Definition
Tvister mellan enskilda kan lösas på olika sätt. Det vanligaste är att parterna helt enkelt kommer överens i frågan och därmed är tvisten ur världen. Om de inte kommer överens kan någon av dem väcka talan vid allmän domstol, eller Arbetsdomstolen om den är behörig att uppta tvisten som första instans, och få en domstolsprövning till stånd. De allmänna domstolarna och Arbetsdomstolen ingår i det allmännas rättsväsende.
Om parterna av olika skäl inte vill få till stånd en prövning vid en domstol, med den offentlighet som normalt präglar ett sådant förfarande, kan de i stället komma överens om att pröva tvisten inför en skiljenämnd.
En skiljenämnd kan liknas vid en privat domstol. Parterna bestämmer nämndens sammansättning och i övrigt hur förfarandet inför skiljenämnden ska gå till. Det finns en särskild lag, lagen om skiljeförfarande, som innehåller vissa regler om skiljeförfarandet.
I en skiljenämnd ingår en eller flera skiljemän. Är det flera brukar en av dem vara ordförande. När skiljenämnden avgör själva tvistefrågan sker detta i en skiljedom.
Förutsättningar
För att en tvist ska prövas av en skiljenämnd krävs att det finns ett avtal, skiljeavtal, om att sådan prövning ska ske. Många gånger ingår skiljeavtalet som en del i ett annat avtal, exempelvis ett anställningsavtal eller ett kollektivavtal. Man säger då att det finns en skiljeklausul i avtalet. En skiljeklausul har den rättsliga verkan att om motparten väcker talan i tvisten vid en domstol kan motparten hänvisa till skiljeklausulen och hävda att domstolen inte får pröva tvisten. Domstolen är då rättsligt förhindrad att pröva tvisten.
Om motparten inte påpekar att det finns en skiljeklausul så finns det inget hinder mot att domstolen prövar tvisten. För att domstolen ska vara förhindrad att pröva tvistefrågan krävs alltså att motparten gör invändning om skiljeklausulen. Domstolen kontrollerar således inte denna fråga av sig själv.
Fördelar
Det finns såväl fördelar som nackdelar med att låta en skiljenämnd pröva en tvist i stället för att vända sig till en domstol. Bland fördelarna brukar anges att förfarandet är snabbt. Skiljeförfarande är ett eninstansförfarande och en skiljedom kan inte överklagas i sak. Detta betyder att parterna får ett definitivt avgörande av tvistefrågan i och med att skiljedomen meddelas.
Vidare brukar framhållas som en fördel att skiljeförfarandet inte är offentligt. I många tvister, exempelvis om högre chefers anställningsavtal eller sådana som gäller uppfinningar eller företagshemligheter, kan de inblandade parterna vilja undvika öppenhet för att skydda enskilda eller känslig information.
Som nämnts ovan förfogar parterna över skiljenämndens sammansättning och kan därmed försäkra sig om önskvärd sakkunskap. I många tvister är detta en klar fördel för båda parter. Slutligen brukar som en fördel framhållas att parterna förfogar över förfarandet. Det är således möjligt för parterna att komma överens om själva förfarandet och därmed förvissa sig om att processen inför nämnden blir ändamålsenlig och kostnadseffektiv.
Lagen om skiljeförfarande innehåller dock vissa regler som syftar till att tillgodose grundläggande rättsanspråk i processuellt avseende. Som exempel kan nämnas bestämmelsen att skiljeman ska vara opartisk (8 §), skyldigheten för nämnden att handlägga tvisten opartiskt, ändamålsenligt och snabbt (21 §) samt rätten för part att få del av processhandlingar och att få utföra sin talan (24 §).
Nackdelar
Bland nackdelarna med ett skiljeförfarande, jämfört med en prövning i domstol, kan nämnas att förfarandet allmänt sett kan anses vara kostsam. Lagen om skiljeförfarande anger (37 §) att parterna solidariskt ska betala skälig ersättning till skiljemännen för arbete och utlägg. Till skillnad från vad som gäller beträffande allmänna domstolar, där staten svarar för domarens lön, lokalkostnader och kostnader som sammanhänger med domstolens administration, ska således parterna i ett skiljeärende stå för kostnaderna för den dömande verksamheten.
Det förtjänar att påpekas att arvodena till skiljemännen tenderar att vara förhållandevis höga då parterna ofta vill ha den yppersta juridiska eller tekniska expertisen i skiljenämnden. Skiljemännen får i skiljedomen förplikta parterna att betala ersättningen till dem. Parterna kan komma överens om hur kostnaderna för skiljeförfarandet slutligt ska fördelas.
En annan nackdel är att ett skiljeförfarande inrymmer ett visst mått av bristande rättssäkerhet. Ett exempel på detta är att parterna normalt är helt i händerna på skiljenämnden när det gäller förfarandet. Naturligtvis kan parterna avtala om hur förfarandet i detalj ska gå till, vilka rättsprinciper som ska tillämpas etc., men detta sker sällan.
Som angivits ovan kan en skiljedom inte överklagas. Detta gäller även om det är uppenbart att en överinstans skulle komma till en annan slutsats. Inte ens om ena parten får tillgång till ny bevisning kan omprövning i sak ske. Även om det förhållandet att ett skiljeförfarande är ett eninstansförfarande bidrar till ett snabbare avgörande av tvisten kan frånvaron av en möjlighet att få sakfrågan prövad av en annan och högre instans kännas osäkert för den förlorande parten.
Bland nackdelarna kan slutligen nämnas att skiljedomarna inte, som fallet är med domar från allmänna domstolar, är offentliga. Detta hämmar rättsbildningen eftersom skiljedomar således inte kan få en prejudicerande verkan, dvs. ledning för ett liknande fall kan inte kan hämtas från tidigare meddelade skiljedomar.
Skiljeförfarande inom arbetsrätten
Skiljeklausuler är relativt vanliga inom arbetslivet. De förekommer såväl i kollektivavtal, exempelvis för tvister rörande avtalade försäkringar och ersättning till arbetstagare som gjort uppfinningar, som i anställningsavtal avseende tvister om avtalet. Skiljeklausuler av det senare slaget förekommer vanligen i anställningsavtal avseende högre tjänstemän.
Dessa fall karaktäriseras av att skiljeklausulen är avtalad i förväg, innan någon tvist alls uppstått. Det förekommer emellertid också att parter först i en uppkommen tvist kommer överens om att lösa tvisten genom skiljeförfarande.
Lagstiftaren har accepterat att skiljeförfarande används på arbetslivets område. Av lagen om rättegången i arbetstvister (1 kap. 3 §) följer uttryckligen som huvudregel att tvist som ska handläggas enligt lagen, dvs. arbetstvister, i stället får avgöras av skiljemän.
Undantag
Lagen gör dock undantag för vissa typer av tvister. Ett första undantag gäller tvister om att ett kollektivavtal inte längre ska gälla mellan parterna på grund av ena partens grova brott mot avtalet eller mot medbestämmandelagen. Hit hör också tvister huruvida någon som är bunden av ett kollektivavtal ska vara befriad från viss förpliktelse enligt avtalet eller lagen på grund av ett otillåtet förfarande.
Vidare följer av lagen om rättegången i arbetstvister att tvister om föreningsrätt är undantagna från huvudregeln om rätt att anlita skiljeförfarande i arbetstvister, men bara under vissa förutsättningar. Skiljeförfarande är således förbjudet i föreningsrättstvister om skiljeavtalet träffats före tvisten uppkomst utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen.
Ett sista undantag gäller tvister om diskriminering. Också detta undantag förutsätter för sin tillämpning att skiljeavtalet träffats före tvistens uppkomst utan förbehåll om rätt för parterna att klandra skiljedomen. Undantaget avser tvister enligt
Anledningen till att de i lagen angivna tvisterna undantagits från skiljeförfarande är att de anses vara av ömtålig natur och att Arbetsdomstolen har en större auktoritet och en vidare överblick än en skiljenämnd att göra bedömningar i dessa tvister.
Tänk på
Det kan finnas möjlighet att försöka lösa en tvist genom medling.