Att en arbetstagare utför sitt arbete på ett sätt som jämförelsevis inte alls är lika bra som hans eller hennes kollegors arbete, kan i vissa fall leda till uppsägning på grund av personliga skäl. Så kan vara fallet om prestationerna väsentligt understiger vad arbetsgivaren normalt borde ha kunnat räkna med eller att arbetstagarens brister vållar arbetsgivaren påtagliga olägenheter.
Vid bedömande av om arbetsprestationer är tillräckligt dåliga för att uppsägning skulle kunna aktualiseras måste man även beakta arbetsgivarens krav på att först medvetandegöra den anställde (oftast genom en skriftlig varning eller erinran), att underlätta arbetet för den anställde, att eventuellt fortbilda den anställde och avslutningsvis ska arbetsgivaren även iaktta den omplaceringsskyldighet som denne har i en uppsägningssituation, för att om möjligt undvika uppsägning. Uppsägning ska nämligen alltid utgöra sista utvägen när ett problem uppkommer på arbetsplatsen. I och med den reformerade arbetsrätten ändras kraven på saklig grund för uppsägning till sakliga skäl. Läs mer om det i artikeln Reformerad arbetsrätt och artikeln Sakliga skäl.
Arbetsdomstolen har i sina domar uttryckt att en arbetstagare kan förväntas ha den kunskap och skicklighet som krävs för anställningen och som arbetstagaren uppgivit och vidare är den anställde skyldig att göra sitt bästa.
Tänk på
En arbetsgivare torde inte ha rätt att som sakliga skäl för uppsägning åberopa sådana brister som är övergående karaktär, såsom oerfarenhet.
I normalfallet torde inte heller sjukdom som orsakar dåliga prestationer utgöra sakliga skäl för uppsägning av anställningsavtalet. Dessutom ska arbetsgivaren normalt tåla en viss inlärningsperiod hos den anställde när denne får nya arbetsuppgifter eller är nyanställd, eller är åter efter en längre ledighet eller sjukdom.