I de rättsfall som återges här har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.

KR:s i Stockholm dom den 24 januari 2006, mål nr 3824–3828-05 Förlust av kontanta medel genom brott

Kammarrätten

Inkomstskatt – Näring

Avdrag har inte medgivits då en delägare, tillika ekonomichef, förskingrat medel från bolaget

Inkomsttaxeringarna 1999–2003

Bolaget uppdagade att en av delägarna i bolaget, tillika ekonomichef, under en rad av år förskingrat medel från bolaget genom manipulation av redovisningen och deklarationer. Ekonomichefen ägde 20 % av bolaget och 20, 22 respektive 18 % ägdes av övriga delägare. Alla delägare var styrelseledamöter och verksamma i bolaget.

Bolaget yrkade avdrag för förskingrade medel såsom för driftsförlust. SKV ansåg att fråga inte var om driftsförlust. Avdrag medgavs därför inte. I sitt beslut hänvisade SKV bl.a. till RÅ 1935 ref 14 och RÅ 1977 Aa 52.

Bolaget överklagade och anförde bl.a. att SKV inte beaktat lagändringarna, angående förlust av kontanta medel i näringsverksamhet, som tillkom genom prop. 1996/97:154 samt att det saknar betydelse att den som förskingrar är delägare i bolaget. Länsrätten och kammarrätten avslog överklagandet.

I sina domskäl anförde kammarrätten följande.

”Av 20 § första stycket KL, i dess lydelse för taxeringsåren 1999-2001, framgår att vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande avräknas från bruttointäkten. Av punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 23 § KL, i dess lydelse för nämnda taxeringsår, framgår följande. Till kostnad i näringsverksamhet hänförs utöver förluster som avses i punkt 33, andra förluster som har uppkommit i verksamheten, om inte särskilda skäl mot avdragsrätt föreligger. I fråga om förlust av kontanta medel genom brott krävs att den skattskyldige visar att förutsättningarna för avdrag föreligger. I 16 kap. 1 § första stycket IL, i lydelse som är tillämplig för taxeringsåren 2002 och 2003, anges att utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster skall dras av som kostnad. I 16 kap. 20 § IL, i lydelsen tillämplig för taxeringsåren 2002 och 2003, anges följande. Förluster av kontanta medel genom brott får dras om det klart framgår att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda.

I specialmotiveringen till bestämmelsen i punkt 1 av anvisningarna till 23 § KL (prop. 1996/97:154 s. 56 f.) uttalades följande.

I anvisningspunkten har införts ett nytt fjärde stycke som behandlar förluster som uppkommit i näringsverksamhet. Bestämmelsen är en följd av att kapitalförlustbegreppet avskaffas. I första meningen sägs att till kostnad för näringsverksamhet hänförs förluster som har uppkommit i verksamheten om inte annat följer av punkt 33 eller särskilda skäl mot avdragsrätt föreligger. Samtliga förluster som är avdragsgilla enligt gällande rätt, eftersom de är att betrakta som normala för verksamheten eller därför att de omfattas av inskränkningarna av kapitalförlustbegreppet i punkt 5 andra stycket av anvisningarna till 20 § KL, omfattas också av den föreslagna bestämmelsen. Genom att den inte – som i nuvarande regel om kapitalförluster – ställs några krav på att förlusten skall vara normal för verksamheten innebär bestämmelsen formellt sett en utvidgning av avdragsrätten för förluster. I praktiken är det dock fråga om en högst begränsad utvidgning. När det gäller förluster av kontanta medel genom brott innebär bestämmelsen en utvidgning av avdragsrätten. För sådana förluster införs dock särskilda begränsningsregler. I första meningen anges att avdrag för en förlust inte skall medges om särskilda skäl mot avdragsrätt föreligger. Inskränkningen har gjorts för att undvika att regeln ges en tolkning som medför att avdrag medges för förluster som inte har ett naturligt samband med driften av ett företag och som en seriös företagare eller ett seriöst företag inte heller har anledning att räkna med i planeringen av driften. Avdrag bör således inte medges för de förluster på grund av skadestånd som enligt gällande rätt torde bedömas som inte avdragsgilla kapitalförluster, t.ex. skadestånd som orsakats av näringsidkarens brottsliga handling. När det gäller förluster av kontanta medel genom brott bör på motsvarande sätt avdrag inte medges om förlusten har sin grund i brottslig gärning av verksamhetens ägare eller någon av denne närstående.

I författningskommentaren till 16 kap. IL (prop. 1999/2000:2 del 2 s, 196 ff.) anges följande vad gäller huvudregeln i 1 §.

Den allmänna avdragsbestämmelsen för näringsverksamhet i första stycket motsvarar den generella bestämmelsen i 20 § första stycket KL om avdrag för omkostnader samt bestämmelserna för inkomstslaget näringsverksamhet i 23 § och punkt 1 av anvisningarna till 23 § KL.

Vad avser bestämmelsen i 16 kap. 20 § IL om förluster av kontanta medel anges vidare följande (samma prop. s. 206).

Lagrådet anser att slopandet av bestämmelsen i punkt 1 fjärde stycket av anvisningarna till 23 § KL kommer att uppfattas som en begränsning av avdragsrätten. Regeringen kan inte se att slopandet av bestämmelsen innebär en begränsning av avdragsrätten. Avdragsrätten för förluster i näringsverksamhet skall bedöma enligt huvudregeln. Av huvudregeln i 1 § följer att alla förluster är avdragsgilla om de är att anse som utgifter för att förvärva och bibehålla inkomster.

– – –

Den förskingring av bolagets medel som skett har varit omfattande och pågått under flera års tid. Ekonomichefen har vidtagit åtgärder för att försvåra upptäckt av förskingringen. Han har kunnat vidtaga dessa åtgärder och genomföra förskingringen genom att han haft stora befogenheter i bolaget. Det framstår enligt kammarrättens mening inte som att det saknat betydelse för hans befogenheter i bolaget att han utöver anställningen som ekonomichef haft ställning i bolaget som delägare, tillika styrelseledamot och firmatecknare. Med hänsyn härtill och vid en sammantagen bedömning av omständigheterna finner kammarrätten inte att det föreligger sådant samband mellan förlusten på grund av förskingringen och bolaget förvärvande eller bibehållande av inkomster, att förlusten är att anse som en avdragsgill kostnad, överklagandet kan därför inte bifallas.”