Skadestånd

Definition

Ett skadestånd är en summa pengar som ska ersätta liden skada hos en arbetstagare eller arbetsgivare. Skadeståndet storlek kan bestämmas av en domstol i en dom. Parterna i en tvist kan dock själva enas om en lösning på tvisten och då komma överens om skadeståndets storlek.

Inom arbetsrätten finns två sorters skadestånd, allmänt och ekonomiskt skadestånd. Skadestånd är den vanligaste påföljden om någon bryter mot skyldigheter inom arbetsrätten. En annan vanlig påföljd är ogiltighet.

I diskrimineringslagen finns en annan ersättning för kränkning, diskrimineringsersättning som i mångt och mycket liknar skadestånd.

Allmänt skadestånd

Med allmänt skadestånd menas en ersättning i pengar som kompensation för en kränkning som någon lidit på grund av att någon annan begått ett lag- eller kollektivavtalsbrott. Ett annat uttryck, som används inom skadeståndsrätten, är ideellt skadestånd. Under senare tid har också uttrycket kränkningsskadestånd blivit vanligt.

Syftet med ett allmänt skadestånd är dels att avskräcka parter från att bryta mot regler och dels att kompensera för en kränkning som uppstått på grund av ett sådant brott.

För att en domstol ska kunna döma ut allmänt skadestånd krävs att det finns en lagregel som anger att allmänt skadestånd kan utdömas som påföljd för det aktuella lagbrottet. I de flesta arbetsrättsliga lagar finns en sådan regel. Som exempel kan anges anställningsskyddslagen, som i 38 § bl.a. anger att en arbetsgivare som bryter mot lagen ska betala ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär. Finns ingen sådan lagregel kan allmänt skadestånd inte utdömas.

Medbestämmandelagen säger att vid brott mot lagens regler eller mot kollektivavtal ska såväl allmänt som ekonomiskt skadestånd utgå.

Ofta anger de arbetsrättsliga lagarna att ett allmänt skadestånd kan jämkas (dvs. minskas) eller helt falla bort om omständigheterna talar för det. En domstol kan exempelvis komma fram till att en uppsägning av en arbetstagare inte varit grundad på sakliga skäl men, när det gäller att bestämma storleken på det allmänna skadeståndet, kanske domstolen konstaterar att arbetstagaren genom sitt agerande framkallat den situation som ledde till uppsägningen och därför jämkar det allmänna skadeståndet. En arbetsgivare som brutit mot ett kollektivavtal har kanske gjort det på grund av en ursäktlig felbedömning, vilket kan verka jämkande på det allmänna skadeståndet.

I och med den reformerade arbetsrätten 2022 tillkom en ny regel i LAS. Den reglerar att om en uppsägning enligt 7 § eller ett avskedande enligt 18 § ogiltigförklarats och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär ska bestämmas, ska särskilt syftet att motverka överträdelser av dessa bestämmelser beaktas.

Även när talan förs om ogiltighet av ett avskedande ska syftet att motverka överträdelser av 18 § särskilt beaktas när ersättning för kränkning bestäms vid ett lagstridigt avskedande men där det funnits sakliga skäl för uppsägning.

Av förarbetena till lagen framgår att det allmänna skadeståndet vid en felaktig uppsägning i normalfallet bör uppgå till 135 000 kronor och vid ett lagstridigt avskedande till 190 000 kronor. Dessutom anges det i förarbetena att om en arbetstagare har yrkat ogiltigförklaring av ett avskedande och domstolen kommer fram till att det har funnit sakliga skäl för uppsägning, så ska det allmänna skadeståndet normalt uppgå till 90 000 kronor.

Ett allmänt skadestånd är inte avdragsgillt i arbetsgivarens rörelsedeklaration men beskattas trots detta som inkomst hos en arbetstagare som tilldömts ett sådant skadestånd.

Rättspraxis

AD 2016 nr 41. En arbetstagare sades upp från sin anställning på grund av arbetsbrist, trots att det vid uppsägningstillfället fanns andra lediga befattningar som arbetstagaren var kvalificerad för. Parterna var ense om att uppsägningen inte var sakligt grundad eftersom arbetsgivaren inte fullgjort sin omplaceringsskyldighet. Tvisten avsåg storleken på det allmänna skadestånd som ska utgå till arbetstagaren.

En arbetsgivare som bryter mot anställningsskyddslagen ska, enligt 38 § samma lag, betala inte bara lön och andra anställningsförmåner som arbetstagaren kan ha rätt till, utan även ersättning för skada som uppkommer. Sådant skadestånd kan avse både ersättning för den förlust som uppkommer, dvs. ekonomiskt skadestånd, och ersättning för den kränkning som lagbrottet innebär, s.k. allmänt skadestånd.

Enligt ändringarna i LAS från år 2023 ska ersättningsnivån för den kränkning som lagbrottet innebär, bestämmas så att syftet att motverka överträdelser särskilt beaktas.

Ekonomiskt skadestånd

Ett ekonomiskt skadestånd ska ersätta den drabbade för en ekonomisk förlust som en motparts felaktiga beteende orsakat denne. Ett sådant skadestånd har således ett utpräglat reparativt syfte.

Ett exempel är om en uppsägning underkänts av en domstol och den f.d. anställde således går miste om lön för tiden efter anställningens upphörande. Arbetsgivaren kan då dömas att betala ekonomiskt skadestånd motsvarande den förlorade arbetsinkomsten.

Anställningsskyddslagen innehåller en takregel (38 och 39 §§) för hur stort ett ekonomiskt skadestånd motsvarande utebliven lön efter anställningens upphörande kan bli. Maximalt skadestånd är beroende av anställningstidens längd och varierar normalt mellan 16 och 32 månadslöner.

På samma sätt kan en arbetsgivare, som tillämpat en betalningsregel i ett kollektivavtal på ett felaktigt sätt, dömas att betala ekonomiskt skadestånd motsvarande arbetstagarens ekonomiska förlust.

Det förekommer ytterst sällan att en domstol jämkar ett ekonomiskt skadestånd. Huvudregeln är således att jämkning av ett sådant skadestånd inte ska ske. Ett exempel där Arbetsdomstolen har jämkat ett ekonomiskt skadestånd är om en felaktigt uppsagd arbetstagare inte anstränger sig att minska skadan genom att vara tillräckligt aktiv för att skaffa sig ett nytt arbete.

Hos en arbetstagare som tilldöms ett ekonomiskt skadestånd ska detta beskattas som lön och skadeståndet ska i skatte- och avgiftshänseende betraktas som lön hos den utbetalande arbetsgivaren. Detta betyder bl.a. att skadeståndet är avdragsgillt i arbetsgivarens rörelsedeklaration.

Rättspraxis

AD 2016 nr 27. En lärare vid ett universitet har haft en tidsbegränsad anställning enligt högskoleförordningen. Universitetet har ansetts skyldigt att lämna besked om att läraren inte kommer att få fortsatt anställning på sätt som anges i 15 § anställningsskyddslagen, samt varsla arbetstagarens lokala arbetstagarorganisation på sätt som anges i 30 a § anställningsskyddslagen.

Arbetsdomstolen fann att en arbetsgivare, som är myndighet under regeringen, är skyldig att lämna en arbetstagare som är anställd enligt 4 kap. 10 § högskoleförordningen besked på det sätt som anges i 15 § anställningsskyddslagen, samt varsla arbetstagarens lokala arbetstagarorganisation på det sätt som anges i 30 a § anställningsskyddslagen. Om arbetsgivaren inte gör detta, är arbetsgivaren skyldig att betala skadestånd enligt 38 § anställningsskyddslagen.

Genom att inte lämna läraren besked och inte varsla förbundet har skadeståndsskyldighet uppkommit för staten. Arbetsdomstolen finner att skäligt belopp för underlåtenhet att meddela underrättelse respektive varsel uppgår till 15 000 kr.

AD 2021 nr 20. En arbetstagare avskedades från sin tillsvidareanställning. Efter avskedandet hade arbetstagaren två provanställningar hos två olika arbetsgivare. Dessa provanställningar övergick inte i tillsvidareanställning. Frågan i detta fall är om det finns ett skadeståndsrättsligt relevant orsakssamband, så kallad adekvat kausalitet, mellan avskedandet och arbetstagarens inkomstförlust efter såväl den första som den andra provanställningen.

Tvisten avser frågan om bolaget som avskedade arbetstagaren ska betala allmänt och ekonomiskt skadestånd till arbetstagaren med anledning av bolagets avskedande. Frågan om ekonomiskt skadestånd är tvistig i huruvida det finns ett orsakssamband mellan avskedandet och arbetstagarens ekonomiska förluster i tiden efter det att de provanställningar, som han hade efter avskedandet, hade upphört. Frågan i målet är därmed om arbetstagaren, förutsatt att avskedandet inte varit lagligen grundat, har rätt till ekonomiskt skadestånd för tiden efter upphörandet av den första och den andra provanställningen. Den andra provanställningen upphörde tolv månader efter avskedandet. Han drabbades av inkomstbortfall i tiden efter avskedandet, mellan provanställningarna och efter den andra provanställningen.

En arbetstagare som blivit skild från sin anställning är skyldig att försöka minska sin skada genom att söka annan anställning. Eftersom en arbetstagare som blivit avskedad från en tillsvidareanställning förväntas söka annan anställning eller på annat sätt skaffa sig försörjning kan inte avstå från att acceptera provanställningar eller andra anställningar med sämre anställningstrygghet än tillsvidareanställningar. Ofta sker nyanställningar i form av just provanställningar. Även om avsikten med en provanställning är att den ska övergå i en tillsvidareanställning finns det ökad risk för arbetslöshet som följer med en provanställning. Bolaget som avskedat arbetstagaren påstod inte i målet att arbetstagarens anställning skulle ha upphört av annat skäl om han inte blivit avskedad. Det får därför förmodas att han i så fall hade haft kvar sin anställning hos bolaget och uppburit lön.

Fallet att redan en provanställning skulle bryta det skadeståndsrättsligt relevanta sambandet mellan en tidigare arbetsgivares brott mot anställningsskyddslagen och framtida inkomstbortfall skulle kunna avhålla en arbetstagare från att söka eller ta en provanställning. Detta ligger enligt Arbetsdomstolen inte i en skadeståndsskyldig arbetsgivares intresse. Arbetsdomstolen ansåg i målet att det fanns ett adekvat samband mellan bolagets avskedande och arbetstagarens inkomstbortfall efter såväl den första som den andra provanställningen. Bolaget bör därmed, om bolaget skulle anses skadeståndsskyldigt, vara skyldig att ersätta denna ekonomiska skada.

Domen innebar att om Arbetsdomstolen vid en slutlig prövning skulle komma fram till att bolaget har brutit mot anställningsskyddslagen genom att avsluta arbetstagarens anställning, har denna rätt till ekonomiskt skadestånd såväl för tiden efter upphörandet av den första som den andra provanställningen.

AD 2016 nr 15. En högskola har sagt upp två lektorer i sociologi på grund av arbetsbrist. Samtidigt har det vid högskolan funnits två lediga lektorat i ämnet omvårdnad/vårdvetenskap. Fråga om arbetstagarna har haft tillräckliga kvalifikationer för de lediga befattningarna.

Arbetsdomstolen fann att det var utrett att arbetstagarna inte har sådana akademiska kvalifikationer som kan jämställas med en doktorsexamen inom omvårdnad/vårdvetenskap. Att arbetstagarna saknade doktorsexamen inom omvårdnad/vårdvetenskap eller akademiska kvalifikationer som kunde jämställas med en sådan examen innebar enligt Arbetsdomstolens mening att de inte uppfyllde grundläggande allmänna kvalifikationer för befattningarna. Kvalifikationerna kunde inte uppfyllas genom t.ex. allmän akademisk och pedagogisk skicklighet och lång akademisk erfarenhet.

Arbetsdomstolens slutsats var att arbetstagarna trots sina akademiska meriter, inte hade tillräckliga kvalifikationer för de lediga befattningarna som lektor i omvårdnad/vårdvetenskap.