Regeringsrätten

Inkomstskatt – Näring

Dnr/målnr/löpnr: 4001-7

Ett investmentföretag avsåg att i ökad omfattning finansiera dotter- och intresseföretag genom räntebärande lån. Lån till dotter- och intresseföretag har inte ansetts utgöra värdepapper eller liknande tillgångar vid bedömning av om företaget uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar. Begreppet värdepapper har bedömts mot bakgrund av bestämmelsens syfte.

Regeringsrättens dom den 9 maj 2008, mål nr 4001-7

Förhandsbesked avseende inkomsttaxeringen 2007–2010

Bakgrund och förutsättningar framgår av Skatterättsnämndens förhandsbesked den 8 juni 2007 (rättsfallsprotokoll 21/07)

Skatteverket överklagade förhandsbeskedet

”SKÄLEN FÖR REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Enligt 39 kap. 15 § inkomstskattelagen (1999:1229), IL, avses med investmentföretag ett svenskt aktiebolag eller en svensk ekonomisk förening

  • som uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar,

  • vars uppgift är att genom ett välfördelat värdepappersinnehav erbjuda andelsägarna riskfördelning

  • som ett stort antal fysiska personer äger andelar i

Av 39 kap. 14 § första stycket 3 framgår att utdelning som ett investmentföretag lämnar ska dras av.

Bolaget är ett investmentföretag.”.../... ”Med anledning av den ändrade placeringsinriktningen har bolaget frågat Skatterättsnämnden om dess lånefordringar på intresse- och dotterföretag omfattas av begreppet ”värdepapper och liknande tillgångar” i 39 kap. 15 § IL (fråga 1). Om svaret på den frågan är ja vill bolaget dessutom veta dels om sådana fordringar kan uppgå till 80 procent av de totala tillgångarnas marknadsvärde och aktierna i samma bolag till 20 procent utan att bolaget förlorar sin status som investmentföretag (fråga 2), dels om fordringarna utgör sådan egendom som kan erbjuda aktieägarna riskfördelning (fråga 3).

En förutsättning för att ett företag ska klassificeras som investmentföretag är att det uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar. Den första frågan är därmed om bolagets lånefordringar på intresse- och dotterföretag utgör sådana tillgångar.

Någon definition av begreppet värdepapper finns inte i IL. Begreppet har ersatt det tidigare använda begreppet finansiella instrument. Beträffande bakgrunden till och tolkningen av det begreppet hänvisade Regeringsrätten i RÅ 2002 ref. 105 som avsåg tillämpningen av dåvarande 24 § 2 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt, SIL, (numera 44 kap. 8 § IL) till förarbetena till 1990 års skattereform. Departementschefen uttalade där bl.a. följande. Begreppet finansiella instrument är hämtad från den terminologi som används av Värdepappersmarknadskommittén (SOU 1989:72 del 2). Med finansiella instrument avses alla typer av fondpapper och andra rättigheter eller förpliktelser avsedda för handel på värdepappersmarknaden. Det gäller alltså värdepapper som förekommer när företagen lånar upp pengar eller i övrigt får tillskott från allmänheten. Även t.ex. optioner omfattas av begreppet (prop. 1989/90:110 del 1 s. 722). – Regeringsrätten anförde vidare bl.a. följande. En definition av begreppet finansiella instrument kom sedermera att inflyta i 1 § lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument där begreppet definieras som ”fondpapper” och annan rättighet eller förpliktelse avsedd för handel på värdepappersmarknaden”. – Ett finansiellt instrument i dess civilrättsliga betydelse kännetecknas sålunda av att värdehandlingen är avsedd för omsättning på värdepappersmarknaden. I SIL har emellertid begreppet finansiellt instrument fått en mer vidsträckt användning än vad som motsvarar den civilrättsliga definitionen. Ett tydligt exempel på detta är att en andel i en ekonomisk förening skatterättsligt omfattas av begreppet trots att sådana andelar inte torde vara föremål för handel på värdepappersmarknaden. Ett annat exempel är att inte endast standardiserade optioner omfattas av regleringen utan också andra optioner, även om dessa inte är lämpade för allmän omsättning. – Enligt Regeringsrättens mening står det klart att begreppet finansiella instrument i skatterättslig mening är vagt i sina konturer och saknar den precision som följer av den definition som används på värdepappersmarknaden. Vad som utgör ett finansiellt instrument i SIL kan därför inte ges ett entydigt svar. Den närmare innebörden av begreppet i ett visst lagrum får bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte.

Sammanfattningsvis fann Regeringsrätten i RÅ 2002 ref. 105 att det, för att en fordran skulle kunna anses som ett av bolaget utgivet finansiellt instrument (enligt nuvarande lagstiftning värdepapper), i vart fall måste krävas att fordringen genom bolagets försorg dokumenterats och konkretiserats gentemot den berättigade genom en utfärdad handling eller på något annat sätt (jfr också RÅ 2002 ref. 106, RÅ 2004 ref. 142 och RÅ 2005 not.166). Regeringsrätten har vidare i RÅ 1999 not. 34 funnit att ett bolags verksamhet som består i långivning till andra bolag inom koncernen inte kan anses utgöra förvaltning av värdepapper eller annan likartad lös egendom vid tillämpning av dubbelbeskattningsavtalet med Schweiz.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

De nuvarande beskattningsreglerna för investmentföretag infördes genom 1990 års skattereform men definitionen av investmentföretag har i sak varit oförändrad sedan den särskilda lagstiftningen för sådana företag tillkom i början på 1960-talet. Sistnämnda lagstiftning föranleddes av att aktiebolagens generella skattefrihet för mottagen utdelning avskaffades. För investmentföretagen infördes den regeln att mottagen utdelning var skattefri under förutsättning att 80 procent av utdelningen vidareutdelades. I förarbetena till lagstiftningen (prop. 1969:162 s. 66) uttalades att det framstår som naturligt att inte beskatta den utdelningsinkomst som redan påföljande år utdelades vidare till delägarna eftersom bolagets uppgift till väsentlig del anses vara att uppbära utdelningar på sitt värdepappersinnehav och vidareutdela denna inkomst till sina delägare. I 1990 års skattereform valdes en annan lagteknisk utformning än den tidigare. Nu infördes bestämmelser om att mottagen utdelning var skattepliktig medan lämnad utdelning var avdragsgill. Av förarbetena till lagstiftningen framgår (prop. 1989/90:110 s. 564) att syftet med beskattningsreglerna är att skapa neutralitet mellan direkt och indirekt ägande. Vidare uttalas att gemensamt för de olika modellerna som övervägts om skattefrihet för utdelningar, antingen genom en formell skattefrihet för mottagen utdelning eller genom skatteplikt för mottagen utdelning och avdragsrätt för lämnad utdelning.

Som framgått av det föregående kan frågan om vad som skatterättsligt utgör ett värdepapper inte ges något entydigt svar utan den närmare innebörden av begreppet i ett visst lagrum får bedömas mot bakgrund av det sammanhang i vilket det används. I förevarande fall är frågan huruvida fordringar på intresse- och dotterföretag kan anses utgöra värdepapper eller liknande tillgångar vid prövningen av ett bolags status som investmentföretag. Av avgörande betydelse för frågan är därmed vilket syftet de särskilda skattebestämmelserna för investmentföretag har.

Utgångspunkten för beskattning av investmentföretag och andra s.k. mellanhänder är att det ska råda neutralitet mellan direkt och indirekt ägande. Det innebär att investmentföretag i princip inte ska beskattas för mottagen utdelning utan endast den slutliga mottagaren av utdelningen, dvs. andelsägaren i investmentföretaget. På så sätt upprätthålls principen om dubbelbeskattning samtidigt som kedjebeskattning undviks. Uttalanden i förarbeten tyder på att lagstiftaren närmast haft företag som investerar i aktier för ögonen och att avsikten med lagstiftningen har varit att investmentföretagen inte ska beskattas för sina utdelningsinkomster, vare sig detta åstadkoms genom en formell skattefrihet för mottagen utdelning eller genom avdragsrätt för lämnad utdelning.

I den mån bolaget övergår från att investera i andra företag i form av tillskott av eget kapital till att låna ut pengar till dem kommer de intäkter som bolaget får att utgöras av räntor i stället för utdelningar. Eftersom räntorna är avdragsgilla för låntagaren undviks det första ledet i dubbelbeskattningen till skillnad från om denne hade lämnat icke avdragsgill utdelning. Även om ränta ska tas upp som intäkt hos investmentföretaget har detta avdragsrätt för utdelning i enlighet med de i samband med skattereformen införda reglerna. Den neutralitet mellan direkt och indirekt ägande som lagstiftningen är tänkt att säkerställa har därmed satts ur spel. Mot bakgrund av bestämmelsernas syfte anser regeringsrätten att sådana fordringar på intresse- och dotterföretag som är aktuella i målet inte utgör värdepapper eller liknande tillgångar vid tillämpningen av 39 kap. 15 § IL. Bolagets första fråga ska därmed besvaras med nej. Till följd härav förfaller bolagets övriga frågor.

REGERINGSRÄTTENS AVGÖRANDE

Med ändring av Skatterättsnämndens förhandsbesked förklarar Regeringsrätten att svaret på fråga 1 är nej.

Frågorna 2 och 3 förfaller.”

Kommentar:

Innebörden av domen är att man vid bedömningen av om företaget uteslutande eller så gott som uteslutande förvaltar värdepapper eller liknande tillgångar (enligt 39 kap. 15 § IL) inte ska räkna med fordringar på intresse- och dotterföretag. Likartade fordringar har även varit föremål för bedömning i Regeringsrätten ur en annan synvinkel, se Regeringsrättens domar 6 november 2007, mål nr 6699-04, 6704-04 och 6703-04 (rättsfallsprotokoll 25/07) angående avdragsrätt för ränta hos dotterföretag.