En äldre släkting brukade grymta ”Fluff och vispgrädde!” när han tyckte att struntpratande och skvallrande tog för mycket plats vid sammankomsterna med släkten. Vardagligt prat om ditt och datt var fullständigt onödigt, tyckte han. Hade man inget att säga av värde kunde man sitta tyst. Det tycker inte jag.
Om struntprat och skvaller på jobbet kan man tycka mycket. En del ondgör sig över tidskrävande småprat, andra tycker att lättsamt skvaller runt fikabord och kopieringsmaskiner är trevligt. Och viktigt för arbetsklimatet. Det är just nu på modet att uppmärksamma det vardagliga pratets funktion på företagen. Problemet är bara att alla de undersökningar som visar att människor mår bra och därmed också arbetar bättre av en lagom dos småprat med sina arbetskamrater, ändå aldrig kan föreslå åtgärder för hur vi ska tillägna oss den rätta småpratstekniken. Till småpratets och struntpratets karaktär hör att det knappast går att regissera eller beordra fram.
Vad är det då som är så bra med struntprat? För det första kan det ha en viktig social funktion. Vi pratar på för att få den andre att känna sig avspänd och lättare till mods. Struntpratet är helt enkelt människans motsvarighet till hundens svansviftning. Prat om väder och vind betyder oftast ”Här är jag, där är du; vi är inte farliga någon av oss.”
För det andra kan struntprat ha en sonderande funktion. Befinner du dig bland okända kan samtal om vädret, busstrafiken eller vad som helst ge en vink om vilken sorts person du har att göra med. Någon som det lönar sig att fortsätta samtalet med – eller någon som du vill undvika. När du börjar småprata kan du snabbt få information om din samtalsparts attityd, sinnesstämning och personlighet. Först handlar det mest om att hitta ett neutralt ämne som ni båda är sådär lagom intresserade av. Sedan kan du börja ta små steg bort från småpratet och komma in på intressantare och viktigare ämnen – om det nu är det du vill. Med struntprat kan man kolla läget. Man läser av reaktionerna – här kan finnas en öppning, här lyser en varningslampa. Man skickar ut en trevare, en signal som reagerar om man stöter på något spännande, om man träffat på ett samtalsdjup som är värt att undersöka. Signalen kan också avslöja förrädiska grund. Och då kan man ju snabbt retirera.
Men skvaller då? Är det inte alltid förkastligt att prata om icke närvarande personer? Ja, om vi skvallrar för att sprida fördomar, för att förtala den andre eller för att förhäva oss själva. Men skvaller kan vara något mycket mer oskyldigt. Det kan utgöra lösningen på ett mycket vanligt kommunikativt problem, nämligen att hålla i gång en konversation och samtidigt få näring för ett människointresse och en sund nyfikenhet. Då leder skvallret ofta till att de som talat sig samman inte främst förfasar sig över, utan snarare godmodigt fnissar åt, ännu en inblick i den skröpliga mänskligheten. Och ibland skvallrar vi nog för att vi ska förstå andra lite bättre.
På en arbetsplats kan skvallret – om det inte är illvilligt och syftar till att skada – förmedla viktig information. Inte bara information om arbetsuppgifter, kommande projekt och personalbyten, utan också om hur medarbetare mår och vad de har för sig. Sådan rätt oskyldig information kan vara bra att kunna använda som ”jag-ser-dig”-signal. ”Hej, jag hörde att du varit på Åland på semestern! Hade du det bra?” Till synes oviktigt struntprat, som underlättar stämningen och därmed arbetsklimatet, och den sortens skvaller som ger samtalare känslan av att komma sina arbetskamrater närmare som personer kan betyda mycket för arbetsgemenskapen.
Till slut några ord om tystnaden. Är det alltid guld att tiga medan silvermedaljen alltid bör tillfalla den som talar? En fullständigt tyst arbetsplats kan vara ett tecken på stor närhet mellan arbetskamraterna – man tycker sig inte behöva säga något. Men tystnaden kan också vara ett uttryck för ointresse och kyla. Och pratsamheten är alls inte alltid värd en medalj. Det finns pratare vars ogenomträngliga ordridåer effektivt förhindrar alla försök till verklig kontakt och skapar ett klimat där alla vantrivs. Den sortens pratande har socialpsykologen Johan Asplund träffande kallat asocial pratsamhet.
Så ingen iskall tystnad, inga ogenomträngliga ordridåer, men gärna litet fluff och vispgrädde då och då!
Viveka Adelswärd är professor emerita i kommunikation vid Linköpings universitet. Hennes forskning handlar framför allt om samtalet som arbetsverktyg – i till exempel anställningsintervjuer, läkar-patientsamtal och utvecklingssamtal i skolan – men även om berättelser. Hon kom tidigare i våras ut med boken ”Till struntpratets lov”.