Sverige har nyligen haft val. En grundläggande fråga i politiken är i vilken utsträckning det finns generella lösningar på komplexa problem. Denna fråga är även aktuell i redovisningen. Ett komplext problem i redovisningen är hur periodiseringar ska utformas för att uppnå ett redovisat resultat som är så användbart som möjligt. Kan upplysningar vara en generell lösning på detta problem?
Under lång tid har tendensen från reglerare varit att öka komplexiteten i periodiseringar. Exempel på detta inom IFRS (och US GAAP) är redovisning för förmånsbestämda pensionsplaner, aktierelaterad ersättning, nedskrivningsprövning av goodwill, säkringsredovisning och aktivering av utvecklingsutgifter. Den bakomliggande tanken är att mer komplexa beräkningar och periodiseringar ger en bättre avspegling av företagens ekonomiska prestation, vilket ökar redovisningen användbarhet (särskilt för aktieinvesterare).
Tyvärr visar forskning att den ökade komplexiteten i periodiseringar inte har ökat redovisningens relevans, vare sig för aktieinvesterare eller för andra intressenter, exempelvis långivare. I stället har relevansen av årets resultat gradvis sjunkit under de senaste 50 åren, medan rörelseresultat före avskrivningar har fortsatt hög relevans för aktieinvesterare. En slutsats är att långfristiga periodiseringar inte ökar resultatets relevans, medan kortfristiga periodiseringar är användbara. Det är även konsekvent med en ökad användning av EBITDA (Earnings Before Interest, Taxes, Depreciation and Amortization, det vill säga rörelseresultat före avskrivningar) hos både redovisande företag och investerare.
Har redovisningens reglerare tagit intryck av forskningen? Det finns tecken som tyder på det. I ökad utsträckning handlar exempelvis IASB:s arbete om upplysningar och presentation snarare än om att utveckla nya komplexa standarder för långfristiga periodiseringar. Man tittar på ökade krav på kvalitativa upplysningar för att öka redovisningens användbarhet.
En aktuell fråga – som både IASB och amerikanska FASB planerar arbeta med – är hur redovisning av immateriella tillgångar ska gå till. Den centrala frågan är huruvida utgifter för egenupparbetade tillgångar ska aktiveras och redovisas i balansräkningen, följt av avskrivningar under kommande perioder. Men, om avskrivningar inte ger någon relevant information, vad är det då för mening att aktivera? Det sannolika är att man snarare kommer att kräva utökade upplysningar, exempelvis om storleken på investeringar som görs i immateriella tillgångar och hur de är tänkta att leda till framtida försäljning.
En svårighet med strategiska upplysningar är att få tillsynen av redovisningen att fungera. Upplysningar kräver goda intentioner hos redovisande företag, men det har visat sig vara svårt att tvinga fram upplysningar i de fall företag inte har intresse av transparens. Även jämförbarhet mellan företag kan försämras.
Utvecklingen kan förväntas leda till mer relevanta redovisade resultat, baserat framför allt på kortfristiga periodiseringar. Däremot har vi en utmaning att se till att strategiska upplysningar fungerar väl.
Jan Marton är docent och verksam vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt adjungerad till FAR:s strategigrupp Redovisning.