I min föregående krönika (se Balans nr 11/2011) diskuterade jag frågan om redovisning av rörelseförvärv. Det kan konstateras att efter mer än ett sekel av redovisningsdebatt i frågan saknas fortfarande en tillfredsställande lösning.
Här breddas perspektivet, med en diskussion om svårigheter i stort med att utforma redovisningsregler. Bakgrunden är den relativt intensiva debatt som pågår om International Accounting Standards Boards (IASB) sätt att reglera redovisningen.
Den här krönikan handlar inte om huruvida vissa specifika redovisningsregler är bra eller dåliga, utan snarare om vad grunden för utveckling av regler bör vara. IASB har en viss utgångspunkt när regler utvecklas, och om denna kritiseras kan det vara värt att reflektera över vilka alternativ som finns.
IASB:s utgångspunkt kan tolkas som att vila på två huvudprinciper. För det första finns en strävan efter teoretisk och principiell konsekvens. För det andra siktar IASB på att avspegla den ekonomiska substansen i transaktioner och omständigheter.
Strävan efter konsekventa redovisningsprinciper har en lång historia. Ett av skälen till att amerikanska Financial Accounting Standards Board (FASB) bildades 1973 var att det var för mycket ad hoc i tidigare normsättares framtagning av redovisningsregler, och att det därmed var svårt att förstå hur olika regler hängde ihop. Det var skälet till att FASB redan på 1970-talet utvecklade ett Conceptual Framework som grund för sin normgivning. Denna utgångspunkt och detta synsätt är något som IASB har anammat.
Avspegling av ekonomisk substans märks exempelvis i användningen av verkligt värde i externredovisningen i de fall det kan antas att verkliga värden är viktiga för den egna företagsledningen.
Teoretisk och principiell konsekvens kan ställas mot praktisk pragmatism. En fördel med konsekvens är att det blir enklare att förstå grunderna för hur reglerna är utformade för olika redovisningsposter. Det kan behövas för att i praktiken kunna tolka principbaserade redovisningsregler. En annan fördel är att liknande händelser redovisas på liknande sätt. Detta minskar incitamentet för ”regelarbitrage”, det vill säga att företag försöker klassificera transaktioner utifrån den regel som är mest gynnsam.
Det finns dock två stora problem med principiell konsekvens.
Det första är att det kan medföra praktiska svårigheter. Ett exempel är värdering av eventualförpliktelser. I enlighet med IFRS 3 ska sådana poster värderas till verkligt värde vid förvärvstidpunkten. Det kan tyckas både rimligt (förmodligen tar förvärvaren hänsyn till värdet på eventualförpliktelser hos det förvärvade företaget) och praktiskt genomförbart (en due diligence genomförs vanligtvis i samband med förvärv, och då kommer eventualförpliktelser att identifieras). För att vara konsekvent borde dock även eventualförpliktelser som uppstår i den löpande verksamheten värderas till verkligt värde. Det är inte konsekvent att vissa förpliktelser värderas till verkligt värde medan andra inte redovisas utan enbart upplyses om. Men, det är praktiskt svårt att värdera eventualförpliktelser som uppstår i den löpande verksamheten till verkligt värde. En sådan värdering skulle kräva stora insatser av företagen och lida av bristande tillförlitlighet.
Det andra problemet är att olika principer kan krocka. Det är tydligt när det gäller redovisning av leasingavtal. En princip är att försäljning (och därmed inköp) redovisas när kontroll över en tillgång har övergått från säljare till köpare. Det är utgångspunkten i IAS 17. Finansiella leasingavtal redovisas som försäljning och köp, eftersom den substantiella kontrollen har övergått från leasegivare till leasetagare. Detta är konsekvent med exempelvis IAS 18 Intäkter. En annan princip är att poster som uppfyller kriterierna för finansiella skulder ska redovisas som skulder i balansräkningen. Leasetagarens kontrakterade betalningar i ett leaseavtal är finansiella skulder, vare sig det handlar om finansiella eller operationella leaseavtal. Följaktligen ska dessa skulder redovisas, vilket är konsekvent med IAS 39 Finansiella instrument.
IASB:s utkast till ny leasingstandard följer denna senare princip. Svårigheten som uppstår är dock hur en matchande tillgång ska redovisas, samt hur konsekvens ska uppnås mellan leasetagares och leasegivares redovisning.
En helt annan utgångspunkt för redovisningsregler skulle vara att direkt utvärdera dem efter redovisningens användbarhet och nytta. Det har gjorts mycket forskning på det. Problemet är dock att forskningen inte har någon bra metod för att utvärdera nyttan med hypotetiska regler, det vill säga de som inte används. Endast de faktiska reglerna kan utvärderas, och då endast efter att de har funnits en tid. Det gör det svårt att utvärdera användbarheten i alternativa sätt att redovisa.
IASB:s antagande är att teoretisk konsekvens och avspegling av ekonomisk substans leder till hög användbarhet. Det återstår dock att bevisa. Och, vilka är egentligen alternativen?
Jan Marton är ekonomie doktor och verksam vid Handelshögskolan i Göteborg.
jan.marton@handels.gu.se.