Enligt lag och praxis är den svenska aktiebolagslagen inte tillämplig och kan inte heller tillämpas analogt vid utländska företags emissioner i Sverige.
För att möta marknadens krav kan det emellertid vara lämpligt att snegla på den svenska aktiebolagslagen.
Detta framhåller Mats Müllern, advokat vid Mannheimer & Zetterlöf, som betonar att det för att klara ut ansvarssituationer är viktigt att fastställa vilket lands lag, som är tillämplig. Gör man inte det kan man lätt hamna fel.
Sigvard Heurlin har i Balans nr 1/1983 närmare beskrivit och diskuterat tekniken vid utländska företags emissioner på den svenska kapitalmarknaden. Artikeln ger många intressanta aspekter och erfarenheter från ett närmare beskrivet företag. Heurlin reser ett antal frågetecken, av vilka jag hoppas kunna räta ut något.
Heurlins diskussion förs egentligen på två plan. Det första är vilka formella regler, som enligt lag och praxis är tillämpliga. Jag utgår ifrån att Heurlin med praxis menar rättspraxis. Det andra är vilka krav, som bör ställas för att möta marknadens krav. Dessa två plan behöver nödvändigtvis inte sammanfalla. Heurlin separerar inte dessa två frågor från varandra. Hans artikel synes närmast beskriva hur man skall tillmötesgå marknadens krav. I denna del vill jag bara anföra att jag i huvudsak delar Heurlins åsikter. Det är säkert rimligt att kräva att det emitterande företaget anpassar sig till lokal svensk praxis. Köparna är ju svenska personer och kan förväntas tacka nej om man inte kan övertalas av ett prospekt som man känner igen. Måhända bör kanske börsstyrelsen som ett villkor för svensk börsnotering kräva att man anpassar prospektet till svenska förhållanden. Man borde kanske också kräva att bolagets ledande funktionärer underkastar sig den svenska lagstiftningen om anmälan av insider-transaktioner. Den lagen gäller f n bara svenska företag, vilket måhända inte var avsett när lagen infördes.
Svensk lag inte tillämplig
När det gäller den formella aspekten bör Heurlins artikel kompletteras. Här råder nämligen ingen tvekan. Den svenska aktiebolagslagen är inte tillämplig. Den kan ej heller i något avseende tillämpas analogt. När Heurlin hävdar detta syftar han sannolikt på att det för att möta marknadens krav är lämpligt att snegla på den svenska aktiebolagslagen.
Det är emellertid något annat än en analog lagtolkning. Inte bara av formella skäl, utan även av praktiska, är det viktigt att klargöra lagvalsfrågan. Vid Kone OYs svenska introduktion var finsk lagstiftning tillämplig. Frågor om emissionens formella förutsättningar, eventuella krav på emissionsprospekt, revisorsintyg och, inte minst, bolagets och dess funktionärers ansvar gentemot aktietecknarna avgörs av finsk aktiebolagsrätt.
Vid eventuella felaktigheter i emissionen är således inte den svenska aktiebolagslagens skadeståndsregler tillämpliga utan motsvarande finska regler.
Av den anledningen kan det enligt min uppfattning vara lämpligare att revisorer från ursprungslandet har att göra den formella granskningen. Att man härefter anlitar svensk expertis sker väl för att av marknadsskäl ”försvenska” materialet. Detta får emellertid inte göras så att man träder reglerna i ursprungslandet för när.
Hemlandets regler gäller
Den nu närmare beskrivna lagvalsfrågan är naturligtvis tillämplig även när svenska företag emitterar i utlandet. Detta har ju blivit en icke ovanlig företeelse. Vid sådana emissioner är tveklöst den svenska aktiebolagslagen tillämplig.
Frågor som emissionens registrering, ansvaret för eventuella felaktigheter, som må ha begåtts, avgörs av svensk lag och rättspraxis. Just när det gäller ansvarsfrågor skiljer sig svensk rätt ibland från vad som gäller exempelvis i USA. Återbetalning till aktieägare kan inte äga rum på annat sätt än genom reglerna om nedsättning av aktiekapital.
Detta gäller även om i emissionsprospektet svikligen skulle ha lämnats vilseledande uppgifter, jfr NJA 1935:642, Krüger o Tolls s k participating debentures. Bolaget kan inte bli direkt skadeståndsskyldigt gentemot aktieägare för felaktigheter i emissionsprospektet. Återbetalning av inbetalt aktiekapital kan naturligtvis inte komma ifråga. Däremot kan givetvis styrelsen bli ansvarig. Frågan har i doktrinen närmare behandlats i en doktorsavhandling av Erik Danielsson, Aktiekapitalet, Stockholm 1952. Frågor om lagkonflikter i bolagsrättsliga sammanhang finns bara sparsamt kommenterat, se dock Bogdan, Svensk internationell privat- och processrätt, sid 120 ff, samt Beckman, Svensk domstolspraxis i internationell rätt, sid 56–57.
Sammanfattningsvis kan sägas att svensk internationell privaträtt accepterar att det s k personalstatutet för juridiska personer är lagen i det land som den juridiska personen har att tacka för sin tillvaro (jfr Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 5:e uppl, sid 82ff). Det innebär att en finsk juridisk person torde följa finsk lag.
Just för att klara ut exempelvis ansvarssituationer är det viktigt att fastställa vilket lands lag, som är tillämplig. Annars kan man lätt hamna fel. Detta motsäger inte Heurlins primära budskap, nämligen lämpligheten i att vid introduktionen av ett utländskt företag i Sverige, av marknadsskäl anpassa sig till svenska vanor och praxis. ”All business is local” är ett engelskt uttryck, som passar väl in på situationen. Samtidigt är det lika viktigt att göra klart för sig vilket lands lag som är tillämplig ur en formell synvinkel.
Mats Müllern, advokat vid Mannheimer & Zetterlöf