I en tid när den svenska debatten nästan enbart handlar om negativa aspekter av IFRS skulle jag vilja försvara standarderna. Syftet med IFRS – och därmed sammanhängande näst intill kvävande upplysningskrav – är att uppnå ökad transparens.
Problemet med termen transparens är att den har blivit en modeterm. Modetermer – i synnerhet positivt laddade sådana – tenderar att överanvändas. I och med att termens betydelse expanderar och börjar appliceras på angränsande områden, urvattnas betydelsen alltmer. I en tidigare krönika nämnde jag termen varumärke som exempel på en term som används i ett ökat antal sammanhang.
Transparens kan alltså betyda allt och ingenting. Av detta skäl behöver dess betydelse definieras när det ska användas. Den definition på IFRS som IASB i ökande utsträckning använder är att redovisningen ska baseras på företagsledningens intentioner. Om detta fungerar, i betydelsen att de finansiella rapporterna verkligen avspeglar företagets intentioner, så kommer det att finnas användbar information i redovisningen.
Företagets interna intentioner kan komma till uttryck på två olika sätt. För det första kan värderingen av tillgångar och skulder avspegla det sätt de hanteras internt. För det andra kan upplysningar lämnas i årsredovisningen som avspeglar den information som finns tillgänglig internt i företaget. De tre senaste standarder som antagits av IASB avspeglar tydligt dessa två sätt. IFRS 7 Finansiella instrument: Upplysningar och IFRS 8 Rörelsesegment bygger helt eller delvis på att den information som rapporteras internt också ska finnas i årsredovisningen. IFRS 9 Financial instruments (ännu inte antagen av EU och finns därför inte översatt till svenska) har som grundprincip att värderingen av finansiella tillgångar ska baseras på hur de internt används och utvärderas i företaget.
Denna syn på transparens kan även ses som ett övergripande drag inom hela IFRS. Vissa tillgångar ska värderas till anskaffningsvärde medan andra ska värderas till verkligt värde i balansräkningen (rapport över finansiell ställning). Distinktionen mellan de två sätten att värdera baseras på hur tillgångarna används och utvärderas internt samt på vilket sätt de bidrar till att frambringa företagets affärsmodell.
Om vi exempelvis tänker oss en maskin i ett tillverkande företag så är det fullständigt rimligt att den värderas till anskaffningsvärde snarare än till verkligt värde. Företaget anskaffar inte maskinen i syfte att göra vinster på eventuella värdeförändringar. I stället är det maskinens produktiva kapacitet som är central. Det skulle därför vara ointressant att få reda på hur maskinens verkliga värde fluktuerar under innehavstiden. Dessutom skulle det vara svårt att göra beräkningen.
Detsamma gäller för en mängd operativa tillgångar och skulder i balansräkningen. Som exempel kan nämnas immateriella tillgångar, varulager, kundfordringar, leverantörsskulder och aktuella skatteskulder. Ingen av dessa värderas heller löpande till verkligt värde i redovisningen.
Förvaltningsfastigheter kan naturligtvis diskuteras. Man kan tänka sig att vissa fastighetsföretag fokuserar på hyresnettot medan andra tar mer hänsyn till värdeförändringar på fastigheterna. Det är dock svårt att föreställa sig att ett fastighetsförvaltande företag fullständigt skulle ignorera verkliga värden på fastigheter i sin interna utvärdering. Därmed kan man hävda att verkligt värde på förvaltningsfastigheter är relevant information för omvärlden.
Vad kan vi då dra för slutsatser av denna egenskap hos IFRS? En slutsats är att redovisningen borde vara enkel att ta fram. Verkligt värde ska enbart avspeglas i de finansiella rapporterna i de fall när denna information är relevant internt i företaget. Det innebär att informationen redan borde finnas internt, och kostnaden för att ta fram den borde vara begränsad.
Mot detta kan hävdas att det ställs högre krav på tillförlitlighet när information ska revideras och inkluderas i den externa rapporteringen. Detta skulle öka kostnaden för informationen. Den exakta kostnaden för detta är svår att beräkna. Men, om informationen finns tillgänglig borde det inte vara särskilt dyrt att öka säkerheten och precisionen i informationen. Detta gäller i de fall företagen själva har intresse av att vara transparenta, och lämna information om sina egna intentioner. Om företaget inte gör det kan det vara mycket svårt för en extern övervakningsmyndighet att göra något åt detta. Ledningens intentioner har per definition ett subjektivt inslag, vilket försvårar extern övervakning. Då ligger ett stort ansvar hos revisorerna! Revisorerna kommer tillräckligt nära företagsledningen för att få en bra inblick i dess intentioner.
För att sammanfatta borde IFRS inte vara så dyr och krånglig att implementera för de företag vars interna rapportering väl avspeglar ledningens intentioner. Och, revisorerna är centrala för redovisningens kvalitet!
Ek. dr Jan Marton är verksam vid Handelshögskolan i Göteborg samt arbetar med redovisningsfrågor på KPMG i Göteborg
jan.marton@kpmg.se