Är det så att om man har problem som man anser vara mycket viktiga att lösa, att man då snabbt bör vidta åtgärder, även om det är oklart om åtgärden har någon effekt? Det verkar i alla fall vara motiveringen bakom den reglering om hållbarhetsrapportering som för närvarande införs inom EU. Kraven på rapportering i form av upplysningar, som härstammar från Corporate Sustainability Reporting Directive (CSRD), har nu antagits i slutlig form. Kopplat till CSRD finns 12 European Sustainability Reporting Standards (ESRS) som publicerades av EU strax före jul. ESRS är oerhört omfattande (nästan 300 sidor) och inte alltid lättolkade. De omfattar både krav på upplysningar om miljömässiga frågor såsom klimatförändringar och biologisk mångfald och upplysningar om sociala frågor kopplat till exempelvis arbetstagare och konsumenter. Vi kan anta att det är förenat med betydande kostnader att ta fram och revidera den information som krävs.
Bland målsättningarna i CSRD finns att regleringen ska bidra till att EU på sikt reducerar sina klimatutsläpp till noll och att miljörelaterade omställningar ska vara socialt rättvisa. Det är naturligtvis målsättningar som den stora majoriteten av invånare i EU kan hålla med om. Det som saknas i både CSRD och ESRS är kunskap om hur den stora mängden upplysningar ska leda till att målen uppnås. Från EU:s sida har man mycket snabbt tagit fram ett väldigt omfattande regelverk utan att ha genomfört en robust analys av kostnader och nytta. Vad gäller ESRS är det tydligt att kostnaden för rapporterande företag är hög, medan nyttan för samhället i stort är oklar.
En generell tendens i samhället är en strävan efter mer kunskapsbaserade aktiviteter. Exempelvis har IASB under senare år lyft fram betydelsen av ”evidens-baserad normsättning”, vilket innebär att de tar existerande kunskap i forskningen som grund när standarder tas fram och uppdateras. Även FASB (som utvecklar US GAAP) har samma utgångspunkt. Förhållningssättet underlättas av att det finns mycket forskning och existerande kunskap om hur finansiell rapportering används av aktieinvesterare. Kunskapen om hållbarhetsupplysningar är betydligt mer begränsad. Dels är upplysningarna i sig av en karaktär som kan vara svåra att fånga i forskningens (ekonomiska) modeller, dels är tänkta användare i CSRD betydligt bredare än enbart de som tillför kapital till företag.
Vad vet vi då i dagsläget om nyttan av icke-finansiella upplysningar? Forskningen ger begränsad vägledning och inga tydliga svar. Bland annat är det brist på teori om hur länken mellan upplysningar och positiva miljömässiga och sociala effekter ser ut. Erfarenheten av sådana upplysningar är begränsad och inte överdrivet uppmuntrande. Krav på upplysningar om VD-löner i noterade företag infördes bland annat i syfte att förhindra alltför höga löner. Effekten blev i stället den omvända, eftersom VD-ar började jämföra sig med varandra och kräva högre löner. De krav på upplysningar om sjukfrånvaro som under en tid fanns i Sverige ledde knappast till lägre sjukfrånvaro (vilket var avsikten).
Vad kan då enskilda redovisare och revisorer göra, givet att CSRD och ESRS redan antagits i sin aktuella form? Kanske inte så mycket, men till dess att kopplingen mellan upplysningar och avsedda positiva effekter säkerställs, kan man i tillämpningen av regelverken ha en avgränsad tolkning av dubbel (finansiell och konsekventiell) väsentlighet. Finansiell väsentlighet kopplar till behov hos de som tillför kapital till företaget, och där har branschen 100 års erfarenhet av att göra bedömningar. Mycket av kraven i ESRS torde sakna finansiell väsentlighet för majoriteten av företag. Konsekventiell väsentlighet handlar om generella effekter på människor och miljö, och kan potentiellt ses som mycket brett. Jag rekommenderar därför initialt en snävare tolkning, tills vi vet mer om kostnad och nytta av dessa upplysningar. En viss lättnad kan komma från regeringen, som i mitten av februari föreslog att implementeringen av CSRD (och därmed ESRS) skjuts fram ett år för de flesta stora företag. Regeringen verkar följaktligen dela en viss tveksamhet huruvida nyttan av upplysningarna överstiger kostnaden.
Jan Marton, docent och verksam vid Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, samt adjungerad till FAR:s strategigrupp Redovisning.