Enligt tobakslagen svarar arbetsgivaren för att en arbetstagare inte mot sin vilja utsätts för tobaksrök i den arbetslokal eller liknande utrymme där arbetstagaren är verksam. Många arbetsplatser förbjuder rökning på arbetstid. Vissa arbetsplatser godkänner rökning på lunchrasten.

Det utgör inte otillåten diskriminering att förbjuda rökning på arbetsplatsen eftersom rökare inte är någon grupp människor, och rökning inte heller är en företeelse, som i sig skyddas av diskrimineringslagen. Däremot skulle det kunna ses som olovlig frånvaro om arbetstagare utan arbetsgivarens godkännande tar rökpauser. Om arbetstagare röker trots rökförbud på arbetsplatsen skulle det i förlängningen, efter varning eller annan form av medvetandegörande från arbetsgivarens sida, kunna anses vara ett så allvarligt brott mot ordningsföreskrifterna att det skulle kunna leda till att sakliga skäl för uppsägning föreligger.

Inom vissa områden av juridiken kan rökning dock vara en ännu större fråga.

Rättspraxis

Ett rättsfall från Regeringsrätten, RÅ 2010 ref. 9, rörde ett fall där en kriminalvårdsanstalt hade fattat beslut om att det från ett visst datum skulle råda en rökfri inomhusmiljö på anstalten, innebärande att de intagna fick röka utomhus på dagtid men bara på angivna platser. En intagen ansökte om att få röka på sitt bostadsrum men fick avslag.

Regeringsrätten fann att ett beslut om generellt eller i vart fall långtgående rökförbud som i stor utsträckning drabbar intagna i kriminalvårdsanstalt bör ha stöd i lag. Regeringsrätten uttalar vidare i domskälen att det inte finns några speciella rättigheter att åberopa för att utöva rökning. Men att röka anses ändå vara en frihet som av tradition tillkommer vuxna människor.

Lagrum

8 § tobakslagen (1993:581)