RR:s dom den 6 november 2002, mål nr 3812-2000 Periodisering av kostnader

Område: Regeringsrätten

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 19 november 2002.

Hos returpacksföretag kostnadsbokförda subventioner till butiker för inköp av burkautomater med streckkodläsare samt till bryggerier för inköp av balpressar behöver inte periodiseras som kostnad under fem år

Inkomsttaxering 1997

Omständigheterna i målet framgår av rättsfallsprotokoll 26/00. Både läns- och kammarrätt ansåg att periodisering av subventionerna skulle ske över en femårsperiod. RR ändrade domarna efter inhämtande av yttrande från Bokföringsnämnden (BFN).

BFN:s yttrande:

”Frågan i målet gäller om bolagets utgifter för bidrag till handlare respektive bryggerier är en kostnad 1996 eller om utgifterna skulle ha redovisats som en tillgång. Utgifterna har inte givit upphov till någon materiell eller finansiell anläggningstillgång hos företaget. I stället är frågan om utgifterna kan utgöra en tillgång av immateriell karaktär och under vilka förutsättningar en sådan tillgång måste tas upp i redovisningen. – Målet gäller förhållanden under 1996 och det är således den gamla bokföringslagen (1976:125; GBFL) som är tillämplig. – I 15 § GBFL anges att anläggningstillgång får tas upp till högst anskaffningsvärde. Av 17 § andra stycket samma lag framgår att utgifter för teknisk hjälp, forsknings- och utvecklingsarbete, provdrift, marknadsundersökningar och liknande får tas upp som anläggningstillgång, om de är av väsentligt värde under kommande år. – Varken de återgivna bestämmelserna eller andra bestämmelser i GBFL anger att utgifter av den karaktär som målet gäller måste tas upp som anläggningstillgångar. Frågan blir då om god redovisningssed 1996 innebar att utgifterna skulle ha redovisats som en tillgång. – Under de senaste åren har synen på immateriella tillgångar förändrats i Sverige. För de noterade företagen gäller idag Redovisningsrådets rekommendation RR 15 Immateriella tillgångar. Denna rekommendation anger vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att en utgift skall få redovisas som en immateriell tillgång. Huvudsakligen gäller att ett företag för att redovisa en immateriell tillgång skall ha kontroll över en identifierbar tillgång som sannolikt kommer att ge företaget framtida ekonomiska fördelar. Om dessa förutsättningar är uppfyllda inte bara får utan skall företaget redovisa utgifterna som en tillgång. – Vad som idag gäller för ett noterat företag har emellertid ingen betydelse när det gäller att avgöra vad som 1996 gällde för ett icke-noterat företag. Enligt nämndens mening gjordes det vid denna tid i större utsträckning än idag skillnad mellan utgifter för förvärvade respektive egenupparbetade immateriella tillgångar. – För utgifter hänförliga till egenupparbetade tillgångar fanns inget krav på tillgångsföring, vilket bl.a. framgår av normgivning från BFN. Nämnden gav 1988 ut rekommendationen BFN R 1 Redovisning av forsknings- och utvecklingskostnader. I rekommendationen behandlas vilka förutsättningar som skall gälla för att det skall vara tillåtet att behandla utgifter för forskning och utveckling som en tillgång. I rekommendationen anges att huvudregeln är att utgifter för FoU-arbeten skall redovisas som kostnader när de uppkommer. Motsvarande gällde sedan tidigare för utgifter för utveckling av datorprogram för försäljning (jfr BFN U88:15). – För utgifter som kan hänföras till förvärvade immateriella tillgångar gällde åtminstone delvis andra principer. Det företag som på marknadsmässiga villkor förvärvat t.ex. ett patent kunde i normala fall inte redovisa utgiften som en kostnad, utan patentet skulle redovisas som en tillgång varvid utgifterna utgjorde anskaffningsvärde. Det var alltså frågan om fall som avsåg förvärv av en klart definierad juridisk rättighet. Även i detta fall måste det emellertid prövas om rättigheten skulle ge företaget ekonomiska fördelar i framtiden. – Möjligen finns det andra fall utöver förvärv av juridiska rättigheter i vilka det kan diskuteras om utgifterna borde redovisas som en tillgång. Det skulle i så fall vara frågan om fall i vilka sambandet mellan en utgift och en framtida ökning i inbetalningar eller minskning av utbetalningar är helt säkerställd. – Enligt BFN:s mening visar omständigheterna i förevarande fall inte på ett sådant samband mellan utgiften och framtida intäkter eller minskade kostnader för bolaget, att utgifterna måste redovisas som en tillgång. Skälen är flera. – Bolaget har startats för att tillgodose miljökrav som företagets ägare ställts inför. Av handlingarna framgår att avsikten är att bolaget genom att förändra ersättningsnivåerna skall ge ett nollresultat. Dessa förhållanden påverkar möjligheten att bedöma om bolaget verkligen utgivit de aktuella bidragen för att minska sina kostnader respektive öka sina intäkter. De visar nämligen att det kan finnas andra skäl till bidragen än sådana som har ett direkt samband med bolagets intäkter eller kostnader. – Parterna har i målet redovisat olika uppfattningar om hur bidragen skulle påverka bolagets intäkter och kostnader. När det gäller handelns inköp av burkautomaterna står det, med den beskrivning av ansvaret för kostnader för utbetalning av pant för icke-svenska burkar som ges i handlingarna, klart att de mer direkta ekonomiska fördelarna av investeringen kommer att tillfalla handeln. Bolaget kan naturligtvis också dra nytta av investeringen. Dels genom att återvinningssystemet fungerar bättre – det är ju skötseln av detta system som är bolagets egentliga verksamhet – och dels genom att handelns krav på hanteringsersättning möjligen kan öka om dess arbete med återvinningen ökar. På motsvarande sätt finns det naturligtvis anledning att tro att investeringen i balpressar kommer att föranleda att systemet fungerar bättre. Det är också möjligt att ett uteblivet bidrag skulle ha inneburit att bryggerierna ställt krav på högre hanteringsersättning. Enligt BFN:s mening har det emellertid inte i något av fallen visats på ett säkerställt samband mellan bolagets bidrag och minskade kostnader respektive ökade intäkter för bolaget. – Sammanfattningsvis anser BFN således att bolagets redovisning, som innebär att utgifter för bidrag till handeln och till bryggerier redovisats som kostnad för 1996, inte står i strid med god redovisningssed”.

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

I 24 § kommunalskattelagen (1928:370), som skall tillämpas i målet, anges att inkomst av näringsverksamhet skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa inte strider mot övriga bestämmelser i lagen. Enligt punkt 1 första och tredje styckena av anvisningarna till samma paragraf gäller vidare bl.a. följande. För skattskyldig som har haft ordnad bokföring skall beräkningen av inkomst ske på grundval av hans bokföring med iakttagande av bestämmelserna i denna anvisningspunkt. Vid beräkning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder skall iakttas, att en inkomst skall anses ha åtnjutits under det år, då den enligt god redovisningssed bör tas upp som intäkt i räkenskaperna, även om inkomsten ännu inte har uppburits kontant eller eljest kommit den skattskyldige tillhanda t.ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt sätt. Vad som gäller i fråga om inkomstposterna tillämpas också i fråga om utgiftsposterna. Regeringsrätten finner, mot bakgrund av vad BFN anfört, att bolagets redovisning av bidragen som kostnad för 1996 inte kan anses strida mot god redovisningssed.

På grund av det anförda skall bolagets överklagande bifallas.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Regeringsrätten förklarar, med ändring av länsrättens och kammarrättens domar, att periodiseringen av bidragen i bolagets räkenskaper skall läggas till grund för bolagets inkomsttaxering”.

SRN:s förhandsbesked den 15 oktober 2002 Beskattning av personaloptioner – villkorsändring med anledning av fusion

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 19 november 2002.

Utgivaren av vissa personaloptioner har gått samman med ett annat bolag. Samgåendet anses inte leda till förmånsbeskattning innan den skattskyldige utnyttjar sina optioner för att förvärva aktier.

Inkomstskatt taxeringsåren 2003-2005

Sökanden är anställd i bolaget X. Hon har personaloptioner i två av moderbolagets (Y:s) utställda optionssparplaner. Personaloptionerna kan efter viss kvalifikationstid utnyttjas för förvärv av aktier i moderbolaget.

Moderbolaget Y ska gå samman med ett annat bolag (Z) genom en form av fusion. Resultatet blir att Y blir ett helägt dotterbolag till Z. I och med samgåendet kommer Z att inträda som part i alla utestående optionsavtal beträffande optioner i Y. Fråga i ärendet är om sökanden ska förmånsbeskattas med anledning av de förändringar av de ursprungliga förutsättningarna avseende personaloptionerna (villkorsändringar) som inträder till följd av samgåendet.

Bestämmelserna om beskattning av personaloptioner, som numera återfinns i 10 kap. 11 § andra stycket IL, infördes 1998. Enligt den rättspraxis som tillämpades före lagregleringen beskattades en personaloption det år en kvalifikationstid gått ut, oberoende av om optionen faktiskt utnyttjades eller inte. De nya reglerna innebär att en skattskyldig som förvärvar en personaloption beskattas när den utnyttjas eller överlåts.

Av förarbetena till lagändringen framgår att med ett faktiskt utnyttjande avses att ett värdepapper förvärvas med stöd av optionen (prop. 1997/98:133 s. 30) Anledningen till att även en överlåtelse av en personaloption beskattas var att undvika att någon beskattningstidpunkt aldrig skulle inträffa i fall då optionen överlåts av den som ursprungligen har förvärvat optionen i stället för att utnyttjas av denne (prop. s. 32). Bakgrunden till att införa särregler för denna typ av tjänsteförmån var att personaloptioner skiljer sig från de flesta andra tjänsteförmåner genom att det faktiska värdet på förmånen är okänt fram till dess att den utnyttjas. Vidare anfördes att fördelarna med en beskattning vid utnyttjandetidpunkten är så stora, såväl för skattemyndigheten som för den skattskyldige, att detta alternativ framstår som det mest ändamålsenliga (prop. s. 31).

Avsikten med regleringen av beskattning av personaloptioner är alltså att förmånen av en option ska beskattas först när rätten att förvärva ett värdepapper utnyttjas eller att denna rätt överlåts till någon annan. Samma tidpunkt ska ligga till grund för värderingen av förmånen. Enligt nämndens uppfattning innebär detta att villkorsförändringar avseende en personaloption, som beslutas under optionens löptid, inte kan föranleda beskattning så länge förmånen behåller sin karaktär av personaloption.

Mot bakgrund härav ska sökanden förmånsbeskattas först då hon i enlighet med förutsättningarna i ärendet utnyttjar optionerna för förvärv av aktier i Z.

Kommentar:

Beskedet står i överensstämmelse med både sökandens och RSV:s uppfattning. På grund av den osäkerhet som för närvarande råder om hur personaloptioner ska hanteras har RSV att begärt fastställelse av förhandsbeskedet hos RR.

SRN:s förhandsbesked den 14 oktober 2002 Beskattning av personaloptioner – villkorsändring – förlängning av utnyttjandeperioden vid anställningens upphörande

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 19 november 2002.

En förlängning av utnyttjandeperioden för personaloptioner vid anställningens upphörande från tre till tolv månader innebär inte att den skattskyldige ska förmånsbeskattas i samband med villkorsändringen.

Inkomstskatt taxeringsåren 2003-2005

Samtliga anställda i bolaget X och dess dotterbolag, däribland sökanden, har tilldelats personaloptioner i X. Optionerna avser förvärv av aktier i X. De kan utnyttjas tidigast viss tid efter tilldelningen (intjänandeperioden). Intjänandeperioden är för en tredjedel av optionerna ett år och för resterande tredjedelar två respektive tre år. Om anställningen upphör före intjänandeperiodens utgång förfaller de optioner som ännu inte intjänats. Även optioner som är intjänade förfaller om de inte utnyttjas inom tre månader efter det att anställningen upphört. X avser att förlänga denna tidsfrist från tre månader till tolv månader. Frågan i ärendet är om sökanden ska förmånsbeskattas med anledning av villkorsändringen.

Bestämmelserna om beskattning av personaloptioner som numera återfinns i 10 kap. 11 § andra stycket IL infördes 1998. Enligt den rättspraxis som tillämpades före lagregleringen beskattades en personaloption det år en kvalifikationstid gått ut, oberoende av om optionen faktiskt utnyttjades eller inte. De nya reglerna innebär att en skattskyldig som förvärvar en personaloption beskattas när den utnyttjas eller överlåts.

Av förarbetena till lagändringen framgår att med ett faktiskt utnyttjande avses att ett värdepapper förvärvas med stöd av optionen (prop. 1997/98:133 s. 30) Anledningen till att även en överlåtelse av en personaloption beskattas var att undvika att någon beskattningstidpunkt aldrig skulle inträffa i fall då optionen överlåts av den som ursprungligen har förvärvat optionen i stället för att utnyttjas av denne (prop. s. 32). Bakgrunden till att införa särregler för denna typ av tjänsteförmån var att personaloptioner skiljer sig från de flesta andra tjänsteförmåner genom att det faktiska värdet på förmånen är okänt fram till dess att den utnyttjas. Vidare anfördes att fördelarna med en beskattning vid utnyttjandetidpunkten är så stora, såväl för skattemyndigheten som för den skattskyldige, att detta alternativ framstår som det mest ändamålsenliga (prop. s. 31).

Avsikten med regleringen av beskattning av personaloptioner är alltså att förmånen av en option ska beskattas först när rätten att förvärva ett värdepapper utnyttjas eller att denna rätt överlåts till någon annan. Samma tidpunkt ska ligga till grund för värderingen av förmånen. Enligt nämndens uppfattning innebär detta att villkorsförändringar avseende en personaloption, som beslutas under optionens löptid, inte kan föranleda beskattning så länge förmånen behåller sin karaktär av personaloption.

Mot bakgrund härav ska sökanden inte förmånsbeskattas med anledning av villkorsändringen.

Kommentar:

Beskedet står i överensstämmelse med både sökandens och RSV:s uppfattning. Det har inte överklagats.

SRN:s förhandsbesked den 16 oktober 2002 Beskattning av optionsprogram – teckningsoptioner

Område: Förhandsbesked

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 19 november 2002.

Anställds tecknande av optionslån kopplat till s.k. optionsbevis som ger rätt att under vissa förutsättningar till en förutbestämd kurs teckna aktier i arbetsgivarens moderbolag har bedömts inte utgöra värdepapper, utan en sådan rätt att i framtiden förvärva aktier som enligt 10 kap. 11 § andra stycket IL ska beskattas när den anställde antingen utnyttjar rätten att förvärva aktier, eller överlåter den. Någon premie har inte ansetts erlagd.

Inkomstskatt taxeringsåren 2001-2004

Sökanden är anställd vid bolaget X som är ett helägt dotterbolag till det utländska bolaget Y. I samband med tecknande av ett s.k. optionslån, som är räntefritt, har hon förvärvat vissa s.k. optionsbevis som ger henne rätt att under vissa förutsättningar till en förutbestämd kurs teckna aktier i moderbolaget. Tiden då rätten att förvärva aktier eller, om hon väljer det alternativet, att överlåta denna rätt till annan, avser tre olika perioder. Den första perioden påbörjas 2002-11-01, den andra 2003-05-02 och den tredje 2004-05-02. Slutdatum för samtliga perioder är 2008-05-31. Teckning av aktien under de angivna perioderna får endast ske om kursen på aktien överstiger ett visst jämförelseindex vid ingången av det år då respektive teckningsperiod inleds.

En ytterligare förutsättning för rätten att teckna aktie under respektive teckningsperiod är att sökanden kvarstår i anställning tills teckningstiden för respektive period har inletts. Upphör anställningen således dessförinnan av annan orsak än dödsfall eller pensionering, äger bolaget utan att behöva lämna någon ersättning återfå optionsbevisen avseende kommande tidsperioder. Om anställningen upphör innan optionslånet förfallit till betalning återbetalas det nominella beloppet. Lånet har förfallit till betalning och återbetalas 2002-06-01.

Enligt 10 kap. 11 § första stycket IL ska, om den skattskyldige på grund av sin tjänst förvärvar värdepapper på förmånliga villkor, förmånen tas upp som intäkt det beskattningsår då förvärvet sker. Om det som förvärvas inte är ett värdepapper, utan innebär en rätt att i framtiden förvärva värdepapper till ett i förväg bestämt pris eller i övrigt på förmånliga villkor, tas enligt andra stycket förmånen upp som intäkt det beskattningsår då rätten utnyttjas eller överlåts. Den första frågan som uppkommer i ärendet är således om sökandens förvärv av optionsbevis vid tecknandet av optionslånet utgjort förvärv av värdepapper eller om optionsbevisen sammantaget med andra villkor för optionslånet endast ingår som osjälvständiga moment i en utfästelse om att i framtiden kunna förvärva värdepapper.

Någon särskild definition eller vägledande uttalanden i förarbetena om vad som är att anse som värdepapper i 10 kap. 11 § IL finns inte. I praxis, som alltjämt torde ha giltighet i nämnda hänseende, har arbetstagares förvärv från arbetsgivaren av optioner som innebär rätt att vid en senare tidpunkt få förvärva aktier till ett förutbestämt pris men som inte är överlåtbara och som förverkas om anställningen upphör, inte ansetts utgöra förvärv av värdepapper (jfr RÅ 1994 not. 41). Däremot har förvärv av en s.k. syntetisk option från arbetsgivaren ansetts utgöra förvärv av värdepapper även om hembudsskyldighet förelegat, när denna hembudsskyldighet innebär att inlösen ska ske till marknadspris och rätten att utnyttja optionen inte är villkorad av fortsatt anställning (jfr RÅ 1997 ref. 71).

Optionsbevisen i det nu aktuella ärendet har vid optionslånets tecknande varit varken överlåtbara eller realiserbara och rätten att tillgodogöra sig värdet av dem genom utnyttjande eller överlåtelse är villkorad av fortsatt anställning. Optionsbevisen är således inte bärare av självständiga rättigheter för sökanden utan liknar sådana utfästelser om förmåner beroende av fortsatt anställning som enligt ovannämnda praxis inte ansetts utgöra värdepapper.

När den ovan redovisade bestämmelsen i 10 kap 11 § andra stycket IL om rätt att i framtiden få förvärva värdepapper tillkom, motiverades den av att beskattningstidpunkten borde vara det tillfälle då den skattskyldige genom ett agerande rent faktisk tillgodogör sig optionens värde, dvs. vid utnyttjande eller överlåtelse (jfr prop. 1997/98:133 s. 30). Tidigare skedde beskattning enligt den s.k. kontantprincipen i 10 kap 8 § IL, dvs. då inkomsten kunde disponeras. Mot denna bakgrund bör bestämmelsen kräva ett agerande av den skattskyldige för att rätten ska anses utnyttjad till förvärv av värdepapper. I förevarande fall medför detta att beskattning ska ske då sökanden utnyttjar sin rätt att teckna aktier i moderbolaget eller överlåter den. Beskattning ska således inte ske enbart av den anledning att hon vid en teckningsperiods inträde får en ovillkorlig och överlåtbar rätt att teckna aktier om hon inte i något av nämnda hänseenden använder sig av den.

Vad gäller eventuellt erlagd premie anförde SRN följande.

Enligt 48 kap. 14 § IL ska anskaffningsutgiften för ett skuldebrev förenat med en köp- eller teckningsoption, beräknas till skuldebrevets marknadsvärde vid förvärvet. Denna anskaffningsutgift får dock inte överstiga den sammanlagda anskaffningsutgiften för skuldebrevet och optionen. Anskaffningsutgiften för optionen ska beräknas till vad som återstår av den sammanlagda anskaffningsutgiften.

Enligt det tidigare anförda är utfästelsen till sökanden att i framtiden få teckna aktier inte någon självständig rätt som hon har förvärvat och hon kan därför inte i samband med optionslånet anses ha förvärvat något annat än det vid lånet utgivna skuldebrevet. Vad hon betalat i samband med låneavtalet är därför i sin helhet hänförligt till anskaffningsutgift för skuldebrevet även om lånet också är en av förutsättningarna för att senare få teckna aktier. Den ovan nämnda bestämmelsen i 48 kap. 14 § IL avser vidare bestämmande av anskaffningsutgift i inkomstslaget kapital och torde även av detta skäl inte kunna tillämpas vid beräkningen av en förmån av optionsförvärv i inkomstslaget tjänst. Sökanden kan inte heller i övrigt anses ha utgett någon ersättning som enligt 10 kap. 15 § IL ska dras av som kostnad det beskattningsår då förmånen ska tas upp som intäkt.

Skiljaktig mening.

Tre ledamöter var skiljaktiga och anförde med instämmande av nämndens sekreterare följande.

De optionsbevis med rätt till nyteckning av aktier i moderbolaget som har knutits till skuldebreven får med de förutsättningar som lämnats i sig anses utgöra sådana värdepapper som avses i 10 kap. 11 § andra stycket IL (se 48 kap. 2 § och 2 kap. 2 § IL). På grund av de inskränkningar som inledningsvis gäller för sökanden att förfoga över optionsbevisen kan något förvärv av bevisen inte anses ha skett vid teckningen av optionslånen utan först när begränsningarna upphör. Det leder till att sökanden får anses förvärva optionsbevisen vid ingången av respektive period när de kan användas för att teckna aktier, även om hon inte vare sig tecknar några aktier eller överlåter optionsbevis till någon annan. En förmån avseende förvärv av värdepapper ska alltså tas upp det beskattningsår då respektive teckningsperiod infaller. Anskaffningsutgiften för optionsbevisen bör beräknas enligt principerna i 48 kap. 14 § IL med tillägg för eventuellt förmånsbeskattat belopp.

Kommentar:

RSV har överklagat förhandsbeskedet och hävdat den uppfattning som anges i den skiljaktiga meningen. Detta var också den ståndpunkt som angavs i ansökan.

Meddelade prövningstillstånd

Område: Meddelade prövningstillstånd

Ärende behandlat vid Riksskatteverkets rättsfallsseminarium den 19 november 2002.

Saken:

Fråga om utländsk vetenskapsman som anställts vid kommunal institution i Sverige kan komma i fråga för skattelättnad enligt 11 kap. 22 § 1, 2 eller 3 IL

RR målnr 3988-2002

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

11 kap. 22 § IL

Saken:

Fråga om förutsättningarna för att tomtmark för byggnad ska anses ingå i brukningscentrum på en lantbruksenhet.

RR målnr 3933-1999, KRNS 2342-1995

Klagande:

den skattskyldige och RSV

Lagrum:

6 kap. 1 och 7 §§ FTL

Saken:

Fråga om en pensionspremie ska anses ha betalats när den skattskyldige erlade premien i en bankkassa eller när beloppet bokfördes på försäkringsbolagets konto.

RR målnr 4218-2002, KRNJ 4098-2000

Klagande:

den skattskyldige

Lagrum:

46 § 2 mom. 6 KL, numera 62 kap. 8 § IL