Datum: 2017-10-10
Områden: Skattebetalning & borgenärsarbete
Dnr: 202 387030-17/111
EU-domstolens dom den 16 mars 2017, mål nr C-493/15.
Sammanfattning
EU-domstolen slår fast att EU-rätten inte hindrar att mervärdeskatteskulder skrivs av genom ett förfarande med skuldsanering efter avslutad konkurs, förutsatt att förfarandet är underkastat strikta tillämpningsvillkor. I sitt avgörande har EU-domstolen beaktat såväl EU-rättsliga regler om mervärdeskatt som reglerna på området för statligt stöd.
För svensk del ger avgörandet – tillsammans med ett tidigare avgörande den 7 april 2016 i mål nr C-546/14 stöd för att avskrivning av mervärdesskatt som sker genom skuldsanering eller genom ett ackord (både offentligt ackord och s.k. underhandsackord) är förenligt med EU-rätten.
Referat
Målet i EU-domstolen avsåg en begäran om förhandsavgörande från Italiens högsta domstol (Corte di Cassazione).
Den italienska domstolen ville ha svar på om EU-reglerna rörande skyldighet att uppbära den mervärdesskatt som ska betalas i respektive stat utgjorde hinder för att tillämpa en nationell bestämmelse som medger att mervärdesskatteskulder avskrivs i fråga om personer som omfattas av skuldsanering enligt artiklarna 142 och 143 i den italienska konkurslagen. Enligt dessa bestämmelser kan en konkursdrabbad fysisk person få avskrivning av resterande skulder till sådana fordringsägare i konkursen som inte har fått full täckning för sina fordringar. För avskrivning uppställs en rad villkor med anknytning till gäldenärens redbarhet och ärlighet, såsom att gäldenären samarbetat under förfarandet, inte undanhållit tillgångar och inte straffats för brott med anknytning till näringsverksamheten. Vidare är vissa skuldtyper undantagna från avskrivning, nämligen underhållsfordringar och utomobligatoriska skadestånd eller straffrättsliga och administrativa böter som inte är tilläggspåföljder till skulder som har blivit avskrivna.
Den italienska domstolen var även osäker på om bestämmelserna om skuldsanering kunde anses förenliga med det unionsrättsliga regelverket på konkurrensområdet, eftersom det blev lättare för personer som fått en skuldsanering att återkomma till det ekonomiska livet, jämfört med andra personer som försatts i konkurs och som inte omfattades av skuldsaneringsreglerna.
EU-domstolen konstaterade att det aktuella skuldsaneringsförfarandet, i likhet med det italienska ackordsförfarande som tidigare prövats av domstolen i målet C-546/14, var underkastat strikta tillämpningsvillkor. Med beaktande av dessa villkor fann domstolen att det italienska skuldsaneringsförfarandet inte utgjorde ett allmänt och odifferentierat undantag från uppbörden av mervärdesskatt. Därmed stred förfarandet inte mot medlemsstaternas skyldighet att säkerställa en fullständig uppbörd av den mervärdesskatt som ska betalas inom deras territorium, eller mot skyldigheten att säkerställa en effektiv uppbörd av unionens egna medel.
När det gällde konkurrensfrågan hänvisade EU-domstolen till reglerna på området för statligt stöd och de villkor som samtliga måste vara uppfyllda för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF. För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska stödmottagaren ges en selektiv fördel. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. EU-domstolen nöjde sig med att konstatera att det tredje kravet, selektivitetskravet, inte var uppfyllt. För att så ska vara fallet måste den aktuella åtgärden kunna gynna vissa företag eller viss produktion i förhållande till andra företag som, mot bakgrund av det mål som eftersträvas med regleringen, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation och som således är föremål för särbehandling som i princip kan kvalificeras som diskriminerande. Domstolen erinrade om att en åtgärd i sig inte är selektiv på grund av att enbart skattskyldiga som uppfyller tillämpningsvillkoren för åtgärden kan dra nytta av densamma. Mot bakgrund härav och med beaktande av syftet med skuldsaneringsförfarandet, dvs. att möjliggöra för ärliga gäldenärer att åter kunna bedriva verksamhet genom skuldavskrivning efter ett avslutat insolvensförfarande, konstaterade domstolen att en person som inte omfattas av skuldsaneringsförfarandet inte befinner sig i en situation som i faktiskt och rättsligt hänseende är jämförbar med den situation som den som kan beviljas skuldsanering befinner sig i.
Härefter formulerade domstolen följande svar på frågorna från den italienska domstolen:
” Unionsrätten, i synnerhet artikel 4.3 FEU och artiklarna 2 och 22 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter – Gemensamt system för mervärdesskatt: enhetlig beräkningsgrund, samt reglerna på området för statligt stöd, ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot att skulder avseende mervärdesskatt fastställs inte kunna drivas in i enlighet med nationell lagstiftning, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som föreskriver ett förfarande för skuldsanering varigenom en domstol under vissa förutsättningar kan fastställa att en fysisk persons skulder, som ännu inte har betalats när insolvensförfarandet avseende nämnda person har avslutats, inte kan drivas in.”
Skatteverkets kommentar
Även i andra länder än Italien förekommer det att en konkurs för fysiska personer följs av att de skulder som inte har kunnat betalas i konkursen skrivs av när konkursen avslutas eller viss tid därefter (s.k. bankruptcy discharge).
Någon direkt motsvarighet finns inte i Sverige. Det svenska konkursförfarandet har inte någon prekluderande effekt på borgenärernas fordringar. Här gäller i stället den s.k. restskuldprincipen, dvs. gäldenären står efter konkursens avslutande fortfarande i skuld till de i konkursen deltagande borgenärerna med de belopp som de inte fått betalning för i konkursen. Vid konkurser för juridiska personer har detta mindre praktisk betydelse, eftersom underskottskonkurser leder till att den juridiska personen upplöses. Beträffande fysiska personer kan det däremot vara av betydelse att skulderna kvarstår även efter att konkursen är avslutad.
Dock kan en fysisk person, även de som varit i konkurs, bli föremål för skuldsanering i Sverige, antingen genom ”vanlig” skuldsanering eller genom F-skuldsanering. Skuldsaneringsperioden är normalt fem år vid vanlig skuldsanering och tre år vid F-skuldsanering. Vid vanlig skuldsanering kan det inträffa att gäldenären har ett så litet betalningsutrymme att hen inte behöver betala någonting (fullständig skuldavskrivning, s.k. nollplan). F-skuldsanering däremot förutsätter en viss minsta betalning. Mervärdesskatteskulder är inte särskilt undantagna från något av förfarandena.
Det nu aktuella avgörandet från EU-domstolen kan sägas komplettera ett tidigare avgörande från den 7 april 2016 i mål C-546/14. I det målet slog domstolen fast att EU-rätten inte lägger hinder i vägen för att ackordera bort mervärdesskatteskulder vid ett ackordsförfarande inför nationell domstol, när det är styrkt att en alternativ konkurs inte kommer att ge mer betalt än ackordsförfarandet. Det nya avgörandet innebär en ytterligare bekräftelse av att avskrivning av mervärdesskatt för ett företag eller en företagare är förenligt med EU-rätten om det sker genom ett nationellt förfarande som är underkastat strikta tillämpningsvillkor. För svensk del kan det numera inte råda något tvivel om att avskrivning av mervärdesskatt som sker genom ett offentligt ackord eller genom skuldsanering i någon form är förenligt med EU-rätten. Skatteverket har i en tidigare kommentar till avgörandet C-546/14 uttalat att även s.k. underhandackord som omfattar mervärdesskatt får antas vara förenliga med EU-rätten. Denna bedömning kvarstår, med hänsyn till det författningsreglerade kravet på att det i varje enskilt fall ska kunna bedömas att ackordet ger en bättre betalning än vid en konkurs (”kan anses ekonomiskt fördelaktigt för det allmänna”) samt att ackordet inte med hänsyn till gäldenärens personliga förhållanden eller av någon annan anledning framstår som olämpligt från allmän synpunkt (se 4 § lagen [2007:324] om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter).
Avslutningsvis kan påpekas att såväl det nu aktuella avgörandet som det tidigare avgörandet från 2016 ligger väl i linje med ett inom EU pågående arbete med att försöka harmonisera reglerna kring rekonstruktion av företag som bedöms ha förutsättningar att överleva samt skuldavskrivning för överskuldsatta fysiska personer som bedrivit näringsverksamhet på ett ärligt och lojalt sätt. Som ett led i detta arbete har EU-kommissionen i slutet av 2016 presenterat ett förslag till nytt direktiv om företagsrekonstruktion och om en andra chans för seriösa företagare, KOM (2016) 723.
Referenser
Artikel 4.3 FEU och artiklarna 2 och 22 i rådets sjätte direktiv 77/388/EEG av den 17 maj 1977 om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning rörande omsättningsskatter (jämför numera artiklarna 250.1 och 273 i direktiv 2006/112/EG om ett gemensamt mervärdesskattesystem)
4 § lagen (2007:324) om Skatteverkets hantering av vissa borgenärsuppgifter
Skuldsaneringslag (2016:675)
Lag (2016:676) om skuldsanering för företagare