Kreditgivarna anser inte att de informationskrav som ställs på små och medelstora företag är alltför betungande. Och all önskad information behöver inte heller inkluderas i årsredovisningar, skriver Birgitta Svensson. Man får övriga nödvändiga upplysningar genom kontraktuella överenskommelser med respektive företag.
Små och medelstora företags finansiering är en viktig fråga för ekonomisk tillväxt i Sverige. Syften med denna studie är att beskriva kreditgivares erfarenheter av redovisningsinformation användbar för bedömning av små och medelstora företags kreditvärdighet och att därmed bidra till kunskapsutveckling inom området kreditvärdighetsbedömning med särskilt fokus på redovisningens beslutsfunktion, utformning och kvalitet.
Slutsatser om
vilken redovisningsinformation som efterfrågas,
hur den används och
vilka önskemål och preferenser kreditgivarna har vad det gäller årsredovisningsinformation
förväntas kunna användas praktiskt genom att bidra till grunderna för normgivande organs framtida prioriteringar inom redovisningsområdet. Därigenom kan studien indirekt och på sikt bidra till effektivare informationshantering vid kreditvärdighetsbedömning, vilket i sin tur kan leda till bättre finansieringsmöjligheter för små och medelstora företag.
Kreditgivning grundar sig dels på en bedömning av företags framtida intjänings- och betalningsförmåga, dels på en säkerhetsbedömning. Förutom redovisningsinformation är information för marknads- och personbedömning betydelsefull för bedömningens utfall. Redovisningsinformation används (ex ante) som underlag för prognoser i syfte att reducera osäkerhet avseende företagets framtida förmåga att uppfylla kontraktuella förpliktelser; (ex post) används informationen för utvärdering och kontroll av faktiska utfall, det vill säga hur företaget uppfyllt förpliktelser enligt tidigare ingångna kontrakt.
1) Vilken redovisningsinformation efterfrågar kreditgivarna?
Redovisningsinformation utgör en mycket betydelsefull grund för institutionella kreditgivares bedömningar då de inte beviljar krediter utan alltid/ofta först hämta in årsredovisningar, periodrapporter, budgetar, prognoser och kreditupplysningar. Bedömningsunderlag hos icke institutionella kreditgivare består huvudsakligen av kreditupplysningar när det gäller nya kunder.
Företagens betalningsbeteende är av central betydelse varför uppföljnings- och bevakningsaktiviteter baseras på reskontraredovisningen. Kreditbevakningsrapporter och mindre standardiserade kreditupplysningar hämtas in vid ökad osäkerhet/stora kreditbelopp.
Säkerheter betyder mer vid bedömning av små företag än medelstora företag hos institutionella kreditgivare men om företagets framtida återbetalningsförmåga är låg kan inte höga tillgångs- och säkerhetsvärden leda till att kredit beviljas. Icke institutionella kreditgivare kräver i förekommande fall bankgaranti. Företagets tillgångar har vanligen redan ställts som säkerheter för andra kreditgivares fordringar. De är mer känsliga i relationen till sina kunder och riskerar att dessa vänder sig till andra aktörer på marknaden.
Hur mycket redovisningsinformation som hämtas in avgörs utifrån varje kreditsökande företags specifika förutsättningar. Inhämtningen kan å ena sidan bli mer omfattande vid bedömning av nya jämfört med befintliga kunder men långa och förtroendefulla relationer kan å andra sidan leda till bristfällig informationsinhämtning och uppföljning.
Kreditbedömarnas erfarenheter påverkar inte i vilken omfattning information hämtas in och skall heller inte göra det enligt de institutionella kreditgivarnas policy. Ökad erfarenhet tenderar leda till ökad tidsåtgång och högre krav på redovisningsinformationens kvalitet. Mindre erfarna bedömare hämtar in mer varierande, mer detaljerad och mindre framtidsinriktad information än erfarna kreditbedömare. Hos icke institutionella kreditgivare kan dock ökad erfarenhet leda till att mindre redovisningsinformation hämtas in till förmån för kvalitativ information via sociala nätverk.
Institutionella kreditgivare lägger förhållandevis stor vikt vid information framtagen för deras specifika behov vid ökad osäkerhet (högre riskklass). Informationsinhämtningen intensifieras liksom antalet företagsbesök och uppföljningsmöten med företagens ledning/ägare och/eller revisorer. Att bedöma en ny kund kan betraktas som mer osäkert än att bedöma en befintlig kund, ett litet företag mer osäkert än ett medelstort företag, tjänsteföretag mer osäkra än industriföretag och fastighetsbolag, associationsform utan personligt betalningsansvar osäkrare än associationsform med personligt ansvar.
Informationsrapporteringens omfattning kan regleras med kreditvillkor. Dessa villkor förekommer i varierande omfattning och form hos institutionella kreditgivare. Exempel på villkor är att årsredovisningen och kompletterande information skall finns tillgänglig, att företagets revisor får kontaktas för ytterligare information och genomgång av bokslut/årsredovisning och revisionspromemorior tillsammans med företagets ledning/ägare. Icke institutionella kreditgivare hämtar i stället in kompletterande information från kunder, kreditupplysningsföretag och de säljare som träffat kunderna och besökt företagen.
2) Hur används redovisningsinformation från små och medelstora företag?
Institutionella kreditgivares modeller för bearbetning av redovisningsinformation och kreditvärdighetsbedömning är anpassningsbara för information om samtliga bedömningsgrunder och de kreditsökande företagens specifika förutsättningar. Kreditupplysningar hämtas in automatiskt direkt till modellerna via datoriserade system och kunduppgifter hämtas från interna databaser. Bokslutsinformation registreras manuellt och datorprogram beräknar nyckeltal, upprättar kassaflödesanalyser, budgetar och prognoser. Vid behov kan även simuleringar genomföras.
Information om samtliga bedömningsgrunder sammanställs i en dokumenterad modell med standardiserade rubriker och hjälptexter (kredit-PM). Hos icke institutionella kreditgivare är rutinerna för kreditvärdighetsbedömning mer automatiserade än hos institutionella kreditgivare. Modeller för bearbetning av redovisningsinformation används inte. Få använder dokumenterade modeller med samtliga bedömningsgrunder.
Däremot används datoriserade system för att hämta in kreditupplysningar samt integrerade datasystem för reskontraredovisning och orderfakturering.
Kreditgivarna, främst de institutionella, har emellertid synpunkter på otillräcklig information, det vill säga vad som saknas och önskas för att redovisningsinformation skall utgöra bättre underlag för bedömning och/eller analys av nyckeltal, kassaflöden, budgetar, prognoser och säkerheter. De anser dock inte att årsredovisningsinformation kan exkluderas för att ge utrymme åt önskad information.
Kvalitetsskillnader i informationens innehåll leder till sämre effektivitet vid bedömning av små företag och företagsformer med personligt betalningsansvar (handelsbolag) än medelstora företag och företagsformer utan personligt betalningsansvar (aktiebolag).
Bedömningen tar längre tid och informationen är inte lika relevant (aktuell, prognos- och återföringsrelevant), tillförlitlig och jämförbar.
Dessutom tenderar tjänsteföretag vara svårare att bedöma än industriföretag på grund av utgifter för immateriella tillgångar och för att materiella tillgångar/realsäkerheter saknas. Olikheter i informationens innehåll och möjligheter att ställa säkerheter för kreditgivarnas fordringar tenderar leda till att bedömning av tjänsteföretag baseras mer på personkännedom och förtroende för företagens ledning/ägare än på redovisningsinformation.
3) Vilka önskemål och preferenser finns vad gäller årsredovisningen?
Årsredovisningens form anses inte utgöra något problem vid kreditvärdighetsbedömning. Institutionella kreditgivare föredrar att själva genomföra de bearbetningar som krävs för att beräkna nyckeltal och upprätta kassaflödesanalyser. Varken institutionella eller icke institutionella kreditgivare anser att årsredovisningens innehåll är svårtolkat på grund av överflödig information. Icke institutionella kreditgivare anser inte heller att informationen är svår att tolka på grund av otillräcklig information. Ytterligare information anses inte nödvändigtvis underlätta tolkningen.
Ett problem flera nämner är tillämpning av resultatutjämnande redovisningsmetoder och företagens möjligheter att justera årets resultat i önskvärd riktning. De nämner också att fel i företagens redovisning bidrar till tolkningsproblem. Institutionella kreditgivare hämtar vid behov in kompletterande information men önskemål rörande årsredovisningens form och innehåll finns.
Årsredovisningsinformation anses inte tillräckligt aktuell för kreditvärdighetsbedömning. Däremot om inte helt så till stor del tillförlitlig och jämförbar över tid. Institutionella kreditgivare nyttjar relationerna till företagen och/eller företagens revisorer för att hämta in preliminära bokslut, periodrapporter, budgetar och prognoser. Icke institutionella kreditgivare har inte alltid relationer till kunderna och är jämfört med institutionella kreditgivare mer känsliga för negativa reaktioner varför de förlitar sig förhållandevis mycket på de egna säljarnas erfarenheter och sådan information som erhålls vid företagsbesök och från andra företag i branschen. Avgörande för årsredovisningens tillförlitlighet är ur kreditgivarnas perspektiv vilken revisor/revisionsbyrå företagen anlitar. Revisionsberättelsen är betydelsefull såtillvida att den skall vara ren, utan anmärkning.
För att få jämförbarhet mellan företag nyttjar institutionella kreditgivare organisationsinterna stödfunktioner och branschexpertis.
Redovisningsinformation om immateriella tillgångar och miljörisker/miljöpolicy är betydelsefull för kreditvärdighetsbedömning men det är bara institutionella kreditgivare som använder informationen och har önskemål rörande dess utformning. Flera föredrar dock att hämta in denna information muntligt i samband med att de träffar företagens ledning/ägare.
Institutionella kreditgivare rangordnar årsredovisningens delar på följande sätt: Resultaträkning, balansräkning, noter/ bokslutskommentarer, kassaflödesanalys, delårsrapport, (revisionsberättelse) och förvaltningsberättelse.
De påpekar dock att kreditvärdighetsbedömning handlar om en helhetsbedömning, att bedöma företag i sin kontext varför det är svårt att avgöra vilken del i årsredovisningen som är viktigast. Icke institutionella kreditgivare prioriterar resultaträkningen före balansräkningen, vilket kan bero på att de huvudsakligen använder bokslutsinformation från kreditupplysningsrapporter och att de nyckeltal som där presenteras utgör viktigare bedömningsunderlag än separata poster i företagets resultat- och balansräkning.
Hur de kreditgivande organisationerna rangordnar årsredovisningens delar utgör ny kunskap så till vida att de studier som finns handlar om hur investerare rangordnar årsredovisningsinformation från stora publika bolag.
Kreditgivarnas samlade förslag på kvalitetsförbättrande åtgärder och önskemål är:
Fler särredovisade poster,
Mer detaljerade noter*),
Tillgångars marknadsvärde i not*),
Utförligare information om värderingsprinciper/byte av redovisningsprinciper,
Mer detaljerad information om immateriella anläggningstillgångar,
Färre möjligheter att justera årets vinst i önskvärd riktning,
Utförligare förvaltningsberättelse*),
Kassaflödesanalys*),
Likviditetsbudget,
Branschinformation (branschnyckeltal),
Standardiserade tilläggsupplysningar/nyckeltal om human- och strukturkapital,
Standardiserad tilläggsinformation om miljörisker/miljöpolicy,
Likformig rapportering oavsett associationsform*),
Kontinuitet vad gäller redovisningsnormer,
Sänkta rapporteringskrav,
Belöningssystem för snabbare rapportering,
Krav på att anlita kvalificerad redovisningsexpertis,
Effektivisering i utbytet mellan företag och revisor,
Mindre standardiserad revisionsberättelse,
Bättre kunskaper i företagsekonomi.
Posterna skall läsas utan inbördes prioritet.
Samtliga synpunkter gäller institutionella kreditgivare. *) = Gäller även icke institutionella kreditgivare.
Kreditgivare är negativt inställda till att betala för kompletterande information. De krav som ställs på små och medelstora företag anses inte alltför betungande; företagen har tagit fram efterfrågad information för interna behov eller anses behöva göra det. Avvägningar mellan kreditgivarnas nytta och företagens kostnader för att ta fram information förekommer hos institutionella kreditgivare då informationskrav omvärderas med hänsyn till företagens situation.
Min tolkning är att det inte är nödvändigt att inkludera önskad information i årsredovisningar eftersom kreditgivarna erhåller efterfrågad information genom kontraktuella överenskommelser med företagen. Det ligger i företagens intresse att tillgodose kreditgivarnas önskemål. När normbaserad och offentligt rapporterad redovisningsinformation används kan kreditgivarna förvänta sig information upprättad enligt god redovisningssed medan kontraktsbaserad och specifikt rapporterad information kan förväntas ge uttryck för företagens incitament att agera på ett visst sätt. Om kreditgivning betraktas som kontraktuell relation är, enligt föreliggande studie, kontraktet viktigare för institutionella kreditgivare än icke institutionella kreditgivare. Institutionella kreditgivares verksamhet styrs av lagar och andra normer, vilket gör kontraktet attraktivt med tanke på möjligheter att ge företagen incitament att agera i deras intresse. Icke institutionella kreditgivares verksamhet styrs i större utsträckning av sedvänja och socialt inrättade normer. Påtrycknings-, kontroll- och bevakningsaktiviteter baseras snarare på sociala belönings- och bestraffningssystem än på kontrakt.
Institutionella kreditgivare använder troligen exekutionsmyndigheter oftare än icke institutionella kreditgivare för att få företagen att fullfölja sina kontraktuella förpliktelser. Icke institutionella kreditgivare använder rimligen sociala nätverk för att förhindra att företag som missköter sina betalningar beviljas nya krediter. Redovisningsinformation garanterar inte ett visst agerande från företagens sida men kan betraktas som ett substitut för mer detaljerade kontrakt.
Datainsamlingen omfattar 38 intervjuer med 25 institutionella och 13 icke institutionella kreditgivare. Institutionella kreditgivares utlåningsverksamhet regleras i lagar, t. ex. bankrörelselagen, medan icke institutionella kreditgivares verksamhet inte i första hand syftar till kreditgivning men innebär kortfristig kreditgivning till följd av försäljning av varor och tjänster (handelskrediter). Studien har i viss mån genomförts oberoende av redovisningens legala struktur och kompletterande normer för att omfatta både den information som skall rapporteras offentligt och den information som rapporteras specifikt till kreditgivare till följd av kontraktuella överenskommelser.
Ekon. dr Birgitta Svensson är verksam vid Uppsala universitet. Artikeln bygger på hennes doktorsavhandling. Hon medverkade senast i Balans nr 8–9/2000.