När nya Handelshögskolan vid Göteborgs universitet invigdes i september handlade ett av seminarierna – under ledning av professor och auktor revisor Ulf Gometz – om ”Företagens externredovisning i ett internationellt perspektiv”.
Förste talare på seminariet var engelsmannen Anthony Hopwood, som skulle tala om ”Interest Groups’ Demands on Financial Reporting”, men omedelbart anmälde att han avsåg att utvidga ämnet rejält.
Professor Hopwood, f.ö. innehavare av Ernst & Youngs professur i International Accounting and Financial Management vid London School of Economics, har i flera sammanhang hävdat tesen att det är vad han kallar ”the international audit industry”, den internationella revisionsindustrin, som driver på om harmonisering och förändring av internationella regler.
Inte användare eller finansanalytiker.
”Omöjligt att tänka sig för ett par år sedan”
Inledningsvis konstaterade Hopwood dock att det som nu håller på att hända på den internationella redovisningens område knappast hade varit möjligt att tänka sig för bara ett par år sedan. Trycket på att få fram nya och internationella regler har ökat starkt, det håller på att växa fram en internationell sfär.
– Nationalstaterna får allt mindre att säga till om även på detta område, det utvecklas i stället starka koalitioner mellan intressegrupper, sa Hopwood.
Och han noterade i det sammanhanget också att det är få inblandade i det arbetet, ”samma herrar åker omkring i världen och sitter på lite olika stolar vid olika möten...”
Bevakas dåligt
– Den här processen bevakas dåligt i tidningarna. Det mesta verkar vara taget ur pressreleaser från organisationer eller stora revisionsbyråer.
Hopwood menade att redovisningsnormer snabbt anpassar sig till nya förhållanden, politiska och andra. Det var tydligt att några få tyska storföretag som vill in på New York-börsen (aktuellt exempel är Deutsche Telekom!) hade lyckats förändra tyska regler man trodde var för evigt.
– De tyska jättarna har konsekvent brutit mot lagregler, menade han. Även utvecklingen i Frankrike blir intressant att följa. Det är tydligt att det nu behövs ett organ som kan ligga mellan internationella regler och nationella lagar.
– Vidare är det också så att vi i Europa är lite rädda för vad man kan kalla Delaware-syndromet, att en stat skaffar sig för företagen behagligare regler än de andra, sa Hopwood. Dessutom utövar ett allt starkare IASC ett hårt tryck mot EU med dess omoderna och stela regler.
IASC behöver dock utveckla sig och få ordentlig legitimitet. På halvlång sikt förutsåg han en ostadig situation medan en ny maktbalans inom internationell redovisning växte fram:
– IOSCO blir en diskussionsklubb. Amerikanska SEC är för starka för att överlåta någon verklig makt på organisationen – även om New York-börsen vill ha lättare regler för att få in fler utländska företag så ställer kongressen inte upp på det, avslutade Hopwood.
Kreativitet på gott och ont
Bertil Gandemo, nyutnämnd professor i företagsekonomi i Lund, tidigare på Handelshögskolan i Göteborg i över 30 år, talade om ”kreativitet i årsredovisningar – på gott och på ont”.
– Det är inte så märkvärdigt med kreativitet med tanke på vad som tolereras, konstaterade Gandemo. Kreativiteten har både positiva aspekter (miljöredovisning, personalredovisning etc.) och negativa (rida på regler, tolka lagen på icke avsett sätt).
Gandemo kom även in på förhållandet till standards och rekommendationer och citerade en anonym källa:
”Att göra bokslut är som att sälja gummiband i metervara – det går att töja...”
Här pekade diskussionsledare Hans Edenhammar från Stockholms Fondbörs på marknadens reaktioner:
– En analytiker har sagt att SE-Bankens aktier ligger 20 procent under vad de borde var värda, eftersom man har dålig tillit till bankens redovisning.
I anslutning till aktuella fall undrades också om man verkligen kan bryta mot en rekommendation, så som man kan bryta mot en lag.
Professor Sten Jönsson talade om ”vem sätter och vem borde sätta normerna”. Han avslutade en systematisk genomgång av formella och informella standardsättare och deras plats i systemet med att måla upp sin (hot)bild av den svenska redovisningens situation år 2000:
RR översätter IASC:s rekommendationer till svenska. Börsens organ övervakar. BFN har koncentrerat sina aktiviteter mot små och medelstora företag (BAS-planer etc). Miljöredovisningen har lokal anknytning. Och fri debatt i redovisningsfrågor saknas i stort sett.
Professor Olov Olsson på Förvaltningshögskolan vid Göteborgs universitet talade därefter om att betalningsflödesrapportering gav bättre ”early warnings” än den konventionella resultatredovisningen.
Han gav några exempel på fall där den konventionella redovisningen inte lyckats förmedla den sanna bilden av ett företag på väg mot konkurs. Han menade att om man hade tillämpat betalningsflödesrapportering i dessa fall så hade intressenterna kunna vidta åtgärder i tid.
Med ganska drastiska (”de hade bett mig att vara provokativ”) formuleringar beklagade han det var ett dåligt intresse för finansieringsanalys och kassaflödesrapporter i Sverige och att RR tagit bort detta från dagordningen.
”Dyrt att inte kunna”
– Det verkar nämligen som om det vore mycket dyrt att inte behärska den här konsten avslutade Olsson.
Hans kritik fick visst stöd av auktor revisor Lennart Huldén i publiken:
– Den senast anställde civilekonomen på företaget brukar få sno ihop en finansieringsanalys som stämmer hjälpligt.
Universitetslektor Jan Marton berättade om sin pågående undersökning av hur utländska analytiker läser svenska årsredovisningar. Han såg där klara skillnader mellan anglosaxiska och tyska analytiker.
– För tyskarna är årsredovisningen ett mycket viktigt dokument som dominerar, för de angloamerikanska analytikerna är det bara en av många källor, sa Marton.
Han berättade också att i svenska rapporter är det vår korta resultaträkning och vårt komplicerade skattesystem som är svårast att förstå.
Sven-Åke Svenberg från Volvo och Redovisningsrådet talade som siste deltagare varmt för en ökad internationalisering.
Viktigt för alla företag – även de mindre
Han poängterade att det var viktigt och nödvändigt för alla företag – absolut inte bara för de stora börsnoterade koncernerna.
När det gällde utvecklingen, ”redovisningens mutationer”, menade han att bara de som ger ett mervärde kommer att överleva. De andra kommer att försvinna av sig själva efter ett tag.
Från den avslutande frågestunden kan noteras att ingen av deltagarna hade ett bra svar när Bertil Gandemo undrade varför inte även finansieringsanalysen kunde fastställas i revisionsberättelsen.
Och att Sten Jönsson avslutningsvis fortsatte att beklaga bristen på debatt.
– Det måste alltid vara tillåtet att ifrågasätta Redovisningsrådets rekommendationer och andra liknande företeelser.
Bengt Holmquist