Riksbanken har en styrränta på minus 0,5 procent, samtidigt som de köper statsobligationer över marknaden, vilket trycker ner den långa räntan till extrema nivåer. Därför har tioårsräntan legat under 0,5 procent större delen av det senaste året. Denna extremt låga ränta får stor betydelse när företagets avkastningskrav ska fastställas, eftersom tioårsräntan ofta är startpunkten.
Inom IFRS används den riskfria räntan i ett flertal standarder, antingen för att värdera en tillgång med hjälp av en modell eller för att genomföra en diskontering av en balanspost. De två viktigaste situationerna gäller nedskrivningstesten för koncerngoodwill och beräkningen av pensionsskulder. I båda fallen skapar de extrema räntorna en övervärdering, eftersom räntorna inte är långsiktigt hållbara.
Redovisningen av pensionsskulder drabbas tydligt och konsekvenserna har fått effekt långt utöver redovisningen. Om vi diskonterar skulden med hjälp av en tioårsränta på 0,5 procent har vi antagit att detta är den riskfria avkastning som företaget kan generera på det kvarhållna kapitalet, fram tills dess att den anställde går i pension. Visserligen kan företagen använda en något högre ränta, eftersom räntan på mycket kreditvärdiga företagsobligationer kan tillämpas, men även det är en mycket låg ränta. Eftersom den svenska löneökningstakten är klart högre än denna ränta blir nettoeffekten en markant skuldökning.
Under exempelvis de senaste dryga tre årens nollinflation har löneökningstakten i privat sektor legat på i genomsnitt 2,3 procent. Tioårsräntan har samtidigt varit låg, 1,3 procent. De senaste tio åren har därtill löneökningstakt och långränta varit lika, 2,7 procent. Eftersom Riksbankens mål är att få upp inflationstakten (mätt med KPI) och inte löneökningstakten, eldar de på ekonomin genom att trycka ner räntorna till orealistiska nivåer. Därför ökar pensionsskulderna i balansräkningarna dramatiskt. Om löneökningarna fortsätter att ligga högre än den riskfria räntan kommer pensionsskulderna att anta extrema nivåer, varefter företagen tvingas till nyemissioner för att inte gå omkull. Då är det adjöss med börskurserna.
Därför har arbetsgivarna de senaste 10–15 åren försökt komma bort från garanterade (förmånsbestämda) pensioner och i stället övergå till en utbetalning i procent av lönen. Den anställde får därefter själv hitta avkastning på kapitalet fram till pensionsdagen. Successivt lämnar därför problemet företagens balansräkningar och landar i pensionsspararens. Pensionstagarna följer samtidigt rådgivarnas rekommendationer och plöjer ner merparten av kapitalet i aktiemarknaden, eftersom avkastningen historiskt varit bättre där än på räntemarknaden.
Trenden syns tydligt i livförsäkringsbolagens balansräkningar. Där uppgår nu aktieandelen till hisnande 60 procent, vilket är en fördubbling på 25 år. Det är fondförsäkringarna som ökat och som nu uppgår nu till 25 procent av livbolagens balansräkningar. I fondförsäkringarna är aktiemarknadens andel hisnande 85 procent. Pensionsspararna försöker alltså klara en fortsatt hög pension genom att ta en markant högre risk än den risk som försäkringsbolagen har tillåtelse att ta, när det garanterade pensionskapitalet ska förvaltas.
Men det finns inga gratisluncher. Vissa pensionärer kommer att få en fantastisk ekonomi på ålderns höst, andra en katastrofal. Vinnarna är de som har turen att bli pensionärer i en högkonjunktur och som kring pensionsdagen lyckas landa pensionskapitalet i mer säkra placeringar. Förlorarna är de som har otur att gå i pension vid nästa IT- eller Lehmankrasch och som i skräck flyr aktiemarknaden när allting rasar.
Börsbolagens styrelser, vd:ar och ekonomichefer kan dock dra en lättnadens suck. De slipper både en dramatiskt växande pensionsskuld och en beräkning som få egentligen begriper sig på. Det är ”win-win” för alla, utom för dem som går i pension när konjunkturen och börskurserna pekar neråt!
Peter Malmqvist Chefsanalytiker, Remium Nordic