Rätt Arbetsrätt 2021 – Louise D'Oliwa och Stefan Flemström

Arbetsgivare

Parter i ett anställningsavtal är arbetstagaren och arbetsgivaren. Arbetstagaren är den av avtalsparterna som utför arbetet och arbetsgivaren är dennes motpart i avtalet, dvs. den av parterna som arbetet utförs åt.

Definition

En arbetsgivare kan vara en fysisk person, dvs. en människa, eller en juridisk person, exempelvis ett aktiebolag eller en förening. En arbetstagare däremot är alltid en fysisk person.

Lika lite som begreppet arbetstagare är definierat i den arbetsrättsliga lagstiftningen är begreppet arbetsgivare definierat, dock med undantag av definitionen av arbetsgivare i MBL 1 § 2 st. ”den för vars räkning arbetet utförs”. Inom litteraturen och i rättspraxis har emellertid intresset kring begreppet arbetstagare varit större än i fråga om arbetsgivarbegreppet. Det finns betydligt fler domar som gäller frågan om en person som utför ett arbete ska anses vara arbetstagare än det finns domar som belyser vad som menas med en arbetsgivare. Detta får dock sägas vara naturligt eftersom den arbetsrättsliga lagstiftningen och kollektivavtalen i stor utsträckning garanterar förmåner åt den som är arbetstagare. Därmed aktualiseras oftare frågan om en arbetspresterande person ska anses som arbetstagare eller inte.

I de tvister som gällt arbetsgivarbegreppet har frågeställningen oftast varit vem av flera tänkbara juridiska personer som egentligen ska anses vara arbetsgivare eller om en person som ingått ett avtal om visst arbete har gjort detta som företrädare för en juridisk person eller för egen räkning.

Offentliga sektorn

Ett område där arbetsgivarbegreppet har uppmärksammats på senare tid är den offentliga sektorn. Beträffande det kommunala området gäller att en kommun eller en region är arbetsgivare i förhållande till de personer som enligt ett anställningsavtal utför arbete åt kommunen respektive region. En annan sak är att kommunen eller regionen ofta delegerat vissa arbetsgivarfunktioner till den eller de förvaltningar som ansvarar för verksamheten i fråga.

På det statliga området är saken inte lika enkel. En allmän utgångspunkt är att staten är en enda juridisk person och som sådan också arbetsgivare åt de berörda arbetstagarna. Emellertid har lagstiftaren på senare tid strävat efter att tilldela de olika statliga myndigheterna ett eget arbetsgivaransvar i vissa avseenden, särskilt inom anställningsskyddsområdet.

På detta sätt har personalpolitiken med tiden blivit en fråga för myndigheten, dess anställda samt deras fackliga organisationer. Ett ofta använt uttryck för detta förhållande är det funktionella arbetsgivarbegreppet. Synsättet att myndigheterna i vissa avseenden anses som arbetsgivare har i viss utsträckning också fått genomslag i rättspraxis.

Bemanningsföretag

En särskild situation föreligger vid uthyrning av personal. Arbetstagaren är i detta fall anställd hos ett företag, vanligtvis ett bemanningsföretag, men är uthyrd till ett kundföretag och utför således arbete åt detta företag. Det är bemanningsföretaget som är arbetsgivare men kundföretaget (beställarföretaget) utövar en stor del av arbetsledningsrätten över arbetstagaren eftersom arbetet utförs hos det företaget.

Situationen skapar flera arbetsrättsliga frågor som är oklara. Några områden där det dock finns vissa bestämmelser om fördelning av ansvaret för uthyrd personal är arbetsmiljölagen och diskrimineringslagen.