundet av att det faktiskt redovisat även icke fakturerade arbeten. Bolaget har aktiverat ett värde om 1 296 000 kr och samtidigt neutraliserat beloppet genom en lika stor skuldpost. Eftersom redovisningen av beloppet således inte varit resultatpåverkande skall enligt kammarrättens mening beloppet inte – såsom i rättsfallet RÅ 1998 ref. 18 – påverka inkomsten. Den företagna redovisningen står därför inte heller i strid med bestämmelsen i tredje stycket av den angivna anvisningspunkten.
Enligt kammarrättens mening kan en reserv av det ifrågavarande slaget inte anses som en sådan reserv i lager o.d. som avses i punkt 1 av anvisningarna till 24 § KL. Inte heller nämnda bestämmelse hindrar således att den företagna redovisningen godtas vid beskattningen. Skattemyndighetens talan skall således lämnas utan bifall.”
RSV avser att överklaga domen.
KR:s i Jönköping dom den 3 juli 2002, målnr 1076/1077-2000 Dold äganderätt till värdepapper
Område: Kammarrätten
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Två makar har beskattats för reavinster vid aktieförsäljningar i enlighet med kontrolluppgifter från Värdepapperscentralen och inte i enlighet med deras egna påståenden om vem som varit ägare.
Inkomsttaxeringen 1999
För taxeringsåret 1999 redovisade makarna försäljning av aktier gemensamt och delade vinsten lika mellan sig. SKM beskattade dem däremot för vinsterna enligt de individuella aktiedepåer som framgick av inkomna kontrolluppgifter.
LÄNSRÄTTEN
Makarna överklagar beslutet och yrkar att deras självdeklarationer skall godkännas i oförändrat skick. Till stöd för sin talan anför de bl.a. följande. Sedan de gifte sig har de arbetat tillsammans och haft gemensamma inkomster. De köpte en fastighet gemensamt och äger den till lika delar. De äger aktier och allt annat gemensamt. Ibland har de köpt aktier och obligationer i det ena namnet, ibland i det andra, men ägandet är gemensamt. De har aldrig haft några aktier i några personliga depåer, såsom SKM påstår. Att aktierna är registrerade på var och en av dem beror på att något gemensamt konto inte får förekomma enligt VPC:s bestämmelser. Hälften av värdet på mannens konto ägs av hustrun och vice versa. Eftersom de försålda aktierna är gemensam egendom kan inte den av SKM angivna grundprincipen om individuell beskattning tillämpas.
SKM har vid omprövning vidhållit sitt beslut och anfört bl.a. följande. Grundprincipen för makars rådbarhet över egendom framgår av 1 kap. 3 § äktenskapsbalken, vari stadgas att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder. En make kan endast få rådighet över den andre makens tillgångar genom äktenskapsförord. Ett samägande av det slag som nämnes i överklagandet skulle enligt SKM:s mening ha skett som överlåtelse från den ena maken till den andra genom äktenskapsförord som registrerats hos tingsrätt. Makarna har inte anfört att så skett. Med stöd av ovannämnda grundprincip anser SKM att varje make är ägare till och ansvarar för den egendom, som han är registrerad för eller har förvärvat. Sker förändring i innehav av denna egendom och är denna förändring underkastad bestämmelser om beskattning skall utredning om vinst eller förlust lämnas av varje make för sig för sin egendom.
SKÄLEN FÖR LÄNSRÄTTENS AVGÖRANDE
Av 1 kap. 3 § äktenskapsbalken framgår att varje make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.
Av handlingarna i målet framgår bl.a. följande. För taxeringsåret 1999 redovisade makarna försäljning av aktier gemensamt. Realisationsvinsten delades med hälften och uppgick enligt självdeklarationer till 22 568 kr för respektive make. Vid en uppdelning av aktierna i enlighet med kontrolluppgifter från VPC fann SKM att försäljningen av mannens aktier genererat en vinst, medan försäljningen av hustruns aktier resulterat i en förlust.
LR gör följande bedömning.
Att var och en av makarna ensam råder över sin egendom är en grundläggande princip. Den av makarna som förvärvat något är att betrakta som ägare till egendomen också i förhållande till den andra maken. Denna egendomsskillnad gäller så länge äktenskapet består, såvida inte äktenskapsförord upprättas avseende egendomen. Makarna har beskattats i enlighet med kontrolluppgifter från VPC. Skäl till annan uppdelning, enligt gällande lagstiftning har inte visats föreligga. SKM har således haft fog för sitt beslut. Överklagandet bör avslås.
KAMMARRÄTTEN
Makarna fullföljde sin talan till KR.
SKM bestred bifall.
KR fastställde LR:s dom.
Kommentar:
Makar har inte automatiskt gemensam äganderätt i varandras egendom under äktenskapet utan var och en äger sina tillgångar resp. svarar för sina skulder. Giftorätt, dvs. rätt till en andel i den andres egendom vid en framtida bodelning, är således inte detsamma som äganderätt.
Däremot kan makarna, precis som alla andra, äga egendom tillsammans, vilket är vanligt t.ex. beträffande den fastighet makarna bebor. I vissa fall har s.k. dold äganderätt förekommit, dvs. att ena maken stått som ensam ägare till fastigheten men andra maken har i praktiken ägt hälften, se RÅ 1989 ref. 91. Makarna har då beskattats för hälften av reavinsten på fastigheten var.
I detta fall har aktierna registrerats på respektive make och inte på makarna gemensamt av VPC och kontrolluppgiften har avspeglat detta förhållande. Av 6 kap. 1 § lagen 1998:1479 om kontoföring av finansiella instrument framgår att den som är antecknad som ägare på ett avstämningskonto ska anses ha rätt att förfoga över det finansiella instrumentet. Av 5 kap. 4 § framgår emellertid att vid misstagsregistreringar ska rättelse ske och av 6 kap. 6 § framgår att betalning till innehavaren inte är giltig om gäldenären insåg eller borde ha insett att betalningsmottagaren inte var berättigad att ta emot betalning för skuldförbindelsen. Det torde därför finnas vissa möjligheter att motbevisa en ägarregistrering om man visar att det är någon annan som är den verklige ägaren.
Makarna har emellertid i detta fall inte kunnat visa att registreringen varit felaktig och att de i själva verket ägt aktierna gemensamt. Såväl fondnotor som kontrolluppgifter och avstämningskonton har bara tagit upp en av makarna. Enbart ett påstående om att de äger aktierna gemensamt har inte räckt för att domstolarna skulle gå ifrån uppgifterna i kontrolluppgifterna för respektive make.
SRN:s förhandsbesked den 5 juni 2002 Avfallsskatt
Område: Förhandsbesked
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Den tilltänkta utfyllnaden med mesa av bolagets kalkstensgruvor utgör inte sådan deponering eller förvaring som avses i 1 § första stycket lagen (1999:673) om skatt på avfall, LSA.
Punktskatt – avfallsskatt, redovisningsperioder under tiden 1 oktober 2001 – 30 september 2004.
Två frågor har ställts i ärendet:
1. Är utfyllnad av kalkstensgruvor med mesa att anses som sådan slutlig förvaring eller deponering som avses i 1 § LSA?
2. Om första frågan besvaras jakande önskas besked om mesa är att likställa med ”kalkstoft” alternativt ”kalksten” vid tillämpningen av 3 § första stycket 1 a) LSA?
Nämnden gör följande bedömning.
”I förarbetena till LSA anförs bl.a. följande om vad som vid tillämpningen bör innefattas i begreppet deponering. ” Exempel på verksamhet som inte betraktas som slutlig förvaring eller deponering är verksamhet som under vissa omständigheter var tillståndspliktig respektive anmälningspliktig enligt gamla punkten 92.04 i bilagan till miljöskyddsförordningen. Den aktuella punkten har tidigare tillämpats på i huvudsak dels lagring av slam hos lantbrukare under kortare tidsperioder i avvaktan på möjlighet till spridning, dels användning av avfall som utfyllnad vid anläggningsarbeten och liknande. I ett fall som det sistnämnda är det helt uppenbart att avfallsskatt inte bör aktualiseras, eftersom avfallet i detta fall nyttiggjorts och alltså funnit ett alternativt användningsområde. Enligt regeringens uppfattning bör det inte i något där en verksamhet ryms under den gamla punkten 92.04 i bilagan till miljöskyddsförordningen i dess utformning före miljöbalkens ikraftträdande komma i fråga att betrakta verksamheten som skattepliktig” (prop. 1998/99:84 s. 28 f.)”.
Enligt punkt 92.04.01 i bilagan till miljöskyddsförordningen (1989:364) skulle tillstånd sökas hos länsstyrelsen för verksamhet som bestod i utsläpp av fast avfall eller något annat fast ämne från mark, byggnad eller anläggning i vattendrag, sjö eller annat vattenområde eller uppläggning av ett sådant ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde, eller grundvatten och där föroreningsrisken inte bedömdes som ringa. Enligt punkt 92.04.02 nämnda bilaga skulle anmälan göras till den kommunala nämnden för verksamhet avseende uppläggning av fast avfall eller något annat fast ämne på ett sätt som kan förorena mark, vattenområde eller grundvatten och där föroreningsrisken bedömdes som ringa.
Med hänsyn till vad som upplysts om beskaffenheten av mesan och omständigheterna i övrigt talar enligt nämnden bedömning övervägande skäl för att betrakta bolagets tilltänkta utfyllnad av de aktuella gruvorna med mesa som ett nyttiggörande av denna. Förfarandet utgör därför inte en slutlig förvaring eller deponering enligt 1 § första stycket LSA.
Med hänsyn till svaret på fråga 1 förfaller fråga 2.”
Förhandsbeskedet har utformats med utgångspunkt i det ovan nämnda synsättet.
Förhandsbeskedet har överklagats.
Meddelade prövningstillstånd
Område: Meddelat prövningstillstånd
Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 13 augusti 2002.
Saken: Fråga om det vid inkomsttaxeringen kan godtas att en enskilt bedriven näringsverksamhet resp. i HB bedriven näringsverksamhet med retoraktiv verkan överlåts till ett AB. Vid jakande svar tillika fråga om det kan godtas även i fall där det medför att inkomsten från HB tas upp vid ett senare års taxering än vad som annars skulle ha varit fallet.
RR målnr 2385-2001 och 3206-2001, KRNG 5825-1998 och KRNS 9404-1999
RR har beslutat inhämta yttrande från BFN.
Klagande: RSV (enskild näring) och den skattskyldige (HB)
Lagrum: 3 § KL och 12 § BFL
Saken: Fråga om bolag som i samband med omstrukturering medgivit närstående bolag räntefria lån ska beskattas för beräknad ränta. Eftertaxering och skattetillägg.
RR målnr 6083–6084-2000, KRNS 1165-1996 och 1563-1997
Klagande: den skattskyldige
Lagrum: 28 § första stycket och 29 § anv.p. 1 KL
Saken: Ett bolag har överlåtit aktierna i ett annat bolag och därvid förbehållit sig rätten till utdelning av detta bolags disponibla vinstmedel. Fråga om det bolag som förvärvat aktierna likväl är skattskyldigt för utdelningen. Eftertaxering och skattetillägg.
RR målnr 6030-2000, KRNS 1661-199.
Klagande: RSV
Lagrum: 38 § anv.p 3 KL (numer 42 kap. 13 § IL)
Saken: Fråga om ett avdrag för avsättning för framtida utgifter för reparation av anläggningstillgångar avser periodisering eller därmed jämställd fråga.
RR målnr 502–503-2000, KRNJ 4139–4140-1999
Klagande: den skattskyldige
Lagrum: 5 kap. 1 § fjärde tycket TL
Saken: Fråga om SKM:s underlåtenhet att tillämpa viss övergångsbestämmelse är ett sådant uppenbart förbiseende som utgör grund för eftertaxering.
RR målnr 3160-2000, KRNG 5812-1999
Klagande: den skattskyldige
Lagrum: 4 kap. 15 och 17 §§ TL