I de rättsfall som refereras i protokollet har av sekretess- och integritetsskäl alla egennamn anonymiserats. Detta gäller även i de fall i övrigt direkta citat ur domar och beslut återges.

Utländsk livförsäkring som arbetsgivare tecknar inom EES-området och som avser pension till arbetstagare

Regeringsrätten

Inkomstskatt – Tjänst och näring; Arbetsgivarområdet

Regeringsrättens dom den 10 april 2007, mål nr 4126-05

En svensk arbetsgivare tecknar en utländsk livförsäkring som uppges uppfylla samtliga villkor för en tjänstepensionsförsäkring i inkomstskattelagen förutom kravet att försäkringen ska ha meddelats i en försäkringsrörelse som bedrivs i Sverige. Regeringsrätten har undanröjt Skatterättsnämndens förhandsbesked.

Taxeringsår 2006–2008

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 10 juni 2005 i ärende nr 163-04/D har refererats i rättsfallsprotokoll nr 21 år 2005

Skatteverket överklagade förhandsbeskedet och yrkade att Regeringsrätten inte skulle meddela förhandsbesked om inte sökandena visade att de i ansökan uppgivna förutsättningarna för bedömningen av frågorna kan uppfyllas. I andra hand yrkade Skatteverket att fråga 2 skulle besvaras med att den anställde (A) ska beskattas för premieförmån med belopp motsvarande av bolaget (X AB) inbetald premie och att skattskyldigheten ska inträda i och med att premien inbetalas till försäkringsgivaren.

X AB yrkade att fråga 1 a skulle besvaras med att X AB ska betala särskild löneskatt på premien för försäkringen. A yrkade att fråga 2 skulle besvaras med att A ska beskattas i inkomstslaget tjänst i takt med pensionsutbetalningarna.

Skälen för Regeringsrättens avgörande

”Efter ansökan av en enskild får förhandsbesked enligt lagen (1998:189) om förhandsbesked i skattefrågor lämnas i en fråga som avser sökandens skattskyldighet eller beskattning om det är av vikt för sökanden eller för en enhetlig lagtolkning eller rättstillämpning (5 §). Ett lagakraftvunnet förhandsbesked kan åberopas av den enskilde men inte om en författningsändring påverkar den fråga som beskedet avser (16 §).

I förhandsbeskedet har Skatterättsnämnden tagit ställning till vilka skattemässiga effekter en av X AB tecknad försäkring hos ett utländskt livförsäkringsbolag, som bedriver försäkringsverksamhet i en stat som tillhör EES, får för X AB och för A.

EG-domstolen har den 30 januari 2007 meddelat dom i ett mål där kommissionen väckt talan om fördragsbrott mot Danmark (mål C-150/04). Domslutet har följande lydelse.

Konungariket Danmark har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 39 EG, 43 EG och 49 EG genom att anta och bibehålla en ordning med liv- och pensionsförsäkringar enligt vilken rätt att göra avdrag för och att utelämna inbetalningar endast föreligger i fråga om inbetalningar som sker på grund av avtal som slutits med i Danmark hemmahörande pensionsinstitut, medan någon sådan lättnad i beskattningen inte medges för inbetalningar som sker på grund av avtal som slutits med i andra medlemsstater hemmahörande pensionsinstitut.

Regeringen har den 1 februari 2007 överlämnat en skrivelse till riksdagen med meddelande om kommande förslag till ändringar av skattereglerna för pensionsförsäkring med anledning av domen (skr. 2006/07:47). Enligt skrivelsen skall de regler som aviseras tillämpas på avtal som ingås fr.o.m. den 2 februari 2007 (jfr 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen).

I målet är upplyst att något försäkringsavtal ännu inte har tecknats avseende A och att A inte längre är anställd hos X AB.

Mot denna bakgrund har förutsättningarna för de frågor som Skatterättsnämnden behandlat i sitt förhandsbesked ändrats på ett sådant sätt att beskedet bör undanröjas.”

Regeringsrättens avgörande

Regeringsrätten undanröjer förhandsbeskedet.

Kommentar:

Regeringsrätten har den 10 april 2007 undanröjt ytterligare ett förhandsbesked rörande i huvudsak samma frågor. I detta förhandsbesked var det emellertid fråga om en försäkring i ett utländskt livförsäkringsbolag som bedriver försäkringsverksamhet i en stat som tillhör EU.

Föreläggande vid vite

Regeringsrätten

Förfarande och process

Regeringsrättens dom den 7 juni 2007, mål nr 2293-06

Vitesföreläggande, som syftar till att få fram uppgifter som den förelagda inte redovisat i sin självdeklaration, innebär att det finns anledning att anta att den förelagda begått gärning som kan leda till skattetillägg.

Inkomsttaxering 2004

Enligt 3 kap. 5 § taxeringslagen (1990:324), TL, får Skatteverket förelägga den som är eller kan antas vara skattskyldig att lämna uppgift, visa upp handling eller lämna över en kopia av handling som behövs för kontroll av att uppgifterna i hans självdeklaration är riktiga eller annars för hans taxering.

Av 3 kap. 6 § 1 st. TL framgår att ett föreläggande enligt 3 kap. 5 § TL får förenas med vite om det finns anledning att anta att det annars inte följs.

Enligt 3 kap. 6 § 2 st. TL gäller första stycket inte om det finns anledning att anta att den skattskyldige eller, om denne är en juridisk person, ställföreträdare för den skattskyldige har begått en gärning som är straffbelagd eller kan leda till skattetillägg och föreläggandet avser utredning av en fråga som har samband med den misstänkta gärningen.

Skatteverket förelade en skattskyldig att inkomma med kopia av avtal för ett kontokort, utställt av utländsk bank, m.fl. handlingar. Den skattskyldiga efterkom inte föreläggandet. Hon uppgav att hon disponerat ett betalkort i aktuell bank men att hon varje månad betalt de gjorda transaktionerna samt att hon inte hade något bankkonto eller andra tillgångar utanför Sverige. Skatteverket förelade henne vid vite att lämna uppgifter om kontokortet. Sedan den skattskyldiga inte efterkommit vitesföreläggandet ansökte Skatteverket om utdömande av vitet. Länsrätten avslog verkets ansökan. Skatteverket överklagade länsrättens avgörande. Kammarrätten avslog överklagandet. Regeringsrätten har nu avslagit Skatteverkets överklagande.

Efter att ha framhållit att frågan i målet ”är om det i förevarande fall har funnits en sådan anledning att anta att den skattskyldige har begått en gärning som kan leda till skattetillägg” anför Regeringsrätten följande.

”Regeringsrätten erinrar först om att uttryckssättet ´finns anledning att anta´ i 3 kap. 6 § andra stycket TL, vilket överensstämmer med uttryckssättet i 23 kap. 1 § RB, inte tar sikte på exakt samma omständigheter när det gäller skattetillägg som när det gäller ett misstänkt brott. Detta sammanhänger med att det för ansvar enligt SkbrL förutsätts att uppsåt eller grov oaktsamhet kan styrkas. Så är inte fallet beträffande påförande av skattetillägg, där det kan vara tillräckligt att den skattskyldige lämnat en oriktig uppgift eller utelämnat en uppgift som han varit skyldig att lämna. Det betyder att det kan finnas anledning att anta att skattetillägg kan komma att påföras även i ett fall där det inte finns anledning att anta att den skattskyldige begått en gärning som är straffbelagd i SkbrL.

[Den skattskyldiga] har, vid de förfrågningar från Skatteverket som föregått vitesföreläggandet, förnekat att hon innehaft tillgångar utanför Sverige och uppgett att hon inte innehaft något utländskt bankkonto. Den omständigheten att Skatteverket trots detta förelagt [den skattskyldiga] vid vite att inkomma med de begärda uppgifterna visar att verket inte fäst tilltro till hennes uppgifter. Vitesföreläggandet måste således ha syftat till att få fram sådana uppgifter som inte har redovisats i hennes självdeklaration men som enligt Skatteverkets uppfattning borde ha redovisats. Skatteverket har således haft anledning att anta att [den skattskyldigas] uppgiftslämnande var förenat med sådana brister att skattetillägg skulle kunna komma att påföras.

Mot bakgrund av det sagda finner Regeringsrätten, i likhet med kammarrätten, att bestämmelsen i 3 kap. 6 § andra stycket TL hindrar att ett föreläggande förenas med vite i en situation som den aktuella. Den omständigheten att det är oklart om [den skattskyldigas] förfarande faktiskt varit sådant att det skulle kunna leda till skattetillägg föranleder ingen annan bedömning.”

Kommentar:

Regeringsrätten har den 4 juni 2007 meddelat dom i mål nummer 5863-05. Även detta mål avsåg utdömande av vite. Regeringsrättens uttalanden i målet överensstämmer i princip med uttalandena i mål nummer 2293-06.

Den tolkning av ´anledning att anta´ som Regeringsrätten gjort i dessa domar innebär att vitesförbudet inträder redan vid en mycket begränsad misstanke om förfarande som kan leda till att den förelagde påförs skattetillägg.

Konsekvensen av denna tolkning är att Skatteverket inte genom vitesföreläggande ska söka förmå en skattskyldig att lämna uppgifter som, enligt verket, borde ha redovisats i självdeklaration och som kan påverka den skattskyldiges taxering.

Motsvarande torde gälla beträffande uppgifter till ledning för egen beskattning m.m. enligt skattebetalningslagen (1997:483).

Öppenhetskravet för en ideell förening

Regeringsrätten

Inkomstskatt – Näring

Regeringsrättens dom den 1 juni 2007, mål nr 3763-04

Ideell förening har ansetts vara öppen, och härigenom inskränkt skattskyldig, trots rekommendationsförfarande vid medlemsantagning.

Inkomsttaxering 2002

En ideell förening kan vara inskränkt skattskyldig enligt 7 kap. 7 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, om den uppfyller vissa krav som anges i 7 kap. 8–13 §§ IL. Ett av dessa är öppenhetskravet enligt 7 kap. 13 § IL som innebär att föreningen inte får vägra någon inträde som medlem, om det inte finns särskilda skäl för det med hänsyn till arten eller omfattningen av föreningens verksamhet eller föreningens syfte eller annat.

Den ideella föreningen F har medlemmar som är yrkesverksamma inom en viss bransch. För medlemskap krävs yrkeserfarenhet och antagning sker normalt genom ansökan med rekommendationer från två befintliga medlemmar.

Länsrätten och kammarrätten fann att öppenhetskravet enligt 7 kap. 13 § IL inte var uppfyllt.

Regeringsrätten däremot ansåg att F under år 2001 var en öppen förening i den mening som avses i 7 kap. 13 § inkomstskattelagen.

”I föreningens stadgar har dess ändamål utförligt angetts men däremot saknas andra bestämmelser om antagande av medlem än att denne skall vara en fysisk person samt att det är styrelsen som beslutar om antagning.

För att bli medlem i föreningen krävs enligt vad föreningen uppgett att den sökande har arbetat med kvalificerad ...... i minst ett år. Förfarandet vid antagning av en ny medlem innebär normalt sett att sökanden ger in en skriftlig ansökan, vilken skall åtföljas av rekommendationer från två personer. Båda dessa skall ha varit medlemmar i föreningen i minst tre år men endast en av dem får finnas på samma arbetsplats som sökanden. Av den blankett som används vid förfarandet framgår att de två personer som rekommenderar sökanden som medlem i föreningen skall intyga följande. ”Jag intygar med min underskrift att ovanstående sökande sedan minst ett år tillbaka är verksam, med kvalificerad ........ Jag har personlig erfarenhet av den sökandes professionella meriter och är beredd att besvara frågor om den sökande. Jag rekommenderar därför att den sökande antas som medlem i F.....”

Föreningen har vidare uppgett att det, vid sidan av det nu beskrivna förfarandet, under det aktuella året även förekom att medlemmar antogs utan att sökanden lämnade rekommendationer på ovan angivet sätt. För den som antagits till ..... utbildning ställdes inga ytterligare krav för medlemskap. För sådana sökande som inte lämnade rekommendationer gjordes en särskild utredning inom föreningens kansli för att klarlägga om sökanden uppfyllde kraven för medlemskap.

Enligt Regeringsrättens uppfattning innebär ett förfarande vid antagning av nya medlemmar i en förening som innefattar ett krav på rekommendationer från två av föreningens medlemmar som båda har personlig kännedom om sökanden en stark presumtion för att föreningen i fråga är ett slutet sällskap som inte uppfyller öppenhetskravet. Som framgått är emellertid föreningens förfarande med rekommendationer inte obligatoriskt och det kan konstateras att nya medlemmar antas även utan att sådana rekommendationer fogats till ansökan om medlemskap. Med hänsyn härtill finner Regeringsrätten att föreningen under det aktuella året får anses ha varit öppen i den mening som avses i 7 kap. 13 § IL.”

Kommentar:

Regeringsrätten framhåller att ett rekommendationsförfarande vid medlemsantagning talar för att öppenhetskravet inte torde vara uppfyllt. I praktiken har dock rekommendationer inte varit ett krav för medlemskap varför F ändå ansetts öppen. Detta är i linje med t.ex. RÅ 1989 ref. 60 där Regeringsrätten lade större vikt vid hur medlemsantagningen gått till i praktiken än hur de angavs i föreningens stadgar.

I målet var endast frågan om föreningens öppenhet uppe till prövning.

Beskattningsunderlag

Regeringsrätten

Mervärdesskatt

Regeringsrättens dom den 28 juni 2007, mål nr 7735-06

Utbetalning av avbrottsersättning till elanvändare enligt reglering i lag ska inte minska beskattningsunderlaget.

Redovisningsperioderna juni 2006 – maj 2009

Skatterättsnämnden ansåg i förhandsbesked 2006-11-22 att en betalning av en avbrottsersättning till en elanvändare enligt reglerna om ersättningen i ellagen (1997:857) inte medför att beskattningsunderlaget ska minska med motsvarande belopp. Förhandsbeskedet har refererats i rättsfallsprotokoll 1/07. För de närmare omständigheterna hänvisas till referatet.

”Yrkanden m.m.”

Bolaget yrkar att Regeringsrätten undanröjer Skatträttsnämndens förhandsbesked och förklarar att den lagstadgade avbrottsersättning som bolaget kan komma att utbetala enligt 10 kap. 10–12 §§ ellagen (1997:857) utgör en sådan nedsättning av priset som minskar beskattningsunderlaget och ger bolaget rätt att med stöd av 13 kap. 24 § mervärdesskattelagen (1994:200), ML, sätta ned tidigare redovisad utgående mervärdesskatt. Bolaget anför bl.a. följande. Ett skadestånd utgör i de allra flesta fall en ersättning som faller utanför tillämpningsområdet för mervärdesskatt och som därför inte skall beläggas med mervärdesskatt. Detta gäller dock endast sådan ersättning som faktiskt utgör ett skadestånd i civilrättslig mening. Det finns inte något stöd för att behandla en ersättning som anses utgöra ”ett slags skadestånd” på samma sätt som ett civilrättsligt skadestånd. – Skatterättsnämnden synes anse att bestämmelsen i 7 kap. 6 § första stycket 3 ML endast är tillämplig i de fall då en prisnedsättning medges på avtalsrättsliga grunder. Om en konsument köper en vara som i efterhand visar sig vara behäftad med fel och konsumenten med anledning härav blir berättigad till en prisnedsättning enligt konsumentköplagen (1990:932) leder en sådan slutsats som nämnden dragit till att prisnedsättning inte kommer att påverka beskattningsunderlaget för mervärdesskatt. Detta kan inte vara riktigt. – Bolaget vill dessutom påpeka att arbetet med att införa klausuler om avbrottsersättning i de allmänna avtalsvillkor som bolaget tillämpar påbörjades omedelbart efter införandet av de aktuella bestämmelserna i ellagen och att bolagets skyldighet att utge avbrottsersättning numera framgår av de allmänna avtalsvillkoren. – Vidare står Skatterättsnämndens ställningstagande i strid med vad som följer av EG-rätten. Av EG-domstolen dom i bl.a. mål nr C-317/94, Elida Gibbs, framgår mycket tydligt att det som får beskattas inte får överstiga vad den skattskyldige uppburit för sitt tillhandahållande (punkt 19 i domen).

Skatteverket bestrider bifall till överklagandet.

Skälen för Regeringsrättens avgörande

Bolaget är ett elnätsföretag som ansluter elanvändare till nätet för överföring av el. För sina tjänster tar bolaget ut en näravgift som består av en större fast och en mindre rörlig del. Under ett avbrott i elöverföringen får elanvändaren betala den fasta avgiften medan den rörliga avgiften bortfaller. Enligt bestämmelser som infördes i ellagen med verkan från år 2006 kan bolaget i händelse av ett oplanerat avbrott i överföringen av el bli skyldig att utge s.k. avbrottsersättning till elanvändaren. Frågan i målet är om utbetalning av sådan avbrottsersättning skall anses som en nedsättning av den nätkostnad elanvändaren enligt avtal betalat till bolaget.

Beskattningsunderlaget för mervärdesskatt för annan omsättning än uttag bestäms med utgångspunkt i ersättningen dvs. allt det som säljaren erhållit eller skall erhålla för varan eller tjänsten från köparen eller tredje part, inbegripet sådana bidrag som är direkt kopplade till priset för varan eller tjänsten (7 kap. 2- 3 a §§ ML).

Enligt 7 kap. 6 § första stycket 3 ML skall i beskattningsunderlaget inte ingå belopp som svarar mot prisnedsättning som ges efter det att tillhandahållandet ägt rum om inte annat följer av andra stycket. I andra stycket föreskrivs att i beskattningsunderlaget skall ingå belopp som avses i första stycket 3 om den skattskyldige och hans kund avtalat om detta.

Bestämmelsen om prisnedsättning i efterhand har sin motsvarighet i artikel 90.1 i Rådets direktiv 2006/112/EG, vari anges att vid nedsättning av priset efter det att transaktionen ägt rum skall beskattningsunderlaget sättas ned i motsvarande omfattning. Bestämmelsen fanns före den 1 januari 2007 i artikel 11 C.1 i sjätte mervärdesskattedirektivet, 77/388/EEG. Denna artikel hänför sig enligt EG-domstolen till normalfallet med avtal ingångna mellan två avtalsparter, se bl.a. EG-domstolens avgörande i mål nr C-317/94, Elida Gibbs, p. 31 och i mål nr C-86/99, Freemans, p. 32–33.

Bestämmelser om avbrottsersättning finns i 10 kap. ellagen. Där framgår att elanvändare har rätt till avbrottsersättning om överföringen av el avbryts helt under en sammanhängande period om minst tolv timmar (10 § första stycket). Avbrottsersättningen beräknas schablonmässigt som viss procent av elanvändarens årliga nätkostnad (12 §). För avbrott som uppgår till minst tolv men högst 24 timmar uppgår ersättningen till 12,5 procent av den årliga nätkostnaden. För varje 24-timmarsperiod som avbrottet därutöver pågår tillkommer ytterligare ersättning med 25 procent av den årliga nätkostnaden. För en och samma avbrottsperiod uppgår ersättningen till högst 300 procent av den årliga nätkostnaden. Avbrottsersättningen skall avräknas från skadestånd som enligt andra bestämmelser i ellagen eller annan lag betalas på grund av samma elavbrott (9 §) och kan jämkas om den är oskäligt betungande med hänsyn till de ekonomiska förhållandena hos den ersättningsskyldige (13 §).

Av förarbetena till bestämmelserna framgår bl.a. följande (prop. 2005/06:27 s. 41). Avbrottsersättningen utgör en schabloniserad ersättning för såväl utevaron av el som elavbrottets följdeffekter. Det huvudsakliga syftet med ersättningen är preventivt och skall förmå nätföretagen att ordna sina nät så att de blir leveranssäkra. Avbrottsersättningen fyller även funktionen att på ett enkelt sätt kompensera elanvändaren för ekonomiska förluster som följt i elavbrottets spår.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Bestämmelserna om avbrottsersättningens storlek i 10 kap. 12 § ellagen innebär att det inte utgår någon ersättning om elavbrottet varar kortare tid än tolv timmar. För elavbrott som överstiger tolv men inte 24 timmar uppgår ersättningen till 12,5 procent av elanvändarens årliga nätkostnad, vari inräknas såväl den fasta som den rörliga delen av nätkostnaden. Avbrottsersättningen i ett fall där elavbrottet uppgår till ett halvt dygn motsvara således beloppsmässigt elanvändarens nätkostnad för ca en och en halv månad. En motsvarande diskrepans mellan ersättning och nätkostnad gäller för den ersättning som utgår vid längre elavbrott, varvid även kan noteras att den maximala ersättningen för ett och samma avbrott kan uppgår till 300 procent av den årliga nätkostnaden.

Som framgår av de uttalanden som gjorts i förarbeten är det huvudsakliga syftet med bestämmelserna om avbrottsersättning preventivt och avsett att påverka nätföretagen att förbättra leveranssäkerheten. Detta bekräftas enligt Regeringsrättens uppfattning av vad som ovan sagts om beräkningen av avbrottsersättningen. Därtill kommer att ersättningen har ett reparativt syfte som avser att täcka sådana ekonomiska skador som vanligtvis ersätts genom skadestånd samt att utebliven avbrottsersättning i sin helhet skall avräknas från ett eventuellt skadestånd. Det anförda leder till slutsatsen att det inte finns något sådant samband mellan avbrottsersättningen och elanvändarens fasta nätkostnad under avbrottstiden som avses i bestämmelsen om prisnedsättning i 7 kap. 3 § första stycket 3 ML. Den omständigheten att villkoren för avbrottsersättning numera framgår av de allmänna avtalsvillkor som bolaget tillämpas saknar betydelse i sammanhanget eftersom rätten till ersättning följer direkt av tvingande lagbestämmelser. Avbrottsersättningen skall därför inte påverka beskattningsunderlaget.

Regeringsrättens avgörande

Regeringsrätten fastställer Skatterättsnämndens förhandsbesked.”

Kommunikationsskyldighet

Kammarrätten

Förfarande och process

Kammarrättens i Stockholm domar den 13 april 2007, mål nr 4587- 05 m.fl.

Omprövningsbeslut till skattskyldigas nackdel saknar laga verkan då rättidigt inkomna svar på överväganden inte beaktats vid beslutsfattandet.

Inkomsttaxering 2002

Kammarrätten har den 13 april 2007 meddelat sju domar där domstolen beträffande 2002 års taxering ”undanröjer länsrättens dom och Skatteverkets omprövningsbeslut”.

En skattemyndighet fattade sju omprövningsbeslut avseende sju skattskyldiga. Besluten, som var till de skattskyldigas nackdel, fattades utan att beakta att de skattskyldiga lämnat in svar till myndigheten samma dag som angetts som senaste svarsdag i de överväganden som sänts till de skattskyldiga. Sedan de skattskyldiga överklagat omprövningsbesluten framkom att svaren inkommit rättidigt. De skattskyldigas erinringar beaktades inför den obligatoriska omprövningen i anledning av överklagandena. Länsrätten avslog överklagandena. De skattskyldiga överklagade länsrättens domar.

Kammarrättens majoritet fann att Skatteverket inte fullgjort sin kommunikationsskyldighet enligt 3 kap. 2 § taxeringslagen (1990:324), att det förhållandet att svaren senare beaktats inte kan anses läka bristen och att omprövningsbesluten saknar laga verkan.

En ledamot var skiljaktig. Hon delade uppfattningen att kommunikationsskyldigheten inte fullgjorts, anförde att det inte var fråga om skälighets- eller bedömningsfrågor, ansåg att de skattskyldiga ”inte kommit i ett sämre läge än om besluten fattats på ett formellt korrekt sätt” och framhöll att svaren beaktats före de obligatoriska omprövningsbesluten. Enligt henne framstår de brister som framkommit avseende kommunikationsskyldigheten som mindre grova varför rättssäkerhetsskäl inte kan anses kräva att besluten undanröjs.

Kommentar:

Skatteverket anser att de rättidigt inkomna svaren borde ha beaktats.

Omständigheterna är likartade omständigheterna i Kammarrättens i Stockholm mål nummer 3817-18-03, dom den 18 september 2006. Som framgår av rättsfallsreferat avseende nyssnämnda dom (ACBR-6WDEVQ) har Skatteverket överklagat domen i syfte att få till stånd en prövning av verkan av den felaktiga handläggningen. I konsekvens med den linje Skatteverket driver i detta mål har Skatteverket överklagat sex av de sju nu meddelade domarna.

Beträffande det sjunde målet var förutsättningarna annorlunda såtillvida att den skattskyldige i detta fall hade redovisat och, i grundläggande beslut om årlig taxering, taxerats för den aktuella inkomsten av passiv näringsverksamhet. Detta förefaller inte ha beaktats under processens gång. Då Skatteverkets beslut om taxeringsåtgärder m.m. i anledning av kammarrättens dom är felaktigt, genom att förhandenvaron av det grundläggande beslutet inte beaktats, har Allmänna ombudet hos Skatteverket överklagat Skatteverkets beslut om taxeringsåtgärder.

Lundinregeln

Skatterättsnämnden

Inkomstskatt – Näring

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 26 juni 2007.

Ägaren till en koncern köper ut ett vilande bolag från koncernen. Detta bolag förvärvar sedan moderbolaget i koncernen från ägaren. Den s.k. Lundinregeln i 24 kap. 19 § IL anses inte tillämplig på utdelning som det vilande bolaget mottar från det tidigare moderbolaget.

Taxeringsår 2008 – 2011

H äger samtliga aktier i H AB. H AB äger i sin tur samtliga aktier i B AB och i det engelska bolaget UK. B AB är ett vilande bolag och bedriver således ingen egen rörelseverksamhet. UK bedriver verksamhet avseende försäljning av VVS-produkter med en omsättning på ca. 70 mkr och med ca. 8 anställda. H AB har bedrivit viss konsultverksamhet men denna har varit av mindre omfattning. I H AB finns utdelningsbara medel.

I syfte att åstadkomma en mer ändamålsenlig koncernstruktur avser H att, från H AB, förvärva aktierna i B AB varefter detta bolag ska förvärva aktierna i H AB.

Den fråga som ställts är om den s.k. Lundinregeln i 24 kap. 19 § inkomstskattelagen (1999:1229) är tillämplig på utdelning från H AB till B AB. Frågan ställs mot bakgrund av att det förvärvande bolaget, B AB, vid förvärvet inte bedriver någon egen rörelseverksamhet.

Skatterättsnämnden lämnade följande

Förhandsbesked

”Utdelning som B AB kan komma att få från H AB efter det att B AB förvärvat aktierna i H AB skall inte tas upp som intäkt.”

Motivering

”Lundinregeln, som enligt sin rubrik avser utdelning av förvärvade vinstmedel lyder, såvitt nu är ifråga, som följer: Om ett företag förvärvar andelar i ett annat företag och det inte är uppenbart att det förvärvande företaget får en tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin näringsverksamhet, skall det ta upp utdelning av sådana medel som fanns hos det utdelande företaget vid förvärvet och som inte motsvarar tillskjutet belopp eller inbetald insats hos det utdelande företaget.

Nämnden, som utgår från att den verksamhet som bedrivs av det engelska bolaget kommer att bedrivas vidare inom koncernen efter det att B AB förvärvat aktierna i H AB, finner att B AB genom förvärvet får en tillgång av verkligt och särskilt värde med hänsyn till sin näringsverksamhet (jfr RÅ 1988 ref. 48). Lundinregeln är därför inte tillämplig på den ifrågavarande utdelningen.”

Kommentar:

Förhandsbeskedet överensstämmer med Skatteverkets uppfattning.

Enkelt bolag

Skatterättsnämnden

Mervärdesskatt

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 1 juni 2007

Avtal som betecknats som avtal om enkelt bolag har ansetts vara avtal om att tillhandahålla marknadsföringstjänster mot provision.

Redovisningsperioder december 2006 – november 2009

Omständigheterna var i huvudsak följande.

Sökandena har ingått avtal som betecknats enkelt bolag med fondkommissionärer om att förmedla s.k. strukturerade produkter. Ändamålet är enligt avtalen att främja avsättningen av produkterna samt marknadsföra och sälja produkterna. Frågan är om sökandenas aktiviteter inom ramen för respektive bolagsavtal medför skattskyldighet till mervärdesskatt.

Skatterättsnämnden gjorde följande bedömning.

”Förhandsbesked

Sökandebolagen får genom sina verksamheter enligt respektive avtal anses mot ersättning tillhandahålla fondkommissionärerna tjänster. Omsättning av dessa tjänster är skattepliktig.

Motivering

Av handlingarna framgår i huvudsak följande.

Bolaget X AB och bolaget Y AB bedriver försäkringsmäklarverksamhet. Utöver förmedling av försäkringar samarbetar bolagen var för sig med olika fondkommissionärer i samband med att de sistnämnda förmedlar vissa slags indexobligationer, som emitteras av bl.a. utländska investmentbanker. De fondkommissionärer med vilka bolagen samarbetar såvitt gäller förevarande ärende är bolagen Z AB och Å AB vilka agerar som mellanmän i eget namn såväl i förhållande till investmentbankerna som till kunderna.

Mellan vart och ett av X AB och Y AB har såsom avtal om enkelt bolag betecknade avtal ingåtts med Z AB och Å AB. Enligt avtalen, som har ett likartat sakligt innehåll, förklarar parterna att de önskar bedriva gemensam verksamhet rörande produkterna (dvs. som ovan nämnts vissa slags indexobligationer) i form av ett enkelt bolag. Ändamålet enligt avtalen skall vara att främja avsättningen av produkterna respektive att marknadsföra och sälja produkterna. Av avtalen framgår vidare att X ABs och Y ABs förpliktelser är att på olika sätt till sina kunder marknadsföra de av Z AB och Å AB tillhandahållna produkterna. De senare skall bl.a. tillhandahålla sökandena skriftlig information rörande produkterna att användas i marknadsföringen av dessa. Vardera parten skall stå för sina kostnader hänförliga till verksamheten. Parterna skall fördela resultatet av verksamheten enligt vad som överenskommits inför varje emission av produkter. Sökandenas andel beräknas med utgångspunkt i den försäljning som skett som ett resultat av deras marknadsföringsåtgärder.

Nämnden gör följande bedömning.

De fondkommissionärer som X AB och Y AB samarbetar med enligt avtalen säljer de aktuella indexobligationerna i eget namn. Hur vinsten skall fördelas mellan parterna bestäms genom överenskommelse inför varje emission för sig och avser endast försäljning av obligationer som skett som ett resultat av de båda mäklarbolagens kundkontakter. Avtalskonstruktionen framstår med hänsyn härtill och till omständigheterna i övrigt mer som ett avtal om marknadsföringstjänster mot provision i mäklarföretagens verksamheter än som bolagsavtal mellan dessa företag och fondkommissionärerna att verka för ett gemensamt ändamål. Avtalen kan således inte heller anses utgöra sådana ömsesidigt förpliktande avtal av det slag som EG-domstolen hade att bedöma i det av bolagen åberopade målet C-77/01 angående Empresa de Desenvolvimento Mineiro SGPS SA (jfr RÅ 2006 not. 90). Den rätt till del i vinst som sökandebolagen har enligt avtalen får därför anses som ersättningar för av bolagen till fondkommissionärerna tillhandahållna tjänster. Omsättningen av dessa omfattas inte av något undantag från skatteplikt.”

Kommentar:

Förhandsbeskedet, som överensstämmer med Skatteverkets uppfattning, har överklagats av sökanden.

Brevbefordran till utlandet

Skatterättsnämnden

Mervärdesskatt

Skatterättsnämndens förhandsbesked den 13 juni 2007

Mervärdesskatt ska inte utgå på bolagets brevbefordran till utlandet.

Redovisningsperioder mars 2007 – februari 2010

Bolaget har ställt en fråga om hur brevbefordran till utlandet ska hanteras mervärdesskattemässigt. Bolaget anser att någon mervärdesskatt inte borde utgå på brevbefordran till utlandet oavsett att det i 5 kap. 5 § andra stycket mervärdesskattelagen anges att omsättningen skett inom landet.

”Förhandsbesked

Mervärdesskatt skall inte utgå avseende bolagets brevbefordran till utlandet.

Motivering

Enligt 5 kap. 5 § första stycket mervärdesskattelagen (1994:200), ML, är en transporttjänst omsatt inom landet om den utförs i Sverige och inget annat följer av 5 a § första stycket. En transporttjänst som utförs i Sverige och i något annat land skall dock i sin helhet anses omsatt utomlands, om transporten sker direkt till eller från utlandet och inget annat följer av 5 a § första stycket. Enligt punkt 1 nämnda stycke skall en transporttjänst som avser en varutransport som påbörjas i ett EG-land och avslutas i ett annat EG-land anses omsatt i Sverige om transporten påbörjas här i landet och förvärvet av tjänsten inte har gjorts under angivande av ett registreringsnummer för köparen i ett annat EG-land. Enligt 5 kap. 5 § andra stycket skall dock befordran av brev till utlandet i postverksamhet som avses i 3 § postlagen (1993:1684) anses som en omsättning inom landet.

MLs bestämmelser om var en transporttjänst skall anses omsatt har sin motsvarighet i rådets direktiv 2006/112/EG, mervärdesskattedirektivet. Enligt artikel 47 andra stycket skall, om tjänster som avser gemenskapsintern transport av varor tillhandahålls köpare som är registrerade till mervärdesskatt i en annan medlemsstat än den från vilken transporten avgår, platsen för tillhandahållandet anses vara belägen inom det territorium som tillhör den medlemsstat som tilldelat köparen det registreringsnummer för mervärdesskatt under vilket tjänsten tillhandahölls honom. Enligt artikel 146.1 e skall vidare medlemsstaterna såsom export, med vissa nu inte aktuella undantag, från skatteplikt undanta tillhandahållande av tjänster, inbegripet transporter och transaktioner som har samband med sådana. Enligt artikel 132.1 a är tjänster och därmed förenade varuleveranser som tillhandahålls av det offentliga postväsendet, med undantag för persontransporter och telekommunikationstjänster, undantagna från skatteplikt.

I prop. 1994/95:57 lämnades förslag till sådana ändringar i den svenska mervärdesskattelagstiftningen som behövde genomföras vid ett svenskt medlemskap i EU. Bl.a. föreslogs att bestämmelsen i 5 kap. 5 § andra stycket ML om befordran av brev till utlandet såsom ej EG-konform borde slopas. Skatteutskottet ansåg emellertid av de skäl som anförs i 1994/95:SkU7 s. 76 f. att bestämmelsen kunde finnas kvar.

I ärendet är det ostridigt att en tillämpning av 5 kap. 5 § andra stycket ML medför att bolagets aktuella befordran av brev till utlandet skall anses som omsättningar inom landet. Fråga i ärendet är emellertid om bestämmelsen kan anses stå i strid med mervärdesskattedirektivet och att detta i tillämpliga delar har s.k. direkt effekt, dvs. har företräde framför den nationella bestämmelsen.

Enligt artikel 249 i EG-fördraget är ett direktiv bindande för varje medlemsstat till vilket det är riktat i vad avser det resultat som skall uppnås. Direktiv skall enligt EG-domstolens praxis ges företräde framför däremot stridande nationella regler i det fall en avvikelse innebär att en rättighet beskärs genom nationell lagstiftning (jfr t.ex. rättsfallen van Gend en Loos mål 26/62 och Costa mål 6/64). Om en direktivbestämmelse ger upphov till rättigheter som kan åberopas inför nationella domstolar och myndigheter och om den är klar, precis och ovillkorlig har den denna s.k. direkta effekt.

Som framgår av vad som tidigare har sagts finns det i mervärdesskattedirektivet inte någon motsvarighet till bestämmelsen i 5 kap. 5 § andra stycket ML om brevbefordran till utlandet. Vid sådant förhållande skall direktivets regler om gemenskapsinterna transporter respektive undantag för export av tjänster avseende transporter tillämpas avseende sådan brevbefordran. Dessa regler är enligt nämndens mening klara, precisa och även ovillkorliga. Bestämmelserna skall därför ges företräde framför bestämmelsen i 5 kap. 5 § andra stycket ML. Under förutsättningen att övriga villkor enligt de aktuella bestämmelserna i mervärdesskattedirektivet är uppfyllda skall mervärdesskatt därför inte utgå för de två slags brevbefordran till utlandet som avses med ansökan.”

Kommentar:

Förhandsbeskedet, som överensstämmer med Skatteverkets uppfattning, har inte överklagats.